WO

 

 

Det är som Pasi brukar säga, man måste ha målbilder. Det är ju inte bara att ställa ut spikskorna på banan och hoppas på det bästa.

Mötet med Moa Hjelmer närmar sig. I morgon, tisdag.

Och för 200 m, enkelt, finns bara en bild att ha i huvet:

 

Fast det jamaicanska löparundret, jag vet inte jag … tror inte det räcker med enbart rödbetsjos. Krävs nog lite mer av jamaicansk tradition:

 

I morgon smäller det. The Zion Train is coming to Stadion … o inte för att reggaerasta benen, oh no, man!

---

 

 

Mycket namedropping här, men man vet ju hur det är, känt folk suger in folk i bloggen. Och det är ju precis det bloggen vill.

Detta apropå RW:s gamle chefred Claes som nyligen i en stockholmsbaserad reklamradiokanal i direktsändning föreslog Friidrottslandslagets förbundskapten Stefan Olsson att han kunde hjälpa till att pimpa upp herrlandslaget.

Lite hybris, får man nog säga. Men förståeligt. Det är ju så lätt att levitera i etern, detta lättflyktiga media.

Själv står jag med båda fötterna stadigt på jorden. Och snart stadigt med båda fötterna i spikskor på tartan på Stockholm Stadion på jorden. Stadion ligger ju på jorden. Tisdag nästa vecka ska jag springa 200:ingar med Moa Hjelmer. Jag räknar kallt med att någonting inte ska gå sönder. Helst ingenting.

Så här ser det ut när Moa springer fort:

Har jag flyt kommer jag att synas någonstans längst där bak i kurvan när det är dags. Det fina med 200 m är ju att man aldrig är mer än några sekunder efter, hur långsamt man än springer.

Anledningen till denna tvekamp är ett löparvetenskapligt experiment. Tanken är att filma detta för webben för att visa hur fort Moa faktiskt springer, jämfört med en fullvuxen långskuffare.

Möjligen kan detta också gå under rubriken ”lyteskomik”. Men jag tänker naturligtvis ge allt, trycka spikarna i tartanbotten.  Om sen Stefan Olsson ringer och vill ha mig med, så är det helt ok. Då kan Claes få pimpa mig med. Fast det naturligtvis inte behövs …

Rapport följer i RW no 10.

---

 

Onsdagkväll, och Evy Palm-pass. I alla fall som jag minns det hade Evy 2000:ingar som favoritpass. Det blev full rulle på rullbandet, knappast i klassisk Evy fart, men 5×2000 m i 4-fart, 500 jogg i 5-fart mellan, totalt 15 km. Svettades floder. Hög på Endorfin ända fram till Sportnytt. Ruggigt Sportnytt. Stefan Liv och ett helt hockelag i flygkrasch. Detta bräckliga liv, ibland glömmer man bort hur bräckligt det är.

Jan Guillous nya roman Brobyggarna sågades lustfyllt i SvD. ”Med en psykologisk personteckning som får Denise Rudberg att framstå som Virginia Woolf”. Mest nöjd med den recensionen är nog Virginia Woolf. Fast hon är å andra sidan död, har inte så mycket glädje av den.

Det är roligt med elaka recensioner … om man inte är den författare som recenserats. Men vad gäller Guillou har han väl aldrig gjort sig känd för något psykologiskt finlir. Guillou är i mina ögon en folkbildande entertainer av rang. Och jag tror vi alla har en liten korsriddare inom oss. Och en agent Hamilton. Men alla har inte förmågan att komma ut ur garderoben. Som Jan Guillou.

Nu torsdag. Hej torsdag!

---

 

Bröderna Brothers hälsade till alla Ö till Öare … och testade septembervatten i går. Det är rätt grått i Mälaren, måste tillstås. I alla fall utanför Adelsö.

Blåste bra gjorde det också (det syns visserligen inte på den här bilden, men bortom vassen, som inte syns men står tät till höger … ojojoj). Kändes som minst styv kuling. Vi hade siktet inställt på Birka (nästan i alla fall) men vände efter 500. All respekt till alla Ö till Ö:are som ska plaska utomskärs idag i 10 m sek sydostlig. Påtaglig risk för vattenskador!

Vi sket i den tävlingen. Vi (brorsan penslade, jag instruerade) målade skithus i stället. Det tyckte brorsan var skitroligt!

Bra sätt att vila benen på, tyckte brorsan. På tisdag kväll är det 5000 m på Stadion, Fredrikshofsmästerskapen, som gäller.

---

 

Det är något på gång.

I går braskade en löpsedel med ”Chokladkakor är bra för hjärtat”

Idag braskar en löpsedel med ”Varning för träningsfällan efter semestern: Du kan skada hjärtat”.

Tror det är kakmonstren som är på marsch. Varning för:

 

 

Själv hashade man i går kväll. Men då inte hash, som i röka på, utan hash som i Hash House Harriers. En mycket trivsam motionsform. Med mottot: ”The Drinking Club With a Running Problem”.

Samling i Farsta Centrum 18.30, där ett 30-tal hashare väntade på harens signal för start (haren – banläggare). Min ciceron för kvällen, Little Brother (alla medlemmar för en hyfsat anonym tillvaro bakom s k Hashnamn, man blir döpt efter en viss tid, och då efter vissa egenskaper), hade definitivt ett allvarligt Running Problem. Pers på maran, 2,42, och ett genomsnitt på 2.52 på 70 maror.

Det blev en dryg mil genom Farstas djupa skogar, inklusive drinkstop och avslut på puben O´Learys. En löparupplevelse utöver det vanliga.

Längre reportage om Hash House Harriers följer i RW no 9.

 

 

---