Vi for till Playitas. En vecka löpning, simning i Atlanten och sol. Tanka D–vitamin, löpa i linne och kanske få syn på en rocka i havet. Och den obligatoriska löpningen upp till Fyren, 14 km tur och retur, med en rejäl massa höjdmeter. Vuxna människor som vi är vaknar vi tidigt, löper ut innan frukost med visshet om att frukosten väl hemma igen når himmelska höjder.
Vi mötte Jonas Colting med en grupp triatleter, Colting hade tappat räkningen på hur många fyrturer han gjort, men var fortfarande lika entusiastisk.
Underbart är kort, flyget är på ingång, en bild säger mer än tusen ord.
Här fyra bilder, och med det en massa ord.
Bye, Bye Playitas, ses nästa vår!
Nu hem till en svalare vår!

Vägen upp mot Fyren

Nämen Anna på väg ner från fyren, startade i månljus

Anna on the beach, efter Atlanten

Det drog ihop sig till veteran–SM i terränglöpning. Ja, inte bara veteraner utan även Ungdoms–SM, Junior–SM och SM för eliten. En veritabel löparfest i dagarna två som skulle gå av stapeln på Koltorps gärde på Lidingö, och då förstås i arrangemang av IFK Lidingö. En unik tävling i flera avseenden, Koltorps gärde har ju varit startplats för Lidingöloppet genom alla år, nu skulle det för första gången bli målgång där.
Brorsan har anmält sig, efter hårt tryck från coach Lorenzo Nesi i FK Studenterna (brorsans klubb), brorsan tycker sig vara osäker på formen (det är han i och för sig alltid). Men ingen tid att förlora menar coachen, brorsan har just klassat in i klass M65. Åren flyr fort, ta alla chanser till tävling.
Det var just det, i den klassen har jag befunnit mig en tid, och nu ska man dela den med en lillebror. Lite jobbigt, måste erkännas, lillbrorsan är, om jag får säga det själv (lillbrorsan skulle aldrig hålla med), väldigt tävlingsinriktad, till skillnad från mig (lillbrorsan skulle aldrig hålla med om det heller) och jag känner mig ganska osäker på formen jag också (det gör jag i och för sig alltid). Men terräng–VSM på hemmaplan, det gick ju inte att vika ner sig.
Vid ett tillfälle, faktiskt det enda tillfälle jag kan erinra mig (en viss glömska kommer ju med åren) och på den tiden brorsan fortfarande befann sig i M60, det var under Veteran–DM i Tumba på Rödstu Hage, kom jag till korta med 16 hundradelar på distansen 100 meter. Den distansen hade ingen av oss provat på sedan nittonhundratalet, och det var en bedrövlig upplevelse. Ja inte för brorsan då som när han fick se resultatet (vi sprang inte samtidigt) sprack upp i ett leende som sträckte sig från ena örat till det andra. Det var ganska otäckt att se, lite som Jokerns leende i Batman. Men jag tog det så storsint som bara en storebror kan göra, någon gång måste ju den yngre generationen få ta över, förklarade jag generöst. Men nu är det fyra kilometer på Koltorps kuperade gräsbana, och det är annat det än hundra meter på tartan – här ska banne mig mycket till om det ska bitas i gräset.
Så kommer tävlingsdagen, och vi står i startfållan tillsammans med herrar i M60 och ända upp till M80. Frosten har just släppt gräset som glittrar fuktigt under en blå himmel med strålande sol och till det en vind som är i stort sett stilla. Den lagda banan slingrar sig i vackra rundlar runt gärdet och på tre ställen finns hinder utlagda, ett med trästockar och två med halmbalar inklusive halloweenpumpor. Med andra ord, det är en alldeles magisk dag för löpning.

Läskigt hinder

I M65 har ett tiotal löpare samlats från hela landet, sega, seniga, snabba seniorer och nu alla i startposition med ett finger på löparklockans startknapp. Pang, och starten går! Jag hör brorsan ropa ”heja” från ett parallellt spår, där han ligger några meter bakom. Det är en gräsligt jobbig bana (som det ska vara i ett VSM i terräng), att gå i mål är som att löpa in i himmelrikets salighet, och under över alla under, med en smak av Silver! Därmed kan jag ödmjukt (!) konstatera för lillbrorsan – äldre män vinner i längden!

Allt är inte guld som glimmar!

Jag for till bror. Han har ett ställe på Adelsö, som gränsar till en gammal fornborg, numera blott en massa utspridda stenar övervuxna av sly och granskog. Det rör sig ibland under granarna, någon sen natt efter en kräftskiva har vi tyckt oss se skugglika vålnader från den gamla borgen som möjligen lystet betraktat vårt frossande av kräftor. Något slags djur har det kanske också kunnat vara, men vem vet? Livet bjuder många överraskningar.
Jag for alltså till bror, vi hade bestämt oss för att springa Magnus Ladulåsloppet tillsammans, ett millopp som slingrar sig fram på skogsstigar, grusvägar och över fält av gräs på Adelsö. Året innan tittade vi bara på, det såg roligt ut, och mot slutet av loppet stod där en grupp vikingar som serverade mjöd, viftade med svärden och ropade, ”mjöd eller död”! Vi tänkte, bror och jag, att ett sådant lopp vore en utmärkt upptakt för årets kräftskiva.

Brorsan förklarade dock flera veckor innan loppet att det verkligen inte handlade om någon tävling för hans del, han var inte tränad för en sådan lång distans som en mil, fokus numera var ju på medeldistans eller möjligen högst femtusenmeter, det var långt nog. Magnusladulåsloppet såg han som ett träningspass.
Jag höll helt med, ingen tävling bröder emellan, när det gällde Magnusladulåsloppet var det vägen som var målet, att i ett makligt tempo flyta fram i ett vackert kulturlandskap och känna historiens vingslag. Kanske hade gamle biskopen Ansgar, som höll till på grannön Birka på 800–talet, också en gång trampat fram på dessa stigar. Det skadade dock inte att vara i någorlunda i form, tänkte jag, och steppade upp träningen ett par nivåer veckorna innan. Jag har ett pass jag brukar köra på löpband med en halvtimmes stegrande uppvärmning och på det ett gäng fyrhundringar fram till att det börjar knastra i proppskåpet. Men när det så var dags för ett sista monsterpass fem dagar innan loppet så var alla löpbanden utom ett ockuperat av löpare. Där fanns en lapp klistrad för tiderna för ”indoor running”, och jag hade inte missförstått något, där fanns inga tider för förmiddagar. Men så hälsade en löpledare välkommen och förklarade att det var fullbokat. Hade man inte biljett så skulle man vänligen kliva av bandet. Jag kände plötsligt trettio par blickar blicka anklagande på mig. Den där har ju ingen biljett, det syns ju. När löpledaren kom fram till mig pekade jag rodnande på lappen med tider. Den hade tyvärr inte uppdaterats, förklarade löpledaren och pekade på en annan lapp på en pelare längre bort. Ridå! Men ändå inte! Ingen stod i kö till löpbandet jag stod på. Jag fick löpa på nåder.
Så jag kutade mitt monsterpass i absolut otakt till alla löparna runt omkring, och sådant kan straffa sig (mopsa mot majoritet gör man på egen risk). Två dagar senare började det klia i halsen. Tre dagar senare for floder av snor ur näsan. Så många löpare tätt samman på en och samma plats – någon måste ha haft ett virus som sett mig som ett begärligt byte – en storflåsande formtoppare med sänkt immunförsvar.
Det bidde inget Magnusladulåslopp. Brorsan fick kuta ensam. Men det bidde mjöd och kräftskiva, och framåt natten tyckte jag mig se gamle Ansgar kliva fram ur fornborgens skuggor när Ulf Lundell som bäst sjöng ”vi gå mot bättre tider” på digitalspelaren, göra korstecknet och utropa – ”ett inställt lopp är också ett lopp”!

Så hände det. Det kom bud från Berlin. Jag hade blivit morfar, och det för första gången. En dotter bor där, sedan länge. Hon löptränar (förstås, en genetisk åkomma), när hon inte gör något konstnärligt. Löpning är också en konst, menar den nyblivne morfadern, konstintresserad som han är, men det håller dottern inte riktigt med om.
Morfar alltså, och jag minns min morfar. Eller det gör jag egentligen inte särskilt mycket, han var urgammal redan när jag föddes. Han satt i en soffa i en liten lägenhet i Norrköping med en rejäl kagge i byxor som gick nästan ända upp till bröstet och plirade bakom runda glasögon. Jag fick lätt förskrämd sitta i hans knä, jag var ett av väldigt många barnbarn. Han var en gammal patriark född på artonhundratalet som for till Amerika som artonåring i sällskap med tre äldre bröder, men som återvände ensam och så småningom hamnade en vända på Långholmen för lösdriveri. Det var på tjugotalet och nöden var stor i Sverige. Med åren kom han dock att starta en målerifirma, blev tämligen förmögen med ett antal fastigheter i Norrköping, men förtäljer familjelegenden, dessa spelade han bort på kortspel. Då hade min arma mormoder lyckligtvis blivit frälst, spelade och sjöng herrens lov på Norrköpings gator och torg i Frälsningsarmén. Det skall också tilläggas att han var dryga fyrtio då han träffade min mormor som var blott tjugo, och så följde i jämn takt sex barn på raken. Modern min var näst yngst, hon hade lite andra idéer om hur livet skulle levas än patriarken och liftade till Stockholm när hon fyllt arton och återvände sällan. När morfar närmade sig nittio fick han skelettcancer och dog i ett moln av morfin omskött av mormor frälsningssoldaten i hemmet.
Detta apropå att bli morfar. Släkten komma, släkten gå, sjöng möjligen mormor för morfar (fritt efter psalmen Härlig är jorden), men så finns det också de som springer (som en bekant så träffande uttryckte det). Sprang frivilligt, det gjorde min morfar nog aldrig, möjligen la han på en rusch då och då med någon konstapel i hälarna.
Jag siktar själv på att bli en annan slags morfar, en som springer för livet (inte från lagen) och ända in i kaklet. Bara se tiden och löparbenen an, när det här kommer i tryck hoppas jag ha avverkat det fem kilometer långa Finnkampsloppet med viss bravur – det som hade premiär i samband med Finnkampen i augusti. Samt att jag då också har kunnat tränat hårt hela sommaren igenom och därigenom kunnat klämma en och annan finne på upploppet på Stadion, sådant är ju sällan en morfar förunnat – har nog inte hänt sedan puberteten på nittonhundratalet (ack, den var dålig – förlåt alla finländska vänner). Men i skrivande stund står sommaren fortfarande för dörren och naturen prunkar i ett oändligt antal nyanser av grönt och fåglarna sjunger innerligt i klorofylligt fortplantningsrus och jag tar mig ton och sjunger med, som mormor en gång, ”Tidevarv kommer / tidevarv försvinner/ släkten följer släktens gång/ Aldrig förstummas tonen från himlen/ i själens glada pilgrimssång”.
Så ett långpass på det!

Det blev dags för Finnkamp igen, och inte vilken Finnkamp som helst. Finnkampen firade 100–årsjubileum, och det skulle firas med ett lopp för motionärer, som ett slags ”förspel” till den stora kampen. Ett femkilometerslopp med start och mål på Stockholm Stadion. I startavgiften ingick en T–tröja i den gula landslagsfärgen.
Bansträckningen var inte obekant för mig, sedan decennier tillbaka har jag gnetat stigar och cykelbanor i Lill–Jansskogen med omnejd, där det mesta är, för att tala med brorsan som brukar köra backintervall med FK Studenterna i samma område, ”böljande backar”. Mördarbacken i terrängspåret på 2,5 km skulle löparna dock slippa, vilket uppskattades av mig (och nog många andra löpare).
Att promenera ut på Stadion i sällskap med runt 400 andra löpare i landslagsgult var en mäktig känsla. Jag hade värmt upp med att titta på dokumentären om Finnkampens historia på SVT Play, en alldeles underbar dokumentär signerad Lotta Fahlberg.

Finnkampen 100 år

Finnkampen är den äldsta nu levande landskampen i friidrott, sedan 1925 har Sverige och Finland kämpat mot varandra i en blandning av respekt och hatkärlek. Det har varit mycket tjuv- och rackarspelet både på banan och bakom kulisserna genom åren. Efter 1500–metersloppet året 1992 diskades samtliga sex löpare på grund av för mycket gruff under loppet, det var stängningar och friskt vevande av armbågr.
Lite lugnare i Finnkampsloppet, dock. Glad och uppsluppen stämning i starten och löparguden var med alla löpare, skruvade på kranen till hällregnet som pågått flera timmar innan loppet, så att regnat stoppade under loppet (det tog vid strax efter igen)
Alltmera senior som löpare får man jobba mentalt med att löpa i nuet och inte blicka tillbaka på tidigare tider i löparlivet. Man får så att säga löpa ifrån de nostalgiska känslorna. Starten gick och det var jobbigt från början till slut. Plågsamt men ändå kul, det är något speciellt att tävla och försöka maximera sin insats bäst det går. Vevade med armbågarna (dock utan att träffa någon medtävlare) och stånkade som ett ånglok i uppförsbackarna (som var onödigt många) och stapplade i mål på 21.48 och plats 77.
Känslan efter målgång är (som alltid) underbar. Ett tillstånd av eufori av att ha klarat av det, och att plågan är över. Det är kanske något man borde lägga sig på en soffa hos en psykoterapeut och vrida och vända på. Men just där och då, när man står där bakom mållinjen och har fått en medalj i handen, då känns livet optimalt. Nästan lika optimalt, det är att dagen efter sträcka ut en mörbultad kropp i TV–soffan och titta på när eliten tar vid i den stora Finnkampen. Man fick vara med, på ett litet hörn.
Och Sverige vann dubbelt – Hurra!

Jag far till Bollnäs. Jag far en bit till, hamnar i Arbrå. Där äter jag lunch på Esplanaden, en pizzeria i lyxklass. Det vill säga, riktigt bra pizzor, till ett bra pris. Det var i Arbrå som Peter Stormare växte upp, om den uppväxten kan man läsa i självbiografin, Pojken från Arbrå. Där berättar han att tvillingbrodern Mikael som dog redan i mammans mage, brukade följa honom till skolan. Peter har den ovanliga förmågan att kunna se döda. Jag tänker att Peter kanske har suttit här någon gång och ätit pizza. Kanske att den döde Mikael också har gjort det? Det känns lite stort. Sedan far jag vidare till Vallsta, en liten by några kilometer bort. Det är slutmålet, här har en närstående köpt ett gammalt hus bara några meter från Vallsta station och blott femtio meter från spåret.
Det är något visst med att ligga i en säng om natten och känna huset skaka till av förbipasserande tåg, extra skakigt blir det när tungt lastade malmtåg dundrar förbi. En längtan till resor, till rörelse, vaknar till liv, en längtan som nog finns inom alla löpare.
Jag har tagit mig hit för att andas Hälsinglands friska luft och ögonafröjda dess landskap. Ljusnan flyter förbi, tung och bred och mörk någon kilometer bort, och längs Ljusnan ringlar sig Älvstigen. Jag har sett fram emot att löpa Älvstigen fram, det är en magisk plats, på ena sidan Ljusnan, på andra sidan Älvsjön. Jag var här första gången i vintras, då låg snön tjock och Ljusnan under is. Nu är sommaren kommen, jag har spring i benen, jag ska ut på äventyr. Kanske kommer några älvor i min väg.
Människan behöver omväxling för att trivas, tänker jag när jag vaknar upp till morgontåget från Bollnäs som dundrar förbi på väg mot Ljusdal. Ett glas hallonsaft och några russin, på med löparskorna och så är jag på väg. Jag tar mig över en järnvägsövergång och in på en grusväg som slingrar sig förbi gamla trähus, byggda på sågverkens storhetstid. Det dånar av fågelkvitter i träd och buskar men på Vallsta flygplats är det flygfritt, där fladdrar en vit och orange vindmätare över ett ödsligt gräsfält, det var nog ett tag sedan något flygplan landade här, och ingen taxfree– butik i sikte.
Så kommer jag fram till Älvstigen, som börjar som ett smalt näs mellan Ljusnan och Älvsjön, där små björkar bildar allé. Vilken fantastisk plats att löpa på. Den slingrar sig fram kilometer efter kilometer och till slut kommer jag fram till Orbaden, Hälsinglands berömda spa vid Hälsinglands Riviera, en kilometerlång sandstrand full av soldyrkande hälsingar och långväga beachbums. Sedan bär det uppför mot Åsbergets topp, 372 meter över havet, låren surar syra, men kampen är värd allt besvär. Utsikten är så in i Hälsingland vacker, gröna skogar, blånande berg längs horisonten och en glittrande Ljusnan mitt i alltihopa. Kanske är det yrsel eller höjdsjuka, men plötsligt tycker jag mig höra Thore Skogman sjunga, ”Där finns det skogar och berg/ Och även människor med färg/ Och vill du fiska en öring eller lax ibland/ Så ska du dra ja ända in i Hälsingland”.

”67, 67, vart har du tagit vägen nu?” Ulf Lundells gamla dänga har dängt runt under huvudsvålen en tid nu. Det är inte så konstigt, i september firade jag min sextiosjunde födelsedag, en häpnadsväckande siffra. Hur kunde åren plötsligt bli så många? Lundell sjunger om unga män på väg ut på stan en sen kväll 1967 med Beatles ”All you need is love” i tankarna, men själv gift och gängad sedan länge finns det förstås andra behov att komplettera med.
”All you need is love and running” (sug på den, Beatles) är kanske inte en filosofisk maxim universell för samtliga planetens medborgare, men det räcker hyfsat gott för mig. Och så här i början av 2025, kan det vara läge för en liten rekapitulation av löparåret som varit!
I början av mars tog jag mig till Varberg för Veteran–SM inomhus, för att löpa 3000 meter och 60 meter. På 3000 meter gick det sämre än någonsin, därtill var det fruktansvärt jobbigt (det är det i och för sig alltid, men minnen av gamla lopp har en tendens att blekna snabbt i vuxen ålder), det var en stor lättnad att dagen efter löpa blott 60 meter. Det var också debut på distansen i VSM, senast jag sprang sträckan var första året i gymnasiet på en skoltävling. Resultatet på VSM förbryllade en smula, det hade inga som helst likheter med resultatet från skolåren (som jag skrutit en smula med genom åren), det var mycket märkligt. Hur många sekunder kan man egentligen tappa på 50 år? Brorsan menar att jag nog mest har tappat minnet. Nåja, vi vänder blad som Kungen sa.
Veteran–SM utomhus i Karlstad i början av augusti var en fantastisk friidrottsfest, solen lös över Sola Arena som solen bara kan lysa i Karlstad. Jag gjorde debut på 800 meter och 1500 meter och det var nog lika ansträngande som 3000 meter, fast på annat vis. Kommer osökt tänka på uttrycket ”jämna plågor”, här borde idrottsvetenskapen rycka in för en undersökning hur nivån av smärta korresponderar mellan olika distanser.
Jag for också till årets idrottsliga höjdpunkt, Veteran–VM i Göteborg, för att springa 800 meter i gulblått landslagslinne. Det var ett stort ögonblick som veteranidrottare, även om upploppet i försöksheatet inte riktigt blev som jag tänkt mig det (det blir det ju för övrigt nästan aldrig). Där närmade jag mig en rumän som såg ut att ha gått ut för hårt i början, jag fick hybris och pressade mig förbi i ett tempo bättre anpassat för sextio meter vilket straffade sig grymt när det var tio meter kvar. Då försvann vänster ben plötsligt under mig och det var blott genom en mirakulös balansakt jag lyckades med att inte störta ner i längdhoppsgropen bredvid, och sedan stapplande ta mig över mållinjen. Dock, visade det sig, susade rumänen förbi tre tiondelar snabbare och snöt mig på den tolfte och sista platsen i finalen.
Surt sa räven om rönnbären, och jag om mjölksyran!

Allt gult är inte guld som glimmar

Men nu väntar 2025, ett nytt och härligt osprunget löparår, där vad som helst kan hända. Upp ur startblocken, här kommer alla Veteranerna på en och samma gång (tribut Per Gessle)!

Tomten är far till alla som springer
starten går det är kyrkklockan som ringer
När så loppet är klappat och klart
duscha fräscht innan
doppet i skinkspa’t
Och har du varit en snäll en
blir det kanske ett par nya löpardojor
framåt kvällen
Med usla rim och tveksam reson (men glad ton):
God jul alla joggare och löpare
Från eder bloggare och ljusstöpare!!!

Det sägs att omväxling förnöjer. Jag vet inte jag, men intressant är det. Det sägs att delad glädje är dubbel glädje. Frågan är då förstås om delad smärta är dubbel smärta? Se där några funderingar inför de veckor som just varit.
För att ta det från början, jag for till Göteborg och Veteran–VM och sprang 800 meter. Ett fantastiskt idrottsminne, med sur eftersmak (bokstavligt talat). Mjölksyran erupterade långt upp i halsen redan innan målgång, vilket var synd. På upploppet med drygt hundra meter kvar till mål låg där en rumän några meter framför mig. Jag tänkte jag skulle hålla huvudet kallt (vis av gammal erfarenhet) och inte försöka kuta förbi förrän i absolut sista ögonblicket, men så hördes ett vrål från åskådarläktaren från en svensk hejaklack (av löparvänner) ”öka Gysing, du kan ta honom” och det gick liksom inte att hejda sig, ville ju heller inte göra publiken besviken. Benen ökade takten och for stånkande förbi rumänen, och där befann jag mig till blott några meter innan mållinjen, då mjölksyran slog till med full kraft. Vänster ben vek sig i ett plötsligt tvärstopp, lyckades dock stapplande ta mig fram mot mållinjen med flaxande armar (för att hålla balansen) då jag kände aningens av ett vinddrag vid sidan av. Där gled rumänen förbi i absolut sista ögonblicket och tog sig med det till final som tolfte och sista man några ynka tiondelar före mig. Så mycket för visdom och erfarenhet. Men så är nu livet, man får skylla sig själv – och lite på publiken!
Så omväxlingen då. En vecka senare står jag på startlinjen till Silvermannen i Sala, RM (Riksmästerskap) på medeldistans i triathlon – 1950 meter simning, 90 kilometer cykel och 21 kilometer löpning. Här handlar det inte om kamp om tiondelar, mer om överlevnad. Jag har i och för sig förklarat för alla som vill höra (och inte höra) att jag tänker spara allt krut fram till att det är 800 meter kvar. Det är ju den distansen jag är mest tränad för.
Hur hamnade jag då här? Jag som på senare tid deklamerat att ”underbart är kort” och tänkt mig en framtid som en medelmåttig medeldistansare inom veteranfriidrott så här på ålderns höst. Medeldistans på triathlon är ju något helt annat, det finns ingenting underbart kort alls i det sammanhanget.
Svaret blir en kombo av tre – Frun. Klubben. Hybris. Min kära livskamrat anmälde sig i ett tidigt skede till Silvermannen. Då tävlingen skulle gå av stapeln i slutet av augusti såg hon det som ett storslaget avslut på säsongen, och titeln Silverkvinna lockade. Och vår klubb, Åkersberga Triathlonförening, hade flera anmälda i olika åldersklasserna, det skulle se stiligt ut med representation även i de högra åldersklasserna (tala för dig själv, säger frun), tyckte jag.

Det blev rejält medaljskrammel för Åkersberga Triathlonförening, 2 guld, ett silver och ett brons. Här på Baywatch AR (after race), Foto Daniel Knu

Spännande också med en utflykt till Sala, där har jag bara åkt förbi avfarten tidigare, på väg till Mora och andra ställen norröver. Jag är också en stor beundrare av konstnären Ivan Aguéli, med rötterna i Sala, lysande gestaltad av författaren Torbjörn Säfve i sin egensinniga biografi över densamme, ”Ivan Aguéli: en roman om frihet”. Kanske skulle vi också hinna med en sväng till Aguélimuseet i Sala efter loppet?
Distansen tänkte jag att jag nog ändå skulle klara av på ren rutin (hybris), jag hade ju klarat Järnmannen både en och två gånger tidigare, som är dubbelt så lång – det var visserligen ett par år sedan (rätt många upptäckte jag när jag började räkna på fingrarna, de räckte inte ens till, fick ta till ett par tår också) men en uppgradering från Järnman till Silverman kändes som ett, ja, riktigt guldläge, som en snygg (eventuell) sorti som triathlet. Underbart är kort, men först en riktig långkörare.
Möjligen skulle det bli lite rostflingor i kölvattnet under simningen, men här gällde det bara att skynda långsamt, inga sekundstrider med någon rumän, bara rulla vackert fram genom det västmanländska landskap som poeten och författaren Lars Gustafsson (med rötterna i detsamma) så ofta prisat i fina romaner. Med andra ord – ett triathlon omvandlat till en riktig kulturresa!
Så står jag där lördag morgon 09.00 vid Långforsen, som inte forsar alls, mer liknar en sjö (och väl är det), men det blåser bra och veporna som inhägnar starten fladdrar friskt i vinden. Det är som det brukar var, det är alltid ångest innan simningen. Grejen med simning är ju att slutar man simma så sjunker man. Det gör man inte på cykeln eller löpningen. Slutar man trampa stannar man bara, likadant med löpningen, med fast mark under fötterna.
Frun, som är gammal simmare, är lättare till sinnes, står långt fram i ledet, fruktar mest löpningen mot slutet. Så olika det kan vara, tänker jag filosofiskt, sen tänker jag inte så mycket mer, startskottet går.
Det blir ändå en ganska behaglig resa, 17 C i vattnet och jag kajkar på bland de sista. En smula andnöd släpper efter ett par hundra meter, och jag går in för monotoni. Hej och hå, veva på, andas lugnt, inga hajar i havet. Din tid kommer, snart är du åter på land.
Äntligen botten under fötterna och sjömansgång till cykeln. Ut och iväg och de första femton kilometrarna i frisk motvind, bara borra ner huvudet mellan armarna och tänka att man är bikefit när man får antydan till nackspärr, se skuggan av sig själv mot asfalten och längta till den där kurvan som ska lägga vinden i ryggen. När den kommer blir det roligt igen, benen spinner på och cykling är plötsligt så enkelt. Det går dock över, likadant igen på nästa varv, och nästa, och så är man i mål.
Jag tog mig förbi en senior i samma åldersklass som min efter fyra mil, men vid växling i T2 är han ikapp, mina cykelben tappade lite sugen på sista varvet, och han far iväg som ett skott på löpningen. Jag har fullt upp med att knyta löparskorna, gud vad jobbigt det kan vara att knyta skor efter nio mil cykel. Men till slut kommer jag iväg, och löpning som jag annars tycker är så roligt, är inte alls lika roligt efter nio mil cykel. Det vet jag ju också av erfarenhet, men det förvånar mig alltid att det är lika ”oroligt” varje gång. Två blysänken till lår och mjölksyra i alla tår, som poeten Lars Gustafsson nog aldrig skaldade. Likväl, efter rim tar man reson, det värsta brukar släppa efter någon kilometer.
Jag travar på, fjärran alla medeldistansfarter på friidrottsarenorna, försöker trampa ur mjölksyran bäst det går, och se där, där är han ju, min åldersklassare i M65. Jag passerar efter fyra kilometer, och livet ter sig trots allt lite ljusare. Bättre människa är jag icke. Löpbanan som är uppdelad på fyra varv är också så lagd att man möter löpare framför en vid ett par olika tillfällen. Där dyker Per–Erik upp, en annan M65, som väntat i ledningen, han simmar som en delfin.
Ett varv, två varv och benen känns riktigt ok. Men så börjar varv nummer tre, och musklerna på insidan av låren börjar protestera. Nämen, kramp, det var inte igår. Jag minns min första mara i Köpenhamn någon gång på 1980–talet, hur jag fick springa strakbent sista kilometrarna på den berömda Istedgade, där eleganta damer hängde i fönstren och hejade glatt på en inte lika elegant löpning från min sida. Men underlaget var i alla fall platt, och jag skulle i mål till vilket pris som helst. Krampen i skogen i Sala släpper dock lyckligtvis vid en vätskestation (ljuvligt utplacerade med 2,5 kilometers mellanrum), och jag släpar mig vidare på fjärde och sista varvet. Men då börjar det krisa ordentligt, krampbulor slår ut på innanlåren och en vad börjar gnälla, och en stor lårmuskel likaså. Jag får stanna och knåda, och så på´ igen. Frun har jag tidigare kommit ifatt, och frågat hur det var fatt, och fattade att det inte var bra. Delad smärta, dubbel smärta? I alla fall plågsamt för oss båda. Men vi ska i mål, till vilket pris som helst.
Så ett ljus i löparmörkret, jag kan skymta målgången genom skogen, och när jag närmar mig med vad som väl bäst kan beskrivas som löpning via hasning, ser jag ytterligare en senior i M65, bara 200 meter från målgång. Och hur nu människan är skapad, och löparen, det vete blott gudarna, men plötsligt är krampen glömd och benen far iväg som vore det starten på 800 meter.
Jag passerar mållinjen med, ska det visa sig, tjugo sekunder plus på bronsplats. Ljuva tider och tidtagning, rumänen på 800 meter är glömd. Hur sant ändå, omväxling förnöjer! Jag är bliven Silverman i Silvermannen, vilket ger guldsmak långt in på kvällen. Nu kan jag ärga vackert in i ålderdomen – det är ju blott järnmän som rosten tar!

Tala är silver sa silvermannen i Silvermannen – och skrev en text! foto: Anna Foghammar

Lite OS känsla är det. Den där långa väntan på att få springa ett lopp. Ligga på en hotellsäng och vifta med tårna. Tänka på loppet. Tänka på de sista tjugo metrarna. Tänka på Ebba Gröns gamla låt.

Åttahundra grader
Du kan lita på mig, du kan lita på mig
Åttahundra grader
Du kan lita på mig, du kan lita på mig

Det är alltså inget långlopp idag. Det är 800 meter i Veteran–SM i Karlstad. Det är inte som förr inför en mara, eller en halvmara. Ingen kolhydratladdning, inget vätskebalanserande. Bara värma upp, ställa upp, ge järnet och inte glömma att snedda ner på banan innan den röda konen – för då blir man diskad. Något brorsan upptäckte när han debuterade på 800 m på ett DM för några år sedan. ”Men va faen, jag såg ingen kon”.
Att jämföra med en gammal vits.
Kon står på ängen
Det var poängen
Det blir så här när man blir äldre. Det är svårt att hålla riktning i tankarna. Men vad gör väl det, bara man håller riktningen på banan. Lättare där för övrigt, det finns ju markerade sträck att hålla sig till.
I skrivande stund, det är ett par timmar kvar till start. Först M45, och så vidare uppåt. Högst är M85.
VSM är en slags generalrep för Veteran–VM i Göteborg om några veckor. Åtta gubbar anmälda i klass M65. Ett veritabelt getingbo med årsbästan som ligger tätt med bara några sekunders variation.
Efter två minuter och fyrtio sekunder någonting är det över. Underbart är kort. Fast ändå inte. De sista 200 meterna kommer att kännas oändligt långa. De sista tjugofem kommer förmodligen underliga saker hända med knäna (det har hänt förut), de vill plötsligt bara vika sig ner och placera häcken på tartanen. Det får dock INTE ske förrän efter mållinjen. Annars blir det pinsamt. Rest ända (!) från huvudstaden till Karlstad för att för att ända loppet med ändan i banan innan mål. Det går förstås inte an.
Så kastar vi oss framåt i handlingen. Sola Arena i Karlstad är alldeles nybyggd, och en fantastisk (lek) plats för idrottande vuxna (och mindre vuxna). Solen lyser som den alltid gör i Karlstad över hela härligheten.
Och tävlingarna tar sin början. Det är feststämning rakt igenom, men det enda som serveras är sportdryck och mjölksyra.

Grymma gubbar i Karlstad

Det bidde ingen medalj för RW:s utsände. Det var många grymma gubbar som mötte upp på 800 m i klass M65. Vad bidde det då? Ett litet PB med några tiondelar, och futtiga 4 hundradelar från sub 2.40. Kanske sker det ett 4 hundradels mirakel i VVM i Göteborg? Det gäller att tro på sig själv. Och då förstås springa lika fort som man tror sig kunna göra!

.

Och så förstås lite statistik – friidrott utan statistik är ju som, ja, kärlek utan kyssar!

Hälvete! Eller, häl–vete! Hälsenan, en känning!
Jag dundrar på med tvåhundringar, hej vad det går, även om en utomstående betraktare vid Lidingövallen (där jag tycker mig dundra på) förmodligen mest ser en mogen man stånka fram i modest fart med tungan hängande utanför. Men det är ju den inre bilden som räknas, inbillar jag mig. Det är bäst så, för självbilden.
Jag har just avverkat 10×400 meter och bytt från löparskor med jättesulor med kolfiberplattor till spikskor för att köra 10×200 meter. Min fru gläds över dessa jättesulor, hon vill inte ha mig alltför kort (är orolig för att jag ska krympa med åren) och med dessa dojor har jag plötsligt blivit länge och ståtligare än någonsin. Det är dock dyrköpta promenadskor, jag tänker jag ska alternera med ett par träskor från Biltema, de vinner ju i längden de också. Möjligen brister de en smula i elegans samt kommer frun kalla mig för trälig!
Men hälvete då, på tredje tvåhundringen bränner det till en aning i vänster hälsena, aj, aj och jag stannade upp i steget som en klok och vis man, något har man ju lärt sig med åren, och vandrar stillsamt till bänken där mina kolfiberdojor står och ser förorättade ut (tycker jag mig se) – som om de inte skulle vara lika snabba som ett par spikskor.

Spikat och klart

Det är de ju nu i ärlighets namn inte heller, att springa i spikskor är att känna sig som en Hermes, en gud med vingar på fötterna. Aldrig är man så lätt om foten som när man har spikskor på, det är en förförande känsla, men farlig, farlig. Det är så lätt att någonting brister av de krafter som då sätts i rörelse – om icke hjärtat, så än en vad, en hälsena.
Jag byter om till tjocksulingarna igen, för de avslutande sju tvåhundringarna. Jag vill alltid avsluta enligt plan, och det ligger i släkten. Har brorsan bestämt sig för att springa tjugo kilometer och GPS:en visar på t ex 19.78, då blir det ett varv extra runt kvarteret. Dock skiljer vi oss när det gäller intervallpass, där föredrar jag att löpa tidlöst, bara följa hjärtats rytm.
– Men vad faen, du måste ju klocka varven, suckar brorsan, men där suckar han förgäves. Säkert handlar det också om en form av självbevarelsedrift från min sida, ett faktiskt konstaterande av hastigheten skulle förmodligen bli ack så deprimerande. Jag befinner mig numera på det sluttande planet på den så kallade ålderstrappan, det enda där går fortare med åren är åren själva, inte den tid man kutar intervaller på. Då är det bättre att sväva i ovisshet och inbilla sig att man är snabbare än man är – vad man icke vet har man heller icke ont av, är det skrivet.
Jag stegar på i den fjärde tvåhundringen, lyhörd för alla hotfulla signaler från hälsenan. Hur känns det? Jomen det känns ju inte så farligt, kanske är det övergående, kanske det rent av försvinner?
Tjocksulan levererar, hälsenan fungerar alla följande tvåhundringar. Spikskorna står vid sidan av och ser sura ut. Det var en feg gubbjävel. Men jag vinkar vänligt till dom, på Veteran–VM i Göteborg får ni kanske komma på igen. Då blir det spiken i botten även om det går åt hälvete!

Jag står vid köksfönstret med en kaffekopp i handen och bligar ut genom detsamma, sjunger lite tyst för mig själv, ”se det snöar, ja se det snöar”. Det är den fjärde april och jag tänker (möjligen lite hädiskt) att idag är det nog inte några klimataktivister som är ute och limmar fast sig på E4:an. Men det är ju skillnad på väder och klimat, som någon expert på TV sa.
För några dagar sedan sprang jag barbent genom ett landskap i begynnande vår. Idag blir det inget springa barbent. Det blir i stället en fortsättning på vad jag kallar för expedition Gym. Jag är medlem i en gymkejda som börjar på S och slutar på S (ingen gratisreklam här inte), med en massa gym utspridda över staden. Till saken hör att mitt ”stamgym” är under renovering, de gamla löpbanden ska bytas ut och det ena med det andra, där är med andra ord lite stökigt för fokuserad löpning. Så är det också lite spännande att ge sig ut på stan och upptäcka nya gym – och löpband. Planen för dagen är intervaller, fyrhundringar och tvåhundringar, jag håller ju (gud bevare mig trots att jag hör till de icke troendes skara, men för säkerhets skull …) på att omskola mig till åttahundrameterslöpare. Inte för att jag kommer sluta springa längre distanser för den sakens skull, men träningsmomentet är nu inriktat lite mer på snabbhet.
Det har dock straffat sig, senast jag sprang tvåhundringar (utomhus) fick jag känning i vänster hälsena med spikskor på fötterna. Sedan dess har all löpning genomförts i löparskor med tjocksula och kolfiberplattor och peppar, peppar tycks hälsenan hyfsat nöjd med det. Idag ska jag dock testa 10×400 på bandet i 3.20, det har jag inte gjort sedan hälsenan började protestera.
Men först jobba lite. Och allra först en kort tillbakablick på uppvaknandet.
Livet som halvpanchis kan rekommenderas. Uppstigandet ur sängen blir visserligen bara trögare och trögare med åren och när jag vaknar den här morgonen undrar jag varför jag har vaknat, kroppen känns som bly och huvudet vill bara somna om.
Jag lyfter på sovmasken och drar ur öronpropparna (attiraljer introducerade av kära frun, som en gång i tiden arbetade som flygvärdinna, än kunde hon vakna upp i Bangkok, än någonstans i Amerika, sovmask och öronproppar var av nöden för att kunna sova) och upptäcker att det är gryning, men inte så mycket mer. Den jämra sommartiden har ställt till det ytterligare, kroppen är fortfarande kvar i vintertid.
Frun, som är en mycket energisk sådan, har dock varit uppe sedan ottan. Hon är på väg till jobbet (blott 56 vårar ung har hon en massa heltidsjobb kvar i livet) och springer runt med mobilen i handen och lyssnar på morgonnyheterna. Det är väderrapporten som har väckt mig till liv, den kunde inte öronpropparna stå emot.
– Jaha, har panchisen vaknat nu, utropar frun hurtigt.
– Halvvaken, svarar jag, och bara halvpanchis om jag får be. Jag ska strax ta mig upp och jobba.
Frun är (som vanligt) måttligt imponerad.
– Ja kämpa du för att ta dig till fåtöljen i tofflorna, suckar hon med vad jag tycker en smula avund i rösten. Hon har förvisso en bil att skotta fram, och jag, beroende på väder och vind, kan välja mellan att göra kontor av ett kafé – eller att jobba hemma. Jag hör vinterstormen dåna mot sovrumsfönstret så persiennerna skallrar, och ja idag blir det nog hemmajobb. Man vill ju inte riskera att förkyla sig.
Men först ska jag upp. En extra kudde bakom nacken så blodet rinner ner från hjärnan och ut i kroppen. Det är viktigt att inte stressa när man blir äldre, har jag läst. Och så, hej och hå, benen över sängkanten och dagen kan börja. Jag vinkar farväl åt frugan, som hastar iväg. Dags för kaffe.
Det blir ett par arbetstimmar i fåtöljen i snöyra (som alltså yrade utomhus, och skänkte extra glädje åt arbetet inomhus) och så iväg och i på ett gym på Sveavägen där jag aldrig varit förut. Jag letar mig fram till löpbanden men oj oj, en grupp med Indoor Running ska strax sätta igång, alla banden bokade och löparlivet är på väg mot katastrof. Gamla gubbar vill inte se sina planer ruckade, där är de som oljetankers, det kräver timmar av planering för att byta kurs. Lyckligtvis upptäcker jag ett löpband bakom löpledaren som inte ingår i gruppträningen, där kan jag så att säga ta täten med en hel grupp löpare bakom mig och en löpledare som springer baklänges i förhållande till mig. Ett intressant upplägg, tänker jag, kanske ett ämne för en krönika?
Intervall är alltid ångest innan. För djävulen vad jobbigt det är innan man har kommit igång, och för all del också när man har kommit igång och det börjar ryka ur proppskåpet (bildligt talat).
Jag börjar med en lätt stegrande uppvärmning i fem kilometer. Löpledaren strax bakom mig hejar på sina adepter, nu kämpar de på i en–minuters intervall men snart ska de vila. Jag cruisar fram i ett behagligt tempo med Spotifys Pop-Mix i hörlurarna, men känner ingen oro för att någon ska hinna ifatt – en av fördelarna med löpband.
Det är dags, jag drar upp farten till 18. Det låter som att löpbandet har förvandlats till en motorväg. Jag tänker på Andreas Almgren som sprang en halvmara med snittfart 2.48, det känns utomjordiskt. Den farten går det inte ens att få upp bandet i. Så 3.20 i fyrahundrameter i jämförelse, a piece of cake (en bit av kakan). Vilken kaka har jag aldrig begripit, men i det här sammanhanget, i alla fall inte Andreas Almgrens.
Benen far fram som lärkvingar, men efter trehundra meter övergår de i kråkvingar, och när jag flaxat klart de första fyrahundra, känner jag mig som en gammal uttjänt svan. Men skam den som ger sig, med eller utan fågelmetaforer. Jag kämpar på – men kastar in handduken efter fem intervaller.
Vem har sagt att man ska plåga ihjäl sig som (halv) pensionär? Ingen! Jag växlar ner till 17 (3.30) och det känns genast mycket lättare – i trehundra meter. Sedan blir det jobbigt igen. Jag erinrar mig osökt en diktrad ur Det öde landet av gamle engelske poeten och nobelpristagaren T.S Eliot, ”April is the cruellest month”, rader som genomgår en metamorfos till ”800 meter the cruellest of distances”. Då fyrahundrameter är så här jobbigt, hur jobbigt är då icke 800? Det vet jag ju i och för sig, jag har sprungit 800 en gång, men det är som att jag har förträngt det. Jag minns smärta och ett slags förklarat ljus efter målgång, det är aningens diffust, som en vacker dröm och en mardröm i ett och samma.

En vargflock söker en seg gammal löpare

Jag får till slut ihop tio intervall, med korrigerad hastighet efter första fem. Då har löpargruppen bakom mig dundrat klart och är på väg ut och passerar framför mitt löpband. Någon ger mig en blick och ser lite road ut, jag ser bilden framför mig ”gubbjävel stånkar fram med armarna vilt vevande som om han hade en flock vargar i hasorna”. Ja ja, tänker jag, då skulle de se mig i nästa moment. 5×200 meter i 20 (3.00). Men då är jag lyckligtvis ensam kvar.
Och sen, ja sen blev de dags för lunch (hungrig som en varg)!