Tidig morgon vid Marriott Hotel, Phuket. Phukets guvernör var där, Chris ”Macca” MacCormack, tvåfaldig världsmästare av Ironman var där, ja nästan alla var där. Jonas Colting och Tobias Pettersson satsade hårt på makeup inför den högtidliga invigningen.

29 C i vattnet, 36 i luften, det blev en lång simmardag. Förbi en paradisbeach …

… grov sjö och någon ville ha paddlar på …

Efter 15 km var Team Colting så här heta …

Daniel från Outside magasine hängde också på, han sa han simmet lite när han var yngre (… OS och sådant där, visade det sig …)  och efteråt gick de coconuts alla tre (fyra nötter var) …

Själv hade jag ett bra snack med min nye polare Macca om löpning och simning, så kallad Swimrun …

… så nu har Macca lovat att köra Ö till Ö i höst. Att det brukar vara 15 grader kallare i Östersjön än här i Phuket tyckte han var helt ok, han är ju en kiwi (från Nya Zeeland), där är det också svalt i vattnet – plus massor av haj i havet. Det är t o m är snäppet värre än våra gammelgäddor.

Barnen lämnade jag på stranden under simningen. Men de var lika glada för det!

/to be continued …/

Jonas Colting pinglade en dag när jag satt på redaktionen och begrundade marsvädret, stora flingor föll utanför fönstren och vårvintervinden ylade i husknutarna, och undrade om jag ville kolla in när han och simpolaren Thobias Pettersson simmar Phuket runt (ja, Phuket i Thailand då, Phuket låter ju annars som ett Söderhak där vad som helst kan hända). En simning på drygt 12 mil på sju dagar i 29 gradigt varmvatten.

Jag funderade, och jag funderade. I säkert en hundradels sekund. Det är ju förskräckligt varmt i Thailand vid den här tiden, runt 35 C, men jag skulle nog klara av det.

Så jag sa – ja!!!!

Det lät förstås grymt jobbigt att simma så långt, men kanske mest för Jonas och Thobias då, mindre för oss som skulle åka följebåt och titta på. Fast lite tufft för oss också, det blir ett väldigt flängande upp och ner ur båten för att bada bort svetten från kroppen. Men ibland måste en man göra vad en man måste göra. Jag frågade barnen om de ville hänga på, fara fjärran på påsklovet. Jag kunde ju inte gärna lämna dem ensamma hemma. Det ville de. Tuffa kids. Värmetåliga de med.

Så, Team Gysing goes to Thailand med Team Colting för ett fantastiskt simäventyr. Och massor av löpning också förstås, fattas bara annat! Vi ska bo på Apollos nya träningscenter Thanyapura, där det finns både löparbanor och en åtta kilometer lång djungeltrail. Där man kan springa extra fort om det skulle dyka upp några ormar eller tigrar. Om det nu finns tigrar i Thailand? Jag får googla. Ingen fara för ormar dock, lovar hotellets pressansvarige. Jag bestämmer mig för att lita på det.

Här har vi Team Colting, två mycket avspända killar. Jag tänker att om jag simmar lite med dem så kommer jag också få en magruta eller två.

Jonas och Thobias genomför simmet som en manifestation för bättre vatten i världen, samt samlar in pengar till ett barnhem i Thailand. Starten går tidigt på morgonen 31 mars, och det blir 10-17 km per dag. Inget extra flyt med våtdräkter, då skulle de förmodligen flyta i land som ett slags överkokta korvar, men mycket salt i vattnet ger bättre flytkraft än i t e x Göta Kanal, där Jonas simmade när han simmade mellan Stockholm och Göteborg 2014. Jag tror det mesta är bättre med vattnet i Thailand än det är i Göta Kanal, f ö.

Och apropå farliga djur i Thailands djungler, så kan man ju också springa på sådana i Stockholms djupa skogar.

Som under en löprunda på Djurgården för en tid sedan!

Bävrar är livsfarliga! Man kan ju få ett träd i huvudet.

Glad Påsk!!!

/to be continued, from Thailand …/

No mountain to high. Men knixigt, trixigt, mycket teknisk, rötter och stenar och porlande bäckar som fick fötterna att åka lerkana här och där. Traillöpning är, ja, traillöpning. Varje steg kräver koncentration för att man inte ska stå på öronen. Trail Montepisano var en riktigt spännande utmaning. 17 km, 27 km, eller 47 km. Tänkte först ta 47an, men en flunsa kom i vägen, så det blev 27an i stället. Och tur var nog det. 27 km och 1700 höjdmeter senare kändes lår och vader som dallrande aladåber, två mil till och de hade förmodligen förvandlats till köttfärs. Så har jag heller inte tränat någon terräng den här vintern, mest malt på platten och på löpband. Dä blir det som det blir, kroppen får skylla sig själv, berget ger ingen nåd.

Likväl, och ändå. Det var en fantastiskt upplevelse. Underbar natur, smala stigar och leder som ringlade sig längs olivlundar och med en utsikt ända bort till Medelhavet. Glada och vänliga italienska traillöpare som hejade på när det tog emot, och som for fram som blixtar i nedförslöporna, där jag tog det så lugnt det bara gick, ville ju ha ett liv i morgon också. Men när stigarna här och där plattades ut och blev till små vägar, fick benen mera fart, fick jag fatt i en och annan italienare.

Fighting face uppför första berget.

Här knallade det nog förbi romerska soldater en gång i tiden.

Efteråt blev det thermalbad med varmvatten från naturliga källor i släkten Medicis gamla villa (som ett svenskt slott ungeför), punklöparjournalisten Clause från Tyskland hängde på. Och badrockarna med …

Därefter en liten antikrunda på torget i Lucca. Italiensk sporthörna!?

Och så italiensk middag på det. Italien måste vara det enda landet i världen där man väger mer dagen efter ett lopp. Sex förrätter var kanske att ta i … men man får ju ta menyn dit man kommer …

Sprang in som 29:a (av 99 startande) på 3.51, kom tvåa i damklassen och blev bästa svensk. Var visserligen också enda svensk, och någon dam är jag ju heller inte, men ändå mycket nöjd med det. Trail är tokroligt. Nu tänker jag börja träna det också. Så fort jag kan böja på benen igen. Om någon vecka eller så.

/längre rapport i RW no 5/

Ah, Pisa, denna underbara gamla stad. Tornet började byggas redan på 1100-talet.

Sigrid från Österrike är här.

Peter från Holland är här.

Claus från Tyskland är här.

Andrea från Italien här här.

I morgon springer vi Trail Montepisano i bergen bortom dimman.

Men först en stadstur med proviantering förstås!

/ to be continued …/

På fredag lyfter flyget till Pisa. Och löpning i Montepisano, bergen bakom det lutande tornet. Där ser det ut såhär:

Det bidde däremot inget Afrika. Där bidde det bara Arlanda.

Stod 04.45 på morgonen lätt framåtböjd och scannade av passet på en självincheckningsapparat. När jag vände mig om var ryggsäcken som var fastspänd på väskan med handbagage, borta. Borta dator, plånbok, nycklar till lägenheten. En polis kom, slog ut med händerna, sa ”vi går på knäna”. Fick tjuvåka hem med SJ-s tåg mellan Uppsala-Göteborg. Jävla tjyvsamhälle!

Men den här killen kom iväg.

Rapparen Promoe. Han sprang hela Sahara Marathon och gick enligt obekräftade rykten i mål med två kilo sand i hår och skägg. Längre rapport om Promoes lopp i RW no 4.

Toscana i stället då. Den här gången med ryggan kedjad vid handleden när jag checkar in.

http://www.olivetrails.eu/

Soul-Running i de norditalienska bergen. Här ska det min själ bli löpa av. Ohyggligt med höjdmeter. Massor av olivlundar. En glimt av Medelhavet vid horiontens rand när man kommit tillräckligt högt. Det kommer bli jobbigt. Det kommer bli väldigt jobbigt. Men efteråt, mina vänner, efteråt kommer det bli äta av.

Därmed pasta!

Mera running with a view (avd löparporr):

Längre rapport i RW no 5.

Jag hade lite värmeträning i förra veckan. 40 C i dagarna tre, kändes det som i alla fall. Hade ingen termometer till hand, tyckte heller inte det behövdes. Somnade mitt i TV-sändningen från sprinten runt Slottet. Då förstår ni hur illa det var. Eller inte.

I alla fall, bra med lite värmeträning.

Nu ska man springa ute igen, och utan långkallingar.

Sahara Marathon. Inget för duneungar (åh den var dålig)

http://www.saharamarathon.org/

Gäller bara få ihop kroppen, har just kravlat mig ur flunsasängen, skall strax testa benen och lungorna. Lät som ett ånglok i går i en trapp, inte bra. Kanske bättre i dag.

/fortsättning följer …(

Det där lät kanske en smula kryptiskt. Blev aningens yr efter sex timmars löpning på 200 meter bana i Karlstad. Har förstås också jobbat på kvällstidning!

Det var en löparupplevelse utöver det vanliga. Fantastiskt bra arrangemang av IF Göta, och mycket roligare än jag någonsin kunde föreställa mig. Det är ju också så att när en grupp människor (65)  gör något som lite på avstånd ter sig fullkomligt vansinnigt, så framstår det dock inom gruppen som helt normalt. Nåja, ganska normalt i alla fall.

Efter fyra timmars oval löpning hade Voxnäshallen förvandlats till något liknande det här:

En s k löparhallucination efter drygt 200 varv. Ett depåstopp med en Ahgrens bilar, återgav Voxnäshallen sina normala proportioner.

En lång löpardag med ett avslut på 61.3 km. Mer sex än så hade jag knappats vågat hoppas i i Voxnäshallen.

Längre tex i RW no 3. Kommer ta minst sex timmar att läsa!

Resultat från loppet

http://ifgota.se/result/Uploaded/6h_inne_20160123.html

En vinternatt, en resande. På väg mot Karlstad, kolmörker och isande kyla utanför tågfönstren. Tåget 70 minuter försenat. Alla tåg försenade. Restaurangvagnen bortkopplad. SJ, SJ, gamle vän. Men vem har väl bråttom? Inte nu, inte i morgon. Då väntar en existentiell prövning, 6 timmars löpning på en 200-metersbana i Karlstad. Något liknande har jag aldrig gjort förut, tänkte det var dags nu, pröva någonting nytt så här i början av ett nytt år. Var man inte snurrig förr, så lär man bli det i morgon. Ryktet gör dock gällande att efter en timmes löpning, blåses det i visselpipa och så ändrar fältet riktning, tills ytterligare en timme gått, då blåses det i pipan igen, och alla vänder.  60 deltagare är maxantal, och slutsålt.

http://ifgota.se/vara-arrangemang/karlstad-6-timmars/inbjudan/

Vad gör man då bäst för att peppa upp sig inför en sådan utmaning? Läser värmlandssonen Fröding förstås. Här Fröding på glad kula med Heidenstam och Albert Engström!

Gråbergsång

Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-å-ng.

Möjligen ett passande mantra för morgondagens övningar. Blir spännande se vart huvudet tar vägen längs vägen. Banan lutar i alla fall lite i kurvorna, om man får lust att dra på. Eller om det nu inte bara är en säkerhetsåtgärd utifall att man skulle få för sig att springa rakt fram!

Men sådär efter halva tiden lär det nog krävas tyngre poetiskt artilleri för att orka vidare, då slänger vi in En morgondröm! Den törs jag dock bara länka till, som den blyga viol jag är, men för ohämmade erotiker är det fritt fram att knappa sig vidare:

http://runeberg.org/stanflik/20.html

Fortsättning följer ….

Snön faller, men inte vi med den! Broddar på!

Eller ja, väl inte riktigt, och några Icebugs har jag inte heller. Har hasat runt lite i snön, så där halvkul. Men på gymmets löpband har jag bra fäste.

Det har hänt grejor. Har flyttat ut i skärgården. Flyttat ut ur Staden för första gången på många år. Lite lugnare, lite bättre luft, nära till Bosön. Ja, här på Lidingön då. Närskärgården, som man säger. Eller som vi lidingöbor säger: Ön. Och springer jag Lidingöloppet så har jag nära hem. Och vill jag springa på gamla Djurgården, så är det bara över 300 meter bro, och sen till höger, där ligger Stora Skuggan.

Jag mötte en konstnärsvän i mellandagarna, Tilpo, och förklarade fär honom att ”Löpning är också en konst”. Han hummade lite till det.  Sedan köpte jag en tavla av Tilpo, tänkte där är en strand jag skulle vilja springa på. Skagen, sa Tilpo: Nämen där har jag ju sprungit förut, för länge sedan, sa jag. Minns ljuset, man blev alldeles bländad, och liksom upplyft till en annan rymd.  Skagen gör en tagen. Nu blir jag bländad i köket i stället, där tavlan hänger. Känns bra med ett hav och en strand hemma.

Lite städhjälp har jag också fått.

I övrigt har det skrivits mycket i julhelgen. Bråda dagar, orden har inte riktigt räckt till för bloggande. Det kom ingen Tomte med paket fulla med bokstäver, jag fick skriva själv, var kanske inte tillräckligt bokstavstroende (årets första usla …). Det är nämligen dags igen, om jag hinner bli klar, för klar är jag inte. Har fått bokkontrakt med ärevördiga Brombergs förlag, vilket känns mycket stort i miitt lilla löparliv. Boken ska handla om löpning som livshållning, ja rentav som livsfilosofi. Blod, svett och tårar, skavsår, lycka och eufori – inget nytt för löpare, men hoppas jag, någorlunda läsvärt ändå.

Så här kommer omslaget eventuellt att se ut. Och går allt som det ska lämnar den tryckpressen i början av april.

Så, inför detta nya år, 2016, skälvande i sin linda och i det närmaste jungfruligt outsprunget, uppmanar jag alla som på ett eller annat sätt sitter fast i något de inte vlll sitta fast i.

Spring dig fri!

Gillar man inte julskinka kan man ju alltid äta en julhund!

Lite fartlek dagen före dopparedagen, kändes som jag hade julgransfötter (det är något med mörkret och årstiden, kroppen kan bli matt av snöbrist) men det var bara att bita i, glögg måste man göra sig förtjänt av. 15 km, varav 1 km x, 12, 13,3, 14, 15, 16 x 3, en s k granlaga uppgift med grenspecifik inriktning där den arma kroppen blev aningens barrskrapad. Ack ja.

God Jul och Gott Nytt År, alla löpare, och annat löst folk, både i och utanför den virtuella verkligheten. Må nästa år bli PB på alla plan!

En får leva på loppet, som man säger. Det har blivit en del sprunget i år. Slutet på november brukar ju annars inte vara så loppfullt, men så lockade där en öken. Eilat ligger så långt söderut i Israel man kan komma. Står man med näsan mot Röda Havet, så har man Jordanien till vänster, Egypten till höger, och Saudiarabien snett uppåt till vänster, och bakom ryggen en väldig massa öken.

Det var där Eilat Desert Marathon skulle gå av stapeln. Start 06.00 på morgonen, och lite knepigt med frukost. Jag frågade på hotellet och det möjligen gick att ordna några bananer, och det gick det ju. Nog för att öppna skalbolag.

Värmde upp ordentligt dagen innan.

Skickade sms till brorsan hemma i kylslaget strilregn i Stockholm, och beklagade mig lite över värmen, men han var dålig på att svara. Fick tycka synd om mig själv i stället.

Loppet blev långt, och rätt tufft. Sand och grus och mäktiga berg, uppför och utför och väldigt vackert på ett ökenödsligt vis. Det är mycket tyst i öknen. Man kan höra sig själv stånka på flera kilometers avstånd (eko i röda klippväggar).

Efter halva loppet kände jag något ovanligt i höger sko. En blåsa på tån bredvid stortån. Jag har inte haft en blåsa på tjugo år. Kanske hade det dammat in lite sand i dojan? Kanske var det underlaget? Vågade inte ta av mig skon och titta. Bara tugga vidare., och försöka springa lite på sidan av foten. Det gick sådär. Efter halva loppet kom också solen upp på riktigt, och jag började drömma om kylslaget strilregn i Stockholm. Men man kan inte få allt här i livet.

Längre rapport följer i papperstidningen. Sammantaget dock, en rmäktig upplevelse. Inget lopp  för PB eller tider över huvud taget. Bara ett varaktigt varande i ett mycket annorlunda landskap än det hemma.

Det slutade väl, om än med viss smärta. Just här efter loppet gjorde det dock inte ont.

Men här (varning för stark bild):

Jag vet, löparfötter kan bara älskas av löpare. Om ens det. Jag lovar göra manikyr så fort tån läkt ihop.

Att man sen klarade topp 20, och fick bli 39 någonting igen, var förstås bara bonus.

Nu kan Tomten få komma!

Först ett, Gooood Mooooorning, Tel Aviv!!

Strax på väg till detta, Eilat Desert Marathon, start 06.00 i morgon

https://www.znook.co.il/R/GeneralPage3.aspx?ID=nnzvmTHGIFM%3d

30 C utlovat, lämnade vintertightsen hemma.

/to be continued …/