Idag ska dom (rotlösa) visst såga ner en månghundraårig  ek utanför SVT på Gärdet. Röta och ålder har gjort att eken närsomhelst kan ramla ner på någon fotgängare och förpassa densamma till fotförgängliheten, sägs det.

Vet precis hur den där eken känner sig. Natten till i natt, en natt helt utan sömn. En dotter med tokvirus i halsen vaknade varje kvart och vred sig som en mask natten igenom. Klockan 0400 steg vi upp ur sängen för att kolla på Pippi på datorn. Femton gastar på död mans kista, hej och hå och en flaska med rom … och så kom morgontidningen.

Idag känner jag rötan i kroppen. Klinga kom och såga, låt mig vila.

Naturligtvis inföll detta tokvirus med att en närstående vuxen for till N.Y för, som hon kallade det, att jobba. Det vet man ju hur det är, har själv varit i N.Y för att ”jobba”. Det är jättejobbigt. Det är jobbigt att springa runt Reservoaren ett varv, två varv, tre varv … efter att man knallat Broadway Ave upp och ner ett par gånger …

Och inget löpa på flera dagar. Inget endorfin, inget dopamin. Håller redan på att få pastamage ….

Jag säger som Victoria I: ”We are not amused”!

Eken, inte jag!

Ingenting att skylla på. Fantastiskt väder, perfekt temperatur.

Och lyckades med det jag hyfsat hade hoppats på. Sub 40, gick in på 39.24.

Och om jag kanske hade hoppats på ännu lite bättre, så var det hopplöst.

Efter fem km var det entaktsandning. Och björnborgblick framåt.

Tre millopp i år. 39.23, 39.29, 39.24.

Slutsats: här finns visst bara en växel.

Ambition till nästa år: hitta en växel till. Risken är förstås att man måste byta både motor och växellåda. Hur nu det ska gå till. Fast läkarvetenskapen går ju framåt.

I övrigt. För j-la jobbigt springa milen. Drägel och flås. För j-la skönt gå i mål. Endorfin upp till öronen. Hög som ett hus. Glad som en mört.

Löpning är underbart!! När det är underbart …

Upp med tuppen. Eller åtminstone, med Max. Inga tuppar på Ömalm. I alla fall inga som kuckelikuar 0615 på söndagsmorgnar.

Ett par timmar kvar till start. Viktiga inköp på ICA i går kväll. Svarta sopsäckar och säkerhetsnålar. Oundgängliga grejer för en hässelbyloppslöpare, sent i oktober. Det ska bli  svalt i startfållan. Runt 7 C. Men självklart linné. Allt annat vore tjänstefel.

Säkerhetsnålar ingick inte i startpaketet. Köpa själv. Kan man kanske dra av i deklarationen, under Tjänsteresa. Löpning i tjänsten.

Årets sista lopp. Tror jag.

Tung, slö, seg. Som vanligt, med andra ord.

Snart mot T-bana, avstigning Hässelby gård.

Mental uppbackning på tricken:

Ja, alltså, bildligt talat.

Enda röken i Hässelby: Burnout i starten!

Lycka till, alla medlöpare!

Dags för race igen. Hässelbyloppet. Åhej och hå. Vet inte om kroppen är riktigt med. Har känt mig seg i benen sedan ALJ Open. Har känt mig lite seg sedan jag var ute och rullade hatt med Umberto Eco häromsistens. Som ser ut så här, med hatten på:

En spränglärd man, som just kommit ut med en ny bok, ”Kyrkogården i Prag”. Kolla in Babel på SVT nästa vecka. då är han där.

Så spränglärd Eco är, vet han ändå inte mycket om löpning.

Författaren Lena Andersson vet betydligt mer om löpning. En gång intervjuad i RW under rubriken ”Jag är löpare”. Lena har också kommit ut med en ny bok:

Lena Andersson är inte bara en duktig löpare, hon har också en penna som är lika skarp som Umas samurajsvärd i Kill Bill:

Lena Andersson skriver om individens frihet.  Hon skriver att individens frihet aldrig får underordnas religionsfrihet. Att yttrandefrihet aldrig får underordnas religionsfrihet.

Lena Andersson höjer en fackla för alla individers rätt till frihet; svarta, vita, gula, röda, muslimer, kristna, kvinnor, E.T, löpare av alla sorter, sprinters, långskubbare.

Man får ståpäls av att läsa Lena Andersson.

Lena Andersson borde sättas på piedestal, typ såhär:

Nu känner jag mig faktiskt lite uppeldad.

Fast PB på söndag, glöm det. Enda ambitionen är att springa så fort jag kan. Springa så bra jag kan. Springa som Lena Andersson skriver!

Running for Freedom!!

Innan ALJ Open diskuterade några fullvuxna löpare faran med att bli videofilmad när man sprang, hur det kunde påverka den känsliga balansen mellan fantasi och verklighet.

D v s den inre bild man har av sig själv som löpare (gasell, antilop … gepard …) och hur det faktiskt ser ut. Det är få förunnat att få de två bilderna att gå ihop (Bolt?)

Men för de som sprang ALJ Open i går, och vågar se den osminkade sanningen i vitögat,

kolla in den här länken:

http://www.youtube.com/playlist?list=PLF9276F757EF6BA21

Löparvardag, äkta vara, garanterat odopad. En klar runner up för Årets sportfilm,  i kategori Independent!

Stockholm Filmfestival härmed informerad!

Det blev blåsigt.

Det blev jobbigt.

Det blev absolut magiskt.

10 000 meter på Stadion en sen oktoberkväll, dunkande hjärtan, porlande svett trots en temp runt 12 C, och ett litet gäng entusiaster som hejade på. Alla strålkastarna på full kräm.

Så mycket roligare kan man inte ha det!

Där segrade Oscar Landin, Spårvägens FK, på 32.03.37

Heat B vanns av Niklas Hansson, IK Hakarpspojkarna, på 34.43.95

Längre text följer i RW no 10.

Själv då?

Vek in överkroppen på 39.29.67.

Happy, happy!  Men nästa år, då  …. jävlars!

Drygt två timmar till start.

2 heat, runt 20 man i varje.

Blåser det verkligen 13 sekundmeter?

10 C? 11?

Är man en mes om man inte springer i linne?

Ja, man är en mes om man inte springer i linne!

Den stora frågan är förstås: kommer Lennart Juhlin memorera kvällens resultat?

Snart är det mycket mörkare än såhär:

Spänningen stiger …

Stortävling närmar sig. ALJ Open Light på Stadion nu på tisdag.

Lennart Juhlins skapelse, ett klassiskt lopp med legendarisk status. Startskottet går sent på kvällen, under en kupa av oktobermörker där Stockholm Stadion gnistrar som en strålande stjärna.

Föreställer jag mig det, och det låter ganska så magiskt.

De 10 000 metrarna lär nog inte bli lika magiska. Spelade innebandy i torsdags och det var nästan ett halvår sedan sist, och efteråt gick man omkring med två glutus som kändes som två bowlingklot i bakfickorna. En bakvikt som borgar för ett baktungt race.

Då anlägger man lämpligen ett filosofiskt perspektiv på det hela. Det är vägen som är målet.

Rullade i alla fall runt 17 km på Djurgården i går, och sen iväg till GIH-badet med unge hrn Gysing, som krävde Bomben x 5 från svikten.

Hade knappast kunnat hoppa själv med bibehållen värdighet, men att glädja ett barn är ju ett fullgott alibi.

Boiiinnng och jihhaaaaaaaai och …

… en
smärre tzunami som vällde över snabbsimmarna i banan bredvid. Man kan ju icke vara älskad av alla. Men applåder från sonen.

Och faktiskt tyckte jag det lättade lite i glutus efter
tredje bomben.

Återstår att se hur långt det smäller på tisdag.

Hann tyvärr inte med Lidingöloppet i år.

Men väl kanske också dags för den nya generationen att ta över.

Sagt och gjort. Unge hrn Gysing tog över den fallna manteln … eller våffelsulorna, och ryckte in.

Det blev sedan en grymt laddad start i dagens knattelopp på Lidingön. De fullvuxna knattarna tänkte inte ge sig frivilligt ….

Men var är MIN son?

Jo, men där är han ju … och grillar modern hårt i spurten ….

Se det var en riktigt löpardag

Där stolta modern efter målgång

Löparhjälten hjärtligt prisa!

Rushig jobbardag, hej och hå och hit och dit. Och regn, regn, regn. Enda trösten, Djurgården spöa AIK i både hockey och fotboll. Sådan är tiden nuförtiden, upp och ner. Hockey och fotboll i samma säsong. Ingen ordning alls.. Räknar också kallt med att DIF framöver kommer spöa AIK i curling, fäktning, Fia med knuff, och höjdhopp. DIF är på gång på bred front.

Tänkte springa intervall idag, 5×2000 meter i 4fart. Sen läste jag Torgebys blogg. Ska man bli snabb så ska man springa tröskelpass. Vet inte om jag fattade rätt, men jag sprang i alla fall 5×2000 meter, fast utan pauser, så det blev 10 km rakt av i 4fart. Rätt nöjd, faktiskt. Kändes som jag sprang över en tröskel där. Totalt 15 km, 1 km 12 fart, 2 km 13,3, 1 km 14, 10 m 15, 500 m 12, 500 m 16. Och en stor blöt pöl med svett runt löpbandet. En slags sjöutsikt, skulle man kunna säga.

Man kan mer än man tror. Tack Torgeby.

I morgon bokmässan i Götelabörg. Crosstraining (man går och går mellan olika montrar) med högt läsvärde.

På tåget kommer jag läsa den här:

X2000 går fort. Men Czeslaw Milosz poesi får tiden att stanna upp ett tag.

Nä, man ska inte ropa hej förrän startskottet gått.

Moa Hjelmer lämnade WO idag. Gissa varför:

1. Plötslig insikt om att erfarenheten trots allt väger tungt i ett sådant här lopp. Jag sprang ju faktiskt min första mara långt innan Moa var född.

2. En sportagent dök upp som en gubbe ur lådan (eller om det var ur en vattengrav) och menade på att Moa inte bara kunde mäta sina krafter hursomhelst med RW:s utsände utan att sportagenten informerats.

Rätt svar (med medföljande motivering varför just Du är en värdig vinnare) belönas med ett Collectors Item av kommande RW, d v s, signerad av undertecknad. Glöm inte att skicka med adress.

Jag vet, Idrotts-Sverige är lamslaget.

Förhoppningsvis blir dock racet av nästa vecka. Håll ut!! … och jag får kyla av fötterna i en tunna av den här typen:

Det är som Pasi brukar säga, man måste ha målbilder. Det är ju inte bara att ställa ut spikskorna på banan och hoppas på det bästa.

Mötet med Moa Hjelmer närmar sig. I morgon, tisdag.

Och för 200 m, enkelt, finns bara en bild att ha i huvet:

Fast det jamaicanska löparundret, jag vet inte jag … tror inte det räcker med enbart rödbetsjos. Krävs nog lite mer av jamaicansk tradition:

I morgon smäller det. The Zion Train is coming to Stadion … o inte för att reggaerasta benen, oh no, man!