Fotfel och havslängtan

Just åter Utö och Ö till Ö. Någon längre version mäktar jag icke med just nu, det var en lång dags färd mot natt. Men vi kom i mål, VI GREJADE DET!!!

En makalös tävling i spektakulärt landskap, massor av väder, ohyggligt mycket vatten, roliga människor, lysande arrangemang (stor eloge till alla huttrande funkisar på alla möjliga och omöjliga ställen ute på öarna och i båtarna!!), hisnande löpning (ja vi får väl åka rutschkana då), väldiga vågor mot Mörtö och gungande surf turf …. och väl i mål och i säng, en kropp som  ångade som ett  … ångkraftverk (ska vi sova på balkongen? …) fram till gryningen.

Några bilder.

Mössa. Blir fin att ha i Eriksdalsbadet:

Ful fot: Trampade snett på Käckskär, det sa klick under ankeln, men ok att springa, inte lika ok en timme efter målgång på väg ur bingen för att ta sig till middagen. Rullator, någon?

Vägen dit och vägen hem (Stockholms skärgård, behöver man så mycket mer?):

Dagen efter (men kolla, där är ju backen upp mot mål från i går):

Längre version följer i gammelmedia!

Nu är badsäsongen definitivt över!!

---

Ja, alltså, i morgon far båten ut med alla som ska tävla. Och så ytterligare en natt (kort) innan start. Snuvan borta (ta i trä, igen), sista träningspasset avklarat (2 km i morse med sonen … till radiohuset och tillbaka, återhämtning halvvägs på en parksoffa … hoppas det finns parksoffor på Ornö), och nu vill jag bara hoppa i den där förbannade böljan grå – som det ser ut nu lär den inte vara särskilt blå på måndag. Blött i havet, regn på land, hurra, man slipper packa ner solkrämen!

Förbannade, ska jag kanske inte säga. Det är ju det stora äventyret som väntar. Men förberedelserna inför en sådan här grej känns outsägligt långdragna. Det är liksom inte bara att ställa ut skorna och hoppas på att man kommer i mål. Man måste planera också. Ha tålamod. Läsa väderleksrapporter. Om och om igen. (Men till vad nytta, vädret blir ju aldrig perfekt ändå …).

Och så har man kollega Sofie Lantto som sätter skräck i en. Hon har gjort Ö till Ö en gång tidigare (och ska nu göra det igen med syster Lisa). Sofie säger att det var det jobbigast hon har gjort. Värre än den beryktade Norseman, värre än två förlossningar.

Norseman har jag ingen erfarenhet av. Förlossningar har jag dock erfarenhet av, om än icke på det direkt personliga planet (men jag har i alla fall fått prova på  lustgasen ett par gånger, hur kul som helst). Det har dock förts en och annan diskussion om smärta genom åren, om att ett maraton eventuellt skulle gå att jämföra med en förlossning. Där har jag alltid (mycket smärtsamt) fått stryka på foten. Men nu!

– Fött barn, säger du. Ja, ja, men det är skillnad på smärta och smärta. Ö till Ö är som att föda trillingar. Minst!!

Hoppas alltså på den totala förlösningen på måndag – hoppas på att gå i mål – och helst utan bäckenbottenupplösning!

Ö till Ö light (med amfibie modell soft):

---

Hemma på kammaren och kurerar en liten förkylning och testar hur mycket prylar man kan få in mellan huden och en kroppsnära våtdräkt. Knepigt. Stoppar man in en vattenflaska där fram ser det ut som om man är i tredje månaden. Det går ju inte an, det är ju fotografer ute bland skärgårdsöarna på måndag.

– Hå, hå, vadå tufft race, kolla in killen med kulan!

Hur som helst, det där är ju en annan slags löparverklighet än den i t ex Hälsoloppet, som gick av stapeln i Huddinge i går. En mil på snabb bana, fast med en jättebacke någonstans på mitten, enligt brorsan, som var där, och menade att det där med snabbheten ska man inte överdriva. Man fick ju springa backen två gånger.

En dag tänker jag att jag också  ska springa fort igen, springa allt vad jag kan i nästan inga kläder alls. Göra burnout, men utan gummidräkt. Inte riktigt där än.

Brorsan drog på fint, satte pers med 41.48, och gick första gången under 42 på milen. Det var han mycket lycklig över i mobilen ända tills batteriet (lyckligtvis) tog slut.

Och redaktören för webben här, Jonas Lund, sprang in på 37.55, en sekund före grannbloggare Mårten Klingberg, som dundrade in på 37.56 … vilket hrn Lund förmodligen uppskattade något mer än hrn Klingberg … det är de små detaljerna som gör det, som vi i löparvärlden brukar säga … & andra sidan är sub 38 min på milen ett resultat som åtminstone jag skulle skryta hämningslöst med …

Nä, nu är det dags för en drink. En liter Enervit (som serveras under Ö till Ö).  Måste vänja magen, Enervit brukar vara … ja … skit … för mig. Ni kan ju tänka er, i gummidräkt. Eller, gör inte det!

Oj, blev visst lite för mycket Enervit …

---

Nedräkningen har börjat. Spänningen stiger. Tisdag idag. På måndag går starten 0600 i Sandhamn. Men jag är rädd för att mörka makter är i rörelse, sådana som vill mig illa. På T-banan i går morse, började mannen bredvid hosta oroväckande så fort jag satt mig ner. Lät som sista stadiet av  tuberkulos, eller åtminstone en förkylning from Hell. Bytte självklart vagn vid nästa station.

På vägen hem, en kvinna gick genom nästa hela vagnen för att sätta sig snett mittemot mig fast det fanns platser överallt. Hon började genast skrällhosta; visserligen höll hon armbågen över munnen, men hur bra täcker en armbåge? Jag kunde (nästan) se hur bacillerna, virusmolnen och allt som kan skada en amfibieman, slog ut som ett moln runt hennes underarm. Var hon en människa eller en demon? Jag reste mig förstås och bytte vagn.

Helgen har också varit kuslig. Små blåsor dök upp på tungan lördag kväll, typiska förkylningsblåsor, och visst kliade det lite på höger sida av halsen. Jag var tvungen att ligga nästan helt stilla i soffan hela söndagen. Tur det var triathlon på TV.

Lyckligvis finns det motkrafter. Föreståndaren för kvarerets lokala hälsokostbutik var idel öra, guidade entusiastiskt runt bland hyllorna. Det rök visserligen ur plånboken (en ny variant av att sälja sig dyrt) men nu är det pang på rödbetan för maximal prestation samt Röd Solhatt mot alla ondsinta virusdemoner.

Än är inte badsäsongen över! Sandhamn, here I come!!

---

Fredagsmys med Totte och en tub vaselin. Kan inte bli bättre.

Men för att ta det från början. Det var en sådan där träningsdag då arbetet kom emellan, det kan ju göra det ibland. Kom inte loss förrän kvart över sex på kvällen, men då var också barnen utfordrade och fastkedjade framför Barnkanalen. Smet ut i trapphuset med stor ryggsäck, mötte grannparet som var dressed for success. Kvinnan var klädd i något mycket kort, vinglade på mycket höga klackar och doftade parfym så jag blev yr.

– Äntligen fredag, sa mannen, och tittade på min ryggsäck.

– Äntligen fredag, sa jag.

De frågade inte vart jag var på väg. Ville nog inte höra svaret. Kufen i huset håller man bäst på lagom avstånd.

Tog tricken till Hammarbyhöjden, Totte var inte hemma än, satt i bilkö. Bytte om på hans uteplats, la upp grejerna på ett utebord. Vaselin i grenen, vaselin i nacken, vaselin under armarna. Man vill ju undvika friktion så här en fredagskväll. På med gummidräkten, och så dök Tottes grannar upp.

– Jaså, det är dags nu igen, log de.

– Det är dags nu igen, sa jag.

– Ja, själva har vi bara varit ute med hunden i skogen, sa de.

– Inte så dumt det heller, sa jag.

Sen kom Totte, och han gled snabbt i gummidräkten och så bar det iväg. Generalrepetition inför Ö till Ö. Paddlar, rosa dolme, gummidräkt, visselpipa, första hjälpen, simglasögon – amfibiemän kan aldrig få för mycket av prylar.

In i Hammarbyskogen och ut vid Järlasjön, solen på väg ner över Hammarbybacken. Ner i Järlasjön, vältempererad, säkert 20 C, förmodligen inte lika varmt ute i Sandhamn den 2 september, men verkar lovande – TA I TRÄ!

Vi kajkade på, under bron till Sicklasjön, förbi bryggor med svärmande par. Kyssandet upphörde för några sekunder när vi forsade (nåja) förbi. Över sjön svävade en luftballong, kanske med turister och guide.

– In Sweden we have very big beavers!

Efter drygt 1500 meter upp på en brygga, där stod en nybadad kvinna i vuxen ålder. Hon frågade intresserat vad vi höll på med, och när vi svarat på frågan berättade hon att hon en gång simmat fyra gånger runt en ö, och att det känts långt. Sedan tog hon på sig underbyxorna.

Vi började springa, solen hade gått ner, gatubelysningen var på och det var ganska så magiskt. Strax var vi hemma hos Totte igen, och vi lovade till avsked varandra högtidligt att inte bli sjuka nästa vecka.

Så här ser f ö en riktig bäver ut (inte särskilt lik Totte … eller mig … ingen av oss har pröjsare):

---