Jag står vid köksfönstret med en kaffekopp i handen och bligar ut genom detsamma, sjunger lite tyst för mig själv, ”se det snöar, ja se det snöar”. Det är den fjärde april och jag tänker (möjligen lite hädiskt) att idag är det nog inte några klimataktivister som är ute och limmar fast sig på E4:an. Men det är ju skillnad på väder och klimat, som någon expert på TV sa.
För några dagar sedan sprang jag barbent genom ett landskap i begynnande vår. Idag blir det inget springa barbent. Det blir i stället en fortsättning på vad jag kallar för expedition Gym. Jag är medlem i en gymkejda som börjar på S och slutar på S (ingen gratisreklam här inte), med en massa gym utspridda över staden. Till saken hör att mitt ”stamgym” är under renovering, de gamla löpbanden ska bytas ut och det ena med det andra, där är med andra ord lite stökigt för fokuserad löpning. Så är det också lite spännande att ge sig ut på stan och upptäcka nya gym – och löpband. Planen för dagen är intervaller, fyrhundringar och tvåhundringar, jag håller ju (gud bevare mig trots att jag hör till de icke troendes skara, men för säkerhets skull …) på att omskola mig till åttahundrameterslöpare. Inte för att jag kommer sluta springa längre distanser för den sakens skull, men träningsmomentet är nu inriktat lite mer på snabbhet.
Det har dock straffat sig, senast jag sprang tvåhundringar (utomhus) fick jag känning i vänster hälsena med spikskor på fötterna. Sedan dess har all löpning genomförts i löparskor med tjocksula och kolfiberplattor och peppar, peppar tycks hälsenan hyfsat nöjd med det. Idag ska jag dock testa 10×400 på bandet i 3.20, det har jag inte gjort sedan hälsenan började protestera.
Men först jobba lite. Och allra först en kort tillbakablick på uppvaknandet.
Livet som halvpanchis kan rekommenderas. Uppstigandet ur sängen blir visserligen bara trögare och trögare med åren och när jag vaknar den här morgonen undrar jag varför jag har vaknat, kroppen känns som bly och huvudet vill bara somna om.
Jag lyfter på sovmasken och drar ur öronpropparna (attiraljer introducerade av kära frun, som en gång i tiden arbetade som flygvärdinna, än kunde hon vakna upp i Bangkok, än någonstans i Amerika, sovmask och öronproppar var av nöden för att kunna sova) och upptäcker att det är gryning, men inte så mycket mer. Den jämra sommartiden har ställt till det ytterligare, kroppen är fortfarande kvar i vintertid.
Frun, som är en mycket energisk sådan, har dock varit uppe sedan ottan. Hon är på väg till jobbet (blott 56 vårar ung har hon en massa heltidsjobb kvar i livet) och springer runt med mobilen i handen och lyssnar på morgonnyheterna. Det är väderrapporten som har väckt mig till liv, den kunde inte öronpropparna stå emot.
– Jaha, har panchisen vaknat nu, utropar frun hurtigt.
– Halvvaken, svarar jag, och bara halvpanchis om jag får be. Jag ska strax ta mig upp och jobba.
Frun är (som vanligt) måttligt imponerad.
– Ja kämpa du för att ta dig till fåtöljen i tofflorna, suckar hon med vad jag tycker en smula avund i rösten. Hon har förvisso en bil att skotta fram, och jag, beroende på väder och vind, kan välja mellan att göra kontor av ett kafé – eller att jobba hemma. Jag hör vinterstormen dåna mot sovrumsfönstret så persiennerna skallrar, och ja idag blir det nog hemmajobb. Man vill ju inte riskera att förkyla sig.
Men först ska jag upp. En extra kudde bakom nacken så blodet rinner ner från hjärnan och ut i kroppen. Det är viktigt att inte stressa när man blir äldre, har jag läst. Och så, hej och hå, benen över sängkanten och dagen kan börja. Jag vinkar farväl åt frugan, som hastar iväg. Dags för kaffe.
Det blir ett par arbetstimmar i fåtöljen i snöyra (som alltså yrade utomhus, och skänkte extra glädje åt arbetet inomhus) och så iväg och i på ett gym på Sveavägen där jag aldrig varit förut. Jag letar mig fram till löpbanden men oj oj, en grupp med Indoor Running ska strax sätta igång, alla banden bokade och löparlivet är på väg mot katastrof. Gamla gubbar vill inte se sina planer ruckade, där är de som oljetankers, det kräver timmar av planering för att byta kurs. Lyckligtvis upptäcker jag ett löpband bakom löpledaren som inte ingår i gruppträningen, där kan jag så att säga ta täten med en hel grupp löpare bakom mig och en löpledare som springer baklänges i förhållande till mig. Ett intressant upplägg, tänker jag, kanske ett ämne för en krönika?
Intervall är alltid ångest innan. För djävulen vad jobbigt det är innan man har kommit igång, och för all del också när man har kommit igång och det börjar ryka ur proppskåpet (bildligt talat).
Jag börjar med en lätt stegrande uppvärmning i fem kilometer. Löpledaren strax bakom mig hejar på sina adepter, nu kämpar de på i en–minuters intervall men snart ska de vila. Jag cruisar fram i ett behagligt tempo med Spotifys Pop-Mix i hörlurarna, men känner ingen oro för att någon ska hinna ifatt – en av fördelarna med löpband.
Det är dags, jag drar upp farten till 18. Det låter som att löpbandet har förvandlats till en motorväg. Jag tänker på Andreas Almgren som sprang en halvmara med snittfart 2.48, det känns utomjordiskt. Den farten går det inte ens att få upp bandet i. Så 3.20 i fyrahundrameter i jämförelse, a piece of cake (en bit av kakan). Vilken kaka har jag aldrig begripit, men i det här sammanhanget, i alla fall inte Andreas Almgrens.
Benen far fram som lärkvingar, men efter trehundra meter övergår de i kråkvingar, och när jag flaxat klart de första fyrahundra, känner jag mig som en gammal uttjänt svan. Men skam den som ger sig, med eller utan fågelmetaforer. Jag kämpar på – men kastar in handduken efter fem intervaller.
Vem har sagt att man ska plåga ihjäl sig som (halv) pensionär? Ingen! Jag växlar ner till 17 (3.30) och det känns genast mycket lättare – i trehundra meter. Sedan blir det jobbigt igen. Jag erinrar mig osökt en diktrad ur Det öde landet av gamle engelske poeten och nobelpristagaren T.S Eliot, ”April is the cruellest month”, rader som genomgår en metamorfos till ”800 meter the cruellest of distances”. Då fyrahundrameter är så här jobbigt, hur jobbigt är då icke 800? Det vet jag ju i och för sig, jag har sprungit 800 en gång, men det är som att jag har förträngt det. Jag minns smärta och ett slags förklarat ljus efter målgång, det är aningens diffust, som en vacker dröm och en mardröm i ett och samma.
En vargflock söker en seg gammal löpare
Jag får till slut ihop tio intervall, med korrigerad hastighet efter första fem. Då har löpargruppen bakom mig dundrat klart och är på väg ut och passerar framför mitt löpband. Någon ger mig en blick och ser lite road ut, jag ser bilden framför mig ”gubbjävel stånkar fram med armarna vilt vevande som om han hade en flock vargar i hasorna”. Ja ja, tänker jag, då skulle de se mig i nästa moment. 5×200 meter i 20 (3.00). Men då är jag lyckligtvis ensam kvar.
Och sen, ja sen blev de dags för lunch (hungrig som en varg)!
