Ann-Sofie Forsmark står uppflugen på en sten halvvägs upp på Åreskutan och viftar med den välkända gula plastpåsen.
– Ska du ha en Djungelvrål?
Vi befinner oss på träningseventet Workout Åre, och toppturen upp på skutan, ledd av Ann-Sofie och hennes kompanjon Magnus Hagström. Det brinner rejält i mina lår och vader efter den branta stigningen och jag har inget emot att stanna för att tacka ja till hennes erbjudande.
– Djungelvrål är värsta bästa ultrakäket, säger hon, och skakar fram ett par salta bitar.
Om någon vet vad som är värsta bästa ultrakäket så är det Ann-Sofie Forsmark. Så sent som i april gick hon och vann sitt allra första 100 miles-lopp, alltså drygt 16 mil löpning: Täby Extreme Challenge norr om Stockholm. Hon avverkade de 16 varven på milbanan på 21 timmar, 57 minuter och 34 sekunder. Och den mest uppenbara frågan är förstås VARFÖR?
– Långt blev min grej, konstaterar Ann-Sofie med en axelryckning, när vi både klättrat upp och sprungit nerför skutan och välförtjänt vilar benen i varsin fåtölj.
– Jag har väl inte den klassiska kroppen för att springa långt, men jag tror inte heller att det är vi som springer ultra som brukar vara spinkigast, utan det är nog de som springer maraton. Men jag började inte springa utifrån min kroppstyp, utan för att jag ville springa.
Ann-Sofie är lång och muskulös, men man fick ändå intrycket att hon flöt över marken när hon tassade upp och ner för berget idag, för att hålla ihop den allt mer utspridda gruppen. Som om det inte finns något motstånd eller som att hon inte vägde mer än några gram.
– Jag önskar att jag hade en bra story om hur jag blev ultralöpare, men jag har inte det, säger hon och gräver lite i dagens andra Djungelvrålpåse.
Första gången Ann-Sofie hörde talas om ultralöpning var när hon läste Mia Thomsens blogg Marathon-Mia för två år sedan. ”Och hon verkade ju normal”, som Ann-Sofie uttrycker det. Vid den tiden var Ann-Sofie nyseparerad med en liten dotter, mitt i en livskris, och letade efter en utmaning – något helt nytt. Och plötsligt var hon anmäld till Täby Extreme Challenge 2011.
– Jag hade sprungit maraton fyra år tidigare och det här loppet var bara fem mil – det är ju bara åtta kilometer längre än en mara. Så omställningen var inte så stor, säger hon.
Under det loppet hände något. Ann-Sofie berättar att hon träffade trevliga människor i alla åldrar, som visade en enorm ödmjukhet. När hon själv sprungit klart och varit hemma och duschat vände hon tillbaka till banan för att kolla på dem som skulle springa riktigt långt. Detta handlar om mer än bara löpning.
Ultralöpning må låta segdraget och meditativt – och det är det också. Men Ann-Sofie Forsmark har även fått sin beskärda del av plötsliga pulshöjare i livet.
Ett halvår efter separationen från dotterns pappa träffade hon sin nuvarande pojkvän Niklas. Tre veckor efter deras första dejt fick han beskedet att han måste få en ny lever för att inte drabbas av cancer. Det blev en minst sagt turbulent inledning på förhållandet, och fyra månader efter att Niklas sattes upp på väntelista för transplantation kom samtalet han väntat på och bävat för. Han hade en timme på sig att komma till Huddinge Sjukhus. Det fanns en lever som passade honom.
– Han fick en minuts betänketid. Och det var ju självklart, det gick ju inte att säga nej till det. Men det var lite mycket där i början, säger Ann-Sofie eftertänksamt.
På ett pass med en löpargrupp ett halvår senare kom nästa skakande upplevelse. En bekant till Ann-Sofie miste livet vid ett plötsligt hjärtstillestånd, och hon var själv med på passet och såg det hända.
– Jag tycker att det är jätteläskigt fortfarande varje gång jag tränar i grupp och vet att folk kommer att anstränga sig hårt. Jag är överlycklig när jag har haft en grupp så här som under toppturen och ingenting har hänt, säger hon.
Som om det inte vore nog med elände fick Ann-Sofie ytterligare ett halvår senare ett telefonsamtal från Niklas – från akuten. Han hade drabbats av tarmvred.
– Då var det ju inte så kul, det var livshotande, men nu i efterhand kan vi skratta åt att han frågade akutläkaren ”Kan … det … ha … att … göra … med … att … jag … dansade … breakdance?” Läkaren sa ”troligtvis inte”, men att han ju inte behövde dansa mer breakdance. Just in case.
Ann-Sofie har alltid känt sig tacksam för livet och hälsan, men de senaste årens dramatiska händelser har förstås hjälpt henne att fila till sina värderingar och prioriteringar. Hon vet vad som är viktigt i hennes liv – och det är varken flådiga prylar eller hembakta cupcakes.
– Jag tror man ska göra det bästa av det man har, varje dag. Att man är här för att må bra och lämna goda avtryck efter sig i livet. Vad är det man vill vakna till varje morgon? Det har jag funderat mycket över och just nu är jag väldigt lycklig över att känna stor glädje och mening med mitt liv. Förhoppningsvis delar jag med mig av den glädjen till flera.
Fjällbrud i storstan
Tillbaka på Åreskutan. Den branta Tottbacken är avklarad och vi ska ta in på sommarleden upp till toppen. Ann-Sofie står och ser ut över en fullkomligt makalös utsikt och väntar in de sista i gruppen. Magnus Hagström har redan dragit iväg uppför berget med en svans av de snabbaste löparna bakom sig.
– Nu är han i sitt esse. När han får slita av sig tröjan och dra iväg med ett helt gäng brudar, skrattar hon.
Själv verkar Ann-Sofie överväldigad av upplevelsen att vara just här. Just nu.
– Är det inte fantastiskt, hojtar hon. Det är ju sjukt att man jobbar – och så är man här! Att jag får betalt för detta!
Ja, det här är Ann-Sofies hemmaplan. Hon har jobbat och bott i Åretrakten tidigare och det märks att hon trivs här.
– Ser du det där långa fjället med mer snö på? Där bodde jag. Tror du att det var skönt att komma hem dit när man hade jobbat klart på Tott (partyhotell i Åre, reds anm.)? Jag var tvungen att köpa en fyrhjulsdriven bil för att överhuvudtaget komma hem.
Här är det något som inte stämmer. Ann-Sofie älskar fjället och passar in som en lämmel i den här miljön – men bor och jobbar sedan flera år i Stockholm. Varför?
– När jag blev gravid bodde jag i Östersund och trodde nog att jag alltid skulle bo där. Men både min och mitt ex familj bor i Stockholm, och då var det enklast att flytta dit när vi fick barn. Och nu när vi har separerat kan jag ju inte flytta om inte han också flyttar.
Men Ann-Sofie erkänner att hon inte känner sig riktigt hemma i Stockholm. Hon hittar till och med dåligt och är sällan inne i stan. Hon känner sig obekväm i fina citykläder och gillade att alla i Östersund gick klädda i skaljacka och buff.
Nu jobbar hon med revisorer på PwC i centrala Stockholm. Hon är själv utbildad civilekonom – men har sadlat om till hälsochef. En tjänst hon har drivit igenom själv.
– Det är det bästa du kan göra! Kom på ditt drömyrke, lägg fram det för dina chefer som något de verkligen behöver – och säg att du tar jobbet!
Ann-Sofies dagar går åt till att hjälpa sina 1 400 kollegor till ett mer hälsosamt liv. Om de vill.
– Mitt jobb är att göra det lätt för dem att välja att leva hälsosamt. Det ska finnas tillgängligt. Bra mat, stressförebyggande arbete och tillgång till träning. Sedan kan de välja att röka och dricka mycket ändå, men de ska inte kunna komma och säga att det inte fanns ett annat alternativ. För några år sedan var många nöjda med att det fanns fruktkorg och friskvårdsbidrag på jobbet, men idag är folk så mycket mer pålästa och vill ha mer.
Lite längre, lite tuffare
En stor del av Ann-Sofies fritid ägnas åt att – tillsammans med löparkollegan Madeleine Johansson – planera, arrangera och se till att genomföra Tjejmarathon (som trots namnet är öppet för båda könen). Det är ett ultralopp på drygt fem mil som arrangerades för första gången 2012, dels som ett välgörenhetsprojekt och dels för att stilla en inneboende ilska.
– Jag har länge irriterat mig på vilka signaler tjejlopp sänder, säger Ann-Sofie. Det ska vara lättare lopp och bara gullegull. Det är diskriminerande åt båda hållen. Män måste till exempel köra en halvklassiker om de inte vill köra hela, och det är nog många som inte klarar det och gärna skulle köra en tredjedel – det som idag är Tjejklassikern. Jag förstår att det är många som är ute efter en lugnare stämning och kanske kortare distanser, men skapa då en sådan klass för både killar och tjejer!
När tjejlopp kommer på tal tänder Ann-Sofie på alla cylindrar. Hennes glada ögon blir alldeles mörka och hon låter oerhört engagerad. Hon säger att hon måste tänka på sin egen dotter som är fyra år idag, och hur utbudet av lopp ska se ut när hon är tonåring.
– Jag är inte främst ute efter att man ska ta bort Tjejmilen, den är ju åtminstone en mil och inte en kortare variant av något annat lopp.
Hon berättar upprört om ett tjejlopp på fem kilometer, eller åtminstone nästan, som inte ens var kontrollmätt.
– Vilket lopp för män skulle komma undan med att inte kontrollmätas? Det är som att man inte ens tar tjejloppen på allvar, men det är minst lika mycket tävling och allvar när tjejer tävlar. Det är krig!
Irritationen födde Tjejmarathon och genast fick de frågan hur långt ett Tjejmarathon är, underförstått att det skulle vara kortare än ett traditionellt maraton. Men istället är det längre.
– Det finns ingenting fysiologiskt som säger att tjejer inte kan springa lika långt som män, bara att det inte går lika fort. Tjejer är uthålliga och tuffa, och vi ville visa det med vårt lopp. Loppet är över fem mil långt och alla kom i mål förra året! Jag vill att tjejlopp ska hylla vår kvinnliga styrka och inte locka med goodiebags.
Två dagar i rad
Den vanligaste frågan Ann-Sofie får är ”Springer du varje dag?”. Det gör hon inte. Hon springer faktiskt aldrig mer än två dagar i rad, men så har hon heller inte varit skadad eller sjuk på väldigt länge.
– Jag sover nitiskt, minst sju timmar per natt, och ser till att få sova mer än åtta timmar någon natt i veckan. Och jag håller inte på och återhämtningsjoggar så mycket, det tycker jag är onödigt för det mesta. Jag menar, när du har sprungit ett tufft pass – vad behöver kroppen då? Inte springa mer!
– Dessutom är många dåliga på att återhämtningsjogga. Så fort det känns bra ökar de lite, men de vet att de inte får öka för mycket – och så har de plötsligt sprungit ett mellanmjölkspass.
Ann-Sofie är medveten om att ultralöpning kanske inte är exakt vad kroppen vill ha, framför allt inte vad fötterna vill ha om man glömmer att ta hand om dem, vilket hon fick erfara efter TEC då Niklas fick klippa loss strumporna från hennes sargade fötter.
– Nej, att springa 16 mil är kanske inte hälsosamt. Det har jag aldrig sagt – men jag måste leva extremt hälsosamt för att klara av det. Jag gör mycket runt löpningen som är bra för min hälsa.
Ja, Ann-Sofie förberedde sig minutiöst inför årets TEC-lopp, såväl mentalt som fysiskt. Hon berättar att den största utmaningen under loppet inte var det fysiska, längden på loppet, tristessen – eller ens det nedfallna trädet som hon beskriver som just ett nedfallet träd under de första varven, men som kändes som Mount Everest på varv 14, 15, 16. Nej, det var sömnen. Kraften i behovet att sova förvånade henne.
– På slutet var jag så trött att jag inte kunde räkna ihop ett plus ett, och det sista varvet tog två timmar. Jag har mycket tid att hämta in nästa gång jag kör.
För Ann-Sofie är inte färdig än. Först gäller det att springa under 20 timmar på Black River Run, ett 16-milalopp nu i september – och hon är också sugen på Bislett 24-timmarslopp på bana inomhus i Oslo.
– Samtidigt har jag ju svårt för inomhusbanor. Jag springer ju för att få vara ute. För att få vara ute i naturen.
Så tränar Ann-Sofie
Ann-Sofie anpassar sin träning efter hur veckorna ser ut, men följande pass ser hon till att klämma in (just nu är Ann-Sofie gravid, men annars ser veckorna ut ungefär såhär):
Pass 1, 2 Ett transportpass löpning hem från jobbet och tillbaka till jobbet morgonen efter. De passen är cirka 6-8 km långa.
Pass 3 Ett styrkepass i veckan, oftast i samband med att hon är i lekparken med dottern. Det blir lite blandad styrka med egen kroppsvikt.
Pass 4 Ett intervallpass löpning.
Pass 5 Fredagar blir det långpass, ofta uppåt 4-6 mil. Helst i terräng.
Så äter Ann-Sofie
Ann-Sofie har fokus på ren mat och gärna ekologisk och hon bygger måltiderna kring grönsaker.
Frukost: Ägg, frukt och kaffe eller kesella och müsli.
Mellanmål: Ofta hembakt knäckebröd. Ibland med avokado.
Lunch: Bygger kring mycket grönsaker och lägger till protein, exempelvis lax eller kyckling och bra fetter. Hon äter ofta vegetarisk mat.
Middag: Samma som lunchen. Äter mer kolhydrater runt träningspassen.
Ann-Sofie tipsar – 3 drömställen för långpass
1. I Stockholmsområdet är det Görvelns slott med omnejd, i Järfälla kommun.
2. Att springa runt Frösön i Östersund är otroligt vackert. Vatten och utsikt över Rödön.
3. Jag bodde på Isle of Man i Irländska sjön ett tag, och att springa där är helt magiskt.
Fem snabba
Blir inspirerad av:
– Djeflaranamma! Naturen. Enkelhet.
Favoritresmål:
– Jämtland. Irland. Alla ställen där man kan vågsurfa!
Bästa kaféet:
– Något ställe där jag kan ta av mig skorna och sitta i skräddare och titta på folk.
… där jag beställer:
– En stor kaffe med lite mjölk och en gigantisk kanelbulle.
Onödig lyx jag unnar mig:
– Kanske inte onödigt, men jag lägger mycket pengar på dyr mat.
Här läser du Ann-Sofies blogg
