Din inre gasell

Jag landade min första lägenhet i Solna i slutet av sjuttiotalet, tjugo kvadrat med kokskåp och ett litet kylskåp placerat i den minimala hallens garderob. Jag gav mig ut på löpturer redan på den tiden, lägenheten låg i närheten av Solna Centrum, man kunde välja mellan att ta sig ner till Råstasjön och löpa runt den och Lötsjön (samma som loppet Två sjöar runt) eller att kämpa sig upp till Blåkulla (de ljusblå höghusen som byggdes på gamla Hagalund) och vidare mot Hagaparken. Det blev ofta att jag sprang mot Hagaparken, då vinkade jag också till släkten på Norra Skogskyrkogården (hej, hej farmor och farfar, farfars mor och farfars bror), ibland susade det till i björkarnas kronor, jag tänkte det var släktens sätt att hälsa tillbaka. Haga var också Bellmanfester efter gymnasiet, drömska sommarnätter, spirande kärlek och kyssar under takmålningen i lusthuset vid Haga slott, en park full av minnen.
Nu drygt fyrtio år senare befinner jag mig där igen, det är lördag morgon den 31 december 2022 och snart ska jag springa mitt första Parkrun, två varv på en 2,5 kilometers slinga, startplats vid Haga tennisstadion. Där styr en gammal vän, Pelle Larsson (den här dagen solandes i Thailand) som 1978 tog fyra gem i en match mot John McEnroe i Stockholm Open (vilket han ofta gärna återkommer till) och som alltid fasat vid blotta tanken på att springa ett steg utan en boll att jaga efter. Icke desto mindre har han upplåtit utrymme till den utrustning som krävs för ett Parkrun (vepor, koner, material till bansnitslar) – kanske är det ändå ett tecken på att han en dag kommer skåda löparljuset!
Starten går (som den alltid gör i ett Parkrun) klockan 09.30, dit är det fem minuter, det strömmar till alltmer löpare och jag funderar över mina lår, de känns som bly. Jag värmde upp med ett varv på banan för att se om backen upp till krönet innan utförslöpan till Koppartälten kanske hade blivit snällare med åren, men det hade den inte, den var lika hemsk som jag minns att den var på sjuttio– och åttiotalet. Å andra sidan behöver jag ju inte sätta någon som helst press på mig, (det har jag läst på Parkruns hemsida), ett Parkrun är en tävling där man springer så fort eller långsamt man vill, det är en tävling öppen för alla från små barn (i sällskap med föräldrar), gamla gubbar, gravida kvinnor till yppersta eliten av löpare – vilket jag också förklarar för min bror, och min fru, som också ska springa. De nickar eftertänksamt och erkännsamt (som jag tycker) åt mina insiktsfulla ord, komna ur erfarenheten av ett långt och rikt löparliv.

Så går starten, och det är som det är, krafter bortom allt sunt förnuft tar över, benen skjuter fart som vore jag en ung man på åttiotalet – men det är jag ju inte, flåsandet börjar redan femhundra meter in i loppet och fortsätter ända in i mål. Du lät ju som en brunstig älg, skrockar brorsan (döv för sitt eget flåsande), och visst var det var en pärs och en pina, men årets sista (och mitt första) Parkrun är heroiskt avklarat. Strax efteråt plingar det till i mobilen, ett mail med tid och andra spännande fakta. Med andan återhämtad är ribban satt – 2023 ska tiden från 2022 hinnas ifatt!

---

Det var ändå inte så länge sedan, så här i midvindern, som det var sommar. Här en liten tillbakablick på juniskär swimrun i augusti.
Det blir aldrig som man tänkt sig, en gammal sanning bra att ha med sig på äventyr i tillvaron, inte minst när det gäller Swimrun. Men det är förstås ingenting jag tänker på när jag packar bilen med teammaka (fru), gummidräkter, flytdolmar, paddlar, simglasögon, visselpipor, första förband, simglasögon, vaselin, löparskor – oundgängliga prylar för att stå pall till havs och på land – och så kör vi upp till lilla hamnen Juniskär utanför Sundsvall, där Juniskär Swimrun ska gå av stapeln.
Vi har varit här en gång förut (2020) och lyckades ta oss i mål på den 26 km långa banan (drygt 19 km löpning, 6500 m simning), en riktig pärs den gången för den manlige deltagaren (jag) som mot slutet antog gestalt av överkokt kräfta. Det var en hiskeligt varm dag med temperaturer upp mot 30 C, jag hade inte ”cabbat” ner våtdräkten på sista löpsträckan (6, 5 km), dräkten hade långa ärmar och det vet alla som någon gång försökt krångla sig ur en våtdräkt att det är tidsödande. Under den sista simningen, med hjärnan i ett närmast koagulerat tillstånd, drömskt plaskande framåt i ett grönskimrande hav, lycklig över att kroppen äntligen fick svalna av, märkte jag inte att jag tappat den ena paddeln till dess en kvinna på en segelbåt ropade och undrade vart jag var på väg. Det undrade min fru också. Hon vinkade febrilt med orangea paddlar på en plats fjärran där jag befann mig. Jag var på god väg att simma runt i en cirkel (tänk hjulångare med bara ett hjul), men det ordnade sig, vi kom i mål med en paddel mindre, vilket ingen noterade, då hade vi möjligen blivit diskade (allt man tar med sig från start ska vara med i mål), eller så var det av barmhärtighet, vi var ändå bara där för att deltaga, icke vinna.

Den här gången är vi bättre förberedda, jag har klippt av ärmarna på våtdräkten, här skall ”cabbas” ner vid minsta antydan till överhettning. Minnet av Juniskär 2020 har bleknat bort ¬– Carpe Juniskär 2022.
– Nämen vad roligt att ni kommer och tävlar igen, ropar tävlingsledaren Magnus Dahlbom så fort vi kliver in på startområdet. Vi har förresten din gamla paddel uppsatt på en dörr där borta med andra minnen från tidigare lopp.
Där sitter den verkligen, sliten och väderbiten, med varje sim – och löpsträcka noggrant nedplitad med svart tusch. Över detta blir jag en smula rörd, men det finns viktigare saker att tänka på. Havet ser kallt ut den här gången.
– Vad är det för temperatur i havet, undrar jag försynt.
– Lite svårt att säga vad gäller yttre kustbandet, förklarar Magnus (med stor erfarenhet av att inte skrämma köldkänsliga swimrunners) det har varit dåliga vindar, och havet ur ju alltid havet.
Havet är verkligen alltid havet – och den här gången blir havet kallare och kallare ju längre ut vi kommer, med brallande motvind och vitskummande vågor. På det yttersta skäret får vi böja oss för kölden, det ska vara roligt, inte oroligt.
– Det är nog för att vi har för lite underhudsfett, skämtar jag med min kära teammaka, som skrattar så tänderna skallrar som kastanjetter.
Nästa år kör vi med tjockare våtdräkter, om det inte blir värmebölja förstås, och inför denna ovissa framtid ryser vi förväntansfullt under två lager ylletäcken på båten tillbaka till fastlandet.

---

Tiden rusar allt snabbare ju äldre man blir, samtidigt kutar man allt långsammare – en av löparlivets stora paradoxer. Nu fyller Runners World fyrtio år, man får nypa sig i armen. Jag var med redan från början, långt innan Runners World blev Runners World i Sverige, på sjuttiotalet då Nils Lodin arbetade som utrikeskorrespondent för Aftonbladet i München. Nisses äldsta son Pelle och jag var bästa vänner sedan sexan i mellanstadiet, nu gick Pelle i tysk skola på en ort som hette Grünewald (med småbröderna Ulf och Hans och lillasyster Tove). Jag och Pelle skrev flitigt brev till varandra, mycket handlade det om olika kameror och linser, vi var båda intresserade av fotografi, men Pelle nämnde också emellanåt att pappa Nisse av någon outgrundlig anledning börjat löpträna. Rapporter följde om att Nisse sprang längre och längre i Grünewalds djupa skogar, en dag hade han till och med sprungit tolv kilometer. Rökningen hade han också slutat med, inga mer bloss på Camel utan filter.

(Grünewald)

Jag häpnade, tolv kilometer var ju en fruktansvärt lång distans, både min och Pelles erfarenhet av löpning var kopplat till ett förfärligt lidande när tränaren i fotbollsklubben IFK Salem, som vi båda spelat i under några år i de tidiga tonåren, beordrade terränglöpning efter en timmes träning med boll. Det flesta for iväg som ett gäng skållade råttor på ett förfärligt kuperat terrängspår som mätte 2,5 kilometer, efter en dryg kilometer hulkades spyor vid sidan av spåret. Detta hände dock aldrig mig och Pelle, möjligen aningens mer strategiskt begåvade än det övriga gänget (eller med högre självbevaringsdrift, alternativt, lata), vi la oss alltid längst bak för att öka mot slutet. Det var hemskt ändå, men vi slapp sura uppstötningar. I skenet av detta var Nisses långlöpande absolut obegripligt.
Med tiden flyttade familjen Lodin tillbaka till Sverige, Nisse sa upp sig från Aftonbladet för att starta en tidning för löpare med den fyndiga titeln ”Springtime”. Kollegorna på Aftonbladet skakade på huvudet, ”Herregud, en tidning om löpning, efter två nummer finns det väl knappast något kvar att skriva om?” Men så fel de hade, and the rest is som man säger – historia! Springtime blev en succe´ och resebyrån Springtime Travel med den. Vid ungefär samma tidpunkt hade jag fått flickvän, Kerstin, som bestämt sig för att springa Stockholm Marathon (jag hade slutat med fotbollen och blivit journalist) och som hon mest var ute och sprang, hängde jag på för att vi skulle få lite mer tid tillsammans. Kerstin fick mig att springa min första mil, hon fick mig att springa arton kilometer. Dessa första arton kilometer glömmer jag aldrig, det var som att springa till världen ände och tillbaka. Vaderna var som blysänken dagen efter, men smärtan i kroppen till trots – jag var fast, löpsuget etablerat. Drygt fyrtio år senare, ett otal lopp och löparäventyr runt om i världen, varav mycket omvandlats till text i Runners World, är lusten att löpa lika stark. Det vill jag tacka Nisse för, som där i början av åttiotalet tyckte jag skulle skriva en text för Springtime. Så stort tack Nisse ¬– du har varit (och är) en stor inspiration både som löpare och journalist!

---

Mona Lisas leende är ju berömt, där hon möter besökarna bakom en stöldsäker monter på Louvren i Paris. Vad ler hon åt, vad tänker hon på? Överlag, vill jag påstå (som varande född på typ dinosauriernas tid), en kvinnas leende är inte alltid så lätt att tolka. Vad som döljer sig bakom Mona Lisas leende lär vi nog aldrig få veta, men en tidig morgon i mitten av sommaren får jag i alla fall veta sanningen bakom EN kvinnas leende – i det här fallet – min kära frus.
Det var efter en het natt på Öland, ja vi talar här då mer om tropisk värme än exalterade kroppsövningar (orgier i svett är att betrakta som ohygieniskt), en värmebölja hade slagit till rejält över hela landet och det är inte alldeles enkelt att somna när kroppen ångar så att lakanen blir fuktiga. Där fanns en plan att stiga upp för ett lugnt och långsamt långpass i arla morgonstund då natten för en stund svalkat av värmen till en någorlunda hanterbar temperatur. Min fru, bördig från nordligare trakter (Timrå), trivs bäst när hon får springa i linne i temperaturer runt 10 C.

Jag somnar till slut långt in på småtimmarna, vaknar sedan ve och fasa upp först halvåtta då det redan börjar bli hett som i helvete. But when the going gets tought, the tought get going, som presidenten John F. Kennedys pappa Joe Kennedy en gång så träffande uttryckte det, jag svänger benen över sängkanten (hör de gamla lederna gnissla) och vänder mig om för att väcka min fru. Men min fru är redan vaken, med huvudet på kudden och ett strålande leende på läpparna. Det är ett helt obegripligt leende, vad har hon att glädjas åt efter en natt som förmodligen fått demonerna i helvetet att göra vågen? Hon säger ingenting, mitt behov av att kommunicera innan en kopp kaffe är noll, jag vacklar mot muggen med mobilen i hand för att göra det som nöden kräver samt få information om vad som inträffat i världen under de få timmar jag sovit. Och där, på kanten till det krökta rummet, kontemplerande över djupa frågor som meningen med livet samt om jag ska springa med eller utan hörlurar (en sådan här morgon kan det behövas peppande musik för att få fart på benen) kommer chocken – och förklaringen till fruns strålande leende.
Sanningen bakom Mona Lisas leende kunde inte ha slagit hårdare, det här är sådan brutal information att den spirande lusten till löpning alldeles kommer av sig. Frun har gjort ett inlägg på FB, hon har stigit upp 04.30 då solen knappt kravlat sig över horisonten, avverkat tretton kilometer och mött förvånade harpaltar på vägen och hästar som fortfarande stod och sov och hon hade känt det som hon var den första människan på jorden (d v s resten av landets befolkning låg fortfarande och sov, inklusive maken), löprundan i perfekt tempererad morgonkyla var ett minne för livet. När jag återvänder till sovrummet har frun somnat om, med ett lyckligt uttryck i ansiktet, klar med sin löpning. Jag drar på mig löpardojorna, och stapplar ut i hettan. Inga harpaltar i sikte, solen ett glödande kol. Nästa gång ska jag sätta klockan på ringning!

---

Det går inte alltid som man tänkt sig det. Nej, det är fel. Det löper inte alltid som man tänkt sig det, i det här fallet. Kutar Kyrksjön runt i Ljusdal, tre varv på fyra kilometer vardera. Det är varmt (28 C), det är jobbigt, men vill man komma i form finns inga genvägar. Jönköping Triathlon närmar sig hastigt, bara att bita ihop. Här springer jag Kyrksjön runt med den heliga andan i halsen tänker jag skojfriskt, men frälsningen väntar om jag kommer i mål på en hyfsad tid. Det var troligen en smula hädiskt tänkt för på den sista kilometern tar löpningen tvärstopp (med de himmelska makterna skämtar man icke ostraffat). En klotrund hund kommer farande som en kanonkula, ilsket skällande och blixtrande huggtänder med sikte mot mina skenben.
Hade jag varit en smula bakåtlutad i steget hade jag kunnat dra till med höger fot, en fot med ett ganska bra klipp under tonårens fotbollsår, och skickat ut hundrackaren långt ut i Kyrksjön, men nu fastnar jag i stället med foten under hunden och faller som en fura. Lyckligtvis, och det tackar jag samma tonårs trial and error i ett otal skidbackar, där jag efter ett otal vurpor i framför allt puckelpister utvecklat en fallteknik där jag i ren reflex grupperar kroppen och rullat runt på rygg. Så även här, innan huvudet nått asfalten lyckas jag parera med en arm och snurrar runt i en halv volt. Handflatan mår inget vidare efteråt men inget är brutet.
– Förlåt, förlåt, ropar en förtvivlad dam med ett hundkoppel i handen, jag skulle just koppla när du kom rusande.
Jag undslipper mig ett kraftuttryck (skall erkännas), men kollar på löparklockan, har ju en tid att passa (hann inte knäppa av tiden under fallet, vilket brorsan när han fick höra historien kallade för ”amatörmässigt”), så jag drar på igen innan damen hinner säga ”koppel” igen för att försöka avsluta sista kilometern med en progressiv topp (gör i huvudet ett uppskattat avdrag för hur mycket tid fallet fördröjt). Jag kommer i mål på en hyfsad tid och allt är frid och fröjd förutom en blödande handflata, men no pain no gain, som vi löpare brukar säga.
Det är först dagen efter som jag förstår att allt inte står rätt till, det går inte att komma ur sängen. Höger sida av bröstkorgen ömmar något alldeles förfärligt, det är en smärta jag är bekant med sedan tidigare. För många år sedan fick jag en spricka i ett revben efter ett fall, det här känns exakt som då.
Jag lyckas till slut rulla mig ur sängen, kommer upp på benen, men är klar över sakernas tillstånd – bye, bye Ironman Jönköping. Men som det är skrivet, tider komma och gå, loppen bestå! Dock, aldrig mer skall jag utmana de himmelska makterna – åtminstone inte under ett löppass!

---