Jag landade min första lägenhet i Solna i slutet av sjuttiotalet, tjugo kvadrat med kokskåp och ett litet kylskåp placerat i den minimala hallens garderob. Jag gav mig ut på löpturer redan på den tiden, lägenheten låg i närheten av Solna Centrum, man kunde välja mellan att ta sig ner till Råstasjön och löpa runt den och Lötsjön (samma som loppet Två sjöar runt) eller att kämpa sig upp till Blåkulla (de ljusblå höghusen som byggdes på gamla Hagalund) och vidare mot Hagaparken. Det blev ofta att jag sprang mot Hagaparken, då vinkade jag också till släkten på Norra Skogskyrkogården (hej, hej farmor och farfar, farfars mor och farfars bror), ibland susade det till i björkarnas kronor, jag tänkte det var släktens sätt att hälsa tillbaka. Haga var också Bellmanfester efter gymnasiet, drömska sommarnätter, spirande kärlek och kyssar under takmålningen i lusthuset vid Haga slott, en park full av minnen.
Nu drygt fyrtio år senare befinner jag mig där igen, det är lördag morgon den 31 december 2022 och snart ska jag springa mitt första Parkrun, två varv på en 2,5 kilometers slinga, startplats vid Haga tennisstadion. Där styr en gammal vän, Pelle Larsson (den här dagen solandes i Thailand) som 1978 tog fyra gem i en match mot John McEnroe i Stockholm Open (vilket han ofta gärna återkommer till) och som alltid fasat vid blotta tanken på att springa ett steg utan en boll att jaga efter. Icke desto mindre har han upplåtit utrymme till den utrustning som krävs för ett Parkrun (vepor, koner, material till bansnitslar) – kanske är det ändå ett tecken på att han en dag kommer skåda löparljuset!
Starten går (som den alltid gör i ett Parkrun) klockan 09.30, dit är det fem minuter, det strömmar till alltmer löpare och jag funderar över mina lår, de känns som bly. Jag värmde upp med ett varv på banan för att se om backen upp till krönet innan utförslöpan till Koppartälten kanske hade blivit snällare med åren, men det hade den inte, den var lika hemsk som jag minns att den var på sjuttio– och åttiotalet. Å andra sidan behöver jag ju inte sätta någon som helst press på mig, (det har jag läst på Parkruns hemsida), ett Parkrun är en tävling där man springer så fort eller långsamt man vill, det är en tävling öppen för alla från små barn (i sällskap med föräldrar), gamla gubbar, gravida kvinnor till yppersta eliten av löpare – vilket jag också förklarar för min bror, och min fru, som också ska springa. De nickar eftertänksamt och erkännsamt (som jag tycker) åt mina insiktsfulla ord, komna ur erfarenheten av ett långt och rikt löparliv.

Så går starten, och det är som det är, krafter bortom allt sunt förnuft tar över, benen skjuter fart som vore jag en ung man på åttiotalet – men det är jag ju inte, flåsandet börjar redan femhundra meter in i loppet och fortsätter ända in i mål. Du lät ju som en brunstig älg, skrockar brorsan (döv för sitt eget flåsande), och visst var det var en pärs och en pina, men årets sista (och mitt första) Parkrun är heroiskt avklarat. Strax efteråt plingar det till i mobilen, ett mail med tid och andra spännande fakta. Med andan återhämtad är ribban satt – 2023 ska tiden från 2022 hinnas ifatt!

Det var ändå inte så länge sedan, så här i midvindern, som det var sommar. Här en liten tillbakablick på juniskär swimrun i augusti.
Det blir aldrig som man tänkt sig, en gammal sanning bra att ha med sig på äventyr i tillvaron, inte minst när det gäller Swimrun. Men det är förstås ingenting jag tänker på när jag packar bilen med teammaka (fru), gummidräkter, flytdolmar, paddlar, simglasögon, visselpipor, första förband, simglasögon, vaselin, löparskor – oundgängliga prylar för att stå pall till havs och på land – och så kör vi upp till lilla hamnen Juniskär utanför Sundsvall, där Juniskär Swimrun ska gå av stapeln.
Vi har varit här en gång förut (2020) och lyckades ta oss i mål på den 26 km långa banan (drygt 19 km löpning, 6500 m simning), en riktig pärs den gången för den manlige deltagaren (jag) som mot slutet antog gestalt av överkokt kräfta. Det var en hiskeligt varm dag med temperaturer upp mot 30 C, jag hade inte ”cabbat” ner våtdräkten på sista löpsträckan (6, 5 km), dräkten hade långa ärmar och det vet alla som någon gång försökt krångla sig ur en våtdräkt att det är tidsödande. Under den sista simningen, med hjärnan i ett närmast koagulerat tillstånd, drömskt plaskande framåt i ett grönskimrande hav, lycklig över att kroppen äntligen fick svalna av, märkte jag inte att jag tappat den ena paddeln till dess en kvinna på en segelbåt ropade och undrade vart jag var på väg. Det undrade min fru också. Hon vinkade febrilt med orangea paddlar på en plats fjärran där jag befann mig. Jag var på god väg att simma runt i en cirkel (tänk hjulångare med bara ett hjul), men det ordnade sig, vi kom i mål med en paddel mindre, vilket ingen noterade, då hade vi möjligen blivit diskade (allt man tar med sig från start ska vara med i mål), eller så var det av barmhärtighet, vi var ändå bara där för att deltaga, icke vinna.

Den här gången är vi bättre förberedda, jag har klippt av ärmarna på våtdräkten, här skall ”cabbas” ner vid minsta antydan till överhettning. Minnet av Juniskär 2020 har bleknat bort ¬– Carpe Juniskär 2022.
– Nämen vad roligt att ni kommer och tävlar igen, ropar tävlingsledaren Magnus Dahlbom så fort vi kliver in på startområdet. Vi har förresten din gamla paddel uppsatt på en dörr där borta med andra minnen från tidigare lopp.
Där sitter den verkligen, sliten och väderbiten, med varje sim – och löpsträcka noggrant nedplitad med svart tusch. Över detta blir jag en smula rörd, men det finns viktigare saker att tänka på. Havet ser kallt ut den här gången.
– Vad är det för temperatur i havet, undrar jag försynt.
– Lite svårt att säga vad gäller yttre kustbandet, förklarar Magnus (med stor erfarenhet av att inte skrämma köldkänsliga swimrunners) det har varit dåliga vindar, och havet ur ju alltid havet.
Havet är verkligen alltid havet – och den här gången blir havet kallare och kallare ju längre ut vi kommer, med brallande motvind och vitskummande vågor. På det yttersta skäret får vi böja oss för kölden, det ska vara roligt, inte oroligt.
– Det är nog för att vi har för lite underhudsfett, skämtar jag med min kära teammaka, som skrattar så tänderna skallrar som kastanjetter.
Nästa år kör vi med tjockare våtdräkter, om det inte blir värmebölja förstås, och inför denna ovissa framtid ryser vi förväntansfullt under två lager ylletäcken på båten tillbaka till fastlandet.

Tiden rusar allt snabbare ju äldre man blir, samtidigt kutar man allt långsammare – en av löparlivets stora paradoxer. Nu fyller Runners World fyrtio år, man får nypa sig i armen. Jag var med redan från början, långt innan Runners World blev Runners World i Sverige, på sjuttiotalet då Nils Lodin arbetade som utrikeskorrespondent för Aftonbladet i München. Nisses äldsta son Pelle och jag var bästa vänner sedan sexan i mellanstadiet, nu gick Pelle i tysk skola på en ort som hette Grünewald (med småbröderna Ulf och Hans och lillasyster Tove). Jag och Pelle skrev flitigt brev till varandra, mycket handlade det om olika kameror och linser, vi var båda intresserade av fotografi, men Pelle nämnde också emellanåt att pappa Nisse av någon outgrundlig anledning börjat löpträna. Rapporter följde om att Nisse sprang längre och längre i Grünewalds djupa skogar, en dag hade han till och med sprungit tolv kilometer. Rökningen hade han också slutat med, inga mer bloss på Camel utan filter.

(Grünewald)

Jag häpnade, tolv kilometer var ju en fruktansvärt lång distans, både min och Pelles erfarenhet av löpning var kopplat till ett förfärligt lidande när tränaren i fotbollsklubben IFK Salem, som vi båda spelat i under några år i de tidiga tonåren, beordrade terränglöpning efter en timmes träning med boll. Det flesta for iväg som ett gäng skållade råttor på ett förfärligt kuperat terrängspår som mätte 2,5 kilometer, efter en dryg kilometer hulkades spyor vid sidan av spåret. Detta hände dock aldrig mig och Pelle, möjligen aningens mer strategiskt begåvade än det övriga gänget (eller med högre självbevaringsdrift, alternativt, lata), vi la oss alltid längst bak för att öka mot slutet. Det var hemskt ändå, men vi slapp sura uppstötningar. I skenet av detta var Nisses långlöpande absolut obegripligt.
Med tiden flyttade familjen Lodin tillbaka till Sverige, Nisse sa upp sig från Aftonbladet för att starta en tidning för löpare med den fyndiga titeln ”Springtime”. Kollegorna på Aftonbladet skakade på huvudet, ”Herregud, en tidning om löpning, efter två nummer finns det väl knappast något kvar att skriva om?” Men så fel de hade, and the rest is som man säger – historia! Springtime blev en succe´ och resebyrån Springtime Travel med den. Vid ungefär samma tidpunkt hade jag fått flickvän, Kerstin, som bestämt sig för att springa Stockholm Marathon (jag hade slutat med fotbollen och blivit journalist) och som hon mest var ute och sprang, hängde jag på för att vi skulle få lite mer tid tillsammans. Kerstin fick mig att springa min första mil, hon fick mig att springa arton kilometer. Dessa första arton kilometer glömmer jag aldrig, det var som att springa till världen ände och tillbaka. Vaderna var som blysänken dagen efter, men smärtan i kroppen till trots – jag var fast, löpsuget etablerat. Drygt fyrtio år senare, ett otal lopp och löparäventyr runt om i världen, varav mycket omvandlats till text i Runners World, är lusten att löpa lika stark. Det vill jag tacka Nisse för, som där i början av åttiotalet tyckte jag skulle skriva en text för Springtime. Så stort tack Nisse ¬– du har varit (och är) en stor inspiration både som löpare och journalist!

Mona Lisas leende är ju berömt, där hon möter besökarna bakom en stöldsäker monter på Louvren i Paris. Vad ler hon åt, vad tänker hon på? Överlag, vill jag påstå (som varande född på typ dinosauriernas tid), en kvinnas leende är inte alltid så lätt att tolka. Vad som döljer sig bakom Mona Lisas leende lär vi nog aldrig få veta, men en tidig morgon i mitten av sommaren får jag i alla fall veta sanningen bakom EN kvinnas leende – i det här fallet – min kära frus.
Det var efter en het natt på Öland, ja vi talar här då mer om tropisk värme än exalterade kroppsövningar (orgier i svett är att betrakta som ohygieniskt), en värmebölja hade slagit till rejält över hela landet och det är inte alldeles enkelt att somna när kroppen ångar så att lakanen blir fuktiga. Där fanns en plan att stiga upp för ett lugnt och långsamt långpass i arla morgonstund då natten för en stund svalkat av värmen till en någorlunda hanterbar temperatur. Min fru, bördig från nordligare trakter (Timrå), trivs bäst när hon får springa i linne i temperaturer runt 10 C.

Jag somnar till slut långt in på småtimmarna, vaknar sedan ve och fasa upp först halvåtta då det redan börjar bli hett som i helvete. But when the going gets tought, the tought get going, som presidenten John F. Kennedys pappa Joe Kennedy en gång så träffande uttryckte det, jag svänger benen över sängkanten (hör de gamla lederna gnissla) och vänder mig om för att väcka min fru. Men min fru är redan vaken, med huvudet på kudden och ett strålande leende på läpparna. Det är ett helt obegripligt leende, vad har hon att glädjas åt efter en natt som förmodligen fått demonerna i helvetet att göra vågen? Hon säger ingenting, mitt behov av att kommunicera innan en kopp kaffe är noll, jag vacklar mot muggen med mobilen i hand för att göra det som nöden kräver samt få information om vad som inträffat i världen under de få timmar jag sovit. Och där, på kanten till det krökta rummet, kontemplerande över djupa frågor som meningen med livet samt om jag ska springa med eller utan hörlurar (en sådan här morgon kan det behövas peppande musik för att få fart på benen) kommer chocken – och förklaringen till fruns strålande leende.
Sanningen bakom Mona Lisas leende kunde inte ha slagit hårdare, det här är sådan brutal information att den spirande lusten till löpning alldeles kommer av sig. Frun har gjort ett inlägg på FB, hon har stigit upp 04.30 då solen knappt kravlat sig över horisonten, avverkat tretton kilometer och mött förvånade harpaltar på vägen och hästar som fortfarande stod och sov och hon hade känt det som hon var den första människan på jorden (d v s resten av landets befolkning låg fortfarande och sov, inklusive maken), löprundan i perfekt tempererad morgonkyla var ett minne för livet. När jag återvänder till sovrummet har frun somnat om, med ett lyckligt uttryck i ansiktet, klar med sin löpning. Jag drar på mig löpardojorna, och stapplar ut i hettan. Inga harpaltar i sikte, solen ett glödande kol. Nästa gång ska jag sätta klockan på ringning!

Det går inte alltid som man tänkt sig det. Nej, det är fel. Det löper inte alltid som man tänkt sig det, i det här fallet. Kutar Kyrksjön runt i Ljusdal, tre varv på fyra kilometer vardera. Det är varmt (28 C), det är jobbigt, men vill man komma i form finns inga genvägar. Jönköping Triathlon närmar sig hastigt, bara att bita ihop. Här springer jag Kyrksjön runt med den heliga andan i halsen tänker jag skojfriskt, men frälsningen väntar om jag kommer i mål på en hyfsad tid. Det var troligen en smula hädiskt tänkt för på den sista kilometern tar löpningen tvärstopp (med de himmelska makterna skämtar man icke ostraffat). En klotrund hund kommer farande som en kanonkula, ilsket skällande och blixtrande huggtänder med sikte mot mina skenben.
Hade jag varit en smula bakåtlutad i steget hade jag kunnat dra till med höger fot, en fot med ett ganska bra klipp under tonårens fotbollsår, och skickat ut hundrackaren långt ut i Kyrksjön, men nu fastnar jag i stället med foten under hunden och faller som en fura. Lyckligtvis, och det tackar jag samma tonårs trial and error i ett otal skidbackar, där jag efter ett otal vurpor i framför allt puckelpister utvecklat en fallteknik där jag i ren reflex grupperar kroppen och rullat runt på rygg. Så även här, innan huvudet nått asfalten lyckas jag parera med en arm och snurrar runt i en halv volt. Handflatan mår inget vidare efteråt men inget är brutet.
– Förlåt, förlåt, ropar en förtvivlad dam med ett hundkoppel i handen, jag skulle just koppla när du kom rusande.
Jag undslipper mig ett kraftuttryck (skall erkännas), men kollar på löparklockan, har ju en tid att passa (hann inte knäppa av tiden under fallet, vilket brorsan när han fick höra historien kallade för ”amatörmässigt”), så jag drar på igen innan damen hinner säga ”koppel” igen för att försöka avsluta sista kilometern med en progressiv topp (gör i huvudet ett uppskattat avdrag för hur mycket tid fallet fördröjt). Jag kommer i mål på en hyfsad tid och allt är frid och fröjd förutom en blödande handflata, men no pain no gain, som vi löpare brukar säga.
Det är först dagen efter som jag förstår att allt inte står rätt till, det går inte att komma ur sängen. Höger sida av bröstkorgen ömmar något alldeles förfärligt, det är en smärta jag är bekant med sedan tidigare. För många år sedan fick jag en spricka i ett revben efter ett fall, det här känns exakt som då.
Jag lyckas till slut rulla mig ur sängen, kommer upp på benen, men är klar över sakernas tillstånd – bye, bye Ironman Jönköping. Men som det är skrivet, tider komma och gå, loppen bestå! Dock, aldrig mer skall jag utmana de himmelska makterna – åtminstone inte under ett löppass!

Sonen fyller sexton. Jag ger honom gamle nobelpristagaren (1946) Herman Hesses ”Siddhartha” i pocketutgåva, om en ung man av ädel brahminsläkt i Indien som lämnar familjen och dess förväntningar på honom och ger sig ut i världen för att söka meningen med livet, via ett stopp hos några erfarna kvinnor i stadsmiljö som lär honom allt om kärlekens konst. Jag minns jag hade stor behållning av den när jag själv var i tonåren någon gång på nittonhundratalet, men i den mån jag har blivit aningen visare med åren så swishar jag för säkerhets skull också över tusen kronor som ett komplement till det litterära. Samt ger ett löfte om att om han också läser boken kan räkna med ytterligare ett bidrag på femhundra kronor, men då får han också ställa upp på ett litet förhör om innehåll och läsupplevelse.
Sonen vrider och vänder på boken och sneglar på baksidestexten, grymtar något på gutturalt tonåringsmål och undrar om jag är buddhist. Jag säger som det är, att det med stor sannolikhet var Herman Hesse som sådde det första fröet till maratonlöparen i mig. Ty efter att Siddhartha förlustat sig väldeliga i staden några år lämnar han den och alla dess värdsliga fröjder och söker sig ut på landsbygden för att leva ett asketiskt liv med målet att nå fram till nirvana. Ja, inte bandet Nirvana då förklarar jag för sonen, utan ett slags högre upphöjt själsligt tillstånd, något motsvarande känslan man kan ha efter att ha gått i mål i maratonlopp. Åt det skakar sonen bara på huvudet, och förklarar med ett snett leende att maratonlöpning inte är någonting de tagit upp i skolan på lektionerna i religionskunskap.
Jag förklarar att löparens liv i mångt och mycket är att likna vid den med tiden upplyste Siddharthas liv; ett liv i enkelhet och andlig innerlighet, en strävan att med stort mentalt och fysiskt fokus nå fram till en slags själslig frid som får livet och tillvaron i stort att framstå i ett förklarat sken.
– Du menar att äta två semlor på raken som du gjorde igår, undrar sonen.
– En löpares belöningssystem skiljer sig en smula från Siddharthas, förklarar jag sanningsenligt (och upplyst), en skopa kokt råris efter ett långpass skulle allvarligt ta knäcken på en löpares nirvana. Två semlor däremot får både kropp och själ att strax börja längta till nästa långpass.

Sonen betraktar mig skeptiskt. Han hade en period då han glatt löpte på i sin faders fotspår, men så en dag sprang han in på ett gym och där blev han kvar. Nu lyfter han vikter så stängerna bågnar och förklarar emellanåt för fadern (som han betraktar som en i sammanhanget oupplyst novis) allsköns olika träningsmetoder för muskulär utveckling samt lever huvudsakligen på burkar med kvarg. Jag försöker locka med en kanelbulle då och då (ytterligare en väg till löparens nirvana) men sonen är lika konsekvent i sitt näringsintag som en gång Siddhartha, inget onödigt fluff i matskålen här inte.
– Sa du femhundra kronor, säger sonen.
– Jag sa det, säger jag.
– Ok, säger sonen, stoppar ner Siddhartha i träningsväskan, jag drar till gymmet!
Jag vinkar farväl. Sexton år och redan längre än sin fader. Man kanske skulle testa en burk kvarg?

Åren går, Runners World består! I år firar tidningen fyrtioårsjubileum, man får nypa sig i armen. Åttiotalet, var inte det alldeles nyss? Åren rusar på, och känns det som att åren har ökat takten de senaste åren, samtidigt som tempot i undertecknads rusande i löparskor inte riktigt har hängt med i utvecklingen. Det var ett tag det sattes något personligt PB, med en med åren alltmer tilltagande ödmjukhet (!) börjar insikten komma krypande att det nog inte kommer några fler. Lyckligtvis finns det åldersklasser, i år får jag häpnadsväckande nog börja harva i M65. Det är bara att nypa sig i armen igen, var jag inte tjugofem alldeles nyss? Eller i alla fall fyrtiofem?
Med åren har jag i alla fall utvecklat en så kallad löpardetektor (roligt att åtminstone något utvecklat sig), ett slags dubbelseende i det jag läser i min roll som bokredaktör för ett månadsmagasin (Femina) – där jag, vill jag påstå, förenar det bästa av två världar, litteraturen och löpningen. Det har varit till stort gagn och glädje (vuxenspråk från nittonhundratalet) för tidningens återkommande sida, ”Jag är löpare”, där många bekanta (och blivande bekanta) passerat revy genom åren, med det gemensamt att de alla har haft löpning som ett intresse. En hel del löpande författare har det blivit, och det är där min löpardetektor spelar in. I allt jag läser är löpardetektorn påslagen, dyker det upp en löpare i texten, eller en anspelning på löpning, tänker jag ”ahaaaa”, det kan inte vara en slump. Varför skriva om löpning om man inte själv är löpare? För tre år sedan fick jag (exempelvis) Lydia Sandgrens väldiga debutroman ”Samlade verk” som pdf, för att hinna vara aktuell med böckernas utgivningsdagar måste jag alltid läsa manus mycket tidigt (ibland får man be författarna skynda på lite med skrivandet), och minsann – en av huvudkaraktärerna tränade löpning.

Jag kollade med Lydia, och visst tränade hon löpning. Jag blev den första som intervjuade henne om romanen, det vill säga, om löpningen i romanen – just romanen (på 690 sidor) avhandlades på ett par rader. Det tyckte hon var roligt (och en smula udda). I texten i RW nämndes även att Samlade verk var en trolig framtida vinnare av Augustpriset, och mycket riktigt, Lydia Sandgren vann Augustpriset året därefter (den tidigare nämnda utvecklingen av ödmjukhet gäller i huvudsak löpning).

I det här numret av RW är det dags igen. Victor Pavic Lundberg debuterar med kriminalromanen ”Den som överlever”, där det dyker upp en löpare några kapitel in i texten.

En kvinnlig journalist vid namn Danijela ger sig ut på en löprunda i mörkret på Djurgården i Stockholm. ”Trots att det redan var mörkt ute undvek hon att klä sig i en gul, skrikig reflexväst. Det var bara idioter utan någon respekt för sin värdighet som tog på sig sådant. Danijela skulle hellre bli påkörd av en buss”. Jag vill också påstå att Victors ”Den som överlever” är en trolig vinnare av debutantpriset på ”Crimetime award” på Bokmässan nästa år (kom ihåg var ni läste det först). Vad sen Victor själv tycker om att springa i reflexväst – det kan ni läsa under rubriken ”Jag är löpare” längre bak i tidningen.

Fotfel kan ta sig många uttryck. Vrickningen gav med sig till slut fast två månader efteråt kan det fortfarande blixtra till i vad som måste vara en nerv i kläm och all kraft försvinner i foten för en tiondel av en sekund. Det får benet att knäa till i steget och det är en smula obehagligt, men lika snabbt är det borta igen. Läkköttet tycks allt segare med åren.
Men det finns de som har det värre, brorsan har haft fotfel i över fyra månader nu, trots cortisonspruta och rehab, det är något med en inflammerad senskida som inte vill ge med sig. Det har fått dramatiska effekter.
– Oj, oj, suckar brorsan i mobilen, jag ställde mig på vågen och det skulle jag inte ha gjort.
– Äsch då, säger jag, något kilo hit eller dit spelar väl ingen roll.
– 75,9, suckar brorsan.
Hepp – i somras vägde brorsan in på runt 69 kilo, här har det hänt grejer. Han har under skadetiden känt sig en smula uppgiven och plötsligt tappat greppet om det godisförbud som instiftades för många år sedan och ohämmat börjat trycka i sig chokladkakor och lösgodis och annat onämnbart samtidigt som han mest jobbat hemifrån allt enligt Tegnells rekommendationer under pandemin. Men också släpat sig till gymmet ett par dagar i veckan (kan man inte springa kan man ju bli lite starkare i stället), och pumpat vikter vilket har uppskattats av sambon som tycker att hon alltför länge bott samman med en ”springande pinne”. Men en massa övervikt är förstås betungande på alla de sätt och vis om man ska få upp farten igen när den felande foten väl åter blivit funktionsduglig. För att inte tala om våtdräkten – kan bli svårt att komma i den i sommar – och vi som funderat på en comeback i swimrun efter tio års uppehåll (senast var 2012, Amfibiemannen på Lidö). Elände, elände.

– Man bränner inte mycket fett när man ligger i soffan med datorn på magen hela arbetsdagarna, suckar brorsan, enda träningen där blir ju när man sträcker sig efter fjärrkontrollen för att byta kanal på burken (gammalsvenska för TV), och det ger ju inga magrutor.
Det går några dagar, och så ringer mobilen igen.
– Ja, hallå, hallå, säger jag.
– 75 kilo blankt, säger brorsan upprymt.
Brorsan hör också till mätarsläktet, allt ska mätas; intervalltider, distanser, antal sekunder på längder i simbassängen. Vikt i milligram.
– Här händer det grejer, säger jag.
– Kör bara linssoppa till lunch och inget godis på flera dagar, men faen vad hungrig jag är.
Det går ytterligare några dagar innan mobilen ringer igen.
– 73, 4, säger brorsan entusiastiskt, bara spenatsoppa till lunch.
– Oj, oj, säger jag, fortsätter det i den här takten är du snart sub 70 igen. Bli inte anorektiskt nu bara.
– Ingen risk, säger brorsan, jag har fortfarande smör på mackorna.
Där är vi nu, och det börjar se hoppfullt ut för sommaren. Kanske behöver brorsan inte köpa en ny våtdräkt ändå? Med mindre tyngd på onda foten – snart kanske också så pass lättfotad att han flyger fram som löpare igen! Det hoppas jag starkt på – alla viktiga samtal från brorsan kan bli lite betungande i längden!

Rehab suger. Sug på den, om du aldrig gjort det förr. Fotfelet fortsätter, snart har det gått tre veckor. Jag vet, läkköttet är segt på gamla gubbar, fast innan skadan kände jag mig som en förhållandevis ung gubbe. En så kallad semigubbe – en sådan som vacklar mellan att fortfarande tro sig kunna förbättra PB på en och annan sträcka, och en mer realistisk åldring med sikte på att hålla tillbaka det kroppsliga förfallet efter bästa förmåga. Nu tycker jag mig skåda den förestående döden i vitögat.
Visst har foten blivit bättre, svullnaden har lagt sig och de bårhusblåa tårna har blivit lika likbleka som vanligt (dödskul). Men stukningen vill inte riktigt ge med sig, yttersidan av foten stramar när jag går, när jag gjorde ett försök att springa några steg högg det till ordentligt på ovansidan av foten. Man börjar tänka att fotfelet är förfärligt felande, att några senor har hamnat snett och kanske att något litet ben har gått sönder. Varför fortsatte jag att springa på den stukade foten? Varför hoppade jag inte hem på ett ben i stället?
Jag har stått på en balansbräda och vinglat, jag har suttit i soffan framför dumburken (tv:n) och tittat på svenska VM–kvalmatcher med foten på en kudde och vickat foten fram och tillbaka och i sidled i timmar. Man kan drabbas av existentiell kris för mindre, och då syftar jag lika mycket på fotviftandet som på fotbollen.
Jag har cyklat på motionscykel på gymmet – trampat och trampat och gått från rödrosa babianstjärt till läderartat cowboyarsle. Simmat har jag också gjort, testat halvdassiga voltvändningar och frånskjut med bara en fot, en gång glömde jag mig, tryckte till med den felande foten och det gjorde ONT! Gapade stort och kallsupade en halv bassäng och havererade som en läckande ubåt (på väg ner mot botten) innan jag fick fatt i en lina. Men jag tänker att allt detta cyklande och simmande kommer göra mig grym inför nästa års triathlontävlingar – om det nu inte vore för löpningen. Tänk om jag aldrig kommer att kunna springa mer?

Brorsan är dock inte imponerad, han har haft en felande fot i snart fyra månader (fotfel går uppenbarligen i släkten). En naprapat sa till brorsan att det satt i ryggen (allting hänger samman här i livet; ryggar, fötter, tilltro till naprapater), naprapaten knyckte och knäckte brorsans rygg och sa att nu skulle det gå bra att springa igen. Det gjorde det inte, och dyrt var det också. Nu har brorsan gått till en läkare som tyckte sig tro att det nog var en överansträngd sena under foten, och rekommenderade besök hos sjukgymnast för rehab (fortsättning följer). Hur som helst, vad är väl fyra månaders lidande mot tre veckors? Det har brorsan förstås rätt i.
Men så inträffar undret, jag pausar krönikeskrivandet, tar mig ner till gymmet, det må bära eller brista – men nog känns väl foten ändå lite annorlunda idag? Jag börjar gå på löpbandet, ökar farten och plötsligt löper jag. Foten är fortfarande stel, men där skjuter inga blixtar av smärta fram. Jag känner rytmen i kroppen igen, löpningens flytande rörelse, hur hjärtat pumpar blod, dånar av glädje. Jag springer igen, foten håller – och livet är återigen alldeles underbart!

Distriktmästerskap för veteraner

Jag svänger in med bilen på Sätra Idrottsplats, en förort till Stockholm. Jag är ute i extremt god tid (som alla fullvuxna människor – plus 60), till saken hör också att jag lovat brorsan att heja på honom när han springer 800 meter. Själv ska jag springa 5000 meter ett par timmar efter brorsans lopp, och det handlar förstås om en av årets idrottsliga höjdpunkter – DM för Veteraner i Sätra.

SVT-Sporten har visserligen inte lovat någon direktsändning (det var något med OS som kom emellan), jag hinner dock knappt stiga ur bilen förrän jag stöter på en världsstjärna, Mattias Sunneborn, nybliven världsmästare i femkamp i M50. Den här dagen står blott höjdhopp och stavhopp på agendan. Vi önskar varandra lycka till – och veterantävlingarna kan börja.

Brorsan är nervös, han har bara sprungit 800 meter en gång tidigare, ont i en fot har han också. Jag tröstar med att distansen är löjligt kort, bara två varv och så är smärtan över. Tänk på mig i stället, 5000 meter, där får man lida i tolv varv (plus 200 m) det är BETYDLIGT värre. Brorsan låter sig dock inte tröstas, grymtar något obegripligt till svar.

Starten går, och brorsan ligger på bra. Steget är väl inte riktigt som Sunneborns när han brukar dra på i M50, men nu är ju brorsan M60 – det är skillnad från ett decennium till annat.

Brorsan vräker sig över mållinjen, eller nåja, snarare faller, man kan nästan se mjölksyran spruta ur öronen. Han är lycklig, han är någon tiondel snabbare än förra gången. Men lyckan är icke bestående, strax blir han diskad, en funktionär har konstaterat att han vikt in för snabbt på gemensam bana.

Det var något med gröna prickar på banan och en kon och en halvmeter för tidigt (regelverket för DM är minst lika hårt som i VM) som brorsan missat (fullt upptagen som han var med att löpa). Brorsan är förkrossad, men bara för ett litet tag, strax upptäcker han att Veteran–SM i Högby på Öland går nästa vecka. Där kan han få revansch, han vill ha mig med, man kan springa 5000 meter där också. Jag tvekar en smula, det är drygt nittio mil tur och retur till Högby, en lång sträcka att ta sig för att springa ett lopp på ett par minuter.

Först ska jag springa 5000 meter här i Sätra, få se hur det går.

Det går riktigt bra. Min första guldmedalj, det känns stort. Jag berättar målande om loppets alla detaljer för brorsan, om den enorma motvinden längs ena halvan av banan och klappret av konkurrenternas fötter bakom ryggen, hur det långsamt avtog och tystnad uppstod, att jag inte vågade att se mig om, bara borrade in blicken framåt och räknade ner varv.

– Det är märkligt, säger jag till brorsan, 5000 meter är ju ingenting jämfört med en mara, ändå kan det kännas så fruktansvärt långt!

– Mmm, säger brorsan (inte riktigt så idel öra som en DM–mästare kan önska, men han lyssnar i alla fall med ett halvt öra), ska du med till Hörby nu då?

– Det är klart jag ska med till Hörby, säger jag (med guldsmak i munnen), Veteran–SM vill man ju bara inte missa!

Det är dock en annan historia – för nästa krönika!

Frugan kände skriet från vildmarken. Uppvuxen i Timrå får hon ibland skov och längtar norrut, till ett lugnare, friare liv bland stora skogar och djupa dalar. Blandrashunden Buck i Jack Londons roman ”Skriet från vildmarken” hade väl inte riktigt samma längtan i början, bortrövad som han blev från ett tryggt liv som familjehund för att säljas som slädhund och ett hårt liv i Alaska. Men sen smet förstås Buck från jobbet, och började leva ett fritt liv bland vargar.  Så jag och frugan bokar in en weekend på Camp Järvsö, det är i alla fall en början (på det vilda livet). Kanske får vi se en varg också?

I receptionen möter vi chefen själv (inte schäfern), Patrik Yderberg. Han ler som en varg när vi dyker upp.

– Nämen Gysing, då springer du väl loppet i morgon?

Loppet? Vilket lopp? Jag har inte sprungit ett lopp på evigheter, och har inget lopp planerat. Senast det begav sig var förra året, Juniskär Swimrun, en svettig upplevelse på 21 km traillöpning och 5000 meter simning där jag drabbades av värmeslag inför sista simningen och inte märkte att jag tappade en paddel och började simma i cirklar (det blir lätt så med en paddel) tills jag hörde en människa i en båt ropa ”kolla han simmar åt andra hållet”. Sedan dess, ingen tävling. Jag brukar skylla på pandemin, men kan fortfarande känna lukten av bränt våtdräktsgummi i näsan.

– Vadå för lopp, undrar jag försiktigt?

– Kalvsjön runt, förstås, förklarar direktör Yderberg glatt. Själv hinner jag tyvärr inte närvara (förstås) för jag ska åka tillbaka till stan ikväll, men det är klart att du ska köra. 12,4 km löpning runt Kalvsjön, jättefin löpsträcka med kanonfin utsikt över sjön.

Fin utsikt, tänker jag vis av erfarenhet, det låter inte särskilt platt.

– Det är lite backigt i början, men sen rullar det utför, försäkrar chefen.

Så det var bara att anmäla sig. Frugan kom inte heller undan.

Loppet är först nästa dag, på lördagen, så vi hinner inspektera Camp Järvsö innan startskottet går. Vilket plejs det är, på ren stockholmska, runt omkring tronar Hälsinglands blånande bergskamrar, med Kalvsjön som ett stort blått öga i mitt i alltsamman. Till det en grym restaurang och ett lika grymt gym och femstjärniga sängar på rummen.

– Tänk att det kan vara så hög standard i vildmarken, säger jag erkännsamt till frugan, det är ju nästan som hemma. Minus elsparkcyklar, bilar och avgaser.

Vi tar oss ner till Kalvsjön på kvällen och simmar några meter, alltmedan stolen trillar ner bakom Järvsöklacken, 390 m ö havet. Det är ditt upp löpcoachen Peppe Lindholm brukar leda sina löpadepter i Bergspasset. Klacken ligger dock på betryggande avstånd från Järvsöklacken, den skall lyckligtvis icke passeras under loppet.

Så blir det lördag morgon, vi är ett femtontal i startfållan, det dunkar eurodisco och Järvsöpolka om vartannat från en bilhögtalare. Det känns märkligt, och alldeles underbart, tänk att få stå i en startfålla igen. Det gamla livet tycks vara på väg åter, efter pandemin.

Pang, startskottet går, och livet blir återigen jobbigt, i 55 minuter och 49 sekunder. Men in som tvåa (tammef–n), och allting återigen alldeles underbart.

Camp Järvsö – bättre vildmark får man leta efter. Frugan håller med!

(Jämnt skägg med tävlingsledare Peppe i målfållan)

Poesi och straff

Jag dunkar fram på löpbandet och kommer efter en dryg mil osökt tänka på poeten Karin Boye, närmare bestämt dikten, I rörelse, ur diktsamlingen Härdarna och raderna ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”. Karin Boye hade troligen inte ett löpband i åtanke då hon skrev de raderna 1927, även om löpbandet var uppfunnet redan då. Den engelske ingenjören Sir William Cubitt designade världens första löpband i redan i början på 1800–talet, Cubitt ondgjorde sig över lata och sysslolösa fångar i fängelse, tänkte att hård träning skulle vara både uppfostrande och ordna fin form. Cubitts löpband var utformat som en ”trampkvarn” (därav engelska Treadmill) och kopplat till ett kugghjul som kunde pumpa vatten och mala korn, det kunde ju vara bra med lite samhällsnytta kopplat till motionen också. Cubitts löpband togs dock ur bruk i fängelserna i slutet av samma århundrade, de ansågs omänskliga och klassificerades i samma kategori som tortyrredskap.

Det är vägen som är mödan värd, ack ja, det är mitt i sommaren och svetten lackar som en smärre springflod, en liten pöl har bildats på golvet runt tortyrredskapet jag springer på. Jag funderar över svensk kriminalvård och hur mycket el man skulle kunna få fram om fångarna (klienterna, modern svenska) fick springa på ett löpband någon timme om dagen – kopplat till ett batteri. Kunde kanske göra fängelserna självförsörjande med el? Nu är förstås dagens löpband eldrivna men de kunde kanske modifieras? Det är mycket man kan fundera över när man dunkar fram på ett löpband och ser sitt eget gradvisa förfall i spegeln framför bandet. Den försiktiga början, ett bekymrat anlete som ser ut att funderar över varför det känns så segt, fast farten är måttlig (har jag nu blivit gammal på riktigt?) Men efter någon kilometer det, kroppen vaknar till liv, benen rör sig allt ystrare, farten ökar, blodet forsar jublande fram genom muskler och artärer. Anletet i spegel ser plötsligt – om inte absolut lycksaligt ut så ändå aningens häpet, med antydan till ett småleende över sakernas tillstånd. Miraklet har skett än en gång, kroppen levererar det som önskas.

Det är vägen, som är mödan värd – jag kommer ingenstans på bandet, men jag är ändå i rörelse och detta är Härdande, Karin Boye är med mig. Jag känner mål och mening på min färd, fram till drygt sexton kilometer, där börjar spegelbilden förändras dramatiskt, den lustfyllda blicken falnar, anletsdragen får alltmer drag av Edvard Munchs målning Skriet (ingen vacker syn).

Jag har lovat mig själv arton kilometer, ”two more to go”, som väl Cubitt skulle sagt, eller kanske – mera rent mjöl i påsen (fast på engelska då) – så bara mala på! Efter målgång dyker än mer poesi upp, några rader av poeten Gunnar Ekelöf upp, (ur samlingen Färjesång), ”Liv är varken ett ont eller ett gott/ det är mälden mellan stenarna”. En (vill jag påstå) kongenial sammanfattning av arton kilometer på löpband!