Tvära kast!

Det börjar dra ihop sig. Start söndag morgon 07.20.

Kollade vädret. Ojoj.

Väl bara löpare som kan gnälla på sådant väder. Och jag är ju löpare. Så jag gnäller lite.

Det kommer bli grillparty. Minns Stockholm Barbeque. Då var det bara 29 C. Minns hur jag doppade huvudet i ett vattenkar. Minns hur det smakade salt. Minns hur jag lovade mig att aldrig doppa huvudet i ett vattenkar igen. I alla fall inte med öppen mun.

Men ändå. LA, och:

Amerika är ju landet av möjligheter, så man kan ju drömma lite.

Om Stairways to heaven!

/to be continued …/

---

Kepspremiär … Djurgården – men för mycket kläder! Såg löpare i kortbrallor …

Och sen på´t!

https://www.youtube.com/watch?v=DJ9iRFSMHZg

Andning = form. Hå jaja.

Ändå!! Vår!! Väl?

---

Ja, alltså, Tel betyder berg, och Aviv, vår. Befinner mig just nu  i Bergets vår, således. Det känns mycket poetiskt.

Kände mig lite mindre poetisk i starten i går. Hur det nu var, så när startskottet gick hade jag inte fått en blund i ögonen på tjugofyra timmar, och värmen var runt tjugofyra grader och det var lite som när man stoppar in fryst köttfärs i mikron och drar på värsta effekten för att snabbtina, min vintertjälfrusna kropp chockades svårt av denna plötsliga högsommarvärme. Inte så att jag ogillade det, nä jag stod där och blinkade med ögonlocken som en yrvaken tussllago fladdrar med kronbladen i vårljuset, fast jag hade gärna stått kvar där jag stod, i stället för att behöva springa någonstans.

Nå, nog med ursäkter och undanflykter. Starten gick!

Nej, det är inte jag längst fram. Mer där snett åt höger, ser ni?

Å fy satan, det var jobbigt. Och det var jobbigt. Och jobbigt.

Det finns varelser som kallas för Sleepwalkers, i Tony Hillermans utmärkta navajodeckare, här i Tel Aviv uppstod en liknande varelse, om än inte lika hemsk: A Sleeprunner.

Banan var mycket fin, flack i början, och en lång sträckning längs havet, det ljuva Medelhavet, ack dessa blåa böljor, om man ändå finge kasta sig däruti, men icke då, sen vände det upp i urgamla stadsdelen Jaffa, vilken lögnare var det som sa att Tel Aviv var platt?  och milen klockades till 44.31, och holy Moses och vid profetens skägg,  det brukar ju vara min milfart på maran (eller brukade, i alla fall, … Times they are A-Changing) men allt kött ska bli hö och döden dö, ja ja, bara bita ihop och knega på. Lyckades sega mig in på 1.35 nånting, och klockan var inte ens nio på morgonen, och då gick det ju inte att gå och lägga sig. Inte i sängen i alla fall.

Gick och la mig här i stället. Och har jag inte kommit hem, så ligger jag nog där än!

Längre text i RW no 4, när jag sovit på saken!

---

Först de goda nyheterna. Här springer jag halvmaran i morgon:

Sedan de dåliga nyheterna. Flyget landar 23.20 i kväll (budgetflyg), räknar med minst en timme innan jag är framme vid hotell och säng. Revelj för frukost blåses 05.00, loppet går igång 06.30. Det här kan bli det ultimata testet på huruvida man kan springa i sömnen eller inte.

Tufft väder blir det också. Man är ju inte van vid värme så här års:

Men det är bara att bita ihop. Springa där på gränsen till värmeslag (24 C) och känna doften av Medelhavet. Höra vågorna rulla mot strand.

Faktiskt, inte en dag för tidigt, om ni frågar mig!

/fortsättning följer …/

---

Jag jag vet att det är lördag i dag (ja alltså inte för er som läser det här i morgon, eller övermorgon e t c …) men i går var det i alla fall fredag.

Och jag svullade. Först med en sådan här, en Tropicana. Möjligen en slags missriktad längtan efter varmare bredgrader. Man fick faktiskt blåsa lite på den, smält ost, aj aj aj, för tungan.

Tätt följd av en sådan här:

Jag har aldrig gjort något sådant förut. Eller, det var i alla fall väldigt länge sedan. Och så Skavlan på det. Vad är det som händer? Håller jag på att förvandlas till en fredagssvensk? Jag trodde jag var löpare, och lite mer näringsfysiologiskt högtstående sådär.

I Skavlan pratade Jesper Parnevik om hur han en tid åt vulkansand för att rena kroppen, ett tips han fått av en s k fruktis, en man som bara åt frukt. Jag lugnade ner mig en smula. Det finns alltid de som är värre.

Men, men. Vaknade upp med en tvärställd pizza i magen, och tjugo rutor scweizernöt travade ovanpå (tänk mindre virtuellt hus i Mindcraft). Fick knappt ner någon frukost p g a platsbrist. Bestämde mig för ett mindre långpass.

Plusgrader ute, och så har det torkat upp på Djurgården. Vägförvaltningen har sopat bort all sand från asfalten, det är så vackert. Ut i mina nya dojor, ett par Adias Boston Boost, en kalasdoja om jag får säga det själv (och det får jag ju för i min blogg är min yttrandefrihet absolut), en lagom lätt doja pefekt för långpass.

Det blev två mil, axeln spökar fortfarande lite, men bättre och bättre, och en Buff runt halsen funkar fint som mitella (gammalt löpartrick) när armen behöver vila. Snitta 4.41 och väl i mål var pizzan förvandlad till någonting helt annat.

Nästan vår i luften, var det också. Det finns hopp!

---