… but first we take Tallinn!!

Den 24 september bär det av till Madeira. Up, up, up in the Air.

Madeira Uphill.

Den här backen känns faktiskt lite fetare än Maskinbacken i Lilljansskogen. Har kört lite brickpass för att få backfeeling i låren.

Tänker det är typ sådana här muskelceller man behöver för att toppa på Madeira.

Har börjat lite försiktigt. I går 20 min cykel, och så upp på bandet direkt. Alltid segt den första kilometern, men sen brukar det släppa. La in några backar på 1 km med fyra % lutning, får öka upp mot 10,5 % framöver, som verkar vara medianvinkeln på Madeira. Undrar hur många kilometer jag orkar i 10,5 % lutning? På Madeira ska man orka 21. Dom kallar den för världens hårdaste halvmara. Jag tänker inte säga emot.

Jag är inte alldeles säker på att jag vet vad jag gett mig in på. Tänker att det nog kommer att göra ont, men ser det i så fall som ett ställföreträdande lidande för den bästa av läsekretsar. Men inga jämförelser i övrigt. Typ, löparjesus. Jag är ingen Jesus. Madeira Uphill är ingen Golgata … det bara ser så ut. Jag tror det kommer bli jättekul på Madeira. Kanske har jag en bricka lös i huvudet?

Rubben är i alla fall klar:

Portugisisk backanal!

---

Det blev långlunch idag.

Det var inte riktigt tänkt så, men när jag kom ut på Djurgården gick det helt enkelt inte att sluta. Äntligen sommar,  precis nu innan det blir höst. Blå himmel och strålande sol och alldeles lagom svalt i skuggorna och  hjärtat började pumpa kärleksrött blod. Det är som det är, jag är hopplöst förlorad: I Love Running!

Och för Loverunners, bara följ skylten här och ta till höger.

What happens på Djurgården, stays in Djurgården, som vi djurgårdare brukar säga.

Vätskestationer finns det också här ute. Med dem kan man leka leken ”sänka östermalmseka” – det är bara att försöka få ner dropparna i sittbrunnen.

Men det gick inget vidare, jag missade båten, sprang vidare och sprang om, vilket betydde att jag gjorde minst fem knop (maxhastigheten i Djurgårdsbrunnskanalen). Så mycket snabbare än så behöver man inte springa på en lunch, för att få igång matsmältningen, jag var grymt hungrig när jag kom hem igen.

Vad lunchen kostade? Peanuts!

---

Ja, alltså, för de som inte vet, min mamma kommer från Norrköping. Och känner jag henne rätt (och det gör jag ju)  så stod hon säkert i den här kön någon gång. Min mamma har alltid haft mycket spring i benen. Med inriktning på dans.

Själv föredrar jag löpning, jag tycker det är lättare att hålla takten där, och lyckas jag inte hålla takten är det ändå bara mig själv jag trampar på tårna. Så jag sa till mamma min, som nyligen fyllt 80, vad säger du om att jag åker till Norrköping och springer stadsloppet där? Det tyckte hon var en utmärkt ide´. Men spring inte gåte upp o gåte ner och glie i skyltfööönstrena, tyckte hon, för då blir det en långsam väg till målet. Det lovade jag att inte göra. Och sen skulle jag akta mig för spårvagnarna!

Det lovade jag också.

Så här såg det ut i starten till 5 kilometersloppet som gick av stapeln klockan 12.00.

Milloppet skulle gå två timmar senare, på samma bana fast två varv.

Så jag vandrade runt lite på stadens gator där mor min  lekt som barn, tillsammans med sina fem syskon, och förundrades över hur vackert det är i Norrköping. Och vilka märkliga hus där finns, som flyter på vattnet i strömmen.

Sen funderade jag över formen, och konstaterade som vanligt att den nog var ganska usel, och banprofilen hade en lång och läskig backe och var här och där tämligen knixig och det var kullerstenar och spårvagnsspår och löping genom urgamla gränder, och jag skulle räkna med att tappa 43 sekunder mot en mer normalt plattaktig bansträckning; det hade jag läst i en annan springtidning där chefredaktören som sprungit loppet förra året, gjort en utvärdering. Det kändes på något vis uppmuntrande, springer jag sämre än jag tänkt mig så kan jag ju alltid dra av 43 sekunder. Det passade också extra bra eftersom jag inte sprungit ett millopp på flera år, och därtlll strålade solen ohyggligt varmt från en klarblå himmel och skulle göra detta loppet till ett stekarlopp (och det var ju så dags för sommaren att komma nu när man ska springa ett lopp, hur tänkte löparguden här egentligen?), så de där 43 sekunderna kunde nog komma väl till pass.

Och så sprang jag, och det blev till en mycket spännande historia, som jag ska berätta mer om i RW nummer 9. Och om jag nu drar av 43 sekunder så gick det faktiskt riktigt bra.

Min brorsa menar dock på att så kan jag väl för f-n i #&@@##&%#:te inte räkna, och det håller jag ju med om – det räcker faktiskt med att dra av 38 sekunder!

---

Det finns de som säger att svett är kroppens bästa skönhetsmedel.

Så här snygg blev jag på löpbandet.

5×2000 m i fyrafart. Det var djungelvärme på gymmet. Äntligen är sommaren här. En blöt pöl runt bandet. Hela apparaten nedstänkt. Torkade upp och torkade upp och fick blickar från gångarna runtomkring. Hade inte vett att skämmas. Väl inget fel på våtmarker. Kanske landar några hägrar och börjar häcka?

Det finns förstås andra sätt att stila till magen. Fick en present från Studenternas Jonas Lund, som inte är den som är den.

En AB-definer. Man pudrar lite på magen och så får man ett sexpack. I bästa fall.

Men jag springer jag, bara rakt fram, tar inga genvägar. Ingen powderlöpning för mig inte –  urlakad är bäst i test!

---

Så här kan man känna sig efter ett löppass!

Lite hög, liksom!

Det var inget storslaget. Bara one of those löpardays. Barnen vägrade sommarfritids, så jobbplanerna sprack. Har visserligen semester, men frilansande människor har ju aldrig semester. Så sköt på jobbandet till kvällen och kom överens med god och löpande vän med samma barn-inte vilja fritids-proteströrelse hemmavid,  att dra till Lidingövallen.

Vi parkerade barnen, totalt tre, vid vattenhindret (som var halvfullt … positivt tänkande, by the löparway), försedda med en russinkartong och tre tetrajos. Russinkartongen sjönk snabbt ner till botten, blev U-båt, (russian) men de tömda tetrajosen seglade fint.

Vi körde 380-ingar( trodde 400-ingar, men brorsan ringde och rättade, Lidingövallens bana är bara 380 m … tyckte  väl det gick fort …) En 380-ing, och koll på barnen. Läget ok. Två 380-ing, och ett av barnen hade fått stövlarna fyllda med vatten. Tre 380-ing, och två av barnen hade fått stövlarna fyllda med vatten. Tre 380-ing, och barn no 3 hade doppat ner armarna med tröja i vatten. Men det var inget kallt vatten, så vi körde på.

En mamma tränade dotter i längdhopp. Några tjugoåringer med raketben pekade på innerbanan, så vi la oss i bana två. De for förbi som lejonskrämda gaseller i 200-ingar på bana ett. Vi sneddade in bakom deras ryggar, gav barnen high-five vid vattenhindret.

Det blev 10×380 med 200 m mellanjogg. Hög luft, svettiga linnen, sjöblöta barn. Intervallträning när den är som bäst!

Lidingövallen – en grym lekplats för barn i alla åldrar!!

---