Soaré i sorbe aka Winterrun

Visst gör det ont när muskler brista (Karin Boye i modern språkdräkt)!

Det var för tre veckor sedan. Travade fint på i 15 km på löpbandet, och tänkte att lite bänkpress vore ju kul att testa på efteråt. Var visserligen ett tag sedan, men man har ju muskelminne. Gick ut löst, men kändes för lätt, så lassade på. Och lassade på. Man är allt en riktig begåvning. Plötsligt knäppte det till i vänster axel. Blev lite orolig, för där har man ju inga knappar. Prövade några pressar till för att se om jag hade hört fel, men det hade jag inte. Något hade definitivt gått sönder.

Vilade några dagar, och det kändes lite bättre, kunde t o m få på mig jackan utan att grina illa. Men så på väg till skola med barn hittade foten en isfläck och armen for ut som i ett explosivt karateslag av Bruce Lee, för att återfå balansen. Vilket gick så där men jag klarade lårbenshalsarna i alla fall. Armen däremot, aj aj aj, alldeles lam.

Gick någon vecka till, och det blev bättre. Fick för mig att spela innebandy (kanske håller jag på att bli senildement), tänkte det är ju en social sport och putta lite på en boll kan ju inte göra någon skada. Men det kunde det. Efter första skottet mot mål (som hamnade utanför) blev armen lam igen. Och där är vi nu.

Provade springa på löpband i går och benen var riktigt pigga, men axeln blev riktigt ledsen efter ett par kilometer. Körde lite muskeluppmjukande rörelser, har sett på nätets sjukvårdsupplysning att det ska vara bra när någon muskel brustit av överdriven atletisk optimism. Och kanske kanske känns det lite bättre idag.

Och på lördag klockan 16.00 är det Winter Run på Söders höjder i huvudstaden. Det ska bli en ljusfest med reflexer och pannlampor och annat bling bling, en slags tidig Valborgsmässoafton för löpare, skulle man kunna säga. Och efteråt barhäng i Brooklyn Bar.

Det tänker jag inte missa om jag så ska springa i mitella, men med min arma arm lär det inte gå fort. Bara så ni vet. Om nu någon trodde? Finns en och annan i den närmaste bekanskapkretsen som tror jag bara försöker mörka formen inför denna formidlabla ljusfest, men så är det alltså inte. Jag är jätteskadad jag, och nog inte bara muskulärt. Löpare skall bliva vid sin läst, inte börja hissa vikter som en annan Herkules.

I övrigt, Rocky från gårdagens DN. En stor filosof!

---

Det händer ju ibland. Sömntåget går, och man står kvar på perrongen och undrar, vad nu då? Nä det är ju i sängen man ligger, och där vrider man siig som en mask. Hjärnan har förvandlats till en filmfestival, spelar löparfilmer från all världens hörn. Andra filmer också, läskiga filmer, roliga filmer, onämnbara filmer, men inga filmer man somnar av.

Det händer oss alla. Kan vara stress. Kan vara en lägenhet inplastad på grund av ombyggnad av gård, som får luften inomhus att stå stilla. Kan vara livet självt.  Men resultatet alltid lika – dagen efter vandrar man runt på jorden som en somnalbul. Tillvaron har plötsligt förvandlats till fyra nyanser av grått. Den svarta hunden börjar skälla. Ja, ni vet, Churchills Black Dog. Den som ibland gjorde honom sängliggande i dagar. Han försökte trösta sig så gott det gick med champagne av märket Pol Roger, men det kan ju inte en vanlig människa göra. Man kan inte lukta champagne när man ska lämna på dagis. Då blir man inkallad till enskilt samtal. Inte bra.

Det var rätt dyster innan också. Här sprang jag i helgen.

Ja, alltså då, vid sidan av. Sprang ikapp med skidåkare på Gärdet. De hade det halt i spåren. Jag hade det halt på asfalten. Inge kul alls. Längtade tillbaka till löpbandet.

Hursomhelst. Satt och blinka på kontoret igår. Gäspade som en flodhäst. Tänkte på allt amalgam jag hade i underkäken, som min tandläkare varje gång jag träffar honom tycker att jag borde byta ut. Aldrig i livet, säger jag, varje gång. Här borras inte i onödan. Även om det inte är den vackraste av syner. Men jag har aldrig haft råd med guld.

Nå, var var jag? Jo, bestämde mig för att åka hem och jobba. Åkte hem och tänkte att jag kan ju lägga mig på sängen och jobba. Så då gjorde jag det. Somnade som en klubbad säl. Vaknade 90 minuter senare av mobilen. Inställd hämtning på dagis. Tänkte, skönt, nu fortsätter jag arbeta. Som skrivande människa måste man låta det undermedvetna jobba ibland. Det gör det fint i drömmen. Men det ville sig inte. Jag var inte trött längre. Nittio minuter sömn, och livet var förändrat. Skymningen hade kommit, stjärnorna tindrade förhoppningsfullt på himlen, jag hade plötsligt spring i benen igen. Så. Till gymmet.

25 km senare, efter fartlek med snitt på 4.45 inklusive sex backar på 500 meter i 4% och 11-fart , så hade alla svarta skällande hundar sprungit till skogs.

Det är inte Hunden – det är Sömnen – som är människans bästa vän. Och Löpningen. Voff!

---

Tunnel, tunnel, i berget där ….

Det är någonting speciellt med tunnlar; en metafor för djupgående i själen, för avlopp, för maskhål, tunnlar mellan olika delar och kanske också dimensioner av universum. Jag hade nyligen en djuplodande läsupplevelse, P O Enquists roman ”Nedstörtad ängel” där författaren i ett kapitel på en bildskärm kan se sitt inre gestaltat genom enteroskopi.

Det vill säga genom en slang med en liten kamera i spetsen som förs ner genom strupen och vidare till magsäcken. Det gav författaren en allvarlig släng av existentiell svindel, så hade han aldrig sett sig själv förut. Vem var han egentligen, sedd ur det perspektivet?

Själv står jag utanför en bajamaja djupt nere i ett tunnelsystem av lyckligtvis mindre anatomisk art och ställer frågan; vad är jag för slags löpare egentligen?

/utdrag ur ”Tunnelloppet” i RW no 1, nu rykande färsk och fet av löpande text i en välsorterad tidningsaffär nära dig/

---

Ja, alltså, vår och vår, kanske vårvinter då? Eller vintervår?  Det är viktigt att tänka positivt!

10 km Winterrun, den 31 januari. Det blir en höjdare uppå Söders höjder. Man springer med reflexband och lyser upp när man passerar eldslukare, fyrbåkar och annat upplysande längs banan som slingrar sig runt Tanto och Årstabron. Målet är beläget vid Brooklyn Bar, in S.H.C (Stock Holm City), mittemot Liljeholmsbadet.

Tel Aviv Half Marathon, 27 februari. Bye bye vinterställ. Där springer man halvnaken längs Medelhavet. Som jag längtar.

LA Marathon, 15 mars. Gysing goes Hollywood. Kan bli en stjärnsmäll. I say no more.

Tänkte springa på Stadion idag. Det gick inget vidare.

Först plast, sen snö. Skidhuliganerna har stulit Stadion från löparna. Skandal!

Det blev gymmet igen. 5×2000 m i fyrfart, totalt 15 km. Inomhus, men motvind hela vägen. Tuggade taggtråd ända in i kaklet. Rostig taggtråd. Kusligt kakel. Orkade knappt dra på mig  långkalsongerna efteråt. Jobbigt bara böja ryggen. Men väl utanför gymmet igen, var världen liksom förklarad. Himlen hög, fåglarna kvittrade (om det inte var hörselhallisar?). Man kan bli så av intervall.

---

Gympanna, långpanna på gym, ej att förväxla med långpannkaka. Kan bli pannkaka av allt i o f s, om man är på det humöret. Eller inte på det humöret.

Vaknade okristiligt tidigt söndag morgon, hade visserligen lovat mig själv kvällen innan att springa långpass på morgonen, men på kvällen var man ju pigg.

Kolmörkt ute och lätt snöfall, på TV:n kvällen innan hade de pratat om Egon, en storm full av självupptagna vindar, som ett koppel manliga löpare, men det var det inte. Bara ett ovanligt blåsväder, med manligt namn. Förr döpte man ju alla stormar efter kvinnor, men det var ju både elakt och manschauvunistiskt och icke med sanningen överensstämmande, män kan ju storma lika väl som kvinnor, så nu har de hårda vindarna blivit jämlika.

Jag gick till gymmet jag. Ville springa i kortkorta tajts och linne. Kunde förstås ha sprungit här, se bilden,  bara följt cykeldäcket mot horisonten. Men känslan fanns inte riktigt där, jag är vek till min natur.

Och bilarna, de sov sin söta vintersömn :

Ställde upp en jätteflaska med sportdryck brevid bandet,  hörlurar över öronen, och drog  igång. Det var segare än klistervalla. Benen ville inte, huvudet ville inte, fötterna ville inte. Lyssnade på Spanarna på radion där Göran Everdahl förklarade att Putin fått ett nervsammanbrott vid ett internationellt stormöte med andra världsledare, eftersom ingen ville sitta vid samma middagsbord som Putin. Putin kände sig helt enkelt mobbad, och det tolkade Everdahl som att Putin faktiskt var mänsklig, och därmed fanns det hopp för mänskligheten.

Jag grunnade på det där och funderade på om det fanns något hopp för mig, det kändes knappast så. Jag stretade på 13 km i 5-fart, sedan tog Spanarna slut och jag knappade om till Spotify och musik med upptempo, och plötsligt gick kroppen igång.

Spanarna är bra på många sätt, men inte att löpa till, konstaterade jag, och höjde farten till 4.30 och stånkade på. Efter 25 km ökade jag till 4-fart, i EN kilometer, och så var det stopp. 26 km på band kändes mer än tillräckligt.  Lite stolt ändå att jag fixade det. Man är naturligtvis inte riktigt normal som springer 26 km på löpband, men å andra sidan tycker jag normalitet är en överskattad egenskap. Halkade gjorde jag inte heller.

---