Svulla fredag

Jag är skadad. Bara lite mer än vanligt, säger mina vänner. Med sådana vänner behöver man inga ovänner.

Det är den jämrans axeln. Snart två månader nu.

Det gick ju fint att springa Winterrun. Men lite svårt att få av sig löparjackan efteråt. För att inte tala om understället.

Nej, jag har inte sökt läkare. Jag och mina kvacksalvande vänner har konstaterat muskelbristning. Typ en sådan där på illustrationen ovan. Då ska man vila lite, och rehabba lite. Man kan förstås tejpa fast hela armen längs sidan, fast de skulle se ut det. Då kan man bli arresterad, som enarmad bandit.

Men nöden är som bekant uppfinningarnas moder. När jag rehabsprungit ute (min definition) har jag liksom vaggat vänster arm med höger arm (en slags armvabbing, för att tala föräldraspråk …), drygt vart tredje kilometer, när det börjat ömma. Har fungerat rätt fint, även om mötande löpare tittat lite underligt på en.

Än bättre på löpbandet, där kan man ta stöd med handen mot ramen. Fartlek en mil i går, och det börjar kännas bättre. Även där sneglar medlöpare en smula på en, vad är det där för en stödlöpare? Men det är bara att bita ihop, och ta det som en hen. Titta ni bara, jag kan ju i alla fall springa.

Och fredag nästa vecka, Tel Aviv Halvmarathon. Hoppas axeln mycket bättre då. Annars får jag väl vabba hela vägen in i mål.

http://www.tlvmarathon.co.il/Default.aspx?l=en

---

Kommande i RW no 2/2015

”SMHI har utfärdat stormvarningar framåt kvällen, stormen Alexander är på väg uppåt från söder. Nu är klockan elva på förmiddagen, jag har varit lite orolig för att Alexander skulle jäkta på och ställa in färjan till Visby. Jag funderade också på att ta med en våtdräkt utfall att han skulle komma ifatt därute på havet, om färjan skulle välta eller så. Men det blev för trångt i ryggsäcken, och Alexander är lyckligtvis fortfarande kvar och stökar i södern när färjan lägger ut. Vi hinner precis in i hamn igen innan han, ja, tar Visby med storm.

Natten igenom ylar vinden genom stadens urgamla gränder, de lokala nyheterna låter meddela att kvällens färja från Nynäshamn ställts in och att vindbyar på 30 m/s mätts upp. Hotellets fönsterrutor skakar och jag funderar över hur den där vinden kommer förhålla sig till morgondagens lopp. Får jag den i ryggen kan jag nog få till ett steg som en gång kubanen Juantorena, men får jag den i ansiktet, blir det förmodligen problem att bara ta sig över startlinjen.

Lucialoppet är ett litet lopp, deltagarantalet brukar snitta runt 200-230. Banrekordet innehas av Magnus Bergman på 32.23 och Evy Palm på 37.29. Banan är lagd utanför och runt stadens ringmur, med starten förlagd på dess södra sida vid P18:s regementsbyggnader.

På morgonen får jag skjuts till starten av en ö-urinnevånare som ser ut att vara i min egen ålder och som på lite försynt gotländska undrar vad jag tänker springa på för tid. Vi åker längs Strandvägen söderut och jag pekar på havet, där vågorna rullar vilda och bryter vitt skum mot hamnens pirar och det är alldeles uppenbart att sista halvan av loppet kommer gå i maximal motvind, och säger att jag nog får vara glad om jag tar mig under fyrtiofem minuter. Ö-urinnevånaren förklarar att det nog var där runt omkring han själv hade hoppats på att placera sig, men nu har blivit förkyld och kan därför inte ställa upp. Mitt bättre jag beklagar detta faktum. Mitt sämre jag tänker, ”åhå, en mindre”. ”

/ mer löptext i papperstidningen …/

---

En kvinna kastar eld. Skymning faller över Liljeholmsbron. Fötterna blöta av issörja innan startskottet ens har gått. Ljuva januari. I morgon är det februari. Startpistolen kärvar, den är visst fuktskadad. Lätt strilande snöregn. Mmm, Winterrun, vem sa att livet som löpare ska vara enkelt? Clarence från Studenterna tittar på mina skor. Nä, inga Icebugs här inte. Jag gillar inte ljudet av spikar mot asfalt. Om det nu blir någon asfalt. Startsträckan går över ett vitt fält, nåja, lite blåvitt så där. Ta det lugnt i kurvorna, säger Clarence. Och starten går.

Nu överdriver jag kanske lite grann. Men ändå, som min dotter brukar säga.

Det var vått. Det var kallt om fötterna. Det var halt i kurvorna. Det var väldigt roligt. Det är märkvärdigt hur kul det kan bli när folk samlas och gör någonting tillsammans. Menar, en snögloppig januarikväll, hur kul är det egentligen, på en skala ett till tio?

Men, nä nä, det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder. Eller inte. En man i vitt skägg sprang i linne. Kyligt.

Jobbig bana också. Upp upp på Liljeholmsbron.

Ja, nu förstår ni kanske varför tiden blev som den blev.

Jobbigt också upp på Årstabron. Där hade man ett bergspris. Det vann jag inte.

Men väl ute på bron gick det som tåget.

Innan loppet. Öm axel och snorig. Det berättade jag också för alla som inte ville höra. Men det är någonting speciellt med startskott. Pang, och så glömmer man allt. Det är mycket mystiskt. Bara ett litet ajaj i axeln när jag slirade i en kurva. Första varvet gick i fart 4.21. Andra i 4.20. Det gäller att spara sig mot slutet.

En alldeles underbar slaskblöt löparafton. Längre rapport följer i RW no 3.

Och idag, väl vår i luften?

---

Visst gör det ont när muskler brista (Karin Boye i modern språkdräkt)!

Det var för tre veckor sedan. Travade fint på i 15 km på löpbandet, och tänkte att lite bänkpress vore ju kul att testa på efteråt. Var visserligen ett tag sedan, men man har ju muskelminne. Gick ut löst, men kändes för lätt, så lassade på. Och lassade på. Man är allt en riktig begåvning. Plötsligt knäppte det till i vänster axel. Blev lite orolig, för där har man ju inga knappar. Prövade några pressar till för att se om jag hade hört fel, men det hade jag inte. Något hade definitivt gått sönder.

Vilade några dagar, och det kändes lite bättre, kunde t o m få på mig jackan utan att grina illa. Men så på väg till skola med barn hittade foten en isfläck och armen for ut som i ett explosivt karateslag av Bruce Lee, för att återfå balansen. Vilket gick så där men jag klarade lårbenshalsarna i alla fall. Armen däremot, aj aj aj, alldeles lam.

Gick någon vecka till, och det blev bättre. Fick för mig att spela innebandy (kanske håller jag på att bli senildement), tänkte det är ju en social sport och putta lite på en boll kan ju inte göra någon skada. Men det kunde det. Efter första skottet mot mål (som hamnade utanför) blev armen lam igen. Och där är vi nu.

Provade springa på löpband i går och benen var riktigt pigga, men axeln blev riktigt ledsen efter ett par kilometer. Körde lite muskeluppmjukande rörelser, har sett på nätets sjukvårdsupplysning att det ska vara bra när någon muskel brustit av överdriven atletisk optimism. Och kanske kanske känns det lite bättre idag.

Och på lördag klockan 16.00 är det Winter Run på Söders höjder i huvudstaden. Det ska bli en ljusfest med reflexer och pannlampor och annat bling bling, en slags tidig Valborgsmässoafton för löpare, skulle man kunna säga. Och efteråt barhäng i Brooklyn Bar.

Det tänker jag inte missa om jag så ska springa i mitella, men med min arma arm lär det inte gå fort. Bara så ni vet. Om nu någon trodde? Finns en och annan i den närmaste bekanskapkretsen som tror jag bara försöker mörka formen inför denna formidlabla ljusfest, men så är det alltså inte. Jag är jätteskadad jag, och nog inte bara muskulärt. Löpare skall bliva vid sin läst, inte börja hissa vikter som en annan Herkules.

I övrigt, Rocky från gårdagens DN. En stor filosof!

---

Det händer ju ibland. Sömntåget går, och man står kvar på perrongen och undrar, vad nu då? Nä det är ju i sängen man ligger, och där vrider man siig som en mask. Hjärnan har förvandlats till en filmfestival, spelar löparfilmer från all världens hörn. Andra filmer också, läskiga filmer, roliga filmer, onämnbara filmer, men inga filmer man somnar av.

Det händer oss alla. Kan vara stress. Kan vara en lägenhet inplastad på grund av ombyggnad av gård, som får luften inomhus att stå stilla. Kan vara livet självt.  Men resultatet alltid lika – dagen efter vandrar man runt på jorden som en somnalbul. Tillvaron har plötsligt förvandlats till fyra nyanser av grått. Den svarta hunden börjar skälla. Ja, ni vet, Churchills Black Dog. Den som ibland gjorde honom sängliggande i dagar. Han försökte trösta sig så gott det gick med champagne av märket Pol Roger, men det kan ju inte en vanlig människa göra. Man kan inte lukta champagne när man ska lämna på dagis. Då blir man inkallad till enskilt samtal. Inte bra.

Det var rätt dyster innan också. Här sprang jag i helgen.

Ja, alltså då, vid sidan av. Sprang ikapp med skidåkare på Gärdet. De hade det halt i spåren. Jag hade det halt på asfalten. Inge kul alls. Längtade tillbaka till löpbandet.

Hursomhelst. Satt och blinka på kontoret igår. Gäspade som en flodhäst. Tänkte på allt amalgam jag hade i underkäken, som min tandläkare varje gång jag träffar honom tycker att jag borde byta ut. Aldrig i livet, säger jag, varje gång. Här borras inte i onödan. Även om det inte är den vackraste av syner. Men jag har aldrig haft råd med guld.

Nå, var var jag? Jo, bestämde mig för att åka hem och jobba. Åkte hem och tänkte att jag kan ju lägga mig på sängen och jobba. Så då gjorde jag det. Somnade som en klubbad säl. Vaknade 90 minuter senare av mobilen. Inställd hämtning på dagis. Tänkte, skönt, nu fortsätter jag arbeta. Som skrivande människa måste man låta det undermedvetna jobba ibland. Det gör det fint i drömmen. Men det ville sig inte. Jag var inte trött längre. Nittio minuter sömn, och livet var förändrat. Skymningen hade kommit, stjärnorna tindrade förhoppningsfullt på himlen, jag hade plötsligt spring i benen igen. Så. Till gymmet.

25 km senare, efter fartlek med snitt på 4.45 inklusive sex backar på 500 meter i 4% och 11-fart , så hade alla svarta skällande hundar sprungit till skogs.

Det är inte Hunden – det är Sömnen – som är människans bästa vän. Och Löpningen. Voff!

---