Boston Marathon – med Rune Larsson
Måndag 17 april avgörs 2023 års Boston Marathon – ett av världens mest anrika och åtråvärda maratonlopp. RW:s mycket uppskattade krönikör Rune Larsson har med anledning av loppet skrivit en krönika om ett av hans löparlivs mest minnesvärda äventyr …
Tredje måndagen i april har betytt Boston Marathon för löpare sedan 1896. Det var då den mest anrika av löpartävlingar arrangerades för första gången. År 1981 var jag med i loppet och det kom att bli ett av mitt löparlivs mest minnesvärda äventyr, men först var jag tvungen att kvalificera mig genom att springa ett maratonlopp under 2:52. Det lyckades med en halvtimmas marginal och sedan var det bara att börja förbereda sig.
Under år 1980 sprang jag 952 mil, så grundträningen var ordentligt genomförd. För att optimera även psyket erbjöds jag en mental tränare av mitt universitet, vilket jag naturligtvis tackade ja till. Han hette Howard Goldberg och var doktorand i klinisk psykologi. Passande nog var han även skidåkare och uppvuxen i Boston.
”Hur känner du inför Boston Marathon?” frågade Howard.
”Jag ser fram mot att springa loppet, men om det är något som oroar mig så är det Heartbreak Hill,” svarade jag.
Heartbreak Hill är en serie på fyra backar där den värsta kommer ungefär då man enligt den tidens mytbildning om loppet ska gå i väggen. Alltså efter drygt tre mil från starten i byn Hopkinton ute på Massachusetts landsbygd. Den sista milen skulle sedan bli en golgatalöpning beströdd med törnen ända till målet i centrala Boston. Varför dessa backar heter som de gör lär bero på att många löpare fått sina drömmar om ett bra resultat krossade där.
Howard förklarade att backarna inte kommer att vara ett problem för mig.
”Du har ju inte gjort annat än sprungit distans och fartlek i backarna norr om San Diego det senaste halvåret. Ditt problem kommer i stället att bli Wellsley College.”
Min mentale tränare Howard berättade att jag halvvägs in i loppet på en sträcka av 800 meter springer genom ett flickcollege där några tusen tjejer i den mest fertila av åldrar, 18 till 22 år, skriker på löparna så alla killar får en testosteronchock. Utan att fatta det själva ökar de tempot och får betala dyrt för det på Heartbreak Hill en mil senare.
”Vi struntar i backarna och sätter in en stor del mental träning på Wellsley College”, sa Howard.
En av de psykologiska metoder vi använde oss av var att visualisera situationer under delar av loppet. Howard tog mig ner i ett tillstånd av djupavslappning som vi övat på många gånger. I det sinnestillståndet var allt ovidkommande brus i hjärnan avstängt och jag kunde koncentrerat framkalla de miljöer Howard målade upp för mig.
”Du springer i en klunga. Tusentals sopranröster skriker på er.”
Jag visualiserade de andra löparna i klungan, men mest av allt tjejerna som bara gav oss en korridor på ett par meter att springa genom.
”Det blir oro i klungan och löpare som ökat tempot springer förbi dig”, och så upprepade Howard det mantra han lärt mig: ”But you keep running well within youself.”
Under våra mentala träningspass månaden innan loppet körde vi genom flera olika scenarier för situationer som kan hända under de 42,2 kilometerna, men vi berörde aldrig Heartbreak Hill. Däremot sprang jag i min avspända hjärna genom Wellsley College på varje sådant träningspass och längtade efter att få göra det i verkliga livet.
Minst hälften av löparna i världseliten stod på startlinjen i Hopkinton och vi hade startnummer efter den tid vi kvalificerat oss på. Med mina 2:22.45 från Rose Bowl Marathon i november hade jag 123. En mager liten man som såg ut att vara minst 100 år gammal höjde startpistolen och sköt iväg oss mot Boston. Jag gick in i ett avspänt sinnestillstånd och lät benen springa som de ville. Kilometer lades till kilometer och plötsligt befann jag mig i ett underbart inferno av ljud och kvinnlig fägring. Klungan jag sprang i ökade farten märkbart. Löpare kom förbi bakifrån, ”but I keep running well within myself”.
Några kilometer senare var klungan splittrad och jag sprang förbi löparna en efter en. Hearbreak Hill märkte jag aldrig av och jag kom i mål på 2:18.38. Howard gratulerade mig till nytt personbästa och jag tackade honom för att han hjälpt mig optimera mitt psyke.
Exakt en timma efter jag gått i mål fullföljde en 21-årig tjej från Ohio, Mary Hanudel. Att min blivande fru var med i samma lopp som jag upptäckte vi av en slump efter att vi gift oss.
Mot den bakgrunden torde det vara lätt att förstå varför tredje måndagen i april är ett speciellt löpardatum även för oss.
