Gympanna

Jag tänkte, när man ändå är i farten. På´t igen.

5×1000 i 3.45 med 400 m mellanjogg i 4.30 fart, totalt 10 km. Det var jobbigt. Det var faktiskt jobbigare än 5×2000 m i förrgår. Kanske var det för tätt inpå. Kanske var det fel på uppladdningen. Kvällen innan 5×2000 m smällde jag i mig en sådan här.

En hel påse faktiskt. Dock inte från IKEA. Den jag köpte köpte jag på Hemköp. Jag vet inte riktigt vad som for i mig. Det var rena magnetismen. Plötsligt låg den bara i varukorgen. Det svåraste var sedan var att gömma den för barnen. De har öron som radarskärmar för allt som prasslar påslikt. Öppnade inte påsen förrän de somnat. Sedan slukhål. Sedan orolig nattsömn. Jag drömde jag var på kanelen. Hö hö.

Men inga kanelsnäckor innan pass två.

3.45 fart är fort för mig. Benen far så fort fram, känns nästan som om de skulle kunna trilla av. Det går liksom inte att springa där och drömma sig bort. Då kan det gå illa. Då kan man trampa utanför bandet och ramla framåt och skrapa upp näsan ordentligt just på bandet. Då skulle man bli berömd på gymmet. Fast på fel sätt.

En gång för länge sedan hade jag en ide om en video. En man springer på ett band och filmas framifrån. Han springer och han springer och man ser det gradvisa förfallet. Så till slut orkar han inte längre, far ut ur bilden. Det sista man ser är undersidorna av hans löparskor. Kanske kunde man säga att han gör en våffla. Därefter blott löpbandets entoniga sång. Men! Så!  Spelas bandet om igen, och där är han, åter i början av löpningen, glad och stark. Jag hade tänkt kalla filmen för Livet! Men den blev aldrig av. I stället behärskade intervall där man kliver av, innan man far av. Det är också ett liv.

Och nu är det morgon dagen efter och kroppen är så stel, så stel. Känns som om jag håller på att förvandlas till en sådan här.

En Ent.

Ändå, rätt nöjd, faktiskt.

---

Brorsan körde 3×2000 m längs Årstaviken, med stormen Svea i ryggen. Eller i alla fall med en pust av Svea i ryggen. Ett mycket trevligt upplägg, tyckte brorsan, som så smått flög fram. På något vis lyckades han få medvind hela tiden. En bra start på det nya året. Sedan tog han tricken hem för att slippa springa 13 m/s i motvind hem. Han skulle spara sig för ”långpanna” dagen efter. Doftade nog fint på T-banan. Arma andra resenärer. Likväl, luftrummet är fritt. Man får stinka svett bäst man vill.

Årstaviken (på ett ungefär) igår (om man får tro brorsan):

Som småbarnsförälder i långhelg är det lite knepigare att komma iväg. De små liven ska ju rastas och umgås med, kärt nöje, tro icke annat, men efter ett par timmar på isbana eller bolltjongande på plastgräsmatta (gör en bissekletas Pappa! Aldrig i livet, unge, måsta akta mina hamstringar)  börjar det lätt rycka i löparmusklerna. Man vill iväg, dra på, förlora sig i själv i ett rus av endorfin … eller i alla fall pressa hjärnan till något utöver det vardagsvanliga.

Landade till slut sonen hos kompis, som bor nära gymmet (listigt). Skakade fram ett gammalt favoritplågarpass, ett formkolltestarintervall som ger ganska så klart besked vart man befinner sig i löparlivet – d v s var jag befinner mig i löparlivet (det löparliv jag ägnar mest intresse, måste erkännas). Antingen finns det hopp, eller så är det hopplöst.

Uppvärming tre km. Sedan 5×2000 m i 4-fart med 500 m mellanjogg i 4.30. Totalt 15 km.

Det var ett tag sedan sist. Har haft annat för mig det sista året. Sprungit långt och långsamt. En annan slags ansträning. Kul det med. Men fartens tjusning bara farten har.

Den första brukar alltid vara den jobbigaste. Det var den den här gången också. Med no 2 har kroppen kommit igång. Man rullar på, men det är inte enkelt. Gäller hålla koll på huvudet. 2000 meter är ju långt, tar inte slut hur som helt. Med no 3 är man mitt i loppet, man har en del bakom sig, men det är mycket kvar. Försöker tänka så lite som möjligt. 4:an är trög, samtidigt finns vittringen av målet där. 5:an, propparna ur, och all in. Kanske öka lite fart? Nej, vänta nu, slappna av i steget, det är ingen tävling det här. Bara håll tempo, inte snegla för mycket på distansen.  Inte ta ut sig mer än att du kan tänka diggöra det igen, utan att det ska behöva dröja ett halvår. Eller så.

Och det gick. Jag dog inte. Där fanns en växel kvar. Hoppet lever. 2015 – här kommer jag!!

---

Ibland måste en man göra vad en man måste  göra. Liksom en hen. Llksom en hon.

Upp i ottan. Artillerigatan, 07.55. Nyårsdagsmorgon. Inte en kotte ute. Inte en människa. Bilarna sover. Gymmet öppnar 08.00. Hänga på låset är planen.

Dressed for success. Eller, stajla med gamla meriter. Fast man kan ju inte vila på gamla lagrar. Men ändå, som min yngsta dotter brukar säga när hon vill ha lördagsgodis på en måndag. Bara en dag till. Nästa år, nya utmaningar.

Upp på bandet, ingen pardon. Inget slit, ingen champagne. En absolut naturlag. Ökar gradvis, leker fartlek. Kroppen som en gammal Volvo, kräver långsam uppvärmning för att kunna spinna som en (gammal) katt. Svetten pärlar, porlar. Går i mål (trycker på en knapp) efter 18 km, snitt 4.30, sista tre, 14, 15, 16.

En bild på nyårskaklet. Jag vet, positionen är använd tidigare, men linnet är nytt. Eller, nygammalt. Inte använt på tre år. Glömde tvätta igår. Tänker inte göra det i dag heller. Tvättar 2015 i stället.

Nu har jag sprungit klart för i år. Det har inte brorsan när det här skrivs. Han ska springa Valllentunaloppet klockan 12.10, d v s om fem minuter. Frågan är om det blir en mil eller 5 km. Han sms:ade nyss och muttrade om att milbanan var för kort, hur han nu kunde veta det? Är väl bara att springa i slalom i så fall. Hur svårt kan det va´?

Till sist: Gott Nytt År, bloggvänner!

Ikväll blir det raketfart – på höjden!

---

Minus åtta i morse. Ja, alltså på Ifånen. När jag kom ut på Gärdet var det än kallare. På långt håll såg jag snöstormen vina. När jag kom närmare blev det mer av teknikens under. Det var trenne snökanoner som freudade sig så det stod härliga till.

Snart blir det skidspår på Gärdet. Om så snön faller eller ej. Coolt.

Rullade ut på Djurgården i makligt tempo. Överläppen stelnade till to a very stiff upperlip. Om jag börjat prata engelska skulle jag ha låtit som en engelsk lord. Men jag började inte prata engelska. Why should I? Jag bara knegade på med very swedish stånkande. Kroppen var inte riktigt med idag. Vaderna bad om nåd. Kan vara underlaget. Stenhårt stelfruset. Kan vara vad som helst. Något oformligt. Långhelgskoma. Men i alla fall, solen bröt fram, och var det kallt så var det ändå kanonväder.

Skyltarna därbak säger att inga obehöriga fordon får passera. Jag passerade. Jag är ett behörigt fordon.

Mötte grupp på grupp från Team Stockholm Marathon. Alltid lika roligt träffa på dem. Koncentrerade, entusiastiska. En man hade väldiga valrossmustacher med isklirr i. Kanske värmde de lite också. En och annan viftade med handen. Hej, hej, löpare emellan.

Ute på Djurgårdsbrunnsviken hade isen lagt sig.

Ännu inga isåkare. Nog klokt. Iskallt under isen.

Klockade in på 17 km , i slöfart. Seg löpning, men liten lyckokänsla i hjärtat. Vintern är vacker när solen skiner. Naturen gör saker med sinnet. Söndag var det också. En liten andakt utomhus, helt enkelt.

---

Inget märkvärdigt. Drog med barnen till gymmet. In med barnen på (reklam) Minisats, världens bästa dagis.

Upp på bandet. 8 km stegrande. Började välla risgrynsgröt ur öronen efter fem. Eter sju svettades jag sillspad. Efter åtta griljerades fettet på skinkorna. Började få julfeeling igen.

Sedan vidtog 45 minuter styrketräning. Mitt blivande nyårsårslöfte är att rädda vad som räddas kan av överkroppen innan det är oåterkallerligen försent. Man kan icke alltid löpa från vardagens bördor. Ibland måste man också lyfta desamma. Då behövs det ett par starka armar.  Granlaga visdom i detta årets slutskede.

Årets julklapp blev en mobil till sonen. Han säger han kan gå till skolan själv med en sådan, han kan ju prata med far hela vägen dit. Och han ska absolut inte spela FIFA på rasterna.  Nu har jag supportat i två dagar, snart behärskar han nog mobilen bättre än jag gör. Det säger i o f s kanske inte så mycket.

Avd AS. Anonymous Selfies.

/ to be contiuned …/

---