Here we go again!

Starten går 16.30, i skymningen. Bara hoppas lyset räcker här i Las Vegas, men det gör det nog, Hooverdammen laddar upp både casinon och all neon längs Las Vegas Boulevard och förhoppningsvis också den långa svängen downtown för maralöparna …

Har hängt en del framför Skychannel. Paris, världen, var kommer alla galningar ifrån? Mörda oskyldiga människor, spränga sig själva i luften. Allt detta hat, har portarna till helvetet öppnat sig?

Men vi som lever, måste leka vidare. Bejaka glädjen, lusten, hoppet, visa mörkermännen att vi inte tänker lägga oss platt för dem. Här i Vegas har det samlats människor från hela världen, drygt 45 000 kommer till start. Vi ska springa i neon och gungas fram av dånande rockmusik hela vägen lång, och svettas och kämpa och svära på en massa olika språk och när vi gått i mål ska vi highfiva varandra och göra tummen upp och kanske spy lite grann om magen är på det humöret, och sedan trilla i säng eller gå på Irländsk pub (om man nu gillar Guiness … och vem gör inte det) … och trots all skit som just nu pågår i världen ändå känna att det finns hopp för mänskligheten.

Och sen ger vi benet åt IS, och all världens fundamentalister!

Ja, inte vet jag, men det ska ju inte vara bra att äta kött står det i tidningen. Det är inte bara djuren som blir biff, som går en för tidig död till mötes, den som äter biffen riskerar också att dö i förtid. Så kan vi ju inte ha det, även om där nog finns en gudomlig rättvisa i det. Galna kosjukan, t ex, där gick kossornas gud på k. o. Om man säger så …

Men jag undrar om det finns några vegetarianer i Vegas? Det är dit jag ska åka i morgon., nämligen. Hur det gick till? Jag hade tur, förstås. Som jag hoppas ha på rouletten i Vegas. Ja, alltså, efter loppet då.

   Jag minns en gång i Åre, i ett annat millennium, jag och några polare hade kört skidor hela dagen, och sen hamnade vi via after skin av någon anledning vid ett roulettbord. Jag är ingen spelare direkt, men jag tänkte att på samma sätt som man inte ska hålla på och kasta sig mellan olika träningscheman för löpning, så borde man också vara konsekvent i roulettspelet. Jag satsade på 1, 2, 3, 4 , 5 , 6, och vann direkt. Och en gång till. Men sen gick det av någon anledning inget vidare, kulan blev nog lite inkonsekvent.

Men när jag kommer hit har nog turen vänt igen.

Loppet startar runt femtiden på eftermiddagen. Det blir mörkt fort i Vegas, men jag tror inte jag behöver någon pannlampa.

Det var ett bra tag sedan jag sprang ett riktigt långpass, men jag hoppas på god tur. Ska man ha det ska man ha det i Las Vegas.

/ to be continued …/

Här springer man och tänkar på alla döda. Det är vackert så.

Egentligen ingenting märkvärdigt. Bara skogen sådär!

Ut i morgonen, löven sprakar i gult och orange och brunt och rött och några nyanser mittimellan.  Luften full av syre, lungorna bälgar i sig som ett vindkraftverk, typ, fast tvärtom, om ni förstår vad jag menar?, man stiger till väders  som en heliumballong, fötterna en halv meter ovan skogsstigen. Nåja, på ett ungefär, i alla fall. Det finns ju backar i skogen också. Många backar. Där kommer verkligheten någorlunda ifatt heliumballongen som känner jord och lera under sulorna igen. Fem gånger Fiskartorpets terrrängbana, 2,3 km, och så hem, runt 15 km totalt. Man kan bli skogstokig för mindre.

För att fatta sig kort!

Jag menar, vilka kungligt fina parker hennes majestät Elisabeth bjuder på i London.

Det var alltså dags för The Royal Park Half Marathon, och jag hamnade direkt i valet och kvalet en kvart innan start på morgonen i Hyde park.

Vem skulle jag följa?

Inte konstigt jag ser lite bekymrad ut.

Men det var bara att göra som vanligt, springa rakt fram och inte titta bakåt. Det blev ett alldeles underbart race i perfekt löparväder. Start klockan 0900 och i mål innan lunch.

Så här glad var min medlöpare Thomas efteråt. Arrangörerna bjöd inte bara på sportdryck, de bjöd på handväska också.

Längre rapport följer i RW no 12.

Tack London, tack Elisabeth, det här var ju kungligt kul!!!

Det är lite hektiskt nu. Åter från Madeira fick jag en puss av min yngsta dotter. Det var förstås snällt av henne, att uppskatta sin fader så mycket. Olyckligtvis var hon förkyld. Backen upp mot toppen på Madeira och flyget hem klockan fem på morgonen (fick gå upp halvtre) måste ha frestat på immunförsvaret (är min tolkning), jag blev tokförkyld av den pussen. Förgrömmade onge!

Och nu har jag tappat rösten också. Blivit helhes. Skrämde fröknarna på skolan i morse. De trodde jag kom direkt från krogen när jag lämnade barnen. När jag försökte skämta om det nickade de allvarligt, ja ja, försök med den du.

Och idag skulle Lars Kepler intervjuas Som ser ut såhär.

Lars Kepler har en manlig och en kvinnlig sida, Alexander Ahndoril och Alexandra Ahndoril. Nu har de skrivit en ny bok:

Playground är en ruggig historia om vad som kan tänkas ske efter döden … ja, ungefär som man kan känna sig efter en mara, fast värre. Eller som när man ska göra en intervju utan röst. Det var dödsjobbigt. Men Alexandra bjöd på starkt kaffe och jag lyckades till slut kraxa fram några frågor. Om löpning tyckte de sådär. Men Alexandra gillade att skjuta med pistol, och Alexander har tränat thaiboxning. Fast det var ett tag sedan.

Så har jag fått ett nytt fan. Elisabeth är jätteglad för att jag ska åka till London i helgen.

Elisabeth, som också är extremt högerhänt, har kickat igång en halvmara på sin egen playground, om man så säger, genom sina kungliga parker i London, och döpt racet till The London Royal Park Half Marathon.

Såhär går banan:

Det kommer förstås bli kungligt rolig löpning. Tidtagningen går inte heller av för hackor! Just run with one big ben after another, som britterna brukar skoja.

Start på söndag klockan nio på morgonen. Bara hoppas jag har fått tillbaka rösten då. Hur ska jag annars kunna beklaga mig över usel form?

/to be continued …/

För att ta det från början. 08.30 nere vid strandpromenaden i Funchal. Solen på väg upp, men fortfarande rätt svalt i skuggan. Perfekt löparväder. Men banan, banan.

Här börjar det.

Och på den vägen är det.

Halvvägs.

Lite högre upp.

Och mirakler över alla mirakler, jag toppade.

Toppade visst formen också.

Ja, i åldersklass alltså. Vet inte om vi var så många fler än tre? Resultatlistorna inte färdiga än.

Hur det var? På ett plan helt obegripligt. Bara blunda för de svindlande stigningarna och ta små steg, steg på steg, inte titta upp alltför ofta, sega på och sega på, hitta rytm och vägra gå. Långsamt uppåt, och uppåt och uppåt. Backe på backe på backe.

Och till slut över mållinjen runt 2.35.

Fantastiska berg, svindlande vyer, även om det estetiska kanske inte låg i framkant hela vägen, om man säger så. Underbar målgång under en blå himmel på 2000 meters höjd. Då hade vi också sprungit igenom ett par kallfuktiga moln, där temperaturen sjönk 10 C.

Längre rapport i RW no 11! Nu dags for boarding, Lissabons flygplats!

Det var platt och fint i Tallinn. Men omväxling förnöjer har jag läst. Så nu bär det uppåt.

http://madeira.uphill2000.com/

Vill på intet vis förhäva mig, men i jämförelse är nog Abborbacken ändå blott en fis i rymden!

Jag har ingen aning om hur det här kommer att gå. Det har inte arrangörerna heller. Luis Policarpo som basar för de flesta löpevenemangen här på Madeira rycker bara lite på axlarna när jag frågar honom om trolig bästa tid. Ingen har ju sprungit det här loppet förut, och med undertexten, som jag tyckte mig tyda, ingen har varit galen nog att försöka tidigare. Men med en slogan som: Europas hårdaste halvmara, måste ju bara några löpare ute i världen försöka. T ex RW:s utsände. Allt annat vore ju tjänstefel.

Började med backträning förra helgen. Provade springa med stavar för första gången. Har alltid varit lite ljum mot stavar, känt lite panchisvarning så där. Körde 10xHammarbybacken i något slags övermod. Det var jobbigt. Dagen efter gick jag omkring som en panchis med fruktansvärd träningsvärk i låren, och längtade efter en rullator.

Så nu har jag vilat mig i form i stället.

På Madeira fick jag banbesiktiga med bil. Fick ångest. Här under på bilden har vi kommit halvvägs. Där nere ligger staden där jag bor, Funchal.

Här under (ovan molnen) närmar vi oss målet. Mera ångest.

Här är jag i alla fall lite gladare.

En bra lunch är bra mot ångest. Dessutom är det i övermorgon jag ska springa, d v s lunchen var i går, idag är det i morgon jag springer när jag skriver det här. Ångest igen.

När jag fick min nummerlapp såg alla funkisar jätteglada ut.

Nej, jag ringde inte nummerupplysningen. Fattade fint. Man måste ligga i för att nå toppen!

Det är asfaltsväg hela vägen upp. 28 C vid starten, 11 C vid målet. Ingen tid att passa, förutom flyget tidigt på morgonen dagen efter. Wish me luck!!

Förhoppningsvis längre rapport i RW no 11.

Nä, nä, ingen sådan här där!

Det är en perfekt löpardag för Tallinn Half Marathon. Solen skiner, vindarna är ljumma, möjligen lite i blåsigaste laget på vägen ut från staden, men det blir bättre på vägen hem, är  ju en tvåvarvsbana, d v s, på vägen hem springer vi längs havet, som är mycket blått och mycket stiligt.

Rullar på och tycker benen känns ovanligt bra, kanske är det en åttarätters middag (nåja, avsmakningsmeny) som är rätta grejen inför ett lopp, samt lite exklusiv sportdryck på det? Obs, kan vara individuellt!!

Men så seglar en spänstig man med en ballong på ryggen med siffrorna 1.35 förbi, och jag inser att jag springer där och drömmer. Slappnar av och tar löpardagen som den kommer. Klockar ändå 42.32 på milen, hur gick det till med tanke på ballongmannen?  Vart tog han vägen förresten?

Sedan fortsätter det bara, benen tar aldrig riktigt slut, dör inte ens när det börjar gå uppför de sista tre kilometerna, över gatsten och genom gränder i Tallinns Gamla Stad. Sista trehundra bär det utför och när jag rundar in på torget framför målgången, lyser siffran 1.28, hundra meter bort. Tar i i så alla åtta rätterna är på väg ut i frihet, viker över mållinjen på 1.29.01. F-n också, två sekunder från 1.28. Men kom igen nu, första gången under 1.30 på flera år. Be happy! Är happy!! Trea i ålderklass. Älskar åldersklasser. Nästan så man längtar efter att bli äldre. Fast bara nästan …

Firar med mera käk.

Och sedan färjan hem som en uppburen man!

Tack Tallinn!! Underbar stad, och underbar löpning (snabb!!)

(längre rapport  i RW no 10/

Det är mycket nu. Hann inte mer än skriva Madeira Uphill, förrän Estlands premiärminister Taavi Roivas (det ska vara en snirklig grej över o:et men hittar inte den på tangentbordet) behövde lite löparsparring. Klart man rycker in.

Min runningpal Taavi har pers på maran med 3.46, satt i Valencia för tre år sedan. Vad säger våran statsminister Stefan Löfvèn om det?

Resan kom dock lite hastigt på. Glömde en detalj i utrustningen. Gissa vad?

Man ska inte springa i gamla strumpor som man åkt över ett helt hav i (ja i färja också), men klarade mig lyckligtvis från skavsår.  Strumporna och jag hade f ö fin utsikt over the Baltic Sea.

På kvällen blev det middag. Först lite sparris.

Och sen lite lamm. Stackars lamm. Men gott lamm. Förlåt.

Och sen någonting annat. Vet inte exakt vad, men en riktig rökare var det!

Blev åtta rätter totalt, och tre timmars sittning. Pratade löpning med premiärminister Taavi. Och Estlands historia. Taavi åt sin första banan när han var tretton år. Det var då Estland blev självständigt.

Lite oklar över somligt jag åt i går, men rätt mycket, om ni frågar mig. Lite stel i häcken idag. Lite stel i magen. Men brorsan i Stockholm tycker ändå inte synd om mig (han drog själv 27 km mer rotfylld än rofylld löpning på Sörmlandsleden i går med ett gäng Studenter, nej inget skämt här om löpande rotavdrag …), jag måste rejsa ändå. Om fyra timmar går starten här.

Tallinn Half Marathon. En tvåvarvsbana längs havet. Maran startar klockan nio. En fyravarvsbana. Jag är glad jag bara ska springa två varv idag. Undrar hur fort man kan springa efter en åtta rätters middag? Jag har aldrig ätit en åtta rätters middag förut. Spänningen stiger …. (och inte bara väder …) …

/to be continued …/

Den 24 september bär det av till Madeira. Up, up, up in the Air.

Madeira Uphill.

Den här backen känns faktiskt lite fetare än Maskinbacken i Lilljansskogen. Har kört lite brickpass för att få backfeeling i låren.

Tänker det är typ sådana här muskelceller man behöver för att toppa på Madeira.

Har börjat lite försiktigt. I går 20 min cykel, och så upp på bandet direkt. Alltid segt den första kilometern, men sen brukar det släppa. La in några backar på 1 km med fyra % lutning, får öka upp mot 10,5 % framöver, som verkar vara medianvinkeln på Madeira. Undrar hur många kilometer jag orkar i 10,5 % lutning? På Madeira ska man orka 21. Dom kallar den för världens hårdaste halvmara. Jag tänker inte säga emot.

Jag är inte alldeles säker på att jag vet vad jag gett mig in på. Tänker att det nog kommer att göra ont, men ser det i så fall som ett ställföreträdande lidande för den bästa av läsekretsar. Men inga jämförelser i övrigt. Typ, löparjesus. Jag är ingen Jesus. Madeira Uphill är ingen Golgata … det bara ser så ut. Jag tror det kommer bli jättekul på Madeira. Kanske har jag en bricka lös i huvudet?

Rubben är i alla fall klar:

Portugisisk backanal!

Det blev långlunch idag.

Det var inte riktigt tänkt så, men när jag kom ut på Djurgården gick det helt enkelt inte att sluta. Äntligen sommar,  precis nu innan det blir höst. Blå himmel och strålande sol och alldeles lagom svalt i skuggorna och  hjärtat började pumpa kärleksrött blod. Det är som det är, jag är hopplöst förlorad: I Love Running!

Och för Loverunners, bara följ skylten här och ta till höger.

What happens på Djurgården, stays in Djurgården, som vi djurgårdare brukar säga.

Vätskestationer finns det också här ute. Med dem kan man leka leken ”sänka östermalmseka” – det är bara att försöka få ner dropparna i sittbrunnen.

Men det gick inget vidare, jag missade båten, sprang vidare och sprang om, vilket betydde att jag gjorde minst fem knop (maxhastigheten i Djurgårdsbrunnskanalen). Så mycket snabbare än så behöver man inte springa på en lunch, för att få igång matsmältningen, jag var grymt hungrig när jag kom hem igen.

Vad lunchen kostade? Peanuts!