Att lära gamla hundar sitta

   Här kommer ett inlägg om GPS klockor som jag aldrig trodde skulle komma ifrån mig. Det var inte alls det jag hade tänkt skriva om idag, men så råkade det bara bli så. Innan ni totalt idiotförklarar mig får ni ha i åtanke att jag är så gammal att jag faktiskt hade skrivmaskin istället för datorkunskap under högstadiet och att jag inte ägde en mobiltelefon förrän jag var 24 år och att all teknik på något mystiskt sett oftast slutar fungera när jag försöker använda den.

   Nu är tre veckor i Tignes över. Tiden har gått fort och dagarna har fortsatt att rulla på under modellen träna, äta, vila, umgås på repeat. Jag har aldrig varit riktigt bra på att logga min träning och föra träningsdagbok. Jag har ganska många klottriga träningsdagböcker under åren, men ingenting kontinuerligt eller väl sammanställt. När jag var yngre var jag väldigt nöjd när jag hade en enkel fungerande klocka som gick att ta tid med, 69 kr på Claes Ohlson tyckte jag var en utmärkt klocka. Idag är det nästan pinsamt att erkänna att jag ibland har sprungit intervaller med en ”vanlig klocka” genom att ha tittat på om sekundvisaren har gått ett, två, tre eller fyra varv. Eller att jag har tittat på en väggklocka när jag har sprungit ut och sedan kollat på klockan igen när jag kommit hem och därefter uppskattat sträckan utifrån om jag sprang snabbt, medel eller lugnt.

   När jag började med skimo och att springa i bergen insåg jag att jag inte alls hade den här inbyggda känslan för hur långt, länge, hur snabbt och hur många höjdmeter jag färdats eftersom allt var nytt för mig. Inte för att man faktiskt behöver veta, det går ju finfint att bara vara ute tre timmar ändå utan någon som helst aning om hur långt, snabbt eller hur många höjdmeter man tagit sig och man får ju ut precis lika mycket av träningen som om man hade vetat det. Men när jag tävlar är det ändå lite kul att veta vad en viss träning har bidragit till. Även om jag sällan tittar tillbaka och försöka kopiera föregående träning, eftersom kroppen och de yttre förutsättningarna alltid ser lite olika ut, kan ändå en träningslogg vara en bra grundmall för om en träningsstrategi har varit lyckad eller inte.

   Under det här lägret har jag varit ganska bra på att komma ihåg att ta på min nya suunto klocka, ladda den och använda den vid träning. Jag kände att det är ganska meningslöst att den ligger ouppackad i förpackningen ytterligare ett halvår bara därför att jag är lat. Det är även pinsamt att fråga någon annan hela tiden hur långt vi gått. Jag gjorde ett försök med pulsband i början av lägret och använde det ett par gånger, men där någonstans gick gränsen för hur många parametrar jag tycker är kul att mäta. Jag känner väl själv om jag flåsar eller inte och tar inte frivilligt på mig det där andningskomprimerande bandet.

   Jag vet att en anledning till mitt inneboende motstånd mot att alltid exakt mäta min träning är att jag alltid har tävlat ganska flitigt året runt. Jag känner att jag mäter mig på tävling och då tycker jag att det är lite jobbigt att behöva göra det precis varje dag imellan. En annan anledning är att jag aldrig gör särskilt spektakulära saker på mina träningar, jag har ganska få pass om jag skulle kunna skryta om, så det är kanske ren självbevarelse drift. En tredje anledning är att jag inte tycker att det är tillräckligt intressant och att jag är oteknisk och tycker det är krångligt att lära mig alla funktioner. Jag får panik när jag ska köra intervaller och inte kan hitta en enkel tidtagarklocka utan klockan bara står och räknar på en massa annat ointressant som jag inte vill veta. Dessutom litar jag inte speciellt mycket på GPSen eftersom den ibland kommer med en del orimliga påståenden. T.ex att jag i somras sprang 1 km på 3.03 mitt i ett traillopp. (Det var visserligen ett kort stycke med asfaltsväg och jag sprang snabbt eftersom jag försökte komma ikapp, men ändå, så pass bra fartkänsla har jag att jag vet att jag inte sprang på 3.03 efter 4 timmar i bergen.) Andra gånger när jag tittar känner jag tvärtom, så där långsamt sprang jag faktiskt inte.

   Men det där är ju småsaker, i det stora hela är det ju jättebra med en klocka som kan göra en massa saker, ungefär som mobiler idag. Jag vet att jag blev totalt idiotförklarad av min bror för 10 år sedan när jag skaffade min första mobil och den bara kunde ringa och smsa. Eftersom det var min första mobil insåg jag inte att en mobil behöver kunna göra mer än ringa och smsa. Likadant kommer det säkert att vara med klockor för mig, jag kommer sakta men säkert inse att en klocka behöver kunna mycket mer än att ta tiden.

   Tillbaka till detta treveckors läger har jag med min klocka mätt att jag har tränat 75 timmar, plus några timmars stryka, varav 28 400 höjdmeter på skidor, 240 km löpning med 7000 höjdmeter. Efter det är jag i alla fall i bättre form än när jag kom till Tignes och jag har gjort vad jag har kunnat för att kunna vara med och konkurrera på lördagens The North Face Endurance Challenge 50 miles i San Francisco. Fram till dess blir det vila, lugn löpning och en massa mat. Min mage har läckt som ett såll de senaste dagarna, men nu har jag börjat kunna fylla på igen så de första timmarnas väntan på Geneves flygplats har jag spenderat ätandes. Fast jag delade med mig lite till alla söta gråsparvar som höll mig sällskap. Jag fick även ta kort på två återförenade Marokaner som delade en baguette och en hummus skål. Väldigt trevligt med en uteservering på flygplatsen, det borde alla flygplatser ha!

                                                                           Photo: Emelie Forsberg