På balkong med en vätskebalanserare i handen, och begrundar en palm. Palmolive, är det ett annat namn för kokosnöt?
Knäckte i alla fall Ryan Hall, som gick ut för hårt och bröt. Lite orutin, där.
Nu dags för en slummer. Får man inte sova på morgonen, får man sova på eftermiddagen. Gammalt löparordspråk!
Längre rapport följer i papperstidningen!
Zzzzzzzz ……
Ja nu pratar vi alltså inte käk här, havets frukter och biff. Nej, bara lite vågat innan löpning. Hängde på Venice pir på förmiddagen dagen innan loppet, som är i dag men i går hemma när det här skrivs, tiden är ur led här i Kalifornien. Hur som helst, stod där och vande mig vid solen, det ska visst bli 33 C i morgon, värmerekord m m och det är ju kul att få vara med och slå något slags rekord i alla fall, men de brydde sig inte de här våtdräktarna om, de bara satt på sina brädor och väntade på den rätta vågen:
https://www.youtube.com/watch?v=U3sne9PVGIw&feature=youtu.be
Knallade sedan Venice Beach framåt, och hittade en kalifornisk sjukstuga. Doktorerna ville helst inte att jag skulle fotografera, man får inte fotografera sjukstugor i Kalifornien, och än mindre patienterna, men jag är ju undersökande reporter så jag smög iväg ett klick i alla fall.
På något vis känns också det religiösa livet här i Venice en smula kopplat till sjukstugorna (om man nu sett Breaking Bad), men jag kan förstås ha fel.
I övrigt så måste jag kravla mig ur sängen runt halvfyra för att hinna till starten som går 06.50, det är drygt tre mil dit, och då finns det ingen annan frukost att få än en sådan här.
Det är nog tur att andra sköter kostrådgivningen i tidningen än jag. Å andra sidan brukar åtminstone jag springa rätt bra på en sådan här. Om inte annat så av ren Ågren. S k pizzaeffekt.
Lopprapport följer i morgon. Den kommer bli stekhet!!
Torsdag e m, in på gymmet fast solen gassade. Fem km lätt stegrande, och lite lustiga rehabövningar för axeln.
Nu Arlanda, 05.30. Låg dimma över motorvägen, – 5 C. Halt i entrén till Terminal 2. Och fredagen den 13! Men undslapp ändå halka och bruten lårbenshals. Ibland har man tur, knack, knack i trä!!
Mot LA och Santa Monica och 42 km grillfest på söndag.
Värmer upp med:
Elliot Gould som privatsnoken Philip Marlowe, downtown LA.
Bättre film än så blir det inte.
/to be contiuned …/
Fick besked från Los Angeles idag. Starten läggs en halvtimme tidigare, till 06.50, på grund av föruspått värmerekord, 31 C, i loppet.
Omväxling förnöjer! För ett par veckor sedan stod jag på startlinjen till Winterrun på Söder i Stockholm. Då var det såhär.
”Winter is coming!
Jag står med fötterna i decimeterdjupt snöslask som nyfiket tränger sig in mellan strumporna och kanterna på löparskorna och hämningslöst sipprar ner under hålfötterna för ett slags känslomässiga sensationer jag gärna kunde vara utan, och suger på den där repliken ur Game of Thrones.
Winter is coming! Det är visserligen en lögn så här i slutet av januari, vintern har redan pågått i flera månader och egentligen är det mer än nog, men snart kommer ju säsong nummer fem av Game of Thrones till SVT med eldsprutande drakar, snåriga intriger, massor av sex och våld och levande döda. Vad mer kan väl en fullvuxen, någorlunda intellektuellt och existentiellt bevandrad hen behöva?
Det skulle vara Winterrun i så fall. I alla fall för den löpande hennen! Ett i både bokstavligt och bildligt talat lysande avbrott en tidig lördagskväll i snöblandat regn i, som sagt, slutet av januari. Där jag står vid startplatsen vid Årstaviken nedanför Hornstull på Söder i Stockholm, ett stenkast från rockklubben Strand och med Liljeholmsbadet flytande på sina pontoner ute i vattnet mittemot, ser jag en kvinna helt klädd i svart snurra eldar i korgar knutna till kättingar. Det är mycket effektfullt mot den alltmer tilltagande skymningen, och skulle platsa fint som en scen i nämnda Game of Thrones. Starten ska gå klockan 16.00, och det är en kvart kvar. Ett vidsträckt fält skimrar i vitt och blått från parallella rader av marschaller som visar vägen för hur vi ska springa de första trehundra meterna. Det vita ärsnö, det blåa är en kombination av is och vatten från is som just smält. Som löpare kan man få kalla fötter för mindre.
Vi är närmare 700 stycken löpare, som alla ska bli blöta om fötterna idag. Men vem sa att livet som löpare ska vara enkelt?” …. mer text i RW no 3 (papperstidningen).
Hur ser det ut i LA då? Ja på Venice Beach, det är ungefär där man går i mål om man kommer i mål utan att drabbas av värmeslag, ser det ut såhär:
Man slipper i alla fall snömodden, men håhåjaja, man får säkert sand i skorna …
Det börjar dra ihop sig. Start söndag morgon 07.20.
Kollade vädret. Ojoj.
Väl bara löpare som kan gnälla på sådant väder. Och jag är ju löpare. Så jag gnäller lite.
Det kommer bli grillparty. Minns Stockholm Barbeque. Då var det bara 29 C. Minns hur jag doppade huvudet i ett vattenkar. Minns hur det smakade salt. Minns hur jag lovade mig att aldrig doppa huvudet i ett vattenkar igen. I alla fall inte med öppen mun.
Men ändå. LA, och:
Amerika är ju landet av möjligheter, så man kan ju drömma lite.
Om Stairways to heaven!
/to be continued …/
Kepspremiär … Djurgården – men för mycket kläder! Såg löpare i kortbrallor …
Och sen på´t!
https://www.youtube.com/watch?v=DJ9iRFSMHZg
Andning = form. Hå jaja.
Ändå!! Vår!! Väl?
Ja, alltså, Tel betyder berg, och Aviv, vår. Befinner mig just nu i Bergets vår, således. Det känns mycket poetiskt.
Kände mig lite mindre poetisk i starten i går. Hur det nu var, så när startskottet gick hade jag inte fått en blund i ögonen på tjugofyra timmar, och värmen var runt tjugofyra grader och det var lite som när man stoppar in fryst köttfärs i mikron och drar på värsta effekten för att snabbtina, min vintertjälfrusna kropp chockades svårt av denna plötsliga högsommarvärme. Inte så att jag ogillade det, nä jag stod där och blinkade med ögonlocken som en yrvaken tussllago fladdrar med kronbladen i vårljuset, fast jag hade gärna stått kvar där jag stod, i stället för att behöva springa någonstans.
Nå, nog med ursäkter och undanflykter. Starten gick!
Nej, det är inte jag längst fram. Mer där snett åt höger, ser ni?
Å fy satan, det var jobbigt. Och det var jobbigt. Och jobbigt.
Det finns varelser som kallas för Sleepwalkers, i Tony Hillermans utmärkta navajodeckare, här i Tel Aviv uppstod en liknande varelse, om än inte lika hemsk: A Sleeprunner.
Banan var mycket fin, flack i början, och en lång sträckning längs havet, det ljuva Medelhavet, ack dessa blåa böljor, om man ändå finge kasta sig däruti, men icke då, sen vände det upp i urgamla stadsdelen Jaffa, vilken lögnare var det som sa att Tel Aviv var platt? och milen klockades till 44.31, och holy Moses och vid profetens skägg, det brukar ju vara min milfart på maran (eller brukade, i alla fall, … Times they are A-Changing) men allt kött ska bli hö och döden dö, ja ja, bara bita ihop och knega på. Lyckades sega mig in på 1.35 nånting, och klockan var inte ens nio på morgonen, och då gick det ju inte att gå och lägga sig. Inte i sängen i alla fall.
Gick och la mig här i stället. Och har jag inte kommit hem, så ligger jag nog där än!
Längre text i RW no 4, när jag sovit på saken!
Först de goda nyheterna. Här springer jag halvmaran i morgon:
Sedan de dåliga nyheterna. Flyget landar 23.20 i kväll (budgetflyg), räknar med minst en timme innan jag är framme vid hotell och säng. Revelj för frukost blåses 05.00, loppet går igång 06.30. Det här kan bli det ultimata testet på huruvida man kan springa i sömnen eller inte.
Tufft väder blir det också. Man är ju inte van vid värme så här års:
Men det är bara att bita ihop. Springa där på gränsen till värmeslag (24 C) och känna doften av Medelhavet. Höra vågorna rulla mot strand.
Faktiskt, inte en dag för tidigt, om ni frågar mig!
/fortsättning följer …/
Jag jag vet att det är lördag i dag (ja alltså inte för er som läser det här i morgon, eller övermorgon e t c …) men i går var det i alla fall fredag.
Och jag svullade. Först med en sådan här, en Tropicana. Möjligen en slags missriktad längtan efter varmare bredgrader. Man fick faktiskt blåsa lite på den, smält ost, aj aj aj, för tungan.
Tätt följd av en sådan här:
Jag har aldrig gjort något sådant förut. Eller, det var i alla fall väldigt länge sedan. Och så Skavlan på det. Vad är det som händer? Håller jag på att förvandlas till en fredagssvensk? Jag trodde jag var löpare, och lite mer näringsfysiologiskt högtstående sådär.
I Skavlan pratade Jesper Parnevik om hur han en tid åt vulkansand för att rena kroppen, ett tips han fått av en s k fruktis, en man som bara åt frukt. Jag lugnade ner mig en smula. Det finns alltid de som är värre.
Men, men. Vaknade upp med en tvärställd pizza i magen, och tjugo rutor scweizernöt travade ovanpå (tänk mindre virtuellt hus i Mindcraft). Fick knappt ner någon frukost p g a platsbrist. Bestämde mig för ett mindre långpass.
Plusgrader ute, och så har det torkat upp på Djurgården. Vägförvaltningen har sopat bort all sand från asfalten, det är så vackert. Ut i mina nya dojor, ett par Adias Boston Boost, en kalasdoja om jag får säga det själv (och det får jag ju för i min blogg är min yttrandefrihet absolut), en lagom lätt doja pefekt för långpass.
Det blev två mil, axeln spökar fortfarande lite, men bättre och bättre, och en Buff runt halsen funkar fint som mitella (gammalt löpartrick) när armen behöver vila. Snitta 4.41 och väl i mål var pizzan förvandlad till någonting helt annat.
Nästan vår i luften, var det också. Det finns hopp!
Jag är skadad. Bara lite mer än vanligt, säger mina vänner. Med sådana vänner behöver man inga ovänner.
Det är den jämrans axeln. Snart två månader nu.
Det gick ju fint att springa Winterrun. Men lite svårt att få av sig löparjackan efteråt. För att inte tala om understället.
Nej, jag har inte sökt läkare. Jag och mina kvacksalvande vänner har konstaterat muskelbristning. Typ en sådan där på illustrationen ovan. Då ska man vila lite, och rehabba lite. Man kan förstås tejpa fast hela armen längs sidan, fast de skulle se ut det. Då kan man bli arresterad, som enarmad bandit.
Men nöden är som bekant uppfinningarnas moder. När jag rehabsprungit ute (min definition) har jag liksom vaggat vänster arm med höger arm (en slags armvabbing, för att tala föräldraspråk …), drygt vart tredje kilometer, när det börjat ömma. Har fungerat rätt fint, även om mötande löpare tittat lite underligt på en.
Än bättre på löpbandet, där kan man ta stöd med handen mot ramen. Fartlek en mil i går, och det börjar kännas bättre. Även där sneglar medlöpare en smula på en, vad är det där för en stödlöpare? Men det är bara att bita ihop, och ta det som en hen. Titta ni bara, jag kan ju i alla fall springa.
Och fredag nästa vecka, Tel Aviv Halvmarathon. Hoppas axeln mycket bättre då. Annars får jag väl vabba hela vägen in i mål.
Kommande i RW no 2/2015
”SMHI har utfärdat stormvarningar framåt kvällen, stormen Alexander är på väg uppåt från söder. Nu är klockan elva på förmiddagen, jag har varit lite orolig för att Alexander skulle jäkta på och ställa in färjan till Visby. Jag funderade också på att ta med en våtdräkt utfall att han skulle komma ifatt därute på havet, om färjan skulle välta eller så. Men det blev för trångt i ryggsäcken, och Alexander är lyckligtvis fortfarande kvar och stökar i södern när färjan lägger ut. Vi hinner precis in i hamn igen innan han, ja, tar Visby med storm.
Natten igenom ylar vinden genom stadens urgamla gränder, de lokala nyheterna låter meddela att kvällens färja från Nynäshamn ställts in och att vindbyar på 30 m/s mätts upp. Hotellets fönsterrutor skakar och jag funderar över hur den där vinden kommer förhålla sig till morgondagens lopp. Får jag den i ryggen kan jag nog få till ett steg som en gång kubanen Juantorena, men får jag den i ansiktet, blir det förmodligen problem att bara ta sig över startlinjen.
Lucialoppet är ett litet lopp, deltagarantalet brukar snitta runt 200-230. Banrekordet innehas av Magnus Bergman på 32.23 och Evy Palm på 37.29. Banan är lagd utanför och runt stadens ringmur, med starten förlagd på dess södra sida vid P18:s regementsbyggnader.
På morgonen får jag skjuts till starten av en ö-urinnevånare som ser ut att vara i min egen ålder och som på lite försynt gotländska undrar vad jag tänker springa på för tid. Vi åker längs Strandvägen söderut och jag pekar på havet, där vågorna rullar vilda och bryter vitt skum mot hamnens pirar och det är alldeles uppenbart att sista halvan av loppet kommer gå i maximal motvind, och säger att jag nog får vara glad om jag tar mig under fyrtiofem minuter. Ö-urinnevånaren förklarar att det nog var där runt omkring han själv hade hoppats på att placera sig, men nu har blivit förkyld och kan därför inte ställa upp. Mitt bättre jag beklagar detta faktum. Mitt sämre jag tänker, åhå, en mindre. ”
/ mer löptext i papperstidningen …/
En kvinna kastar eld. Skymning faller över Liljeholmsbron. Fötterna blöta av issörja innan startskottet ens har gått. Ljuva januari. I morgon är det februari. Startpistolen kärvar, den är visst fuktskadad. Lätt strilande snöregn. Mmm, Winterrun, vem sa att livet som löpare ska vara enkelt? Clarence från Studenterna tittar på mina skor. Nä, inga Icebugs här inte. Jag gillar inte ljudet av spikar mot asfalt. Om det nu blir någon asfalt. Startsträckan går över ett vitt fält, nåja, lite blåvitt så där. Ta det lugnt i kurvorna, säger Clarence. Och starten går.
Nu överdriver jag kanske lite grann. Men ändå, som min dotter brukar säga.
Det var vått. Det var kallt om fötterna. Det var halt i kurvorna. Det var väldigt roligt. Det är märkvärdigt hur kul det kan bli när folk samlas och gör någonting tillsammans. Menar, en snögloppig januarikväll, hur kul är det egentligen, på en skala ett till tio?
Men, nä nä, det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder. Eller inte. En man i vitt skägg sprang i linne. Kyligt.
Jobbig bana också. Upp upp på Liljeholmsbron.
Ja, nu förstår ni kanske varför tiden blev som den blev.
Jobbigt också upp på Årstabron. Där hade man ett bergspris. Det vann jag inte.
Men väl ute på bron gick det som tåget.
Innan loppet. Öm axel och snorig. Det berättade jag också för alla som inte ville höra. Men det är någonting speciellt med startskott. Pang, och så glömmer man allt. Det är mycket mystiskt. Bara ett litet ajaj i axeln när jag slirade i en kurva. Första varvet gick i fart 4.21. Andra i 4.20. Det gäller att spara sig mot slutet.
En alldeles underbar slaskblöt löparafton. Längre rapport följer i RW no 3.
Och idag, väl vår i luften?
