Playground – The Royal Park Half Marathon, London

För att ta det från början. 08.30 nere vid strandpromenaden i Funchal. Solen på väg upp, men fortfarande rätt svalt i skuggan. Perfekt löparväder. Men banan, banan.

Här börjar det.

Och på den vägen är det.

Halvvägs.

Lite högre upp.

Och mirakler över alla mirakler, jag toppade.

Toppade visst formen också.

Ja, i åldersklass alltså. Vet inte om vi var så många fler än tre? Resultatlistorna inte färdiga än.

Hur det var? På ett plan helt obegripligt. Bara blunda för de svindlande stigningarna och ta små steg, steg på steg, inte titta upp alltför ofta, sega på och sega på, hitta rytm och vägra gå. Långsamt uppåt, och uppåt och uppåt. Backe på backe på backe.

Och till slut över mållinjen runt 2.35.

Fantastiska berg, svindlande vyer, även om det estetiska kanske inte låg i framkant hela vägen, om man säger så. Underbar målgång under en blå himmel på 2000 meters höjd. Då hade vi också sprungit igenom ett par kallfuktiga moln, där temperaturen sjönk 10 C.

Längre rapport i RW no 11! Nu dags for boarding, Lissabons flygplats!

---

Det var platt och fint i Tallinn. Men omväxling förnöjer har jag läst. Så nu bär det uppåt.

http://madeira.uphill2000.com/

Vill på intet vis förhäva mig, men i jämförelse är nog Abborbacken ändå blott en fis i rymden!

Jag har ingen aning om hur det här kommer att gå. Det har inte arrangörerna heller. Luis Policarpo som basar för de flesta löpevenemangen här på Madeira rycker bara lite på axlarna när jag frågar honom om trolig bästa tid. Ingen har ju sprungit det här loppet förut, och med undertexten, som jag tyckte mig tyda, ingen har varit galen nog att försöka tidigare. Men med en slogan som: Europas hårdaste halvmara, måste ju bara några löpare ute i världen försöka. T ex RW:s utsände. Allt annat vore ju tjänstefel.

Började med backträning förra helgen. Provade springa med stavar för första gången. Har alltid varit lite ljum mot stavar, känt lite panchisvarning så där. Körde 10xHammarbybacken i något slags övermod. Det var jobbigt. Dagen efter gick jag omkring som en panchis med fruktansvärd träningsvärk i låren, och längtade efter en rullator.

Så nu har jag vilat mig i form i stället.

På Madeira fick jag banbesiktiga med bil. Fick ångest. Här under på bilden har vi kommit halvvägs. Där nere ligger staden där jag bor, Funchal.

Här under (ovan molnen) närmar vi oss målet. Mera ångest.

Här är jag i alla fall lite gladare.

En bra lunch är bra mot ångest. Dessutom är det i övermorgon jag ska springa, d v s lunchen var i går, idag är det i morgon jag springer när jag skriver det här. Ångest igen.

När jag fick min nummerlapp såg alla funkisar jätteglada ut.

Nej, jag ringde inte nummerupplysningen. Fattade fint. Man måste ligga i för att nå toppen!

Det är asfaltsväg hela vägen upp. 28 C vid starten, 11 C vid målet. Ingen tid att passa, förutom flyget tidigt på morgonen dagen efter. Wish me luck!!

Förhoppningsvis längre rapport i RW no 11.

---

Nä, nä, ingen sådan här där!

Det är en perfekt löpardag för Tallinn Half Marathon. Solen skiner, vindarna är ljumma, möjligen lite i blåsigaste laget på vägen ut från staden, men det blir bättre på vägen hem, är  ju en tvåvarvsbana, d v s, på vägen hem springer vi längs havet, som är mycket blått och mycket stiligt.

Rullar på och tycker benen känns ovanligt bra, kanske är det en åttarätters middag (nåja, avsmakningsmeny) som är rätta grejen inför ett lopp, samt lite exklusiv sportdryck på det? Obs, kan vara individuellt!!

Men så seglar en spänstig man med en ballong på ryggen med siffrorna 1.35 förbi, och jag inser att jag springer där och drömmer. Slappnar av och tar löpardagen som den kommer. Klockar ändå 42.32 på milen, hur gick det till med tanke på ballongmannen?  Vart tog han vägen förresten?

Sedan fortsätter det bara, benen tar aldrig riktigt slut, dör inte ens när det börjar gå uppför de sista tre kilometerna, över gatsten och genom gränder i Tallinns Gamla Stad. Sista trehundra bär det utför och när jag rundar in på torget framför målgången, lyser siffran 1.28, hundra meter bort. Tar i i så alla åtta rätterna är på väg ut i frihet, viker över mållinjen på 1.29.01. F-n också, två sekunder från 1.28. Men kom igen nu, första gången under 1.30 på flera år. Be happy! Är happy!! Trea i ålderklass. Älskar åldersklasser. Nästan så man längtar efter att bli äldre. Fast bara nästan …

Firar med mera käk.

Och sedan färjan hem som en uppburen man!

Tack Tallinn!! Underbar stad, och underbar löpning (snabb!!)

(längre rapport  i RW no 10/

---

Det är mycket nu. Hann inte mer än skriva Madeira Uphill, förrän Estlands premiärminister Taavi Roivas (det ska vara en snirklig grej över o:et men hittar inte den på tangentbordet) behövde lite löparsparring. Klart man rycker in.

Min runningpal Taavi har pers på maran med 3.46, satt i Valencia för tre år sedan. Vad säger våran statsminister Stefan Löfvèn om det?

Resan kom dock lite hastigt på. Glömde en detalj i utrustningen. Gissa vad?

Man ska inte springa i gamla strumpor som man åkt över ett helt hav i (ja i färja också), men klarade mig lyckligtvis från skavsår.  Strumporna och jag hade f ö fin utsikt over the Baltic Sea.

På kvällen blev det middag. Först lite sparris.

Och sen lite lamm. Stackars lamm. Men gott lamm. Förlåt.

Och sen någonting annat. Vet inte exakt vad, men en riktig rökare var det!

Blev åtta rätter totalt, och tre timmars sittning. Pratade löpning med premiärminister Taavi. Och Estlands historia. Taavi åt sin första banan när han var tretton år. Det var då Estland blev självständigt.

Lite oklar över somligt jag åt i går, men rätt mycket, om ni frågar mig. Lite stel i häcken idag. Lite stel i magen. Men brorsan i Stockholm tycker ändå inte synd om mig (han drog själv 27 km mer rotfylld än rofylld löpning på Sörmlandsleden i går med ett gäng Studenter, nej inget skämt här om löpande rotavdrag …), jag måste rejsa ändå. Om fyra timmar går starten här.

Tallinn Half Marathon. En tvåvarvsbana längs havet. Maran startar klockan nio. En fyravarvsbana. Jag är glad jag bara ska springa två varv idag. Undrar hur fort man kan springa efter en åtta rätters middag? Jag har aldrig ätit en åtta rätters middag förut. Spänningen stiger …. (och inte bara väder …) …

/to be continued …/

---

Den 24 september bär det av till Madeira. Up, up, up in the Air.

Madeira Uphill.

Den här backen känns faktiskt lite fetare än Maskinbacken i Lilljansskogen. Har kört lite brickpass för att få backfeeling i låren.

Tänker det är typ sådana här muskelceller man behöver för att toppa på Madeira.

Har börjat lite försiktigt. I går 20 min cykel, och så upp på bandet direkt. Alltid segt den första kilometern, men sen brukar det släppa. La in några backar på 1 km med fyra % lutning, får öka upp mot 10,5 % framöver, som verkar vara medianvinkeln på Madeira. Undrar hur många kilometer jag orkar i 10,5 % lutning? På Madeira ska man orka 21. Dom kallar den för världens hårdaste halvmara. Jag tänker inte säga emot.

Jag är inte alldeles säker på att jag vet vad jag gett mig in på. Tänker att det nog kommer att göra ont, men ser det i så fall som ett ställföreträdande lidande för den bästa av läsekretsar. Men inga jämförelser i övrigt. Typ, löparjesus. Jag är ingen Jesus. Madeira Uphill är ingen Golgata … det bara ser så ut. Jag tror det kommer bli jättekul på Madeira. Kanske har jag en bricka lös i huvudet?

Rubben är i alla fall klar:

Portugisisk backanal!

---