Baywatch

Börjar få vårkänslor. Fortfarande isvindar ute, men ryggen ok, snuvan borta! Benen sega, men det går att ändra på. Bara springa, och springa, och springa. Tänkte göra det i Portugal nästa vecka. Flyget går på lördag. Runners World kör löparvecka. Löpa med läsare i både korta och långa meningar. Löpa mellan raderna? Börjar jag bli flummig nu? Nog bara våryra.  De läsare som springer om mig kommer jag skriva elakt om i bloggen. Nä skoja bara. Det är ju vägen som är målet. Det vet ju alla?

Herr sportchef LG Skoog har lagt ut ett långpass på mig och Emelie  från bloggen här bredvid, Emelie som ju tycks kunna springa hur långt och hur högt som helst och bara skratta hela vägen in i mål. Jag har härmed bestämt att Emeile får springa längst fram och jag springa och småle så där lite lagom ansträngt längst bak. Har vi tur får vi se rosa flamingos på vägen. Har vi otur får vi hoppa över en orm. Jag gjorde det en gång för länge sedan på ett långpass i Portugal. Gav extra driv i steget i ett par hundra meter.

Om man sen springer i rosa tights (tips där LG!) kan man också dra till sig intresserade blickar från en flock flamingos:

/ to be continued …/

---

Hemma igen. Hai ho hum. Har ett par eländiga dagar bakom mig, och är, för den delen, också mitt i en. Min rygg gillar inte långa flygresor. Ut ur flyget på Arlanda, med en träsmak värre än ved, upp med ryggsäcken (tung) på axeln, och där drog det direkt till i ryggslutet. Början på ett ryggskott. Pang!

Där är vi nu. Groteskt förkyld är jag också! Ur näsborrarna – syndafloden! Är detta slutet? Lägg därtill att jag vaknar halvfyra varje morgon av den jämrans jetlagen (och somnar i fåtöljen fem minuter in i Aktuellt varje kväll). Men är det någon som tycker synd om mig för det? Ingen, säger, ingen. Lyckligtvis är min självömkan av yppersta världsklass.

Tröstar mig med en avskalad bild från Tokyo, en hårdkokt teaser inför Påsken. I Japan kör man inte med sexpack! Där äggar man en åt gången … ock ock ock ….

Längre rapport i RW no 5.

---

Man kasta inte in hadduken i alla fall!

Och man behöver inte vara jetlaggad för att vara trött i Tokyo!

Nu mot Venus Fort, för & shoppa loss lite. Där ligger Ålle och NK i lä!

---

Har nu börjat landa så smått i stan, och då är det förstås dags att åka hem igen. Det är mycket trevligt här, allting är så välordnat. Alla bockar och ler och är snälla. Jag bockar och ler och är snäll. Det är så det ska vara. Civliliserat.

Vaknade lite chockad i morse. Det regnade. Hade alldeles glömt bort att det kan regna i Tokyo. Grått och kallt. Vart är världen på väg?

Lyckligtvis har jag lokaliserat ett badhus i krokarna, Ariake Sports Center. Idag blev det detut i japanskt badhus. En 25-metersbasssäng på fjärde våningen i en mycket futuristisk byggnad. Alla byggnader är mycket futuristiska i Tokyo Bay Area.

Sen blev det förstås lite Lost in translation. Jag klampade glatt in i mina egna, gamla badtofflor, vackert patinerade efter år av strandliv på Öland. Men där blev det stopp. Mina badtofflor var förbjudna. Sen hoppade jag ned i en ledig bana. En ledig bana i Tokyo tänkte jag, nästan för bra för att vara sant. Det var det också. Efter 25 meter knackade någon på ryggen. Den banan var bara för gåbadare. Men jag hittade en annan bana med bara några gubbar i, och körde på. Där hann jag inte heller mer än 25 meter förrän jag fick en ny knack på ryggen. Paddlar fick man inte köra med, det var en säkerhetsrisk. Jaja, tänkte jag, man får ta seden dit man kommer. Av med paddlarna och kajka på. Men hann inte mer än 25 meter förrän jag fick en ny knack på ryggen. En japansk gentleman pekade upp mot bassängkanten, där stod en grupp på minst 50 japanska kvinnor i vuxen ållder. Banorna var reserverade, förklarade mannen, och pekade på en tredjedel av bassängen där inga banor var markerade. Där gick det bra att simma. Ii banorna skulle det nu bli vattengympa. Det var lite trångt i friytan, om man säger så, jag fattade bättre att paddlarna där kunde ses som ett dödligt vapen.

Men med mitt sedan några dagar buddistiska sinnelag (eller om det bara är jetlagen, som håller i), så tog jag det hela med upphöjt lugn. Körde intervaller på 50, blev nog 55 inklusive slalom. Vattentempen låg säkert runt 30 C, kände mig  rätt mosigt efter ett tag. En japanska som simmade som en delfin, visade vänligt hur jag skulle sätta ner händerna lite mer vinklat i vattnet. Jag fölljde hennes anvisningar, men inte gick det fortare för det. Det är svårt att lära gamla löpare simma.

Och så in i gråzonen mellan det privata och det offentliga. In på Toto. Den här varningstexten sitter på muggen. Har jag förstått den rätt är det farligt att kasta vatten på muggen, den kan då bli strömförande. Kanske inte den mest ärofulla av dödar, om den skulle inträffa. Så inte sitta där i onödan ….

Och instrumentpanelen vid sidan, jag har inte rört den än. Men det kliar i fingarna. Bara trycka en gång, se vad som händer.  Jag tror jag vet vad som händer, och jag tror inte jag vill att det ska hända. Det kommer ta en ändalykt med förskräckelse . Men här är krafter starkare än mig själv i rörelse … whooohaaaaaaa …..

Nu mot tunnelbanan, och en massa japanska tecken att tyda. Undrar varje gång om jag nånsin ska komma hem igen …  hittills har det gått bra.

Banzaiii!!!!

---

Jag hade inte tänkt skriva något än på ett par timmar, men så såg jag en målinriktad Mårten här i bloggen bredvid (själv är jag … numera … mer buddistiskt lagd, vägen är målet, e t c) beklaga sig över knepigt statistikinhämtande från Japan och klockan är ju ändå halvfyra på morgonen här i Tokyo, så det är väl lika bra att sätta igång.

Jag tänker inte beklaga mig. Inte sucka och stöna över förkylning (host host), för få långpass, yrslig jetlag, hög ålder, och annat ovidkommande. Jag står för den jag är, jag är en 3.23.17-löpare, varken mer eller mindre (om jag klockat mig själv rätt).

Det var segt  från början till slut. Tunga ben, trög hjärna. Obs, detta är inget beklagande, bara kalla fakta! Orkade knappt göra någon high five med publiken, en alldeles fantastiskt entusiastisk sådan. Jag la inte ens in en extra växel vid fyra mil, när jag passerades av två unga japanskor med Musse Pigg-öron och prickiga klänningar. Kul att i alla fall Musse är pigg, tänkte jag generöst.

(här med hela tjocka släkten…):

Det var sol över Tokyo vid starten, fast den hade svårt att leta sig ner mellan de väldiga skyskraporna i Shibuya. Jag sprang i linne, gillar att färdas lätt, men tänkte i början att jag nog slagit an på den sista färden,  tempen låg runt fyra grader i skuggan. Det blåste fint också, där kom en och annan vindpust som fick bröstkorgen att hoppa till som om den fått en hink kallt vatten över sig. Whoooaahhh … friskt. Men värmen steg efter någon mil, och tår och fingrar tinade upp.

I mål kom jag i alla fall, och absolut lycklig för det. Nu får det bli fler långpass framöver, eller om jag ska satsa på kortare lopp, just nu känns 60 meter som ett lockande alternativ, lite retro så där. Hade ju också klassrekordet på distansen i gymnasiet på 1900-talet.

Längre rapport följer i papperstidningen!

Tempo tempura? Friterad löpare, tänkte jag. Fast det blev förstås mer av  frysvara … men ni fattar säkert.

Och kolla, nu har de öppnat frukosten! Konnichiwa Japan!

Efter frukost? Kanske dansa loss stelbenen lite:

---