Ja, alltså, det finns en hel också.

http://www.ing-night-marathon.lu/

Men jag är bliven modest. Jag är möjligen bliven slö. Jag fegar, jag skuddar mig i stoftet, jag genar ut efter halva. Man får det, enligt den luxemburgska regelboken för kvällens äventyr. Nattmaran i Luxenburg. Eller halvnattmaran i Luxemburg.

Fast natt och natt. Starten går 19.00. Man bör i alla fall var hemma innan skymningen, om man drar på ett kol. Fast dra på och dra på. Det lär bli en 26 C idag, och banan är inte vad jag trodde den skulle vara. Jag tänkte Luxemburg, jag tänkte platt. Belgien är ju platt, det ligger ju här intill. Men taxichaffisen från flygplatsen peka på en park som går runt staden, långt under en massa broar, med stup som likna Grand Canyon (bra nära i alla fall). Det finns alltså många backar här. Hårda tunga elaka backar.

Men jag har ingen brådska. Den här gången har jag ingen brådska. Det får bli ett träningspass med nummerlapp. Bara, check in, run out. Jag är här för att kolla in det här loppet, ett alldeles nytt ett, spännande, se hur luxigt det är, kolla in det här lilleputtlandet, som jag innan trodde mest bestod av brevlådor. Ja, ni vet, brevlådeföretag. En skog av stora brevlådor där på platten mellan Belgien och Nederländerna.

Nej, så där ser inte Luxemburg ut. Inte riktigt i alla fall. Här finns ett äkta, gammaldags slott också, som jag hoppas vi inte behöver springa upp till.

Här finns också en skandinavisk sportbar. Jag var där en stund i går för att se på fotboll, Sverige – Österrike. Ett överskattat nöje.

Nu ska jag iväg och hämta nummerlapp. Och mina tankar går osökt till

Esther Williams, R.I.P

När jag kommer hem igen ska jag intensifiera simträningen!

På återhörande!

… nu kommer. Snart ringer klockan ut för sommaren. Schools out! I alla fall för barnen. Men känslan finns kvar i en vuxen mans kropp. Med lust och fägring stor …

Den vuxne mannen kompenserar med skogslöpning. Tröskeltempo mellan hägg och syrén. Mellan gran och yra fåglar. Det pågår mycket i skogen nu.

Har också varit på vift. For en sväng till Barcelona för att hjälpa till och packa ihop en dotter som är på väg hem. Det vill säga, dotterns kläder och skor. Blir mycket kläder och mycket skor för en tjugoplussare under tre års tid. Kände mig överviktig hela vägen hem.

Hann med stranden också. Barelona är en stad för löpare. Fem kilometer strandpromenad längs stadsdelen Barceloneta. Massor av löpare. Hola, hola, hola, nickar och hälsar. Att springa längs det stora blå, höra vågorna stillsamts slå mot strand. Poesi.

Hann med att simma också

Näsan funkar fint som köl när det blåser hårt.

Solen sken, men bara 16 i vattnet, så lite synd om mig var det i alla fall. Fast bara lite.

Gränd i Barceloneta

Och en glädjemätare … fast fast and furious är numera mitt löpande motto

Hasta la vista!

Dagens Berglins i SvD:

Greider? Kulturkutning …

Hänryckning, det låter som en löparterm. 200 meter från mål, man gör ett ryck och drar hän.

Man skriver en blogg, och hepp, så har det gått två veckor. Tror jag gick lite vilse där emellan hägg och syrén. Mer kolla in knoppande blader än blinkande bildskärm.

Men nu är jag här igen, och vad har jag gjort idag då? Upp tidigt och iväg in i Djurgårdens grönska, för att dunka varv på Fiskartorpets 2,4 km bana. Körde 6 gånger med 90 sek gåvila, benen riktigt stabila. Mötte två rådjur. Dom stod där och blängde på mig, alldeles stilla, som om jag var en av dom, ett djur i skogen. Kände mig också som ett djur i skogen.  Ahh, skogen, finns inget bätte än att springa där. Det spritter långt ner i primalhjärnan, här har jag sprungit i miljoner år. Typ.

I går var det dock tiden innan den första kvastfeningen kravlade upp på strand. Kajkade fram och åter i Eriksdalsbadets innebassäng. Knappt en människa där, kände mig som en enslig kaskelot på väg över Stilla havet till ett planktonhak i Antarktis. Eller nåt. 6×800 meter, det var långt, fast ändå en bra bit kvar till Antarktis.

Antarktis, here I come:

Apropå Antarktis, så är det kvalsim till Ö till Ö ute i Sandhamn idag. Kollade vattentemperaturen, 9 C. All respekt till deltagarna därute.

Nu, mot Eriksdalsbadet! 21 C.

Så länge man kan dra dåliga ordvitsar finns det hopp!

In i väggen i Schweiz igår, ut på andra sidan i Sverige idag. Ja, det fanns ju heller inget alternativ. Upp med tuppen och hasa till dagis och skola med barnen.

– Varför går du så långsamt, pappa?

– Det är vägen som är målet, mina barn.

En mara gör mycket för filosofin.

What else? Jomen, våren är ju här. Äntligen! Nu vill jag springa till skogs, bli ett med granbarr och myror och vitsippor och kotta ekorrar,  andas klorofyll och kvittra med fåglar. Geneve var en mycket stilig stad, men ligger förstås i skuggan av Stora Skuggan!

Här har det rusats sedan Bellmans tid …

Efter 26 km i Geneve Marathon sprang jag in i den här:

Det var, som man brukar säga, en inte odelat angenäm upplevelse.

Jag började optimistiskt, 43 nånting första milen. Ljumma vindar över de genevska rapsfälten, solen sken och även om benen inte direkt sprallade så kändes det ändå rätt ok.

Men 16 km började låren stumna.  Halvvägs 1.36, och vid 26 blev det bara stopp. Benen vägrade lyssna på hjärnans signaler, hjärnan tänkte att det här var ju inte så roligt, och det är 16 km kvar. Varför ska man springa marathon för? Varför kan man inte bara sätta sig ner vid något av de där små kafeérna man sprungit förbi, beställa en kall öl, blunda lite och bara låta tiden gå … på löparklockan. Men då hade jag missat flyget hem, och det gick inte an.

Vid 32 km började innanlåren krampa. Fransyskan klarade sig fint, tror jag … är inte så hemma i charken. Fick gå, och gå igen. Is this the end? Men kom i alla fall i mål, på 3,32 nånting. Länge sedan jag var så sliten efter ett lopp.

Sensmoral: man kan inte springa maran på gamla meriter.

Dags för grundträning igen. Eller … pension.

Fin bana, f ö,  åtminstone första halvan. Små slingrande grus och asfaltsvägar, mycket grönt. Den andra halvan passerades i ett dis. Där var jag fullt upptagen av det egna, inre landskapet, där rinna floder av mjölksyra, blänka sjöar av uppdämda förhoppingar, rentav lite åt det durerska hållet:

Nu ska jag hem och begrunda mitt löparliv!

/to be continued …/

Well, at least I got my number:

Nu visualisera löpningen :

Springtime Travels Shirin Djavidi (och Aftonbladets bloggande träningscoach) sprang redan i går … lika lätt i steget som en …. ballong ….

… nu bara showel on (observera helikopterkameran … very high-tec!):

/to be continued …/

Landade i Geneve i går. Början var fantastisk. Vid bagagebandet fanns en biljettapparat. Tryckte på en knapp och fick en gratis tågbiljett för fortsatt färd mot City. Sex minuters promenad till tåget, fem minuters färd till City. Det är närodlat resande för mig.

Jag tänkte osökt på att maran kanske kommer utveckla sig på samma sätt. Jag trycker på en knapp, och kort därefter är jag i mål. Trulo, som man sa en gång i tiden!

På kvällen bjöds det på traditionell schweizisk middag. Smält ost och brödbitar. Det var mindre fantastiskt. Jag är glad jag ska springa en mara i morgon.

I morse vaknade jag till den här:

Nu ska vi strax på stadsvandring (ajaj benen). I morgon klockan 9.30 går starten i Geneve Marathon. Är lite rädd för att det kommer sluta såhär:

Å andra sidan, I´m not a Wilhelm to tell …. gah ….

Roligast hittills, ett försenat engelskt löparpar. Som vår guide uttryckte det (och bet hårt i kinderna):

– We are just waiting for Caldwell and Hiscock!

/to be continued …/

På bokrelease igår. Konstnären Jockum Nordström, en gång i tiden också rätt grym på fotboll (tills knäna sa ifrån), kom ut med en barnbok.

Titeln kändes relevant på flera sätt. Alla bekanta som var där undrade om jag hade varit i Boston och sprungit. Det hade jag ju inte, men kanske nästa år. Bara för att visa att ingen är rädder för vargen här.

Sen undrade de vart jag var på väg nu. Till Geneve nästa vecka, svarade jag, lite tyst så där, det är knappt jag vågar tro det själv. Jag fick en förfrågan i november förra året och tänkte, Geneve, där har jag ju aldrig sprungit, och 6 maj, dit är det ju en väldig massa tid, jag hinner komma i toppform som bara den innan dess.

Det var då det. Nu en dryg vecka innan loppet är läget ett annat. Ska jag verkligen springa en mara till? Halvmaran i Prag var ju rent ut sagt skitjobbig. Jag har inga långpass i kroppen. Dagisbacillerna har varit enormt krävande hela vintern, gått på knock minst en gång i månaden. Floder av grönt slem, förtvinade muskler, ihopsjunkna lungor. Det kommer bli jättejättejättejobbigt i Geneve.

Åh, att få åka till Geneve, suckade då folk, tänkte inte alls på min stundande mara. Så nu har jag min strategi klar. Jag ska över huvud taget inte tänka på att jag springer i Geneve. Jag ska bara beundra utsikten över Genevesjön. Våga vägra smärta. Bara njut! Utvärdering av denna strategi följer …

På bokreleasen mötte jag också en gammal löparlegend.

Författaren, kåsören (i radions God morgon världen) löparen m m, Ludvig Rasmusson, kom ut med en löparbok redan 1995. Notera retrostuket (ja det var ju inte retro då förstås …) på brallorna, såna brallor görs inte längre!

Ludvig, som blir 78 till hösten, berättade att han fortfarande är ute och springer. Det brukar bli 2,5 timmar varje dag, fast sällan längre än 6 km.

Det beror på hunden som han springer med, förklarade Ludvigs fru Ulla Montán, den stannar ju och sk-ter hela tiden, det är klart det tar tid då.

Ulla Montáns son har f ö startat löparklubben Linnéa i Stockholm. Bara så ni vet! Ulla springer förstås också. Men utan hund.

Spring för kärleken och livet. Den titeln köper jag helhjärtat. Nu ska jag ut och springa för kärleken och livet.

Vad mer att säga? Hoppas på svisch i Suisse.

Och ost med hål i.

Landade i Geneve i går. Början var fantastisk. Vid bagagebandet fanns en biljettapparat. Tryckte på en knapp och fick en gratis tågbiljett för fortsatt färd mot City. Sex minuters promenad till tåget, fem minuters färd till City. Det är närodlat resande för mig.

Jag tänkte osökt på att maran kanske kommer utveckla sig på samma sätt. Jag trycker på en knapp, och kort därefter är jag i mål. Trulo, som man sa en gång i tiden!

På kvällen bjöds det på traditionell schweizisk middag. Smält ost och brödbitar. Det var mindre fantastiskt. Jag är glad jag ska springa en mara i morgon.

I morse vaknade jag till den här:

Nu ska vi strax på stadsvandring (ajaj benen). I morgon klockan 9.30 går starten i Geneve Marathon. Är lite rädd för att det kommer sluta såhär:

Å andra sidan, I´m not a Wilhelm to tell …. gah ….

Roligast hittills, ett försenat engelskt löparpar. Som vår guide uttryckte det (och bet hårt i kinderna):

– We are just waiting for Caldwell and Hiscock!

/to be continued …/

Det ligger naturligtvis en fara i att en löpare börjar simma för mycket.

Risken är att man förvandlas till en sådan här. En kvastfening!

Och då menar jag inte uppstoppad.

Nä, här talar vi om en slags reverterad evolution. D v s, återgång från landdjur till blötdjur.

Har i alla fall känt mig lite vilsen de senaste dagarna, man är icke längre någon badare till löpare, om man säger så. Om än en usel skämtare.

Mötte ett monster för tre dagar sedan. Han kom paddlande i ensamt majestät på egen bana, de andra var fulla med simmare. Mannen hade snorkel, cyklop, flytdolme mellan benen, fenor på fötterna och paddlar på händerna. Han låg mitt i banan och körde något slags fjärilssim, jag tänkte pistmaskin i fel element.

Men jag hoppade i på samma bana strax innan han skulle vända, tänkte det här är en kommunal bassäng, gjord för frihet, jämlikhet och broderskap, men hann inte komma mer upp till ytan innan han kravlade upp på min rygg som en groda i reproducerande syfte. Jag vred till kroppen rätt bra, hörde hur det bubblade till därbak och en röst som vrålade, ”du trängde dig”. Han hade visst fått vatten i snorkeln och var inte glad. Jag var inte särskilt glad heller vilket jag uttryckte på rättfram svenska. Till slut kom vi dock fram till en slags förståelse, och längd kunde läggas till längd.

I morse, enklare omständigheter. En man gjorde vad en man ibland måste göra. Två mil morgonlöpning i lätt strilregn. Inte lika blött som i bassängen, men blött ändå. Sen jag anmälde mig till Ö till Ö tycks fukten genomtränga hela mitt livsrum. Det är väl makterna som vill att jag ska få vattenvana.

Trevlig helg! Bara inte för blöt …

På bokrelease i går. I SF-bokhandeln på Västerlånggatan i Gamla Stan. Mattias Ronge pratade om sin nya roman, Andlös. En ruggig och spännande historia om en sjukdom som sprider sig över världen (och inte minst Söder i Stockholm) där andningsreflexen slås ut. Glömmer du att andas så dör du.

I minglet träffade jag en Krishanterare, som funderade på att börja springa. Hon hade egentligen ingen lust, men kände att hon nog borde börja ändå, annars trodde hon att kroppen förr eller senare skulle hamna i kris. Eller, om det räckte med att promenera?

Man andas mera när man springer, sa jag. Mer syre till hjärnan. Det hjälper när man ska hantera kriser. Hon såg fundersam ut. Gå-springa-gå, sa jag. Bygga upp ett beroende. Det är inte gratis, men när man väl nått dit, är det ett beroende för livet. Till slut bara springer man där, utan en tanke på att andas. Man bara andas.

En jättekopia av Darth Vader blickade ner från en hylla. En underbar bokhandel, SF-bokhandeln. Jag önskade jag vore tretton igen. Fast – i morgon går jag nog hit med min son i handen. Han kommer bli helt andlös. Och jag får ett alibi.

Rymdmonster, here we come!

Med på bokminglet: