Omstart
Oj, nu var det visst ett tag sen jag skrev nåt här. Trots semester och all tid i världen så har inspirationen inte riktigt funnits. Jag har har haft fokus på annat. Fotbolls VM till exempel. Öl också för den delen. Jag har bingekollat tv serier, lyssnat igenom hundratals plattor och poddar, spelat in min egna podd, grillat, hängt på uteserveringar, sovit, lapat sol och bara vart ledig. Sånt som här sommaren till. Men självklart har jag sprungit en del också. Bristen på inspiration – både här och i löparspåret – ska inte förväxlas med lathet. Å det borde inte komma som en nyhet för er som följt mig. Tvärtom så har jag sprungit varje dag sen jag gick på semester för nåt annat har inte funnits på kartan. Det betyder inte att träningen har vart bra, hård eller dedikerad, utan snarare så har det vart jävligt mycket mellanmjölk. Men å andra sidan så gillar jag ju mellanmjölk.
Symptomatiskt för löpningen de senaste veckorna har vart att den präglats av en tung känsla. Inte bara för att jag gått upp några kilon jämfört med matchvikt, eller på grund av värmen, utan den har vart riktigt jävla jobbig. Ett tag var jag faktiskt lite orolig å tänkte ”vafan är det för fel på mig?”. Hade stora problem att överhuvudtaget orka springa milen i jogg-fart. Pulsen skenade och varenda motlut kändes som Mount Everest. Dom gånger jag tvingade mig själv att springa lite längre var jag helt färdig efteråt, var ofta tvungen att slänga mig på backen och kipa efter luft direkt jag tryckte stopp på klockan. Ansträngningen och andningen kändes mer som tävlingsfart trots att klockan sa nåt helt annat. Kunde få syra i benen av att gå upp för en trappa och kände också hur pulsen dunkade hårt och snabbt innanför tinningen. Ungefär så höll det på i en dryg vecka. Ingen angenäm upplevelse för nån som gärna betraktar sig som en hyggligt tränad löpare. Det var jag och tanterna med stavar som trängdes tillsammans på vägarna.
Men jag gnetade på, klagade aldrig mer än för mig själv och sprang varje dag trots att varje mil kändes som en mara och plötsligt så vände det. Det är grejen med uthållighet. Det är en dygd som förr eller senare ger resultat. Ibland är karma da shit! Man får aldrig ge upp. Tycka synd om sig själv – ja. Kasta in handduken – nej. Det är bara att tugga på och tro på det man gör. Men ja, hade det pågått lite längre än vad det gjorde så hade jag nog kanske fått överväga att ringa sjukvården ändå.
Nu börjar jag i alla fall att hitta tillbaka till en någorlunda hyfsad känsla men jag är så långt ifrån toppform man kan komma eller ens där jag var i vintras. Framförallt så har jag ingen fart i kroppen. Jag kan springa 32km i 4.30-fart utan problem men att slänga in 10km marafart har vart orimligt jobbigt. Benen har vart som lyktstolpar och ansträngningen alldeles för hög. Men en sak i taget. Fokus den kommande månaden är som alltid inför ett kommande marathonlopp att bygga volym, styrka och hårdhet med många mil. Det måste jag ha i kroppen för att kunna göra en bra mara. I vintras snittade jag 15mil/vecka hela januari, februari, mars och det är nånstans dit som jag vill komma just nu. Sen kan jag börja oroa mig över farten.
Jag är ett skolboksexempel på att man måste sköta sin träning grundligt för att kunna prestera. There’s no such thing as a free lunch, särskilt i mitt fall. Jag har ingen talang för löpning mer än att jag kanske är bra på att träna mycket och det jag har lyckats prestera i spåret beror enbart på hängivenhet, kontinuitet och många mil i benen snarare än att jag skulle ha nån fallenhet för det här med löpning. Jag vet precis vad jag måste göra inför ett lopp och det det innefattar 15mil i veckan, långpass varje vecka i ett par månaders tid, 4x5km i marafart, 20km tröskel och kanske nåt lite snabbare fartpass typ 6x1500m. Utan det så vet jag att jag inte kommer att springa bra. Jag önskar att det hade funnits ett snabbare sätt, för grundträningen inför en mara är ju inte direkt jätterolig men å andra sidan har ingen sagt att det ska vara roligt heller.
Just nu har jag ganska exakt 3 månader på mig innan det är dags för Chicago Marathon. Med tanke på vad jag har presterat i träningsväg tidigare i år så känns ändå 2.47 som en rimlig målsättning. Framförallt med tanke på att löpning på sommaren alltid känns mycket tyngre än på vintern eller hösten. Jag har länge försökt intala mig att sommarlöpning är det bästa som finns men helt ärligt så ljuger jag bara för mig själv då. Visst är det nice med splits och linne och soliga dagar och jag vet hur mycket jag beklagade mig i vintras över all snö men just nu skulle jag ta det alla dagar i veckan så länge jag även fick tillbaka den där känslan av att vara odödlig. Mycket hellre minus femton grader och en meter snö före att bli andfådd av en mil i jogg-fart.
Återkommer med rapport om en vecka om jag fortfarande står fast vid det 🙂
/Hörs
Antal kommentarer: 2
Monica Carlsson
Alltså, springa i värme, det suger ju musten ur alla ben man har…
Anders Larvia
Eller hur? 🙂