Ända in i muren

Landade i Geneve i går. Början var fantastisk. Vid bagagebandet fanns en biljettapparat. Tryckte på en knapp och fick en gratis tågbiljett för fortsatt färd mot City. Sex minuters promenad till tåget, fem minuters färd till City. Det är närodlat resande för mig.

Jag tänkte osökt på att maran kanske kommer utveckla sig på samma sätt. Jag trycker på en knapp, och kort därefter är jag i mål. Trulo, som man sa en gång i tiden!

På kvällen bjöds det på traditionell schweizisk middag. Smält ost och brödbitar. Det var mindre fantastiskt. Jag är glad jag ska springa en mara i morgon.

I morse vaknade jag till den här:

Nu ska vi strax på stadsvandring (ajaj benen). I morgon klockan 9.30 går starten i Geneve Marathon. Är lite rädd för att det kommer sluta såhär:

Å andra sidan, I´m not a Wilhelm to tell …. gah ….

Roligast hittills, ett försenat engelskt löparpar. Som vår guide uttryckte det (och bet hårt i kinderna):

– We are just waiting for Caldwell and Hiscock!

/to be continued …/

---

På bokrelease igår. Konstnären Jockum Nordström, en gång i tiden också rätt grym på fotboll (tills knäna sa ifrån), kom ut med en barnbok.

Titeln kändes relevant på flera sätt. Alla bekanta som var där undrade om jag hade varit i Boston och sprungit. Det hade jag ju inte, men kanske nästa år. Bara för att visa att ingen är rädder för vargen här.

Sen undrade de vart jag var på väg nu. Till Geneve nästa vecka, svarade jag, lite tyst så där, det är knappt jag vågar tro det själv. Jag fick en förfrågan i november förra året och tänkte, Geneve, där har jag ju aldrig sprungit, och 6 maj, dit är det ju en väldig massa tid, jag hinner komma i toppform som bara den innan dess.

Det var då det. Nu en dryg vecka innan loppet är läget ett annat. Ska jag verkligen springa en mara till? Halvmaran i Prag var ju rent ut sagt skitjobbig. Jag har inga långpass i kroppen. Dagisbacillerna har varit enormt krävande hela vintern, gått på knock minst en gång i månaden. Floder av grönt slem, förtvinade muskler, ihopsjunkna lungor. Det kommer bli jättejättejättejobbigt i Geneve.

Åh, att få åka till Geneve, suckade då folk, tänkte inte alls på min stundande mara. Så nu har jag min strategi klar. Jag ska över huvud taget inte tänka på att jag springer i Geneve. Jag ska bara beundra utsikten över Genevesjön. Våga vägra smärta. Bara njut! Utvärdering av denna strategi följer …

På bokreleasen mötte jag också en gammal löparlegend.

Författaren, kåsören (i radions God morgon världen) löparen m m, Ludvig Rasmusson, kom ut med en löparbok redan 1995. Notera retrostuket (ja det var ju inte retro då förstås …) på brallorna, såna brallor görs inte längre!

Ludvig, som blir 78 till hösten, berättade att han fortfarande är ute och springer. Det brukar bli 2,5 timmar varje dag, fast sällan längre än 6 km.

Det beror på hunden som han springer med, förklarade Ludvigs fru Ulla Montán, den stannar ju och sk-ter hela tiden, det är klart det tar tid då.

Ulla Montáns son har f ö startat löparklubben Linnéa i Stockholm. Bara så ni vet! Ulla springer förstås också. Men utan hund.

Spring för kärleken och livet. Den titeln köper jag helhjärtat. Nu ska jag ut och springa för kärleken och livet.

Vad mer att säga? Hoppas på svisch i Suisse.

Och ost med hål i.

---

Landade i Geneve i går. Början var fantastisk. Vid bagagebandet fanns en biljettapparat. Tryckte på en knapp och fick en gratis tågbiljett för fortsatt färd mot City. Sex minuters promenad till tåget, fem minuters färd till City. Det är närodlat resande för mig.

Jag tänkte osökt på att maran kanske kommer utveckla sig på samma sätt. Jag trycker på en knapp, och kort därefter är jag i mål. Trulo, som man sa en gång i tiden!

På kvällen bjöds det på traditionell schweizisk middag. Smält ost och brödbitar. Det var mindre fantastiskt. Jag är glad jag ska springa en mara i morgon.

I morse vaknade jag till den här:

Nu ska vi strax på stadsvandring (ajaj benen). I morgon klockan 9.30 går starten i Geneve Marathon. Är lite rädd för att det kommer sluta såhär:

Å andra sidan, I´m not a Wilhelm to tell …. gah ….

Roligast hittills, ett försenat engelskt löparpar. Som vår guide uttryckte det (och bet hårt i kinderna):

– We are just waiting for Caldwell and Hiscock!

/to be continued …/

---

Det ligger naturligtvis en fara i att en löpare börjar simma för mycket.

Risken är att man förvandlas till en sådan här. En kvastfening!

Och då menar jag inte uppstoppad.

Nä, här talar vi om en slags reverterad evolution. D v s, återgång från landdjur till blötdjur.

Har i alla fall känt mig lite vilsen de senaste dagarna, man är icke längre någon badare till löpare, om man säger så. Om än en usel skämtare.

Mötte ett monster för tre dagar sedan. Han kom paddlande i ensamt majestät på egen bana, de andra var fulla med simmare. Mannen hade snorkel, cyklop, flytdolme mellan benen, fenor på fötterna och paddlar på händerna. Han låg mitt i banan och körde något slags fjärilssim, jag tänkte pistmaskin i fel element.

Men jag hoppade i på samma bana strax innan han skulle vända, tänkte det här är en kommunal bassäng, gjord för frihet, jämlikhet och broderskap, men hann inte komma mer upp till ytan innan han kravlade upp på min rygg som en groda i reproducerande syfte. Jag vred till kroppen rätt bra, hörde hur det bubblade till därbak och en röst som vrålade, ”du trängde dig”. Han hade visst fått vatten i snorkeln och var inte glad. Jag var inte särskilt glad heller vilket jag uttryckte på rättfram svenska. Till slut kom vi dock fram till en slags förståelse, och längd kunde läggas till längd.

I morse, enklare omständigheter. En man gjorde vad en man ibland måste göra. Två mil morgonlöpning i lätt strilregn. Inte lika blött som i bassängen, men blött ändå. Sen jag anmälde mig till Ö till Ö tycks fukten genomtränga hela mitt livsrum. Det är väl makterna som vill att jag ska få vattenvana.

Trevlig helg! Bara inte för blöt …

---

På bokrelease i går. I SF-bokhandeln på Västerlånggatan i Gamla Stan. Mattias Ronge pratade om sin nya roman, Andlös. En ruggig och spännande historia om en sjukdom som sprider sig över världen (och inte minst Söder i Stockholm) där andningsreflexen slås ut. Glömmer du att andas så dör du.

I minglet träffade jag en Krishanterare, som funderade på att börja springa. Hon hade egentligen ingen lust, men kände att hon nog borde börja ändå, annars trodde hon att kroppen förr eller senare skulle hamna i kris. Eller, om det räckte med att promenera?

Man andas mera när man springer, sa jag. Mer syre till hjärnan. Det hjälper när man ska hantera kriser. Hon såg fundersam ut. Gå-springa-gå, sa jag. Bygga upp ett beroende. Det är inte gratis, men när man väl nått dit, är det ett beroende för livet. Till slut bara springer man där, utan en tanke på att andas. Man bara andas.

En jättekopia av Darth Vader blickade ner från en hylla. En underbar bokhandel, SF-bokhandeln. Jag önskade jag vore tretton igen. Fast – i morgon går jag nog hit med min son i handen. Han kommer bli helt andlös. Och jag får ett alibi.

Rymdmonster, here we come!

Med på bokminglet:

---