Hänryckning

Så länge man kan dra dåliga ordvitsar finns det hopp!

In i väggen i Schweiz igår, ut på andra sidan i Sverige idag. Ja, det fanns ju heller inget alternativ. Upp med tuppen och hasa till dagis och skola med barnen.

– Varför går du så långsamt, pappa?

– Det är vägen som är målet, mina barn.

En mara gör mycket för filosofin.

What else? Jomen, våren är ju här. Äntligen! Nu vill jag springa till skogs, bli ett med granbarr och myror och vitsippor och kotta ekorrar,  andas klorofyll och kvittra med fåglar. Geneve var en mycket stilig stad, men ligger förstås i skuggan av Stora Skuggan!

Här har det rusats sedan Bellmans tid …

---

Efter 26 km i Geneve Marathon sprang jag in i den här:

Det var, som man brukar säga, en inte odelat angenäm upplevelse.

Jag började optimistiskt, 43 nånting första milen. Ljumma vindar över de genevska rapsfälten, solen sken och även om benen inte direkt sprallade så kändes det ändå rätt ok.

Men 16 km började låren stumna.  Halvvägs 1.36, och vid 26 blev det bara stopp. Benen vägrade lyssna på hjärnans signaler, hjärnan tänkte att det här var ju inte så roligt, och det är 16 km kvar. Varför ska man springa marathon för? Varför kan man inte bara sätta sig ner vid något av de där små kafeérna man sprungit förbi, beställa en kall öl, blunda lite och bara låta tiden gå … på löparklockan. Men då hade jag missat flyget hem, och det gick inte an.

Vid 32 km började innanlåren krampa. Fransyskan klarade sig fint, tror jag … är inte så hemma i charken. Fick gå, och gå igen. Is this the end? Men kom i alla fall i mål, på 3,32 nånting. Länge sedan jag var så sliten efter ett lopp.

Sensmoral: man kan inte springa maran på gamla meriter.

Dags för grundträning igen. Eller … pension.

Fin bana, f ö,  åtminstone första halvan. Små slingrande grus och asfaltsvägar, mycket grönt. Den andra halvan passerades i ett dis. Där var jag fullt upptagen av det egna, inre landskapet, där rinna floder av mjölksyra, blänka sjöar av uppdämda förhoppingar, rentav lite åt det durerska hållet:

Nu ska jag hem och begrunda mitt löparliv!

/to be continued …/

---

Well, at least I got my number:

Nu visualisera löpningen :

Springtime Travels Shirin Djavidi (och Aftonbladets bloggande träningscoach) sprang redan i går … lika lätt i steget som en …. ballong ….

… nu bara showel on (observera helikopterkameran … very high-tec!):

/to be continued …/

---

Landade i Geneve i går. Början var fantastisk. Vid bagagebandet fanns en biljettapparat. Tryckte på en knapp och fick en gratis tågbiljett för fortsatt färd mot City. Sex minuters promenad till tåget, fem minuters färd till City. Det är närodlat resande för mig.

Jag tänkte osökt på att maran kanske kommer utveckla sig på samma sätt. Jag trycker på en knapp, och kort därefter är jag i mål. Trulo, som man sa en gång i tiden!

På kvällen bjöds det på traditionell schweizisk middag. Smält ost och brödbitar. Det var mindre fantastiskt. Jag är glad jag ska springa en mara i morgon.

I morse vaknade jag till den här:

Nu ska vi strax på stadsvandring (ajaj benen). I morgon klockan 9.30 går starten i Geneve Marathon. Är lite rädd för att det kommer sluta såhär:

Å andra sidan, I´m not a Wilhelm to tell …. gah ….

Roligast hittills, ett försenat engelskt löparpar. Som vår guide uttryckte det (och bet hårt i kinderna):

– We are just waiting for Caldwell and Hiscock!

/to be continued …/

---

På bokrelease igår. Konstnären Jockum Nordström, en gång i tiden också rätt grym på fotboll (tills knäna sa ifrån), kom ut med en barnbok.

Titeln kändes relevant på flera sätt. Alla bekanta som var där undrade om jag hade varit i Boston och sprungit. Det hade jag ju inte, men kanske nästa år. Bara för att visa att ingen är rädder för vargen här.

Sen undrade de vart jag var på väg nu. Till Geneve nästa vecka, svarade jag, lite tyst så där, det är knappt jag vågar tro det själv. Jag fick en förfrågan i november förra året och tänkte, Geneve, där har jag ju aldrig sprungit, och 6 maj, dit är det ju en väldig massa tid, jag hinner komma i toppform som bara den innan dess.

Det var då det. Nu en dryg vecka innan loppet är läget ett annat. Ska jag verkligen springa en mara till? Halvmaran i Prag var ju rent ut sagt skitjobbig. Jag har inga långpass i kroppen. Dagisbacillerna har varit enormt krävande hela vintern, gått på knock minst en gång i månaden. Floder av grönt slem, förtvinade muskler, ihopsjunkna lungor. Det kommer bli jättejättejättejobbigt i Geneve.

Åh, att få åka till Geneve, suckade då folk, tänkte inte alls på min stundande mara. Så nu har jag min strategi klar. Jag ska över huvud taget inte tänka på att jag springer i Geneve. Jag ska bara beundra utsikten över Genevesjön. Våga vägra smärta. Bara njut! Utvärdering av denna strategi följer …

På bokreleasen mötte jag också en gammal löparlegend.

Författaren, kåsören (i radions God morgon världen) löparen m m, Ludvig Rasmusson, kom ut med en löparbok redan 1995. Notera retrostuket (ja det var ju inte retro då förstås …) på brallorna, såna brallor görs inte längre!

Ludvig, som blir 78 till hösten, berättade att han fortfarande är ute och springer. Det brukar bli 2,5 timmar varje dag, fast sällan längre än 6 km.

Det beror på hunden som han springer med, förklarade Ludvigs fru Ulla Montán, den stannar ju och sk-ter hela tiden, det är klart det tar tid då.

Ulla Montáns son har f ö startat löparklubben Linnéa i Stockholm. Bara så ni vet! Ulla springer förstås också. Men utan hund.

Spring för kärleken och livet. Den titeln köper jag helhjärtat. Nu ska jag ut och springa för kärleken och livet.

Vad mer att säga? Hoppas på svisch i Suisse.

Och ost med hål i.

---