Med mindre än 48 timmar till start på ett av de tuffaste lopp jag någonsin tagit mig an- ja topp 3 får jag nog säga att detta är så är inte allt som det borde vara.

Träningen:

 Totalt 5 simpass på två år. Jag har cyklat fem gånger i år. Tror jag. Jag har bara cyklat längre än 5 mil tre gånger i hela mitt liv.Två av dem i år-som tur var! En gång cyklade jag London till Brighton på en skruttig mountainbike- osäker på hur långt det var men det var 2000 och hjälper inte så mycket nu. Löpningen är ju inga problem alls men när man väl kommer dit är benen så stela så att kalla det för löpning är ett hån mot hur det brukar se ut när jag springer.

Jag har  en grov träningsskiss över året och när jag kikar på den så stämmer ingenting vad gäller min halvIronman träning. Jag har tränat ungefär en femtedel av vad jag planerat- och då är jag en realistisk planerare. Jag hade siktat på att cykla långpass på cykel 4 gånger, simma 4 gånger. Att jag lyckades ta mig till den där träningskvällen inför Stockholm Triathlon var ändå riktigt bra för då fick jag iallafall känna hur det var att växla igen och hur snurrig man är när man kommer ur vattnet. Nu var det 400 meter. I övermorgon är det 1.9 km.

Jag brukar också vara extra noga med maten och fylla på extra med bra protein, fett, järn och magnesium. Förvisso äter jag ju väldigt bra jämt- för jag ser till att RisiSkrutti gör det: Mycket fisk, grönsaker, lite vete, gott fika. Sover 8 timmar nu när det är semester. Ingen stress.

Men jag har förträngt att jag ska tävla.

För det ska jag. Eller så var det tänkt. Jag trodde tävlingsklassen startade för sig och tänkte att ”toppen, då kan jag harva längst bak för mig själv” men nu startar alla tillsammans.

Jag är anmäld i tävlingsklass och det är första gången jag tävlar för SPIF Triathlon. Egentligen är jag ju medlem i OK Djerf men jag har min tävlingslicens för triathlon via SPIF så då blev det så.

Det känns lite löjligt. Att jag har tävlingslicens i en sport jag inte tränar och inte utövar. Men nu är det som det är.

Bilen rullar från Västmanland till Värmland och jag kikar lite i tävlingsPM. Blir jäveluskiskt nervös. 15 km radie på cykelbanan med större startfält än någonsin? 500 pers? Hur tänkte de där? Kommer ju bli jättetrångt!

När jag känner olust och obehag så tar jag itu med det på en gång. Det är så himla onödigt att gå och puttra över något man självvalt gör på sin fritid- något som ska vara kul! Jag går igenom vad det är som känns ”fel” förutom att jag är så oförberedd på distansen och dålig på att cykla och springa efteråt. Och simma innan.

Jag är rädd att krocka. Jag är rädd att bli sparkad i ansiktet i vattnet. Jag är rädd att köra omkull. Jag är rädd för att det är så många andra.

Jag vill köra loppet helt ensam.

Helt irrationellt alltså. Jag är osäker på mig själv och då blir jag osäker på alla andra. Jag vet att jag är en väldigt medveten och säkerhetstänkande cyklist men det kommer medföra att jag kommer få ta det lugnt i nio mil och det går det massa tid och ork till.

Jag skulle ju in under 6 timmar! 55 min simning, 2:55 cykel och 1:55 löpning.

Jag har konstaterat vad det är som är ”problemet”. Konstaterar att jag inte kan göra ett SKIT åt att jag inte tränat. Kan göra ALLT åt min attityd.

Det ska fortfarande bli väldigt ROLIGT. Jag ÄLSKAR att utmana mig och hejsan hoppsan här blev det just möjlighet till världens utmaning.

På Arvika log jag igenom hela loppet. Peppade publiken och skrattade in i mål. Det ska jag göra på lördag också. Det ska bli ett riktigt bra hårt träningspass.

Planen är att simma så hårt jag kan. Cykla så säkert jag kan. Och ta det som finns kvar och släpa in i mål. I sex, sju eller åtta timmar.

Sen ska jag ta revansch på Västerås Triathlon (olympisk distans) helgen efter.

Nu ska vi äta karamell och åka karusell på marknaden uti Nora. Häppåre!

Jag kan verkligen rekommendera att träna före frukost! Då blir det verkligen av och de här sommarmornarna är något utöver det vanliga. Speciellt om du kan avsluta med ett dopp efteråt!
N tränar ju för 5000 m på World Transplant Games i Sydafrika och jag ska springa fjällmaraton. Båda mår bra av att springa backar!
Här finns ett nedlagt gruvområde och dit sprang vi idag. Backar galore!
N hann med 8 vändor av den 280 meter långa backen och jag segade mig 6 gånger innan vi sprang hemåt. Totalt 8 km och ett riktigt skönt pass. Avslutade med ett bad i sjön.
Tips! Dela upp backen i två eller fler delar. Tryck på, sakta ner, hämta andan, tryck på igen. På så sätt kan du öva på att springa snabbare uppförs och tids nog pekar du sätta ihop bitarna. Hellre det än att det alltid blir så att du orkar en bit och den går resten. Gör det kontrollerat!
Eftersom vi går upp så tidigt så hinner vi med massor och idag var Lillan så trött så hon själv bad att få lägga sig innan sju efter alla roligheter.
Jag tycker ni ska kika här för att få en känsla av vår fantastiska dag i lördags!
Här är bilder från min fina dag idag:

Jag måste säga att jag är rätt bra på att fixa till träningstillfällen!

Igår morse passade bästa N Lillan medan jag stack iväg strax efter sju på morgonen. Tanken var att trampa ur benen en timme minst och sen springa några kilometer.

Jag cyklade på de här underbara rullande Bergslagsvägarna till en by som heter Karbenning och sen tillbaka igen. 20 km ut och 20 km lätt uppförs, i motvind med regn på vägen tillbaka.

Direkt efter hoppade jag av cykeln och sprang 2 km på grusvägarna i byn. Lätt känsla i kroppen men så har jag ju tränat väldigt lätt senaste tiden också.

På eftermiddagen åkte vi med bilen för att bada en tre kilometer bort. Tog med skor och shorts och sprang tillbaka och sen tränade jag lite rodd i hemmagjord TRX, armhävningar och lite bål medan Lillan gick bananas på en studsmatta.

Två lätta dubbelpass också. Idag blir det lite tuffare- backintervaller i gruvområdet!

På en tisdag ? Äsch det är semester :)!

Du behöver inte ens ett par skor egentligen om du är lagd åt det hållet. Bara din kropp och precis som den är just då. Att springa definieras inte av fart, tid eller distans. Det definieras av ett svävmoment i steget.

Rikta allt i kroppen framåt. Sikta bröstkorgen och dina knän framåt/uppåt.

Korta av steget.

Lyft hälen mot rumpan- landa kommer gravitation se till att foten gör så bry dig inte så mycket om det.

Låt fötterna möta nya stigar. Låt dem springa barfota på en strand. Var uppmärksam på omgivningen. Slappna av i blicken och bredda ditt synfält.

Våga gå lite och spring sen igen. Våga stanna och bada (som vår underbara sistelöpare Henrikk gjorde i lördags under loppet).

Spring tidigt på morgonen. Spring i regn. Spring sent på kvällen.

Spring i vattnet.

Spring fortare än du gjort. Spring längre än du gjort- eller varför inte kortare.

Hitta en ny backe. En ny badplats.

Kasta bort klockan. Spring med musik. Spring utan.

Strunta i att värdera utifrån just fart, tid eller distans. Värdera efter den bästa känslan du hade under turen. Spring och leta äventyr. Spring dig glad. Spring dig trött. Spring bort från myggen eller familjen.

Spring till dig själv.

Spring!

Sommar är jeansshorts, vitt linne, Havaianas, jordgubbar och oplanering för mig. Jag försöker iallafall. Sommar i P1 medan jag står i blåställ och målar på landet.

Men även mycket träning. När det är det enda jag behöver fixa barnvakt till så är det inte så svårt.

Just nu känner jag mig seg, plufsig och väldigt otränad för de utmaningar som står framför mig. Men under allt sockerhull jag dragit på mig de senaste veckorna så vet jag att den där råstyrkan och uthålligheten finns.

Inför TEC tränade jag nästan helt perfekt. Jag var ordentligt förberedd, vältränad och mentalt i balans för att fixa 16 mil galant. Den träningen funkade för 22 timmarstid. Inte fasen tänker jag sikta på samma tid igen.

Axa Fjällmarathon har jag tagit mig igenom på dåliga tider två gånger nu och siktar i år på under 6 timmar. Loppet går den 10e augusti så har en månad drygt att träna mycket backar innan det är dags att lätta på träningen.

Och så Sala Silverman som jag funderar lite på. 24 augusti. En halvIronMan jag skulle hinna träna för- jag vill ju klara en under 6 timmar och det har jag inte i mig nu inför Vansbro.

Med mig har jag min hemmagjorda TRX som syrrans kille gjort. Det är det enda redskap jag behöver och jag ser fram emot att dela med mig av mina styrkeprogram. Min cykel, våtdräkt och mina löparskor är med. Ja de där trasiga Inov-8en. De är underbara! Och så mina Inov-8 212 som klarar tuffare terräng.

Jag ser fram emot en riktigt tuff träningssommar och kommer förstås dela med mig av vad jag gör!

Idag tar jag hjälp av N och hans mamma, skippar våfflor och ser till att iallafall få till ett litet brickpass ikväll för att vänja benen vid det värsta inför lördagens utmaning.

Tränar du annorlunda på sommaren?

Min lilla tjej är född precis mitt på året. För exakt 4 år sen kom hon till världen med ett illvrål och har varit målmedveten, charmig, underbart söt men det får inte den här bloggen ofta visa, tuff, glad och busig sen dess.

Vi kom hem rätt sent igår, somnade senare men klockan ringde tidigt imorse, efter en helt galen vecka, för att ordna med ett 4-års kalas går före all sömn och vila i världen. Underbara N hjälpte mig med allt vi hade med tillbaka efter loppet- inte så farligt som förra året men dunkar att göra rent och grejer att sortera upp och så.

Madde och David och deras lilla E kom förbi och hjälpte blåsa lite ballonger, rita en hage (:)) och vi hann prata lite innan de tog sig an sin långa resa hemåt.

Resten av dagen gick alltså i familjens tecken, både min lilla och E’s pappas familj och mina grannar och vänner. Jättetrevligt att träffa alla och blev ett jättelyckat kalas tyckte min lilla tjej som ändå inte kom isäng förrän sent.

Känns helt fantastiskt att få en hel timme själv i soffan och läsa underbara lopprapporter från igår. Min bloggsyster här på Fitness, Susanne, sprang loppet (och sponsrade även med goda strödadlar!) och hennes rapport fick mig i tårar IGEN. LÄS!

Det viktigaste för mig är att alla löparna fick en loppupplevelse utöver det vanliga och kände sig stärkta av loppet. Att flera slog distansrekord, blev ultralöpare, sprang sitt första lopp (!!! YES!) och hade en fin dag.

Nu när själva loppet är klart, jag gått på semester efter sex månader på min nya otroligt utmanande och tuffa tjänst och jag har sex veckor planerade endast med att hålla mig borta ifrån Stockholm så är det dags att koppla av lite. Inte så mycket. Jag funkar inte så. När jag kommer tillbaka till jobbet ska jag inom loppet av tre veckor hålla tre föreläsningar för totalt 600 personer. Jag ska ha planerat höstens jobb- vilket jag ser fram emot enormt. Därtill så är det mindre än tre månader kvar tills jag ska VAVAVOOMrocka 16 mil igen på Black River Run där jag kommer fajtas för en sub 20 timmar tid. Jag ska springa en fjällmara och jag har ett annat semesteräventyr inplanerat.

Men nu är det vila några dagar. Jag kommer att köra Vansbro men jag har verkligen inte tränat för det. Ett ynka cykelpass som kan räknas. En minitävling. Det gör ingen HalvIM. Jag har haft lite annat för mig kan man säga och med 6 dagar kvar så får jag inse att jag inte kan göra så mycket åt saken.

Man kan inte få allt. Man kan inte göra allt. Men fy fasen vad stolt jag är över vårt Tjejmarathon. Den karamellen räcker långt långt.

Och den tänker jag njuta av nu. Imorgon går bilen till Västmanland, vidare till Värmland och inga datum är spikade på något sätt under hela juli. Välbehövligt.

Nej de sprang inte men de rockade!

Klockan 06.30 ringde klockan och jag vaknade utsövd! Att natta över hos Ewa i Wik var ett smart drag istället för att åka fram och tillbaka till Stockholm efter gårdagens jobb.

Gjorde mackor till vår sistelöpare Henrik och de som skulle stå vid sista stationen som är lite otillgänglig. Packade in det sista till vätskestationerna och så åkte vi till starten.

Det var magiskt att se alla dyka upp. Det blir så verkligt! 6 månaders pyssel, knåp, planerande, mailande, kontakter och planering av logistiken ska helt plötsligt genomföras. Att möta alla modiga löpare- för vår Tjejmarabana är minsann ingen lätt utmaning- är magiskt!

Att briefa funktionärer som ställer upp utan minsta ersättning och jobbar hela dagen- lika häftigt det!

Att få starta iväg 58 löpare i strålande sol på sitt eget lopp- ja haja det liksom.

Jag och Nicke roddade vätskestation tre och satte upp målet innan vi mötte upp många löpare vid Friskis o Svettis i Älmsta där man körde ett spinningpass utomhus. Vilken pepp det blev- så fort en löpare kom springande satte sig alla upp och klappade- gåshud! Kavlade lite ben med min superkavel från Casall.

Sen gav vi oss av för att göra det som känns viktigast på hela loppet- peppa löparna längs vägen och då speciellt ute på klipporna. Förra året lindade jag en fot där ute så vi var utrustade med lindor och flög fort igenom skogen ut. Där hann vi bjuda på lakrits och heja tills vår stjärna till sistelöpare Henrik kom tassande. Då rusade vi tillbaks till bilen och åkte till vätskestation tre för att heja vidare och se att allt var ok där.

Efter ett litet missförstånd kunde vi ta oss mot mål där vi hade 16 löpare kvar att vänta in. Min syster och Hungerprojekt-crewet hade gjort ett kanonjobb där- inget att oroa sig över!

Eric och Magda som var vår sjukvårdare och läkare hade superkoll hela loppet. Endast 4 behövde bryta och det var väldigt vettiga anledningar. Tråkigt men en så här varm dag och med så tuff terräng är det sånt som händer!

Bike and hike ställde upp som funktionärer, Coynthas Göran fotade i år igen (ser så fram emot att få se!) Maria; Paulina och Linda tog hand om vätskestaton 3 i säkert 5 timmar. Många fler hjälpte till längs vägen!

Våra sponsorer- Coop, Enervit NEH, Persgården med flera har möjliggört att vi kommer kunna ge nästan hela anmälningsavgiften till insamlingen då vi sparat in på så mycket kostnader. Det gör så mycket och det är precis så som Tjejmarathon ska funka!

Jag önskar att jag kunde på något sätt dela känslan av att se löparna komma in mot målet med händerna sträcka i skyn med en fart och energi de inte trodde de hade kvar och gå i mål med världens största leende. Det är helt helt magiskt. Det är så fantastiskt och det är liksom ett firande av styrkan i kroppen!

Självklart springer några fel- årets distansrekord går till Coyntha på cirka 56 kilometer! Förra äret sprangs det dock betydligt längre. Så kan det gå! Det är Tjejmarathon, det är Roslagsleden!

Jag höll ihop rätt bra hela dagen men när ”min” Ingrid gick i mål då brast det lite och tårarna kom.

Sitter i bilen hem genom ett soligt Roslagen i solnedgång. Det är så vackert och jag är så lycklig. SÅ tacksam också för min underbara bästa support Nicke som varit min högra hand, lånar ut sin lägenhet till Madde och David, är helt grym på att fatta vad som ska göras och hjälper mig med alla grejer när vi kommer hem.

Allt har gått så fantastiskt bra i år igen. Insamligen tickar på bra och fortsätter förstås!

Om ni vill få en uppfattning om hur man gör ett riktigt snyggt Tjejmarathon, med lite kämpa, humor, felspring, kilometer för sina sponsorer- ja kika då in här på de här underbara tjejerna! Tack!

Och TACK alla igen- ingen nämd ingen glömd- för att ni gjorde årets lopp möjligt!

Jag är så enormt impad och stolt över alla löparna- ni rockar VAVAVOOM hela bunten. Många hade rest långt och det var en varm tuff dag- HEJA er!

Och mina funktionärer- ALLA som ställde upp idag och åkte fram och tillbaka, bar och släpade och tog emot mina kryptiska sms och instruxer vid starten- himmel så bra ni är.

Tjejmarathon är något vi gör tillsammans. Alla som väljer att vara med. Alla ska ha tack idag!

TACK!

Uj vad sömnig och seg jag var innan jag stack iväg.

Men så fort jag och mina Inov-8 mötte terräng så var jag pigg igen. Gott om tid och 25 kilometer underbar Roslagsled framför mig.

Innan dess hade vi storhandlat- två stora tunga kundvagnar med mat till vätskestationerna.

Nu hade vi lagt upp snitslingen så att Nicke släpptes vid 15 km, Madde vid starten, jag tog bilen till 30 km. Madde sprang till 15 och blev upplockad, Nicke sprang från 15-30 och tog sen min bil och körde till målet där jag skulle dyka upp senare.

Det här loppet är logistik, logistik och logistik. OCh säkerhet.

Och lerigt. Geggigt. Rotigt. Stenigt. Grusigt. Och magiskt vackert. Fick några timmar för mig själv ute i naturen, plaska lite saltvatten och hoppa på klipporna. Som ny!

25 kilometer energi rätt in i själen.

Nu börjar klockan bli sen och imorgon är en lång fantastisk dag med ett viktigt pussel att lägga.

Jag är taggad! HÄR är bästa insamlingen.

-att vi fick handla mat till hela loppet på Coop Forum Häggvik! Tack till tusen!

-av att insamlingen tar fart- många bäckar små och 22 tkr syns ännu inte så vi är över 70 000 kr strecket- VAVAVOOM!

-att jag tar en stund och inser hur coolt detta är. Att VI och då menar jag ALLA som är delaktiga, gör detta. Att det faktiskt är rätt häftigt. Fattar ni? Två tjejer som drar igång ett lopp som är en logistisk utmaning av kaliber och dessutom under två år får in över 200 000 kr till välgörenhet och dessutom är detta ett lopp där folk sparkar jante all världens väg och slår distansrekord om och om igen! Det är så häftigt!

– all fin uppmärksamhet vi får.. All media som förhoppningsvis genererar mer pengar till insamlingen. Det är vårt huvudmål. Som här.

Jag kommer inte hinna träna inför Vansbro Halv IM men gissar att allas insatser imorgon ger mig energi att klara loppet bättre än om jag tragglat sadeltid. Det här är något av det största och viktigaste jag gör.

Om en stund skuttar jag rätt ut i skogen för att snitsla 25 km av banan!

Ha en fin fredag!

E är hos pappa denna vecka men jag är mamma för det. Hon fyller 4 år och det här med kalas är väldigt viktigt! Idag hade jag lovat att hennes avdelning, knyttarna, skulle få komma hem på kalas till oss på förmiddagen innan deras lunch. Därtill försöker jag gå på semester från hälsochefsjobbet och rodda med Tjejmarathon. Spretigt. Mycket. Som vanligt. Ingen fara!

Jag började det hela med att sova i 8 timmar.Vaknade kl 7 och tog på mig träningskläder och tog en jogg runt sjöarna. Känslan i kroppen är som den ska vara- vill bara fortsätta springa. Hur pigg som helst.

Väl hemma äter jag en bra frukost som i mitt fall är mycket protein och bra fetter.

Sen bakade jag scones till knattarna- med havregryn, dinkelmjöl, rapsolja- allt ekologiskt. Ritade en ”hoppa hage” från stigen nedför berget där jag visste att de skulle komma upp. Dukade ute i parken, kokade kaffe, blandade saft.

Hade gott om tid, svarade mail. Tog hand om 6 stycken underbara små 3-4 åringar som fikade och lekte och sjöng ja må ho leva för min lilla trotsunge som höll för öronen… Vinkade hejdå. Dukade undan och gör en lunch med mycket grönsaker och svarar på mail på fyra olika mailadresser.

Snart dags att åka till jobbet och ta ett sista jobbmöte, packa bilen med goodiebags, Enervitprodukter och sen fortsätta jobba med Tjejmaran samtidigt som jag förbereder lite inför E’s andra kalas som är på söndag, dagen efter loppet. Samtidigt som jag svarar på lite jobbmailen och gör en lista över allt jag behöver jobba med under semestern.

Det är alltid fullt ös i mitt liv. Men samtidigt är det väldigt lugnt. Imorgon ser jag fram emot kanske tre timmar löpning i vacker terräng nära havet och det laddar hela kroppen ända från tårna.

Hur orkar du – frågar folk ofta. Att orka tycker jag låter som att man gör något man inte får energi av. Gör man sånt och äter man sånt som ger energi och näring så ”orkar” man hur mycket som helst. Eller man VILL göra en massa saker. Men om jag måste ge mina 5 bästa tips så är det:

1) sömn

2) röra sig ute i naturen

3) spenat

4) perspektiv-shit så bra jag har det!

5) omge dig med de bästa människorna. VI är 6 miljarder här på jorden, jag väljer in de som ger mig energi och resten får faktiskt vara.

Här ser ni förresten Hungerprojektets pressmeddelande.

Nu kör vi!

Det var faktiskt andra gången jag och Luca släpade iväg hans kamerautrustning med en sorts fristående stor blixt längs vattnet vid Alvik. Förra gången fotades jag för Runners World men idag var det en annan grej ni får se senare.

Jag är ju som bekant inte så bevandrad med smink och hår men Marie på redaktionen gick lös på mina strån och nylle med diverse pytsar och jag gick från trollet Plupp (eller en blond version av han som sjunger i Prodigy) till en Annie som såg ut att ha mycket mer hår än jag egentligen har.

På redaktionen jobbades det för fullt men vi hann ändå prata lite och det är alltid lika kul att hälsa på dem. Jag undrar om jag inte ska åka dit varje morgon och bli sminkad och piffad framöver medan jag läser en tidning och dricker kaffe?

Hann även krama om Stefan på Runners World och tacka för att de stöttar Tjejmarathon i år med att lotta ut prenumerationer.

Bilderna hoppas jag få ta del av snart. Känns som jag både tränat styrka, löpning och yoga under den här förmiddagen!