Runmarö Swimrun

– Är det Gysing?
– Jaaaaa, svarar jag förvånat i steget, och så har vi passerat varandra.
Jag är på väg ner från fyren Faro de la Entallada cirka sju kilometer utanför sportanläggningen Playitas på Fuerteventura. Fram till nu har jag varit alldeles ensam i löpningen, förutom en klunga getter som blängt på mig med värderande blickar – de studsade runt med betydligt lättare steg än jag bland skrovliga lavastenar och en buskvegetation som såg allt annat än aptitlig ut (men som getterna såg ut att tycka var, ähum, gettegott).
Det vill säga, jag sprang på en asfaltsväg med platt underlag, fast här och där med så grov asfalt att löparskorna fastnade till ibland. Jag tänkte att det var det som getterna noterade, sicken klumpfot, inte ens kunna hålla balansen på vägen. Det är mycket som passerar en löparhjärna tidigt på morgonen, kanske resultatet av lite get–lag? Aj, den var riktigt dålig, men så har jag också stigit upp innan gryningen för att hinna springa upp till fyren innan de stänger frukosten på hotellet. Jag har varit på Playitas tidigare, och första morgonen på plats är det ett måste, att springa upp till Fyren – frukosten smakar så gudomligt när man är tillbaka. Ja, måste och måste, jag måste ju inte, men om jag inte gör det så kommer jag att ångra mig hela veckan. En släng av något tvångssyndrom är det förmodligen, men alltså bra att ha om man ska förmå sig att springa fjorton kilometer i gryningen.

En glad fyr

Den första kilometern brukar vara alldeles underbar, i alla fall om man har köpt en billig resa med ospecificerat boende. Då hamnar man ofelbart i en lägenhet högst upp på en bergssida, med en kilometer slingrande nerförsbacke till hotellreceptionen. Där tar en uppförsbacke vid som fortsätter i drygt tre tuffa kilometer innan ett bergpass tar vid och vägen planar ut. Då kan man också se fyren blänka på sin topp ytterligare tre kilometer längre bort, och det är där jag brukar möta getterna. Första gången jag sprang här var jag ovarsam med fötterna, fastnade med ena sulan i en grov sten och föll som en fura. Det blev en blodig historia (för händerna), och var sista gången jag släppte blicken på den asfalten. Sista kilometern innan fyren bär rejält uppför i en serpentin, väl uppe har fyren slocknat och Atlanten brinner av den rosenfingrade Eos fingrar (ja, ni vet, morgonrodnadens gudinna, dotter till titanerna Hyperion och Theia). Det är ett magiskt ögonblick i andaktsfull ensamhet med Eos, och sedan dags att vända åter mot en hägrande frukost. Det är på vägen ner jag möter löparen, han som ropar, ”är det Gysing?”. Strax efter honom kommer ett pärlband av löpare, och är det möjligt? ”Är det Colting?”, ropar jag, och visst är det! ”Gyyysing”, ropar Colting tillbaka, vinkar och dundrar vidare upp mot fyren. Alla goda ting är Tri, tänker jag och ökar takten, man vill ju inte gärna bli omsprungen på hemvägen av ett gäng triatleter! Getterna vid sidan av vägen skakar på sina gethuvuden, ser ut att tänka, ”sickna underliga varelser, vofför gör de på detta viset?

---

Jag for ner till bror. Ja, alltså inte som Jana Kippo i dramaserien Jag for ner till bror på SVT, som for till sin bror och en massa mörker och elände i liten by i Västerbotten. Brorsan har blivit med lägenhet i soliga Spanien, med korta köravstånd till en massa roliga lopp i grannskapet. Så jag for ner till bror, i sällskap med bror, som inte varit nere hos sig själv i södern på ett tag. Han måste olyckligtvis jobba ett par år till, utan möjlighet att som gamle Albert Engström, ”arbeta, det gör jag bara när jag får tid över”.
Det var smällkall vinter härhemma, och möjligheten att löpa ett i lopp i linne och kortbrallor kändes mycket lockande. Säga vad man vill om klimatkrisen, men i år tog den visst en liten paus, långkalsongerna åkte på redan i november och det känns oklart om de är av när det här kommer i tryck i mitten av april.
Så för att tina upp våra frostbitna löparkroppar anmälde vi oss till ett lopp, Santa Pola 10 K. Där bjöds en halvmara samma dag, men en mil tyckte vi båda var lagom, vi har så här i mogen ålder börjat omskola oss till medeldistansare under parollen ”underbart är kort”.
Men två gubbar under ett och samma tak i en liten lägenhet, hur skulle det gå? Karaktärsdrag har ju en tendens att skärpas till med åren, såväl som vanorna. Det blev snabbt lite gnälligt. ”Men har du lagt tandtråden här, där kan den ju inte ligga!”. Jag hade faktiskt inget val, fanns ingen skräpkorg i badrummet. Gå ut med tandtråden till köket, herregud, så kan man ju inte ha det! Men i ottan inför loppdagen var vi vänner igen.
Starten skulle gå 9.30, och det var inte varmt. Blott åtta grader, brrr för linne. För i linne måste vi kuta, det var ju därför vi var här. Vi värmde upp i tre lager, sedan två lager och strax innan start var vi där i linne samtidigt som solen antydde aningens närvaro. Med handskar på så skulle det gå!
Det var gott om svenskar i startfållorna. Framme i elitgruppen fanns Carolina Wikström och Smilla Szalkai, och så jag och brorsan lite längre bak och något mer modesta i våra ambitioner. Brorsan hade ett surt knä att dras med, jag hade ett elakt minne av ett femkilometerslopp i somras där jag sprang mig alldeles blå mot slutet. Nu var det ytterligare fem kilometer, inga gamla lagrar fanns längre att luta sig mot, allting var ytterst osäkert.
Men så stod man där, som en av många löpare som strömmat till från när och fjärran, i den där underbara känslan av gränsöverskridande löpargemenskap. Adrenalinet på topp, eufori eller plåga, nej bort med ängslan, vackert är att våga. Pang, och benen for fint fram med en kropp som tycktes konserverad av de åtta graderna plus. Efter fem kilometer, hej vad det går, och efter målgången, men där står ju Anders Szalkai – tänk att han tagit sig ända hit för att heja på mig! Nåja, fokus var nog lite mer på dottern Smilla som hade slagit personligt rekord med 34.46 och kommit trea och strax var det dags för prisutdelning. Jag och bror for hem till bror igen, och en solaltan med två Baden Baden. Där vaknade vi av att någon snarkade (jag snarkar aldrig, sa båda) och på det en lång lunch i sol – utan långkalsonger. Löpning, vilken grej ändå!

---

Vi for till Playitas. En vecka löpning, simning i Atlanten och sol. Tanka D–vitamin, löpa i linne och kanske få syn på en rocka i havet. Och den obligatoriska löpningen upp till Fyren, 14 km tur och retur, med en rejäl massa höjdmeter. Vuxna människor som vi är vaknar vi tidigt, löper ut innan frukost med visshet om att frukosten väl hemma igen når himmelska höjder.
Vi mötte Jonas Colting med en grupp triatleter, Colting hade tappat räkningen på hur många fyrturer han gjort, men var fortfarande lika entusiastisk.
Underbart är kort, flyget är på ingång, en bild säger mer än tusen ord.
Här fyra bilder, och med det en massa ord.
Bye, Bye Playitas, ses nästa vår!
Nu hem till en svalare vår!

Vägen upp mot Fyren

Nämen Anna på väg ner från fyren, startade i månljus

Anna on the beach, efter Atlanten

---

Det drog ihop sig till veteran–SM i terränglöpning. Ja, inte bara veteraner utan även Ungdoms–SM, Junior–SM och SM för eliten. En veritabel löparfest i dagarna två som skulle gå av stapeln på Koltorps gärde på Lidingö, och då förstås i arrangemang av IFK Lidingö. En unik tävling i flera avseenden, Koltorps gärde har ju varit startplats för Lidingöloppet genom alla år, nu skulle det för första gången bli målgång där.
Brorsan har anmält sig, efter hårt tryck från coach Lorenzo Nesi i FK Studenterna (brorsans klubb), brorsan tycker sig vara osäker på formen (det är han i och för sig alltid). Men ingen tid att förlora menar coachen, brorsan har just klassat in i klass M65. Åren flyr fort, ta alla chanser till tävling.
Det var just det, i den klassen har jag befunnit mig en tid, och nu ska man dela den med en lillebror. Lite jobbigt, måste erkännas, lillbrorsan är, om jag får säga det själv (lillbrorsan skulle aldrig hålla med), väldigt tävlingsinriktad, till skillnad från mig (lillbrorsan skulle aldrig hålla med om det heller) och jag känner mig ganska osäker på formen jag också (det gör jag i och för sig alltid). Men terräng–VSM på hemmaplan, det gick ju inte att vika ner sig.
Vid ett tillfälle, faktiskt det enda tillfälle jag kan erinra mig (en viss glömska kommer ju med åren) och på den tiden brorsan fortfarande befann sig i M60, det var under Veteran–DM i Tumba på Rödstu Hage, kom jag till korta med 16 hundradelar på distansen 100 meter. Den distansen hade ingen av oss provat på sedan nittonhundratalet, och det var en bedrövlig upplevelse. Ja inte för brorsan då som när han fick se resultatet (vi sprang inte samtidigt) sprack upp i ett leende som sträckte sig från ena örat till det andra. Det var ganska otäckt att se, lite som Jokerns leende i Batman. Men jag tog det så storsint som bara en storebror kan göra, någon gång måste ju den yngre generationen få ta över, förklarade jag generöst. Men nu är det fyra kilometer på Koltorps kuperade gräsbana, och det är annat det än hundra meter på tartan – här ska banne mig mycket till om det ska bitas i gräset.
Så kommer tävlingsdagen, och vi står i startfållan tillsammans med herrar i M60 och ända upp till M80. Frosten har just släppt gräset som glittrar fuktigt under en blå himmel med strålande sol och till det en vind som är i stort sett stilla. Den lagda banan slingrar sig i vackra rundlar runt gärdet och på tre ställen finns hinder utlagda, ett med trästockar och två med halmbalar inklusive halloweenpumpor. Med andra ord, det är en alldeles magisk dag för löpning.

Läskigt hinder

I M65 har ett tiotal löpare samlats från hela landet, sega, seniga, snabba seniorer och nu alla i startposition med ett finger på löparklockans startknapp. Pang, och starten går! Jag hör brorsan ropa ”heja” från ett parallellt spår, där han ligger några meter bakom. Det är en gräsligt jobbig bana (som det ska vara i ett VSM i terräng), att gå i mål är som att löpa in i himmelrikets salighet, och under över alla under, med en smak av Silver! Därmed kan jag ödmjukt (!) konstatera för lillbrorsan – äldre män vinner i längden!

Allt är inte guld som glimmar!

---

Jag for till bror. Han har ett ställe på Adelsö, som gränsar till en gammal fornborg, numera blott en massa utspridda stenar övervuxna av sly och granskog. Det rör sig ibland under granarna, någon sen natt efter en kräftskiva har vi tyckt oss se skugglika vålnader från den gamla borgen som möjligen lystet betraktat vårt frossande av kräftor. Något slags djur har det kanske också kunnat vara, men vem vet? Livet bjuder många överraskningar.
Jag for alltså till bror, vi hade bestämt oss för att springa Magnus Ladulåsloppet tillsammans, ett millopp som slingrar sig fram på skogsstigar, grusvägar och över fält av gräs på Adelsö. Året innan tittade vi bara på, det såg roligt ut, och mot slutet av loppet stod där en grupp vikingar som serverade mjöd, viftade med svärden och ropade, ”mjöd eller död”! Vi tänkte, bror och jag, att ett sådant lopp vore en utmärkt upptakt för årets kräftskiva.

Fornborg

Brorsan förklarade dock flera veckor innan loppet att det verkligen inte handlade om någon tävling för hans del, han var inte tränad för en sådan lång distans som en mil, fokus numera var ju på medeldistans eller möjligen högst femtusenmeter, det var långt nog. Magnusladulåsloppet såg han som ett träningspass.
Jag höll helt med, ingen tävling bröder emellan, när det gällde Magnusladulåsloppet var det vägen som var målet, att i ett makligt tempo flyta fram i ett vackert kulturlandskap och känna historiens vingslag. Kanske hade gamle biskopen Ansgar, som höll till på grannön Birka på 800–talet, också en gång trampat fram på dessa stigar. Det skadade dock inte att vara i någorlunda i form, tänkte jag, och steppade upp träningen ett par nivåer veckorna innan. Jag har ett pass jag brukar köra på löpband med en halvtimmes stegrande uppvärmning och på det ett gäng fyrhundringar fram till att det börjar knastra i proppskåpet. Men när det så var dags för ett sista monsterpass fem dagar innan loppet så var alla löpbanden utom ett ockuperat av löpare. Där fanns en lapp klistrad för tiderna för ”indoor running”, och jag hade inte missförstått något, där fanns inga tider för förmiddagar. Men så hälsade en löpledare välkommen och förklarade att det var fullbokat. Hade man inte biljett så skulle man vänligen kliva av bandet. Jag kände plötsligt trettio par blickar blicka anklagande på mig. Den där har ju ingen biljett, det syns ju. När löpledaren kom fram till mig pekade jag rodnande på lappen med tider. Den hade tyvärr inte uppdaterats, förklarade löpledaren och pekade på en annan lapp på en pelare längre bort. Ridå! Men ändå inte! Ingen stod i kö till löpbandet jag stod på. Jag fick löpa på nåder.
Så jag kutade mitt monsterpass i absolut otakt till alla löparna runt omkring, och sådant kan straffa sig (mopsa mot majoritet gör man på egen risk). Två dagar senare började det klia i halsen. Tre dagar senare for floder av snor ur näsan. Så många löpare tätt samman på en och samma plats – någon måste ha haft ett virus som sett mig som ett begärligt byte – en storflåsande formtoppare med sänkt immunförsvar.
Det bidde inget Magnusladulåslopp. Brorsan fick kuta ensam. Men det bidde mjöd och kräftskiva, och framåt natten tyckte jag mig se gamle Ansgar kliva fram ur fornborgens skuggor när Ulf Lundell som bäst sjöng ”vi gå mot bättre tider” på digitalspelaren, göra korstecknet och utropa – ”ett inställt lopp är också ett lopp”!

---