Kanske minns ni Frank Sinatras gamla fina låt, Come Fly with Me. Han ville åka iväg till en bar i Bombay och dricka annat än sportdryck.

”Come fly with me, let’s fly, let’s fly away
If you can use some exotic booze
There’s a bar in far Bombay
Come fly with me, let’s fly, let’s fly away …”

Kom att tänka på den på vägen hem från Runners Store. Man hade shoppat loss. Ett par sprillans nya Vaporfly. Come Vaporfly with Me, sa jag till mig själv och drog till Lidingövallen.

Nya vårskor

Säsongspremiär på bana utomhus, 8 C och sol. Jag blev lite ivrig, hade alldeles glömt bort att jag ätit lunch för bara några timmar sedan. Planen var 10×400, men efter första intervallen längtade jag efter ett flygplan bort till Bombay. Lunchen åkte hiss i magen, var på väg åt fel håll, men 200 meter extremt lugn mellanjogg fick den på plats igen. Och sedan gick det bättre.
– Men va fasen, sa brorsan i telefon efteråt, kollade du inte på klockan? Du är ju vääääldigt noga med tider när du springer på band.
Jag gillar inte att klocka utomhus, där vill jag löpa på känsla. Hålla på och fiffla med knapparna på en klocka, det förstör löpningen, skapar stress. Löpband är en annan sak, bara ställa in en hastighet och hålla i bäst det går.
Det håller inte brorsan med om. Men så är han också lillebror, inte lika långt gången i den andliga (löp)utvecklingen som sin storebror.
Det blev 10×400, och på det 10×200. Inför tvåhundringarna bytte jag om till spikskor, men på tredje intervallet blev det känning i en hälsena. Aj, aj ska kroppen falla i bitar redan på försäsongen? Bytte tillbaka till Vaporfly och då blev hälsenan gladare. Man får vara försiktig i vuxen ålder.
Det blev en fin eftermiddag, förutom lunchhissen i början. Sol, frisk luft och den där alldeles speciella känslan av att höra fötterna trumma mot tartan. I mitten av maj väntar VDM i Tumba utanför Stockholm. Kanske inte riktigt lika exotiskt som Bombay, men man slipper flygskam. Och sen bara hoppas man flyger fram på 800 meter som en luftburen Frank Sinatra!

För Sverige – i tiden, men förstås också gärna en tid under PB. Veteran–VM i Göteborg, här kommer vi (i majestätis pluralis). Har i ärlighets namn bara sprungit 800 meter en gång tidigare, för en dryg månad sedan. Då var det ganska enkelt att sätta PB, det brukar ju vara det första gången.

Underbart är kort (som i sången)

Fast enkelt och enkelt, tyckte det sprutade mjölksyra genom öronen efter sexhundra meter. Likväl och hurusom, det gav mersmak. Smärtan var kortvarig, och distansen underbart överkomlig jämfört med till exempel en mara. Och så en vår och nästan en hel sommar att försöka få upp farten någorlunda. Ett VM på hemmaplan – sämre morot kan en veteranlöpare ha!

Panchis, men bara till hälften. Fortfarande med ett ben kvar i arbetslivet. Ett optimalt läge på många vis, när solen tittar fram kan man hämta hem benet från arbetslivet och ta ut båda benen på en pensionärsrunda.
Solen idag, det finns hopp om en vår! Inte mer än fyra grader i skuggan, än är långtajtsen på, men solens strålar värma. Rusade ut utan vätska, hoppades på ett öppet kafé på vägen vid änden av Brunnsviken (Sjötullstugan) men där hoppades man för mycket. Törstig mötte tillbommat. Aj, aj och elva kilometer hem. Funderade fysikaliskt, förlorar man mindre vätska om man löper långsammare? Då tar det förstås längre tid. Svårt, en ekvation för löpningens Einstein, och det är inte jag.
Ute på isen en skrinnare, vågat. Jaja, hamnar jag under isen på grund av vätska så kommer jag inte att drunkna i alla fall.
Gick torr sista två kilometerna, men det var bara att stånka på. Solen strålade, en Skärgårdsbåt gled in under nya Lidingöbron. Halvpanchislivet är allt bra i alla fall, trots ökentorka i strupen. Bara en backe kvar, mot hemmet man far, och sportiga drycker i kylen!

Man kan ibland känna sig alldeles urlakad. Det hände sig efter ett intervallpass häromsistens. Jag låg uthälld i soffan och kände mig ett med, om inte världsalltet, så i alla fall soffan. På Burken kördes det femmil i Holmenkollen, det var nästan jobbigt att titta på, så urlakad var jag.
Jag ringde brorsan men han är inte så lyhörd för ögonblicket, han rehabbar ett ont knä och verkade måttligt intresserad av mitt nya intervallupplägg. Om det är något han vill prata om så är det om det onda knäet. Men det är som det är, man blir aldrig profet i den egna släkten. Tur då att man har en blogg!
Efter ett långt liv som långlöpare har jag börjat snegla en smula på kortare distanser. Möjligen var det till en början av ren lättja, jag tycker jag har blivit aningens latare med åren och hur jobbigt kan det exempelvis vara att springa en mil mot en mara? 5000 meter mot en mara? 3000 meter mot en mara? 800 meter? 400?
Det har tyvärr visat sig att det kan vara jättejobbigt – men på ett annat sätt med en betydligt kortare, men också intensivare smärta. Blott på 60 meter (som jag också provat), där hann det inte ens göra ont förrän man var i mål. Det enda som gjorde ont var att man var så långt efter alla andra i mål.
Men det är något med farten, den har sin tjusning. Nu stod jag där på bandet och skulle prova någonting nytt.
Jag började med en lätt stegrande uppvärmning i 5000 meter. På det 10×600 meter i 3.45 och 30 sekunders ståvila. Därefter 10×300 meter i 3.30 med 30 sekunder ståvila, samt avslut med 10×200 meter i 3.20.

Roligt med medeldistans är att man kan kuta i spikskor – dock ej på löpband!

Det var jobbigt, men inte outhärdligt. Det var först när jag kom hem som jag plötsligt kände mig alldeles dränerad på kraft. Då hade jag ändå skyfflat i mig ett rejält lass pannkakor med sylt och grädde som efterrätt till en lunch med klyftpotatis och indiska färsbiffar (det stod så på skylten, för alla som undrar), och var proppmätt. Kanske att åldern börjat ta ut sin rätt? Men näej, 66 är ju det nya 46 (har jag för mig jag har läst någonstans).
Så, på plats där i soffan, dränerad på all kraft och proppmätt såg jag fem norrmän komma först i mål på femmilen och en svensk på sjätte plats. Det blev man inte piggare av. Jag tänkte jag skulle ringa brorsan och beklaga mig (igen). Men jag orkade inte.

Plötsligt blev det mars, och man är lite som en katt. Man vill ut och jama. Jamma. Löparjamma. Kuta och kröka rygg. Ingen is, ingen snö, och förväntan inför en ny säsong på löparbanorna växer med ökad temperatur. Tog bilen och for ner till Vallen (löparbanan på Lidingö) för att kolla läget. Skidnördarna hade lagt ut snö där under vintern, folk kajkade runt fyrhundringar efter fyrhundringar så yrsel uppstod. Somliga skidåkare vacklade hem med skidorna på axeln och såg ut som om de hade varit på glöggfest. Nah, där överdrev jag kanske lite. Men personligen hade jag nog sett att man lagt in värmeslingor under banan när den blev omlagd för ett par år sedan. Skidande i alla ära, men banlöpning året om, det vore något.
Vallen i stort sett snöfri, men i ena kurvan en rejäl snöhög, där det anlagts ett motlut med ett par meter snö. Lär inte töa i första taget. Men det är ju skottår i år, kanske det skottar till sig?

Jaja, i väntan därpå piffa till bilen. Rost på ena bildörrens nederkanter och bakluckan lika eländig. Min VW Passat från 2006 har tagit mig vida över världen, men nu håller rosten på att ta den. Men det är bara att göra det jag brukar göra vid den här tidpunkten på året. Ta fram borrmaskinen och montera på en stålborste. Slipa bort rosten och skyddstejpa och fram med Hårdlack och Lack i bilens färg. Men i år var jag visst lite tidigt ute, sprayen vägrade spraya, troligen för kallt (5 grader vid spraytillfälle). Vad göra med all tejpen? Dra bort den efter all tejparmöda, och invänta högre temperaturer längre fram i mars? Lyckligtvis fick jag igång en burk på eftermiddagen när det var som varmast (plus tio i solen). Nu bara hoppas snöhögen på Vallen smälter av så fort som möjligt. Eller att jag lägger på ett skott själv/ skottar. Skott–träning? Crosstraining? Men av spade får man lätt spader (!)/ ryggskott! Det blev löparskorna på och ett lugnt långpass i vårsolens glans. En riktig jamsession – och massor av D–vitamin!

Det är som det är, vid en viss ålder blir det allt knepigare att sätta PB.
Det är också då man börjar kalla sig för Tidlös, för att inte skrämma (ungt) folk när de frågar hur gammal man är. Men så kom jag på en genial idé (somliga av oss blir ju klokare med åren, om somliga får säga det själv), klart det går att sätta PB i vuxen ålder – det är ju bara att springa en distans man aldrig har sprungit förut!
Turebergs friidrottsklubb lockade med VSM i mångkamp, där gavs också möjlighet att springa 800 meter. Jag funderade över mångkampen, där skulle det också stötas kula. Det har jag provat på en gång, det var inte roligt, det är inte den typen av kula man joxar med. Kulan jag stötte den gången föll ner som död inte långt från mina fötter, där fanns ingen som helst fjädereffekt i min arma arm. Så nej till mångkamp. Men kanske 800 meter, det har jag aldrig sprungit förut. Otroligt kort jämfört med t ex en mara. Hur svårt kan det vara?
Jag erinrade mig dock brorsan när han kutade 800 meter i VSM i Högby år 2021, en märklig syn. Han var med fint i loppet ända fram till sista kurvan, där blev det något slags tvärstopp, sedan gick det oerhört trögt fram till mål. Väl där svajade han bakåt, men fötterna hade lyckligtvis passerat mållinjen och det är ju det som räknas, även om ändan s a s är kvar i loppet. Det såg mycket lustigt ut. Något sådant skulle dock aldrig hända mig, det var jag övertygad om. Så jag anmälde mig till 800 meter i Turebergs arrangemang.
På plats i Sollentuna–hallen stöter jag på en verklig veteran, Ulf Wickbom, duktig löpare och gammal krönikör i RW, som just sprungit 60 meter. Det var debut i M80, och nu ska han hem och fira åttioårsdagen. Han hade också hoppat stavhopp, en gren han tagit upp när han var 75. I jämförelse är skidlegenden Stenmark, som börjat med stav vid M65 och med sikte på Veteran–VM i Göteborg i augusti, ju knappt torr bakom öronen.
Starten närmar sig, och en viss nervositet inträder. Brorsan hade pratat mycket om loppet i Högby under de år som gått sedan loppet, om hur han öppnat för hårt men snittat 3.20 i loppet trots att han i stort sett varit otränad och dessutom skadad, och det ena med det andra.
Jag har provat på att springa 400 meter på band några dagar innan i 3.20, och det var jobbigt, inte bekvämt alls. Och nu ska det till ytterligare 400 meter innan jag är i mål. Brorsan är på plats och ser förväntansfull ut. Jag har kanske vid något tillfälle skojat lite om hans målgång i Högby, möjligen refererat till silly walking modell John Cleese i Monty Pythons flygande cirkus, nu hoppas han på något liknande. Det gör inte jag.
Hur det gick? Det gick väldigt fort, det var knappt jag hann reflektera över de fyra varven på banan, de bara for iväg med ett swooosch. Jag hörde publiken heja på men hade inte tid att titta åt sidan, jag bara följde en rygg och höll den så gott det gick och när det var 200 meter kvar gled jag förbi fast benen började uppföra sig märkligt (knäna liksom tappade styrseln) och hela vägen in i mål hörde jag mig själv flåsa som jag aldrig flåsat förut och någon vacker syn på upploppet var man nog inte. Men som varande Tidlös har man ju också lämnat det mesta av fåfänga över sig.

2.40.24, klockade brorsan och såg nöjd ut och förklarade att han som han mindes det hade sprungit på 2.40.10 i Högby. Men som den noggranna man han är i grunden, och med tanke på att hans broder nog skulle dubbelkolla, minnet kan ju trots allt spela en spratt i vuxen ålder (de fiskar man fångat i barndomen blir allt större med åren, och löptiderna allt kortare), börjar han googla på resultat i Högby. Jag är själv övertygad om att jag sprungit 60 meter på 7,80, möjligtvis 7.82, som sextonåring i gymnasiet, jag minns en gymnastikmagister som klockade manuellt på en asfaltsbana och mina röda Adidasdojor, och att jag var snabbast i klassen. Brorsan vill dock inte gärna tro på den tiden, han menar att gympamagistern måste ha slirat rejält med tummen på tidtagaruret för att jag skulle springa på den tiden. Den går ju heller inte att googla på, det här var på den tiden allting var analogt.
– Det här var konstigt, säger brorsan. Dom måste ha ändrat i statistiken. Det står att jag sprang på 2.40.50 i Högby.
800 meter, vilken underbar distans!
Och på VSM i Varberg, där blir det upp till bevis – på 60 meter!

Vi tog en sista minuten. Playitas here we come. Och flyget hann inte mer än lyfta förrän köldsmockan slog till. Gjorde en Clark Kent (nåja) på en mugg (i stället för telefonhytt) på Arlanda, av med långkallingarna och på med korta. Vårkänslor. Var ett par månader sedan sist. Flyget flöt fint, och så blev det morgon sex flygtimmar hemifrån. Vi fick ett rum högt uppe på ett berg. Optimalt för morgonlöpning, 400 meter slingrande nerförsbacke innan allvaret började. Siktet inställt på Faro de la Entallada, en fyr drygt sju kilometer bort där vägen först slingrar sig fyra kilometer uppför på en asfaltslinga innan den planar ut. Till dess man kommer fram till vägen upp mot fyren, 1500 meter meanderslinga där lutningen stundtals är 20 %.
Magisk löpning i ett månlandskap i fint sällskap (fru). Absolut tystnad förutom vinden. Dofter, kaktus, andra växter, okända. Vinden är aldrig stilla på Fuerteventura. På väg upp mot fyren möter vi en man som visar sig vara en jämte, Pär ”The Jammer” Jämtelid, ultralöpare som sa han passade på att få sig några höjdmeter, han var inne på femte rundan upp till fyren. Han hade stigit upp innan tuppen, börjat med pannlampa. Ingen dålig fyr det.

Själv nöjer jag mig med en runda upp, måste ju hinna hem till frukosten. En ursäkt så god som någon. Hemvägen betydligt lättare, full rulle utför, lätt bakåtlutad och koll på fötterna. Asfalten grov, lätt fastna med dojorna. Ett fall framåt här, inget kul för handflatorna. Inte för andra kroppsdelar heller.

Frukost efter löpning, 14 K, det är svårslaget. Pannkakor, ägg från hönor som vandrat ute hela livet, meloner, kiwi, kaffe gånger tre. Himlen kan vänta – det är ju himmelskt på jorden!

Det känns lite speciellt att stå och blicka ner på Rödstu Hage IP i Tumba utanför Stockholm. Bilen parkerad i skuggan av några träd, på idrottsplatsen nedanför syns herrar och damer i olika åldrar värma upp eller delta i något tävlingsmoment. Några hoppar höjd, andra kastar spjut, somliga sätter upp startblock. Tjugo grader och sol och knappt någon vind, en perfekt dag för Veteran–DM.

Sist sprang jag här 1970, jag var tretton år och skulle prova på friidrott för IFK Tumba. Jag spelade fotboll, basket, hockey, badminton och pingis, att springa utan en boll framför sig ansågs allmänt som absolut meningslöst bland vännerna – men testa kunde man ju alltid göra. Jag minns inte mycket av dagen, brorsan minns dock att han också var där en gång för att prova på och att de fick springa 400 meter så fort de kunde. Det gjorde brorsan i 200 meter, därefter sprutade mjölksyra ur öronen i ytterligare 200 meter och när han väl kom i mål gick han hem och kom aldrig tillbaka. Möjligen upplevde jag någonting liknande som jag sedan lyckligtvis förträngt. För nu är det löptävling på riktigt, 5000 meter i klass M65, och hjärtat svämmar sånär över av nostalgi, femtiotvå år sedan sist, ack tidens flykt. Samtidigt, så fantastiskt kul med veteranidrott. Jag språkar lite med Bengt, 80, som just sprungit 200 meter för IFK Lidingö och plockat hem en guldmedalj. Han plussar för kamratskap och sammanhållning och säger att han brukar träna i Sätrahallen under vintrarna, där det samlas veteranfriidrottare från alla håll och kanter.
¬ ”Har du någon plan”, undrar Roger Reinhold vänligt, som springer för Spårvägen och ska tävla i M60. Han sprang 1500 meter dagen innan och tog guld, en vindsnabb man (trots en yvig kalufs) som brukar springa 800 och 1500 meter på Veteran–VM med lysande placeringar. Jag säger att min plan är att lägga mig i rygg på honom (och som hemlig taktik springa utan keps för att minimera luftmotståndet maximalt med min mer aerodynamiskt utformade frilla). Samt förhoppningsvis inte bli varvad, vilket skulle göra mig upprörd. Roger försäkrar att han är sliten efter gårdagens lopp och inte har några planer på att överanstränga sig.
Vi är tre som kommer till start på distansen, den tredje är Patrick Pring som tävlar för Tullinge FI och i klass M55 och är riktigt snabb, säger Roger. Men vad gör väl det, vi blir till slut alla tre vinnare den här dagen i respektive klass. Nu var ju inte motståndet direkt överväldigande (för att dra till med en beskrivning i absolut underkant) men som Ingvar Lindqvist, 85, IFK Lidingö (som tog guld i spjut och slägga) så träffande uttrycker det i omklädningsrummet efteråt, ”man måste ju deltaga för att kunna vinna”.
Med det i bagaget (och en glimrande guldmedalj) – stort tack till IFK Tumba för ett toppenfint arrangemang, och till Roger och Patrick för inspiration i ett lika ansträngande som upplyftande 5000 meterslopp – på en arena där historiens vingslag (barndomens) flaxade svettigt och tungt över axlarna!

Slottsskogsvallen i Göteborg. Sprang in här på upploppet i Göteborgsvarvet, när det nu var? Dinosaurierna var i alla fall utdöda, det är jag säker på. Tidskronologin bakåt har aldrig varit min starka sida, men minns att jag klockade in på 1.27 någonting (vissa saker glömmer man inte). Säger det mig något så säger det mig att det var ganska så länge sen. Det är där jag befinner mig i livet just nu, då det mesta känns som ganska länge sen. Det vill säga, i ålder M65. Och strax i M66. M66 existerar dock inte i veteranlöparvärlden, det är fyra år till nästa tävlingsnivå, M70. Det tanken föder blandade känslor.
Vart tog den unge mannen vägen, vart kom den gamla gubben ifrån? Nåja, nu ska här icke överdrivas. Det har icke börjat växa hår i öronen än, och de strån som vågat sig ut ur näsan har raskt avlägsnats med en pincett (trots nästintill outhärdlig smärta). Och än håller benen någorlunda även om farter ner mot 1.27 på halvmaran är ett minne blott (och 1.24 med för den delen, bör blygsamt tilläggas). Det känns dock som obegripliga farter nu, där jag står i startfållan till 5000 meter i klass M65.
Och någonting har hänt. Här kryllar av herrar i klass M65. Nummerlapparna räcker inte till, vi får skriva M65 med tuschpenna på baksidan av nummerlappar till andra åldersklasser. Vart kommer alla M65:s ifrån? Man kan ju knappast kalla det för återväxt – minns i och för sig en märklig film från Hollywood för ett par år sedan där ett barn föddes urgammalt, för att sedan bli yngre för vart år som gick. Men allt man ser på bio kan man ju inte tro på, även om där alltid finns en liten hollywoodhistoria inom en där man på ett obegripligt sätt bara blir bättre och bättre med åren (med rätt träningsprogram). Här finnes vuxna män med stålgrått hår, och vuxna män med inget hår alls – sällan eller aldrig sidokammat hår som går från ena örat till det andra (typ kamrer i en femtiotalsfilm), det gör sig inte bra i fartvind med ett hårsvall/ gråa testar som fladdrar vilt på ena sidan av huvudet.
Och bland dessa hårda, knotiga 65plussare, ynglingar på 60, kvinnor i åldrarna K35 och uppåt – och än äldre män i M70, och en enda i M75. Ett mixat heat på 27 löpare, uppdelat i två grupper. Det känns lite som en start i Diamond League sett till mängden löpare. Nu har jag i o f s aldrig gjort någon start i DL, men man har ju fantasi.
Känslan innan? Den vanliga, ”åh fy faen vad jobbigt det ska bli. Varför utsätter jag mig för det här? Vad är det för fel med en parkbänk och en gammal skogaholmslimpa att mata fåglarna med?” Men jag vet ju också, av (enorm) erfarenhet, känslan när man väl har kommit i mål. Absolut eufori halvböjd över knäna med svetten droppande på löparskorna och en puls som gradvis återgår till det normala. Man känner att man lever där man står och har sprungit sig halvdöd. Livet är en räcka av paradoxer: sats, motsats, abrasax som en poet en gång uttryckte det, och väl någon filosof med: tes, antites, syntes … i löpande sammanhang, det ska göra ont för att det ska kännas gott och man för en stund kan förpassas till paradiset. Tyvärr räcker känslan inte särskilt länge, men det kommer ju alltid fler lopp.

foto: Herman Degselius

Starten går, och genast blir jag trampad på hälarna och får en armbåge i sidan. Kvinnliga löpare kan! Strid på kniven, hej och hå för att hålla balansen, hitta en rytm och lägga sig bakom en rygg eller två. Som brorsan messade strax innan start, ”du får absolut inte ta täten, lägg dig bakom och ta det så lugnt det går”. Det var ju ett gott råd, men ganska så onödigt, det fladdrade om nummerlapparna på en grupp M65:or, de drog på som om det inte fanns någon morgondag, inte en chans att hålla jämna steg med dem.
Vår tid är utmätt, det vet alla i de övre åldersklasserna, men så fruktansvärt bråttom, jag intalade mig att vägen är målet (gick dåligt). Stånkade sedan på bakom en M65, en K45, en K35 och var ganska nöjd med det, fast inte nöjd med känslan i kroppen. Första tusen i fyrafart, förfärande jobbigt. Andra tusingen i strax över fyrafart, ännu mera jobbigt. Tredje tusingen i lite mer än strax över fyrafart, nu började det bli riktigt jobbigt.
Ryggarna till K45 och K35 fick jag säga farväl till och efter ytterligare en tusing där jag brakade igenom den ena väggen efter den andra stegade M65an jag hade framför mig iväg. I näst sista kurvan dundrade en M75 förbi, herregud M75. Funderade på om jag skulle ta det som inspiration inför framtiden eller se mitt framtida öde som löpare beseglat, men tänkte sedan icke så mycket mer. Försökte lägga in en spurt de sista hundra men det sista krutet var genomblött av all svett som trängt ur porerna, det var knappt jag klarade att trycka stopptid på klockan när jag passerade mållinjen. Men det gjorde jag förstås, det gör alla löpare – man har ett slags ”död mans grepp” om handleden, dör man efter målgång vet i alla fall de efterlevande när klockan är slagen.
I omklädningsrummet gratulerar jag Bo Persson, född 1948 och tävlandes för Almby IK, till segern i åldersklass M75 på tiden 20.25.98. Ensam i den klassen, samtidigt i en klass för sig. Jag frågar försynt hur han tränar, tänkte här finns goda råd att få för den löpande framtiden. Det blir ju en del säger Bo, ganska så mycket faktiskt, sommartid kör jag runt tjugo mil i veckan – men jag tar det väldigt långsamt. Han berättar att han orienterat förr i tiden men gjort ett uppehåll på trettio år. För sex år sedan började han löpträna igen men var för ivrig i början, kroppen gick sönder. Men sedan blev det bättre.
Tjugo mil i veckan, hå ja ja. Jag räknar mina egna mil på fingrarna, och behöver bara använda ena handen. Men 20.34.49 räckte i alla fall till en femte plats, och 32 sekunder upp till toppen och kanske finns det ändå ett litet hopp om framtiden. I alla fall om jag räknar till en hand, och kanske en och annan tå till veckoschemat. Eller om man skulle börja kuta medeldistans? Eller 60 meter? Jag minns jag var rätt snabb på 60 meter i gymnasiet. Det var förstås på nittonhundratalet, men ändå. Många svåra frågor, den som kutar på får se.
Ännu ett VSM till ändå. Roligare kan man nog inte ha det som löpare. Fantastiska funktionärer som håller ordning på alla tävlanden, inspirerande möten med andra löpare, hård kamp och svettig glädje. Människan är ett flockdjur, och underbart är att löpa i flock. Även om man blir trampad på en häl och får en armbåge i sidan. Delad glädje är dubbel glädje, och delad smärta.
Visst gör det ont när kroppar brista (fritt efter Karin Boye) – men då är det bara köra rehab och komma igen! Det kommer fler VSM. Nästa år i Karlstad!

Sonen växer så det knakar, har lämnat grundskolan för gymnasiet. Stort fokus i livet på fotboll (fotbollsspelet FIFA) och Liverpool FC. Faderns intresse för löpning tog sonen efter under något år men det mattades med tiden för att avstanna helt och i stället förflyttas till gymmet. Nu är sonen stark som en oxe, fadern dock fortfarande snabbast i familjen.
Vi bestämmer oss för en far–son–resa, sonens val faller (förstås) på en fotbollsresa till Liverpool och en match på legendariska fotbollsstadion Anfield. Förstaval är ett möte mot storklubben Manchester City, men biljettpriserna blir en chock – inte konstigt att Zlatan är så rik som han är. En match mot mindre omsusade Brighton är också hutlöst dyr– men vad är väl snudd på personlig konkurs mot sonens lycka – dessutom har fadern aldrig varit i Liverpool tidigare och stor lycka (för fadern) är att upptäcka en helt ny stad med några härliga löpturer.
Så far vi iväg, vi kommer till Liverpool och taxichauffören som kör oss till den lilla lägenhet vi hyrt berättar att han är gammal boxare, han har boxats i EM på åttiotalet och vid ett tillfälle också varit i Sverige på träningsläger på Boson. Bosön, undrar fadern. Just det, säger chauffören, Boson. Fadern förklarar att han kutat i skogen där många gånger, och vi kommer överens om att världen är liten.
Fadern försöker innan avfärd locka sonen att ta med ett par löpardojor, men det tycker sonen belastar handbagaget alltför mycket (vi reser budget, utan incheckat bagage, huvuddelen av reskassan går till matchbiljetterna). Själv har fadern dock inga problem med att få med allt vad en löpare kan tänkas behöva i handbagaget, vad gäller övriga kläder (i minimalt urval) kan man ju alltid vända ut och in på både det ena och det andra.
Matchdagen vaknar fadern tidigt, ser solen lysa därutanför, löpargudarna och fotbollens dito vare oss nådiga. Sonen sover som bara en tonåring kan sova (som en sten), själv möter fadern morgonen med GPS–en inställd på Stanley Park bara några kvarter bort, där ska finnas en utmärkt löprunda på tre kilometer som slingrar sig runt små sjöar och botaniska trädgårdar – och där blir till en magisk löpning en lördagsmorgon i Liverpool. Fadern nickar åt nymornade liverpoolska hundrastare och powerwalkare, luften är krispig och hög av syre, ett varv blir till fem och allt är runners high i mindfullness innan det är dags att ta sig hem och väcka sonen.

Matchen Liverpool–Brighton blir till en riktig rysare, 0–2 i baken efter en halvlek, men Liverpool kommer tillbaka i andra, matchen slutar 3–3.

Sonen, uppfylld av matchen, är halvt nöjd med resultatet (dock bättre än förlust), fadern lugn och lycksalig, fortfarande hög på morgonens löparrus. Sonen vill varva ner fotbollsnerverna med en långpromenad, fadern stapplar efter bäst han kan på trötta löparben, somnar sedan sött på tidiga kvällen, sover som en tonåring (som tidigare nämnd sten) natten igenom. Inte så dumt med fotboll ändå – bara man får köra ett långpass innan!

Jag står i fållan till Hallsta Triathlon i Hallstahammar och känner mig en smula filosofisk, erinrar mig en stor tänkare, ”O, människa lär dig dansa för annars vet änglarna i himlen inte vad de ska göra med dig (Augustinus, 354–430 e.Kr.). Dansa kan jag väl hyfsat (om jag får säga det själv, även om jag vet en och annan som taktlöst (!) nog inte skulle hålla med), värre är det med simningen. Att jag aldrig får till den.
Min fru Anna, som brukar köra simpass runt 4000 meter med Åkersberga Triathlon i en tjugofemmetersbassäng varje fredagskväll, säger att jag tränar alldeles för lite simning, och det må vara hänt, men jag måste ju hinna träna löpning också. Hon säger att mitt nötande på löpband under vintermånaderna är fullkomligt obegripligt, att springa på löpband är bara sååååå tråkigt tycker hon, aldrig att hon ställer sig på ett löpband. Det tycker jag är en underlig inställning, menar att kajka 4000 meter fram och tillbaka i en simbassäng och räkna hårstrån och plåster och annat onämnbart på botten, herregud tala om trååååkigt. Om detta tvista vi då och då, och aldrig komma vi överens.
Men här är vi nu, och det är tjugo minuter till start, och jag önskar att jag ändå hade tränat mycket mer simning än vad jag har gjort. Så dags nu då. Men solen skiner i alla fall och vattentemperaturen ska vara runt 17 grader. Det är jag tacksam för, min kropp funkar mycket dåligt i kallvatten, bröstkorgen snörps åt, lungorna krymper, jag får svårt att andas. Jag kastas tillbaka genom evolutionen, full snurr i dna–spiralen, och upp dyker minnen från den första kvastfeningen halvvägs upp på en strand, kippandes efter luft.
Jag donar med cykelskor och löparskor och strumpor (strumpor eller icke strumpor, det är frågan, hur många sekunder tjänar man på att inte dra på sig strumpor på ett par våta fötter, och hur stor är risken att få skavsår om man inte gör det? Svåra val!), då George kommer fram och säger hej.
George ska starta en halvtimme före mig. Ja han ska starta en halvtimme före alla andra.
– Är det i M80, undrar jag (vi sågs för några år sedan vid en annan tävling)
– Nej, säger George, jag har fyllt 88, så M85.
Ack tidens flykt, nyss 80, nu 88. Men still going strong. Det är mäktigt, rentav hisnande. Själv kör jag i M65, blir 66 i höst, känner mig som en tonåring bredvid George. Det var länge sedan man kände sig som en sån.
– Jag har inte så många att tävla emot, säger George, det är lite synd.
George är ensam i M85. Ingen är anmäld i M80. Eller M75. Eller M70. Återväxten står att finna i M65. Där är vi fyra som kommer till start. Vi skulle ha varit fem, men en blev skadad. Vi nickar lite försiktigt till varandra, man börjar bli bekant med ansikten från tidigare tävlingar (det har tillkommit en yngling född 58 som tidigare tävlat i M60, som ska vara ruggigt snabb), och kollar in cyklarna. Oj, oj, den där ser snabb ut, här har det visst satts sprätt på pensionen.
Per–Olof träffade jag senast vid Arlanda duathlon. Då fick han punktering. Det fick han året innan också, på samma tävling. Båda gångerna satt han vid sidan av banan och bytte slang, satt där och pumpade. Ett öde värre än döden, tänkte jag då, men Per–Olof är mer praktiskt lagd.
– Andra gången tänkte jag att nu lägger jag ner det här, berättar han (inte triathlon då men att fullfölja tävlingen), men så tänkte jag att jag måste ju ändå byta slang när jag kommer hem så då kunde jag ju lika gärna göra det där.
Han är en man av rätta virket, Per–Olof.
Själv har jag aldrig fått punka under en tävling, och hoppas att jag aldrig får det. Blotta tanken förskräcker, och tänk om det smittar av sig, att stå här och prata punkteringar. Tvi, tvi och ta i trä (fast jag fann inget av trä i fållan).
Så tar vi oss till Skantzsjön, och den är grund i början. Och botten klafsig gyttja (men gyttja ska ju vara bra för huden, kanske kommer mina fötter bli som en ynglings igen?) Fru Anna säger att jag ska ta det lugnt, andas jämnt och inte stressa, hon ser gärna att jag tar mig i land, det gör mig rörd. Jag tänker att det inte bara är för att hon vill ha skjuts hem efteråt. Då gör det ingenting att hon kommer att forsa iväg som en delfin. Går allt som det ska kommer vi att ses i slutet av löpningen där jag kommer upp i rygg och kan ropa, ”heja, heja”. Det har hänt förut och det är lika roligt varje gång. Utom en gång, då stod hon i målområdet med ett (vad jag skulle vilja säga försmädligt) leende och undrade vad jag hade tagit vägen. Men de gånger jag kommer först i mål säger hon att en man inte kan jämföra sig med en kvinna, män har helt olika muskelfibrer och blodvärden. Men det tycks däremot gå alldeles utmärkt bra för en kvinna att jämföra sig med en man då hon har kommit först i mål. Det är naturligtvis inte rättvist, men så
är ju världen heller icke rättvis. Jag tar det med ro, som en klok och vis man i klass M65. Viktigare än att vinna är att deltaga. Om man sen kommer först i mål så är det bara en bonus. Jajamän!
Starten går och jag kajkar på. Inte bli stressad av att fältet drar iväg som ett stim av flygfisk. Var glad att du flyter, och inte fryser. Allt annat är oväsentligt. I sinom tid är du på land igen.
Och jag kommer till slut i land och är lycklig över det och rusar bäst det går iväg till cykeln. Växlingar borde man också träna på. Varför ska våtdräkten alltid fastna på fötterna? ”ÖÖÖÖVER startlinjen” vrålar en funktionär (man får inte kliva på cykeln innan en viss linje, det är mycket noga med det), ”ja, ja, jag ser ”säger jag (lugn och fin, andas djupt, ingen risk för kallsupar längre), och upp på cykeln kommer jag. Hör bakifrån speakern i högtalarna säga något om seniora hetsporrar, och det har han rätt i för nu ska det jädrar i min låda trampas på (tnusvenska: nu jävlars) och trampas på gör det, lycksalig över att återigen ha fast land under fötterna – eller i alla fall hjul som rullar där det är torrt.
Cyklingen går fint, jag plockar en och annan duktig simmare, nu bara se till att inte fasta bakom någons rygg för då kallas det för drafting och då kan bli kallad till stopp och få strafftid.
Jag närmar mig första varvet, passerar växlingsområdet och i en tvär kurva går jag om en annan cyklist, med mer koll på cyklisten än vägbanan, och så plötsligt studsar däcket till och så en smäll med ett rejält PANG!!! Oj där var visst en grop tänker jag och oj vad är det med däcket?
Det tar ett tag att ta in – punktering. Punktering så in i helvete. Däcket ser ut som om jag kört på en mina. Jag vill spola tillbaka filmen till innan, vänta med omkörningen, undvika hålet i asfalten. Men det går inget vidare, sådant kan man bara göra på film typ Tillbaka till framtiden, … fast tvärtom.
Någon extraslang har jag inte. Om det omöjliga skulle hända, det som aldrig tidigare hänt, att jag skulle få punktering, så är det ingen ide att byta under en sprint, har jag tänkt teoretiskt. Och nu är det i praktik. Det är bara att knalla tillbaka till växlingsområdet, och det var ju bra att jag fick punka så nära i alla fall, försöker jag tänka positivt. Det går sådär. Luften gick ur ett tag (om man så säger), men jag stöp ju inte i backen, det har hänt bekanta som kört cykel ner i håligheter, inga ben brutna. Och pumpen (lite vitsigt, kära hjärtanes) klarade sig ju bra! Jag bestämmer mig för att heja fram fru Anna i stället. Femtio procents familjelycka är ju i alla fall femtio procents familjelycka. Är glaset halvtomt eller halvfullt? Halvfullt! – och nu bara fylla på lite till.
Där kommer hon och cyklingen har gått toppen. Snabbt byte till löparskor och hon löper ut före värsta konkurrenten, som är stark löpare (kanske borde fru Anna ha tragglat mer löpband i vintras, och inte bara plaskat runt i bassängen, kanske något att ta upp efter loppet? Eller inte …) för plötsligt så dyker hon upp i målgången snabb som en blixt och hon är först – milda makter. Ett guld bärgat!

Det är jobbigt med triathlon!

Men säg den lycka som varar för evigt!

Konkurrenten frågar försynt efteråt om kurvan genom skogen, och osäkerhet uppstår. Vilken kurva? Någon klocka sprang hon inte med, siffror är onödig stress, bättre löpa på känsla. Koll med sekretariatet, och det visar sig att hon slagit personbästa på fem kilometer med många minuter. Det visar sig också strax därpå att hon sprungit rakt fram där hon borde ha tagit till höger, och missat en ögla på 1,5 kilometer. Diskad!
Så! En punkterad och en diskad, ingen stor dag för Åkersberga Triathlonförenings utsända. Vad gör man åt det? Man drar förstås till Donken och äter burgare med extra allt och skakad mjölk med vanilj och jordgubbsmak. Skit och pannkaka, men det kommer fler lopp och fick vi inga medaljer så blev vi i alla fall varsin erfarenhet rikare.
Nu gör vi som Kungen brukar säga – nu vänder vi blad!

Det våras för löpningen! Ja, för livet också då förstås, löpningen och livet, de går hand i hand, fot för fot, åtminstone i den här spalten. Icebugsen, dojorna med dobbar, är nu placerade nere i källaren på hyllan bredvid skidpjäxorna. De har tjänat väl under den vinter som gått, har kraschat sig fram över isiga spår i skogen, huggit tag i underlag där löpning i ett par vanliga löparskor skulle ha varit förenat med livsfara. Hur viktigt det är att ha rätt sulor under fötterna lärde jag mig en sen höst (gränsande till vinter) för några år sedan på samma stigar i löpskor utan dobbar. Natten innan hade det varit frost, i en brant utförslöpa visade sig en matta av nedfallna löv vara förvandlad till rena skridskobanan. Fötterna försvann under mig, jag föll som en fura, vred ena foten fel men lyckades rulla runt på axeln och landa på rygg. Första känslan var skam (fåfängligt förnedrande att falla), snabbt upp på fötter och låtsas som om ingenting hade hänt. Men någonting hade hänt, vänstra foten gjorde fruktansvärt ont, vad göra? Fem kilometer direkt hem, elva kilometer åt andra hållet. Huvudet ville så gärna löpa vidare (löparhuvuden är ju så funtade), jag tänkte att om jag börjar gå så kommer det släppa, kommer blodet börja flöda genom foten och allt bli bra igen (hade jag för mig jag läst någonstans, och passade löphuvudets önskan mycket bra). Jag började stappla fram bäst det gick, foten kändes lite bättre, och plötsligt sprang jag igen och det gjorde jag fram till sista kilometern. Då sa foten ifrån med besked, och det blev ingen mer löpningen på tre veckor. En närstående förklarade mig ypperligt korkad (för att uttrycka det milt), jag skulle efter fallet omedelbart ha lagt foten i högläge och låtit den stanna där ett bra tag, då skulle blodet ha runnit ner i benet och svullnaden lagt sig. Jag invände att det varit väldigt kallt, om jag legat på rygg och väntat på att foten skulle ha blivit bra så hade jag frusit ihjäl. Bättre då att försöka springa vidare. Om detta tvistar vi fortfarande, ingen vill erkänna fotfel. Men med de dubbade dojorna har jag sprungit tryggt, sprungit som en skogsmaskin, en traktor, stadigt och säkert (och aningens tråkigt), fjärran den gasell i ystra språng jag har som målbild varje gång jag ger mig ut på en löprunda. En gasell kanske inte helt synlig för utomstående betraktare, och sällan eller aldrig fångad på bild, men som jag brukar säga till mig själv i sammanhanget – det är tanken som räknas.
Men nu mina vänner, är det äntligen dags att släppa löparfötterna loss för nu är det VÅR, tid att studsa fram med kolfibersulor under fötterna igen, löpa utan vindjacka och handskar och mössa, spränga lössläppt fram mellan knoppar som brister och fält av utslagna vitsippor och höra trånande fåglar kvittra parningssånger så högt att man knappt hör sig själv flåsa. Med andra ord – det är dags att släppa fram din inre GASELL!!