Messed up in Gotlaborg

Tisdag, Eriksdalsbadet. Paddlade runt med den rosa dolmen mellan benen, med en ska vi säga, känsla av pride.  Viftade lojt med fötterna som sidfenorna på en slö hornsimpa. En slags rehab för ömma foten. Sedan dök en frustande kines upp i bakhasorna, forsade fram i fjärilssim med imma på glasögonen.

– Very humid in here, yes, gurglade han vid en vändning.

– Yes, very wet, sa jag.

2400 m rehab med foten i flytläge. Kändes fint.

Typisk hornsimpa:

Onsdag, gymmet. 30 min cykel, ok med foten. Sen upp på bandet. Nu gäller det. Nu måste vändpunkten närma sig. Den där känslan av att man gått över från den negativa sidan till den positiva. Känslan av att läkprocessen verkligen är i gång. Knappt fyra veckor kvar innan flyget lättar mot New Delhi, och vidare mot Bagdora och Kashmir. Bergen som väntar på mig där, Mount Everest och de där tre andra av de högsta topparna i världen. Går inte an att hasa runt där med en trasig fot. Alldeles för brant uppför, och utför.

Börjar lugnt och långsamt. Där finns en molande ömhet under ankeln, men har den inte minskat? Ökar farten efter ett par kilometer. Oförändrad status av ömhet. Vinklar upp i tre grader backe. Kör en kilometer. Ojoj, formen har visst åkt ner i källaren. Ser förbannad ut i spegeln mittemot. Bra där. Svär lite, bit ihop. Du har ett möte med Snömannen som väntar.

Typisk snöman:

Stiger av en timme senare. Det finns hopp. Tycker mig se ljuset genom hålfoten. Kanske kan det ändå gå det här. På måndag kommer doktor Klas kolla läget, ställa diagnos.

Nu mot Götlabörg och Bokmässa. Låta foten gunga i kulturens vagga ett par dagar. Möjligen marinerad i ett bättre rödvin. Universalmedicin mot alla krämpor.

Typiskt bokmässa med bättre rödvin:

/fortsättning följer …/

---

En vänlig själ mailade och undrade vart jag tagit vägen. Inte en blogg på 12 dagar.

Oj, har tiden gått så fort. Jag räknar på fingarna. Jag räknar på tårna. Inte någon löpning på 18 dagar.

Nä, jag har inte direkt tagit vägen någonstans. Jag har gått omkring och dragit foten efter mig. Fotskadan från Ö till Ö har inte släppt. Den har blivit bättre, men inte bra. Jag tänkte att en stukning ska väl släppa vad det lider. Det var kanske inte så bra att springa 35 kilometer med stukad fot, men no pain no gain, som vi gamla Ö till Ö:are brukar säga.

Jag tog faktiskt några stapplande löpsteg i går. 30 min cykel och 30 min ultralugn löpning. Gick rätt ok, ingen smärta nedåt i steget, ska bara akta mig att vrida åt sidan. Fortfarande öm på sidan idag.

Kan det vara en spricka? Borde jag ta mig till en doktor för en magnetröntgen? Eller är det bara det åldersstigna köttet som är segt i läkningen?

Lite orolig är jag. Himalaya närmar sig.

Jag har kanske inte nämnt Himalaya? Himalaya 100 Miles Stage Race. Start den 24 oktober i Bagdora i norra Indien. Tanken är att jag ska springa där. Värsta tänkbara löparäventyret. Har sedan länge haft rubben klar för reportaget. ”Gysing i Tibet” (släng dig i väggen, Tintin, och Milou får inte heller hänga med).

http://www.himalayan.com/

Det är löpning på hög höjd, om man så säger (jag är inte helt på det klara med vad jag gett mig in på, men det är jag å andra sidan aldrig … går det så går det …):

Men jag tror det blir knepigt att ta sig runt med en fot.

Den här killen sprang där förra året, han använde definitivt båda fötterna:

Idag blir det i alla fall simträning. Man kanske kan kråla sig uppför de tibetanska branterna?

Nåja, hoppet är det sista som överger en löpare i uppförsbacke. Om en vecka hoppas jag det här är blott en fotnot i min löparhistoria!

/to be continued …/

---

Det har varit en omvälvande vecka.

Först tog man sig runt från Ö till Ö och i mål. Efteråt har jag hasat runt som en pensionär med ena foten i bandage. Man har varit en svårt vrickad redaktör (värre än vanligt). Men jag tänker att är det så här ålderdomen ska bli så är det ingenting att vänta på. Bäst att göra allting nu. Ska bara bli  bra i foten igen. Den börjar faktiskt bli bättre. Jag kan vicka fram och tillbaka på tårna utan att det gör ont. Jag kan vinka lite med fotbladet utan att det gör ont. Svullnaden har gått ner.

Lyckligtvis har jag ett arbete som kan utföras i horisontellt läge. Jag kan ligga med foten i högläge och datorn lutad mot en kudde på magen, och skriva storyn om Ö till Ö.  Författaren Marcel Proust låg också och skrev i sängen. Inga jämförelser i övrigt. Och nej, jag tänker inte döpa min story om Ö till Ö till ”På spaning efter den ö som flytt”. Vi fick ju fatt i dom, jag och Totte, varenda en!

Här är vi på väg mot en typisk ö:

(Foto: Jakob Edholm. Ö till Ö.)

Nu har det gått snart en vecka sedan jag kravlade mig upp på land och det underliga har inträffat; jag längtar tillbaka. Det är en farlig tävling, Ö till Ö. Jag är rädd för att den är beroendeframkallande.

Doktorn, doktorn, finns det något vaccin?

---

Just åter Utö och Ö till Ö. Någon längre version mäktar jag icke med just nu, det var en lång dags färd mot natt. Men vi kom i mål, VI GREJADE DET!!!

En makalös tävling i spektakulärt landskap, massor av väder, ohyggligt mycket vatten, roliga människor, lysande arrangemang (stor eloge till alla huttrande funkisar på alla möjliga och omöjliga ställen ute på öarna och i båtarna!!), hisnande löpning (ja vi får väl åka rutschkana då), väldiga vågor mot Mörtö och gungande surf turf …. och väl i mål och i säng, en kropp som  ångade som ett  … ångkraftverk (ska vi sova på balkongen? …) fram till gryningen.

Några bilder.

Mössa. Blir fin att ha i Eriksdalsbadet:

Ful fot: Trampade snett på Käckskär, det sa klick under ankeln, men ok att springa, inte lika ok en timme efter målgång på väg ur bingen för att ta sig till middagen. Rullator, någon?

Vägen dit och vägen hem (Stockholms skärgård, behöver man så mycket mer?):

Dagen efter (men kolla, där är ju backen upp mot mål från i går):

Längre version följer i gammelmedia!

Nu är badsäsongen definitivt över!!

---

Ja, alltså, i morgon far båten ut med alla som ska tävla. Och så ytterligare en natt (kort) innan start. Snuvan borta (ta i trä, igen), sista träningspasset avklarat (2 km i morse med sonen … till radiohuset och tillbaka, återhämtning halvvägs på en parksoffa … hoppas det finns parksoffor på Ornö), och nu vill jag bara hoppa i den där förbannade böljan grå – som det ser ut nu lär den inte vara särskilt blå på måndag. Blött i havet, regn på land, hurra, man slipper packa ner solkrämen!

Förbannade, ska jag kanske inte säga. Det är ju det stora äventyret som väntar. Men förberedelserna inför en sådan här grej känns outsägligt långdragna. Det är liksom inte bara att ställa ut skorna och hoppas på att man kommer i mål. Man måste planera också. Ha tålamod. Läsa väderleksrapporter. Om och om igen. (Men till vad nytta, vädret blir ju aldrig perfekt ändå …).

Och så har man kollega Sofie Lantto som sätter skräck i en. Hon har gjort Ö till Ö en gång tidigare (och ska nu göra det igen med syster Lisa). Sofie säger att det var det jobbigast hon har gjort. Värre än den beryktade Norseman, värre än två förlossningar.

Norseman har jag ingen erfarenhet av. Förlossningar har jag dock erfarenhet av, om än icke på det direkt personliga planet (men jag har i alla fall fått prova på  lustgasen ett par gånger, hur kul som helst). Det har dock förts en och annan diskussion om smärta genom åren, om att ett maraton eventuellt skulle gå att jämföra med en förlossning. Där har jag alltid (mycket smärtsamt) fått stryka på foten. Men nu!

– Fött barn, säger du. Ja, ja, men det är skillnad på smärta och smärta. Ö till Ö är som att föda trillingar. Minst!!

Hoppas alltså på den totala förlösningen på måndag – hoppas på att gå i mål – och helst utan bäckenbottenupplösning!

Ö till Ö light (med amfibie modell soft):

---