Mycket namedropping här, men man vet ju hur det är, känt folk suger in folk i bloggen. Och det är ju precis det bloggen vill.

Detta apropå RW:s gamle chefred Claes som nyligen i en stockholmsbaserad reklamradiokanal i direktsändning föreslog Friidrottslandslagets förbundskapten Stefan Olsson att han kunde hjälpa till att pimpa upp herrlandslaget.

Lite hybris, får man nog säga. Men förståeligt. Det är ju så lätt att levitera i etern, detta lättflyktiga media.

Själv står jag med båda fötterna stadigt på jorden. Och snart stadigt med båda fötterna i spikskor på tartan på Stockholm Stadion på jorden. Stadion ligger ju på jorden. Tisdag nästa vecka ska jag springa 200:ingar med Moa Hjelmer. Jag räknar kallt med att någonting inte ska gå sönder. Helst ingenting.

Så här ser det ut när Moa springer fort:

Har jag flyt kommer jag att synas någonstans längst där bak i kurvan när det är dags. Det fina med 200 m är ju att man aldrig är mer än några sekunder efter, hur långsamt man än springer.

Anledningen till denna tvekamp är ett löparvetenskapligt experiment. Tanken är att filma detta för webben för att visa hur fort Moa faktiskt springer, jämfört med en fullvuxen långskuffare.

Möjligen kan detta också gå under rubriken ”lyteskomik”. Men jag tänker naturligtvis ge allt, trycka spikarna i tartanbotten.  Om sen Stefan Olsson ringer och vill ha mig med, så är det helt ok. Då kan Claes få pimpa mig med. Fast det naturligtvis inte behövs …

Rapport följer i RW no 10.

Onsdagkväll, och Evy Palm-pass. I alla fall som jag minns det hade Evy 2000:ingar som favoritpass. Det blev full rulle på rullbandet, knappast i klassisk Evy fart, men 5×2000 m i 4-fart, 500 jogg i 5-fart mellan, totalt 15 km. Svettades floder. Hög på Endorfin ända fram till Sportnytt. Ruggigt Sportnytt. Stefan Liv och ett helt hockelag i flygkrasch. Detta bräckliga liv, ibland glömmer man bort hur bräckligt det är.

Jan Guillous nya roman Brobyggarna sågades lustfyllt i SvD. ”Med en psykologisk personteckning som får Denise Rudberg att framstå som Virginia Woolf”. Mest nöjd med den recensionen är nog Virginia Woolf. Fast hon är å andra sidan död, har inte så mycket glädje av den.

Det är roligt med elaka recensioner … om man inte är den författare som recenserats. Men vad gäller Guillou har han väl aldrig gjort sig känd för något psykologiskt finlir. Guillou är i mina ögon en folkbildande entertainer av rang. Och jag tror vi alla har en liten korsriddare inom oss. Och en agent Hamilton. Men alla har inte förmågan att komma ut ur garderoben. Som Jan Guillou.

Nu torsdag. Hej torsdag!

Bröderna Brothers hälsade till alla Ö till Öare … och testade septembervatten i går. Det är rätt grått i Mälaren, måste tillstås. I alla fall utanför Adelsö.

Blåste bra gjorde det också (det syns visserligen inte på den här bilden, men bortom vassen, som inte syns men står tät till höger … ojojoj). Kändes som minst styv kuling. Vi hade siktet inställt på Birka (nästan i alla fall) men vände efter 500. All respekt till alla Ö till Ö:are som ska plaska utomskärs idag i 10 m sek sydostlig. Påtaglig risk för vattenskador!

Vi sket i den tävlingen. Vi (brorsan penslade, jag instruerade) målade skithus i stället. Det tyckte brorsan var skitroligt!

Bra sätt att vila benen på, tyckte brorsan. På tisdag kväll är det 5000 m på Stadion, Fredrikshofsmästerskapen, som gäller.

Det är något på gång.

I går braskade en löpsedel med ”Chokladkakor är bra för hjärtat”

Idag braskar en löpsedel med ”Varning för träningsfällan efter semestern: Du kan skada hjärtat”.

Tror det är kakmonstren som är på marsch. Varning för:

Själv hashade man i går kväll. Men då inte hash, som i röka på, utan hash som i Hash House Harriers. En mycket trivsam motionsform. Med mottot: ”The Drinking Club With a Running Problem”.

Samling i Farsta Centrum 18.30, där ett 30-tal hashare väntade på harens signal för start (haren – banläggare). Min ciceron för kvällen, Little Brother (alla medlemmar för en hyfsat anonym tillvaro bakom s k Hashnamn, man blir döpt efter en viss tid, och då efter vissa egenskaper), hade definitivt ett allvarligt Running Problem. Pers på maran, 2,42, och ett genomsnitt på 2.52 på 70 maror.

Det blev en dryg mil genom Farstas djupa skogar, inklusive drinkstop och avslut på puben O´Learys. En löparupplevelse utöver det vanliga.

Längre reportage om Hash House Harriers följer i RW no 9.

Den gamla klassikern – fullt ös medvetslös.

Och nån som sa att: du har bara ett visst antal ord i livet.

Det där tror jag väl i och för sig vad jag vill om. Men har ordat mycket på annat håll denna veckan. Så bloggen i lite bloggskugga.

Och någon annan som sa (inför ett lopp): du har bara ett visst antal hjärtslag i livet. Dumt då springa fort och slösa bort en massa slag på ett lopp, du förkortar livet med minst … en mil.

Det där tror jag väl också vad jag vill om. Har min gamla Volvo  (245:a, modell -83) som ett slags föredöme i livet.  Den bara går och går (bara inte glömma hälla olja i motorn). Är övertygad om att motorn kommer spinna på i all evighet. Det är rosten som kommer att ta den.

Är övertygad om att mitt hjärta kommer spinna på i all evighet (bara inte glömma hälla, öl ja, i  … magen). Det är rosten som kommer att ta mig.

Och så kan man läsa i bladet att vår tids religionskrig (ja här hemma i Norden då) är det mellan GI-metodisterna och Kolhydratfundamentalisterna. Det är hårda verbala angrepp, vilt viftande med gafflar och knivar, svidande köttsår och svindlande sockertoppar. Du skall inga andra gudar hava jämte Biffen … eller Pastan.

Skeptikerna (ateisterna) muttrar om att ”what goes in must go out”, d v s äter du mer än du gör av med, blir du tjock.

Hur det nu är med det så gäller det i alla fall att träna vidare.

Dagens pass: efter lämning på dagis kl 8, en snabbis på SATS (inte så omoraliskt som det kanske låter), en 8 km stegring, 2×12, 2×13, 2×14, 1×15, 1×16 km, baaawrooom, och lite core på det.

Därefter intervju med Martin Stenmarck. Som ska springa Lidingöloppet. Som ska köra en ny vända av Ladies Night i höst. Och som får sådana här uppkastade på scenen i drivor (en absolut bristvara på löpbandet … alla stegringar till trots …):

Men löpning är förstås en helt annan gren …

Söndag morgon, och ut på en lugn morgonrunda. Tänkte man. Men AXA Stockholm Triathlon visade sig ha börjat redan i ottan. Vid Sjöhistoriska blev det totalstopp. En kompakt mur av gummigubbar och gummigummor (nåja, många såg rätt vässade ut …). Så det blev stora varvet runt, och parallellöpning med löparbanan. Där seglade en bekant  frisyr plötsligt förbi. Mårten Klingbergs. ”134 Klingberg”, stod det mycket riktigt på en lapp på ryggen. Ett litet brake i filminspelningen av Cockpit, förstås.

Försökte räkna ut sannolikheten för att ett sådant här möte skulle inträffa. 15 sekunder åt ena eller andra hållet och vi hade aldrig setts. Många parablar att hålla reda på. Först de 15 km hård löpning i hällregn i går. Visserligen inomhus och på löpband, men i alla fall. Satt hårt i benen, så lördagstempot var riktigt lusigt. Och sen tiden när jag gick upp, hur länge jag åt frukost, hur länge ägget kokade. Tiden det tog att hitta strumpa nummer två. Tiden det tog för Mårten att simma. Och cykla. Och dra på sig löparskorna. Och inte minst, Mårtens dagsform. Tanken svindlade. Gav upp snabbt.

La i alla fall  i en växel och kom upp bredvid. ”Heeeeeeja Mårten”, vrålade jag. Fast Mårten var inte på prathumör. Någonting sa han i alla fall, någonting gutturalt. Med väldigt fokuserad blick. Så ska det också vara, seriösa idrottsmän snackar inte, de biter ihop.

Det var annars rätt ödsligt kring Klingberg. Måste ha legat långt fram i fältet.

Pers idag Mårten? Du såg vass ut … en riktig Klinga!!

Här blev det stopp på morgonjoggen:

Och nu, barnkalas. Sometimes a man has to do what a man has to do!

Många löpsedlar på stan i dag. ”Undret på Haga”. Brorsan trodde säkert det handlade om hans backpass med Studenterna i tisdags. Benen liksom bara flög upp längs slingan mot toppen av Hagatippen, förklarade brorsan i telefon, ett par gånger för säkerhets skull. Brorsan säger sig aldrig ha känt sig så stark och hoppas på att slå sig själv och världen med häpnad på Långlöparnas kväll på Stadion nästa vecka.

Men nu handlade löpsedlarna dock inte om brorsan och hans fina form, utan om unge herr och fru Bernadotte, som bor här ( … efter formidabelt flyt i bostadskön):

Tycker förstås det är lite taskigt att prata om Under. Som om prins Daniel inte vore riddare för sin lans. Som om kronprinsessan Victoria inte vore en  … ehh …  friskt flödande källa av rojalistisk strålglans i Hagaparkens frodiga sköte.

Något sådant har i alla fall den här bloggen aldrig betvivlat.

Det som imponerar mer är att prins Daniel, enligt uppgifter i pressen, åker bil med tonade rutor och med två vakter från Säpo, när han ska ta sig från slottet i Haga till gymmet i stan för att träna.

Lite upprör det förstås också. Borde lätt finnas rum för ett hemmagym på Haga. Ett miljövänligare alternativ. Tänk på det, prinsen.

Och varför inte en babyjogger? Här kan förstås vi på RW göra en insats. Starta en insamling, lagom till en dopgåva nästa år. Är ni med?

Back on track, får man väl säga. Fullt ös medvetslös på jobbet. Som vanligt. Semestern minns man mest som en suddig hägring i förflutenhetens landskap. Det vill säga, semestern 2011 är numera historia.

Men lunch ska man ju ha. Kan man springa på. Onsdagar på kontoret är obligatorisk lunchlöpning. För alla som vill. Här tvingar vi ingen. Här kör vi bara med subtilt grupptryck.

Somliga travade iväg Kungsholmen runt. Drog själv till Krillan för intervall. Kristinebergs Idrottsplats. Klassisk mark. Farsan spelade fotboll där, med Olympia IF, på 50-talet. Nu gäller det att passa på. Krillan ska rivas. Ett stort underjordiskt garage byggas. Och sedan ska Krillan byggas upp igen. Men som förr blir det ju aldrig.

Å andra sidan, som förr blir det ju ALDRIG. Innan Krillan blev Krillan var Krillan Hornsbergsvelodromen.

Hade varit kul att kuta där, om man fått. Luta lite i kurvorna. Men portarna jag sprang igenom idag såg ut så här:

Inte helt modernt det heller.

Dagens pass: 10×400 m med 200 m joggvila, och  5×200 m med 150 m joggvila.

Solen sken och det kändes som sommar igen och linnet hängde man på en stolpe och körde iväg i bar överkropp som en annan triathlet, och fartvinden nöp i bröstvårtorna och allt var gott. Körde tidlöst, taktfullt, lyssnade lyhört till kroppen. Vaksam för mullrande mjölksyra i låren.  Barmhärtigast så.

Totalt 67 minuter, från dörr till till dörr. Mycket trevlig lunch.

Men … maten, maten, vad faen, maten?

Igår då. Regnet som metspön i backen. Visst kunde man springa ute. Men gillar inte börja i blött. Blev stövlar och paraply till gymmet. Det kära gamla rullbandet. Tänkte rulla lugnt. Tänkte dagen efter intervallpass. Bara låta låren blöda igenom. Men kroppen ville annat. Benen ville annat. Spring i benen. Yster, inte dyster., syster. Syster? En stegrande mil. Sista fem på 20.30. Helt ok för en ångmaskin.

Intervall – vilken benboost. Det var ju inget nytt i och för sig. Men att det ska vara så långt till dom. Det ska bli oftare nu. Lite schlagerfeeling där. ”Det ska bli oftare nu”.

Lästips: DN:s kulturchef Björn Wiman skrev nyligen krönika om löpning.

http://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-att-springa-ar-att-bejaka-drommen-om-att-bli-en-battre-manniska

Löpning  – en kulturgärning!

Rull i regn?

Ljuv är mödans lön.

Morgonstund har guld i mun.

Regn är blötare än blött.

Sentenser, sentenser. Man kan bli lite storslagen av att gå upp klockan 0500 på morgon. Och sätta sig att arbeta. Och när man arbetat, gå med barnen till dagis 0830. Och när barnen lämnats, löpa ner till Djurgårdsbrunnskanalen för 8×1000 m. Totalt 80 min. Varav 3×1000 m i störtregn.

Intervallbanan:

Sen  tycker man att man varit lite duktig. Man sms:ar brorsan för att tala om hur duktig man varit. Brorsan bekräftar hur duktig man varit. Och allt är gott.

Man är himmelshög på endorfin när man kommer  till kontoret. Effekten börjar avta efter lunch. Börjar allvarligt avta efter lunch. Framåt halvtvå börjar ögonlocken blinka …. blink blink ……   zzzzzzzzzzzzzzz

Stockholm Stadion en tisdagkväll i augusti. För någon vecka sedan sprang Usain Bolt här.

Nu springer jag här. Inga jämförelser i övrigt. Men känns bra, på flera sätt.

Det var brorsan som drog mig med på gruppträning med Studenterna. 4x 400 m – 300 m – 200 m – 100 m, med sextio sekunders ståvila emellan. Låter kanske inte så jobbigt? Eller så låter det kanske rätt jobbigt. Det är rätt jobbigt. Alla pratar om tröskeltempo och om att hålla igen och sen när starten går så far alla  iväg som ett koppel galna hundar. Det är mycket mystiskt. Och roligt. Väldigt roligt.

Alltså, sommarkväll på Stadion, denna fantastiska … Stadion. En grupp glada löpare som taggar varandra. Som pressar varandra. Som skrattar och flåsar om vartannat. Och en coach för kvällen, en småskadad Leffe Ohlson (tack Leffe), som kollade tider och manade på.

Kan inte bli bättre löpträning. Tummen upp, helt enkelt.

(en s k skuggbild)

Att det sedan på denna historiska plats spökar lite fast solen skiner, gör ju inte saken sämre. Löpare, till hälften osynliga, i dubbla upplagor, dök plötsligt upp framför kameran. Det är förstås många PB drömmar som kraschat här, vilket fått oroliga själar att springa igen … och igen … och igen ….

Och på vägen hem mötte vi Douglas Roos, nyligen porträtterad i RW. Douglas, med siktet inställt på Ironman i Köpenhamn, såg redan ut som en Järnman. Eller snarare, Bronsman. Solen hade strålat stark under sommarens träningsläger i Nice.

Och Douglas hade mött Klingberg på cykel i rasande tempokörning Djurgården runt. Och solen sken fast klockan var sju.

Allting sammantaget, en löparkväll att minnas!

Planen var en runda på Djurgården.

Och det blev kris i omklädningsrummet igen.

Två högerstrumpor. Risk för högerrörelse.

Fast det passar förstås fint här på Östermalm.

Rullade ner för Valhallavägen, upp på Gärdet och in i skogen bakom Kaknästornet. Varmt. Är det växthuseffekten som har börjat nu?

Vidare längs Saltsjön och Hundudden och Blockhusudden och sen Rosen dal och ut igen längs Djurgårdsbrunnskanalen. Stötte på ett gäng Miltary Trainees, de stod och pucklade på varandra på magarna vid Djurgårdsbrunnsbron. Där kunde nog en och annan frukost ha hoppat ut, men de hade nog inte fått någon frukost. Gjorde snabb honnör, och gled vidare mot hem. Totalt 17 km, snitta 4.41, och rätt nöjd med det. Svettades som en gris.

Därefter Kampementsbadet.  Beachlife vid barnbassängen. Äntligen – lördag!