RW-poddens lyssnarundersökning gör vi för att kunna fortsätta utveckla innehållet i podden – och vi behöver din hjälp.
Vi genomför RW-poddens lyssnarundersökning för att få veta mer om dig som lyssnare – både när det gäller hur du ser på din löpning och vad du tycker om det vi gör och pratar om i RW-podden. I undersökningen ställer vi också några demografiska frågor kring ålder, livssituation, bostadsort med mera för att bättre förstå hur vår målgrupp är sammansatt.
Undersökningen tar cirka 8–10 minuter att besvara och innehåller frågor som:
Hur, var och när lyssnar du på RW-podden?
Vad för typ av innehåll föredrar du att lyssna på?
Hur och var tränar du helst löpning?
Som tack för hjälpen deltar du i utlottningen av totalt sju fina priser:
En träningshelg för två personer på Camp Järvsö, valfri torsdag–söndag. (Del i standardrum med dusch, helpension samt tillgång till träning och faciliteter. Totalt värde 9 500 kronor.)
Sista dag att besvara undersökningen är den 31 maj 2022. Resultatet av lyssnarundersökningen kommer att presenteras i olika former i RW-podden och RW:s olika kanaler under 2022. Vilka som har vunnit meddelas i våra sociala kanaler (vinnarna meddelas också personligen) – och i podden förstås!
Tack på förhand!
Anders Szalkai, chefredaktör RW Peppe & LG, RW-podden
När januarireorna drar igång blir många med oss sugna på att fynda nya löparskor. Är du också på skojakt? Läs den här checklistan innan du slår till!
Ett lyckat val av löparskor kan göra dem till din bästa träningspartner, medan ett felaktigt val kan förstöra mycket av träningsglädjen och i värsta fall leda till skadebesvär. Därför är det värt att lägga tid på att dels förstå vilka faktorer som är viktiga när du väljer dina löpträningsskor och dels att vara noggrann vid utprovningen i butik. Här är nio faktorer att ta hänsyn till inför valet av löparskor.
1. Fottyp
Det finns i huvudsak tre olika typer av fötter om man utgår från hålfotens utseende. Uppbyggnaden av fotvalvet säger nämligen en hel del om din fots funktion.
Har du låga valv (plattfot) tyder det på en fot med stor rörlighet i både fotleden och mellanfotens alla småben. Det indikerar att du bör satsa på en stabil träningssko.
Har du höga valv betyder det ofta en stram, rigid fot med dålig stötdämpningsförmåga. Den mår därför bra av en mjuk, stötabsorberande mellansula.
Har du fötter med medelhögt medialt valv kan du oftast välja en skomodell med en bra mix mellan stötdämpning och stabilitet.
Men man kan inte enbart bedöma foten i statiskt tillstånd för att välja rätt typ av löparsko. En löpanalys där man kan se hur foten beter sig under belastning måste till för att man ska kunna dra en definitiv slutsats (se punkt 2).
2. Fotens biomekanik
Foten har en egen sinnrik mekanism för att dämpa stöten från underlaget. Första markkontakten sker på fotens yttre kant, då oftast på hälen vid normal distansfart men hos vissa löpare längre fram på fotbladet. Sedan rullar man diagonalt över fotsulan genom steget, för att sedan sätta allt mer tryck på stortåleden mot slutfasen av markkontakten och i frånskjutet. Hela denna diagonala rörelse, från fotens utsida till insida, kallas för pronation.
Att pronera är alltså inget negativt, som man ibland kan förledas att tro.
Att pronera är alltså inget negativt, som man ibland kan förledas att tro. Pronation är en helt naturlig rörelse för att åstadkomma en mjuk landning mot underlaget. Det blir problematiskt först när pronationsrörelsen blir för stor (vilket är ganska vanligt) eller för liten (vilket är tämligen ovanligt).
Det är visserligen svårt att rent vetenskapligt bevisa att överpronation orsakar överbelastningsskador, men praktiska erfarenheter pekar på att fotens inåtrullning bör kontrolleras och hållas inom ett visst rörelseomfång.
En överrörlig fot blir ännu mer instabil i en sko med en tjock, mjuk sulkonstruktion vilket gör att hela rörelseapparaten belastas på ett ogynnsamt sätt. Och om en stram och stel fot placeras i en stabilitetsmodell med hårt mellansulematerial på skons insida blir också resultatet en felaktig belastning. En fot som egentligen rullar för lite mot skons stortåsida tvingas då ännu mer ut på lateralsidan av skons så kallade pronationsskydd.
En filmad löpsekvens på ett löpband kan enkelt analyseras av ett tränat öga. Därmed kan man fastställa hur du belastar din fot under löpningens stödfas. Ett sådant test kan specialiserade löpskobutiker, testcentra och vissa idrottsmottagningar erbjuda.
3. Kroppsvikt
En tyngre kropp fordrar en fastare och mer robust sulkonstruktion än en lätt kropp för att inte skons mellansulematerial snabbt ska komprimeras. Därför är det viktigt att större löpare inte stirrar sig blinda på att hitta en så lätt sko som möjligt. Snarare kan det för dem vara en smart strategi – också rent ekonomiskt – att titta efter skor med en kraftig uppbyggnad i mellansulan och extra förstärkningar i ovandelen. Lätta, mjuka mellansulor tappar tyvärr sin stötdämpande förmåga snabbt, vilket rent generellt betyder att skon får en sämre hållbarhet.
4. Löpteknik
Det är inte enbart din kroppsvikt som avgör hur pass lätta och smidiga löparskor du kan välja – även din löpteknik spelar en viktig roll. Vet du med dig att du har en hård fotisättning bör du välja en något mer robust uppbyggnad i mellansulan än om du tassar fram på lätta fötter.
Å andra sidan kan en sko med låg sulprofil bli ett hjälpmedel för att finslipa på din löpteknik. Det gäller då emellertid att använda en sådan lättviktssko med omdöme och successivt vänja kroppen vid den hårdare, mer direkta kontakten med underlaget. Den bör då vara en sko enbart för tempo- och löpteknikpassen.
5. Underlag
Löpning på asfalt och andra hårda underlag känns bäst om inte skon har en alltför aggressivt mönstrad yttersula. Materialet i den kan gärna vara av en relativt mjuk gummiblandning under mellanfoten, så att man får en lagom greppig känsla mot det relativt släta asfaltunderlaget. Är du en utpräglad hällöpare är det däremot bra om den slitageutsatta häldelen har mer hållbart carbongummi.
Ditt val av skor beror delvis på ditt val av underlag. Springer du mest på asfalt, blandade underlag eller på stigar i skogen?
Löper du på blandade underlag finns det bra kompromisser när det gäller yttersulans mönster och utformning. Dessa fungerar också bra på preparerade slingor i terrängen. För att få fullt utbyte av löpning i tuffare terräng bör du däremot satsa på en ren terrängsko (trail).
6. Träningsbakgrund
Jag vill direkt avskaffa begreppet ”nybörjarsko” i betydelsen enklare, billigare skomodeller. Den som är oerfaren och mindre vältränad behöver tvärtom extra mycket hjälp av en välkonstruerad sko. Därmed inte sagt att man måste snegla mot de absoluta toppmodellerna när man väl beslutat sig för regelbunden löpträning. Det finns i dag skomodeller i mellanprissegmentet som funktionellt sett är lika bra som de allra dyraste. Skillnaden ligger ofta i olika materialval och designdetaljer.
Den som tränar mycket (mer än fyra löppass i veckan) bör ha mer än ett par skor igång samtidigt.
Den som tränar mycket (mer än fyra löppass i veckan) bör ha mer än ett par skor igång samtidigt. Skornas mellansulor får då – precis som löparen – välbehövlig tid för återhämtning mellan träningspassen. Att rotera flera par löparskor gör också att man får en viss variation i belastningen och på så sätt minskar riskerna för överbelastning.
7. Skadeproblem
Att tro att vissa skadeproblem kan behandlas med en viss typ av sko är att ha en övertro på skornas förmåga. Men det finns absolut kopplingar mellan vissa typer av överbelastningsskador och valet av löparskor.
Det finns en koppling mellan skornas uppbyggnad i hälen och hälseneproblem.
Ett tydligt exempel på skornas inflytande i skadesammanhang är hälsenebesvär. En alltför snabb övergång från en skomodell med hög häluppbyggnad (vanligtvis 10–12 millimeter) till en sko med liten höjdskillnad mellan häl och tå (så kallat häldropp) brukar direkt ge sig tillkänna som ömhet i vadmuskulatur och hälsenor. Är man då inte uppmärksam och lyssnar till kroppens varningssignaler kan man lätt dra på sig långvariga och svårläkta besvär.
Skomodeller som man haft tidigare och som fungerat bra kan ge värdefull vägledning när man ska köpa nytt. Tänk bara på att inte alla skomodeller har en tydlig kontinuitet från år till år. Ibland sker det så stora förändringar av en viss modell att det snarare rör sig om en helt ny konstruktion jämfört med föregångaren.
Tolka inte markant slitage på skons yttre häldel som att du underpronerar.
Slitaget – speciellt på yttersulan – på dina gamla skor kan också berätta hur pass bra dessa har fungerat för ditt sätt att löpa. Men tolka inte markant slitage på skons yttre häldel som att du underpronerar, det vill säga belastar foten mest på utsidan. Ett sådant slitage talar enbart om att du landar på hälens utsida, vilket majoriteten av löpare faktiskt gör.
Ett märkbart slitage under stortåleden indikerar däremot att du har en överpronation, det vill säga att du rullar markant inåt i stödfasen. En löpanalys bör bli en bekräftelse på just detta och visa hur pass stor pronationsrörelse det handlar om.
9. Passform
Skornas passform är A och O för hur de kommer att fungera att löpa i. Moderna löparskor behöver inte en inkörningsperiod för att kännas bra – tvärtom brukar det första intrycket kvarstå också i det långa loppet. Ta därför gott om tid på dig och känn efter i butiken innan du tar det slutliga beslutet.
Testa dina skor sent på dagen då foten är som mest svullen efter en dags stående och gående, och gör det gärna med de funktionsstrumpor du föredrar att springa i. Gå sedan omkring inomhus där hemma med skorna på fötterna under en kväll innan du slutligen tar ut dem på en jungfrutur.
”Ett paradigmskifte. Nu skrivs historia. En ny era inleds. En revolution. En banbrytande ikon. Nu förändras spelreglerna.”
Jag är på Runner’s Worlds internationella konferens och efter två dagar med presentationer av skotillverkarnas kommande nyheter kan jag dem utantill – de ordrika löftena om ännu en ny löpupplevelse i form av ännu en sko, paketerad i en störtflod av teknologiska termer.
Chansen att kunna köpa sig bättre är – och kommer alltid att vara – skotillverkarnas främsta säljargument. Givetvis måste de därför uppfinna hjulet om och om igen – eller i varje fall få det att låta så för oss konsumenter. Det är inte utan att man tycker lite synd om dem.
Men samtidigt som det är lätt att bli matt och lite cynisk av allt säljsnack, så händer det absolut intressanta saker i skobranschen just nu. Till exempel att det som var den största skotrenden 2011 nu lyser med sin frånvaro. Man kan till och med säga att det är tvärtyst; ingen pratar om barfotaskor eller minimalistisk löpning inför 2014.
Trenden, som fick en rejäl skjuts av den utomordentliga reportageboken Born to Run 2011, är alltså mer eller mindre dödförklarad av skoindustrins marknadsledare. De mindre aktörerna, som amerikanska Altra som kommer till den svenska marknaden i vår, är också noga med att påpeka att de inte har något med minimalistisk löpning att göra. Och de skoföretag som drivit minimalisttrenden hårdast lanserar nu skomodeller med mer dämpning.
Så efter bara två år har den stora massans intresse för minimalistisk löpning svalnat, efterfrågan på skor har sjunkit och industrin har backat från de allra mest minimalistiska idealen.
Framför allt tror jag att många backade för den kravbild som målades upp av såväl skotillverkare som erfarna löpare: att barfotalöpning kräver en omställning av löpsteget, långsam tillvänjning och målmedveten träning av fot- och benmuskulaturen.
Det som lanserades som något ursprungligt, naturligt och enkelt kändes plötsligt onaturligt, besvärligt och krångligt för många nyfikna motionslöpare, som till slut la sina barfotaskor på hyllan.
Men inget ont som inte har något gott med sig. (Och då menar jag inte att minimalistisk löpning är en ond företeelse – möjligen bara att hajpen inte motsvarade många löpares förväntningar på barfotaupplevelsen.) För även om försäljningen av minimalistiska skor sjunker, har hela företeelsen haft ett enormt inflytande på hur dagens löpskor utvecklas, och på vad som efterfrågas av konsumenterna.
Vi ser till exempel ett tydligt skifte i försäljningsvolym från stabila skor till neutrala och mer flexibla skor. Skorna blir generellt också allt lättare – och i det avseendet är det en stor skillnad mot för bara fyra, fem år sedan. Och vi ser fler modeller med lägre sulprofil, och fler modeller med en mindre höjdskillnad mellan häl och tå. (Hur många pratade för övrigt om ”drop” på skor för fem år sedan?)
Allt detta har vi barfotaboomen att tacka för. Den fick oss löpare, idrottsforskare och skoindustrin att på djupet diskutera skador, löpsteg och fotisättning. Den satte fokus på vikten av att träna upp sin löpstyrka istället för att kompensera för svagheter genom att i oändlighet bygga in mer dämpning och mer stabilitet i löpskorna. Och den har fått fler att reflektera över hur de springer och att träna mer varierat.
Men den har också fått löpare i allmänhet att våga välja sko utifrån underlag och passets innehåll – och inte bara efter huruvida man pronerar eller inte (ja, skobranschen jublar). Resultatet av den här utvecklingen är att vi idag på många sätt har ett större utbud av löpskor, med lägre vikt och mer löpkänsla än tidigare.
Men av erfarenhet vet vi att inget varar för evigt. För även om ingen pratade om minimalism under konferensen i New York så tisslades och tasslades det om nästa stora grej: lätta skor, flexibla sulor – men med massor av dämpning i form av superfeta mellansulor.
Skotillverkare som Hoka One One har satt ut riktningen och nästa år följer flera av de stora drakarna efter. Det är dags för ännu en revolution – den här gången i maximalismens tecken. Jag ger det två år.
Dela artikeln:
Antal kommentarer: 3
LG
Tack Stefan!
Du är outstanding i fin förmåga att uttrycka dig i skrift.
Martin Enholm
Mycket bra analys av läget på skofronten,
Dessutom bra skrivet om barfotatrendens
Tillbakagång. Tycker att på senare år i takt
Löpningens genomslag/populäritet
för gemene man medfört ett aldrig tidigare
Skådat modetryck som gjort att alla dessa
knasiga uttryck (pose, framfot, minimalistiska
Shorts över tights. Etc) som vi löpare står lite
förbryllat undrande över. Inget nytt under solen
Bara ny paketering skulle jag påstå.
Bra krönika, glöm dock inte att det du skrev om
skofabrikanterna även även gäller/stämmer på
pricken in på er utmärkta och även den
kommersialistiska publikation;-)
Stefan Larsén
Tack Martin och LG! Och Martin visst är det så, vi måste också hitta nya, spännande vinklar på löpningen som fenomen (men tyck inte synd om oss, vi har världens bästa jobb!).
I det ligger också att spegla och bevaka trenderna. Men vi strävar också efter att sätta dem i en kontext, och vill gärna problematisera och diskutera utvecklingen med såväl er i branschen som våra läsare. Och det här är en bra yta för en sådan dialog!
Ps. Martin, ses vi i Portugal? Då är det min tur att bjuda på en glass.
Vilken fart som utgör skamgränsen beror förstås på vilken sträcka vi talar om (och varierar beroende på personens personliga rekord på densamma). Alla som är långsammare klassas som lallare, eller möjligtvis joggare – inte löpare.
Åsikten har jag bara stött på bland medelålders män, som själva ofta är före detta ”riktiga” löpare. De brukar också tala i förklenande ordalag om elitsatsande löpare i andra discipliner. Sprinters avfärdas som ett gäng dopade slöfockar som mest ägnar sig åt att stretcha i solen. Och ultralöpare ska vi inte prata om – deras tävlingar i att springa långsamt beskrivs mest som en enda lång gäspning. Och förresten så är de töntiga, ultralöparna.
Jag överdriver en del. Men inte mycket. Den nedlåtande attityden till löpare i discipliner utanför den etablerade löparvärlden har jag stött på lite varstans. När vår svenska världsstjärna inom ultratrail, Emelie Forsberg, slog igenom i fjol kommenterades till exempel hennes framgångar med frågan ”men hur bra är hon på milen?”.
Att någon på samma sätt skulle ifrågasätta en framgångsrik manlig löpare i en mer etablerad disciplin – till och med sprint – är svårt att föreställa sig: ”9,58 seconds? Well, that´s not bad Mr Bolt… but how fast can you run a marathon?”.
Som talanglös lallande löpare och medelålders man är jag lika imponerad av de som springer fortast som av de som springer längst – liksom jag är imponerad av de som är bra på att springa halvfort och halvlångt. Alla har de satsat på en disciplin som passar dem och odlat sina fysiska och mentala talanger för att nå sina mål. De flesta lägger ner mycket hårt arbete (löpning är hårt arbete). För mig är de alla löpare.
Men lite extra imponerad är jag av ultralöparna. Inte bara för att de som jag haft nöjet att göra bekantskap förmodligen aldrig skulle tala nedvärderande om andra löpare eller löpdiscipliner – tvärtom är ödmjukhet ett vanligt drag. Utan för att de om några tränar väldigt mycket, ofta fler timmar per vecka än ”riktiga” löpare, för att nå framgångar i en sport som knappast ger feta sponsorkontrakt eller kan beskrivas som glamorös. Trots det är ultra en företeelse som väcker allt större intresse. Därför får du i Runner´s World nr 9 och 10 läsa lite extra mycket om ultraboomen och de svenska världsstjärnorna.
Och jag har min teori om varför sprinters och ultralöpare ofta omtalas i förklenande och nedvärderande ordalag av de som räknar sig till den ”riktiga” löparvärlden. Jag tror att det handlar om bitterhet. För beroende på vilket perspektiv man anlägger så vet de ”riktiga” löparna att de varken springer fortast – eller längst.
Det måste svida.
Dela artikeln:
Antal kommentarer: 14
Stefan
Att kalla sig själv för löpare har kanske med inställning att göra. En löpare joggar inte (annat än i återhämtade syfte) utan hon/han löper/springer. Oavsett om det är 3:30-fart eller 6:30-fart. En löpare tränar med någon slags struktur och det spelar ingen roll om det är 2 eller 20 mil i veckan. En löpare struntar inte sitt planerade pass bara för att det regnar, eller att soffan känns mer lockande.
Sedan tycker jag du är lite snett ute vad gäller träning för att nå framgång inom ultralöpningen. Att träna fler timmar innebär inte med automatik att man tränar hårdare. Tror du inte att till exempel Mo Farah tränar hårdare/mer seriöst än de bästa ultralöparna? Mo lever ett extremt liv, ofta borta från sin familj i långa perioder och han planerar dygnets alla timmar för att bli en så bra löpare som möjligt. Och, säger han själv, gjorde han inte det så skulle han inte vinna. Det innebär ju också att hans konkurrenter är lika seriösa för annars skulle ju Mo vinna lätt.
Emelie Forsberg är givetvis duktig, och förmodligen en extrem talang för det hon håller på med, men med den träning hon bedriver (om hon inte mörkar i sin blogg) så skulle hon vara chanslös om det hade varit lika hård konkurrens som på till exempel 10 000 m eller maraton. Detta är definitivt ingen kritik mot Emelie utan bara en jämförelse med de mer ”etablerade” distanserna. Däremot är säkert ultralöpningen på väg dit också.
Björn W.
Fint skrivet!
Jag blir så glad när jag ser nyblivna löpare som ger järnet i ett par hundra meter i 8min/km för att sedan stanna och gå en stund i ungefär samma tempo. Eller par som springer tillsammans trots att den ene eller andre egentligen kan springa 2min snabbare per kilometer. Det är löpning när den är som bäst.
Ska man nu trots allt ge sig på att definiera en ”riktig” löpare så: En (riktig) löpare är en person som före någonting annat är just löpare, dvs livnär sig på löpning. För att göra det till 100% ska man väl göra Under 10.10sek på 100m och Under 27.30på milen. (nämner bara herrtider eftersom kvinnor är för begåvade för att ha de åsikter som du nämner)
Resten av oss blir just ”lallare”. Vi springer av andra anledningar. För att få frisk luft, för att vi bara gillar att röra på oss, för att få vara själva en stund, för att doktorn sa att det är bra för diabetesen, för att vi alltid velat komma under en viss tid på en viss sträcka. för att vi vill se bra ut nakna, för att vara ett bra föredömme för våra barn, etc etc. Vissa av oss springer många ggr i veckan. Vissa av oss gör det några ggr om året.
”Löpare” låter bättre än ”lallare” så jag tycker att vi alla kan kalla oss löpare även vi som har andra sysselsättningar som går före löpningen.
Stefan Larsén
Tack Björn och Stefan för era bidrag!
Vad jag vill komma åt i min krönika är den tyvärr ofta ganska nedlåtande attityden gentemot löpare som inte passar in i den etablerade löparvärldens
definitioner som till exempel ultralöpare.
Givetvis kan man diskutera vad en löpare är i oändlighet (och gör gärna det här!). Men den som satsar på löpning, oavsett kapacitet och disciplin, har i mina ögon också förtjänat att få definiera sig som löpare. Jag är däremot helt på det klara att den åsikten inte delas av alla.
Stefan: Nej, jag tror inte att ultralöpare i allmänhet tränar hårdare än Mo (hur man nu definierar det…) och det skrev jag inte heller utan att de ofta tränar mer. Ultralöpning kräver många timmar löpning per vecka, som ofta ska kombineras med heltidsarbete eller studier för till skillnad från t ex Mo så står ju inte sponsorerna direkt i kö…
Men ju mer sporten utvecklas så kommer kanske det att förändras, liksom konkurrensen hårdna som du påpekar. Och det sker mycket just nu Emelie och Buud har till exempel en helt annan status som löpare internationellt, och med det växande intresset för ultra och trail i Sverige så kommer inställningen till den här typen av löpning säkert att förändras även här hemma.
Ett säkert tecken i tiden är det enorma suget efter startplatser på Ultravasan 90 kilometer, som sålde slut på 29 minuter. Jag tvivlar på att det hade gått lika snabbt för bara ett par år sedan. En otroligt rolig utveckling!
Stefan
Stefan, bara för att förtydliga mitt inlägg.
Jag tycker om löpning från sprint och uppåt. Och våra ”ultraess” Buud och Emelie gör fantastiska prestationer, samtidigt som de verkar vara sköna, sansade människor. Konkurrensen (och pengarna) kommer säkert att öka ganska snabbt inom ultralöpningen och i och med det kommer också insatsen från de löpare som verkligen satsar att öka och då kommer tävlingarna inte att vinnas ”av en yrkesarbetande Buud” eller en Emelie som gör en massa andra olika (roliga) saker. Då kommer det att krävas ”Mo Farah-typer” för att vinna. Sen om det är bra eller dåligt, det vet jag inte.
Avslutningsvis en kommentar till Björns inlägg. Om man definierar vem som är en riktig löpare (bortsett från att man inte kan/får kalla sig löpare om man inte har det som sitt levebröd) enligt Björns tidskrav så har vi aldrig någonsin haft en (manlig) riktig löpare i Sverige. Åtminstone inte på 100 m och 10 000 m. Sedan vet jag inte om han ”godkänner” lallare som Hägg, Glans, Gärderud, Musse m. fl. Men jag håller med: löpare låter bättre än lallare, och jag skriver ju hellre löpare än lallare på CV:t.
Björn W.
Hej igen,
Detta blev roligt 😉
Jag måste erkänna att jag missade poängen om de stackars utlämnade ultralöparna. För mig är det så självklart att alla med höjd puls och löparskor är löpare oavsett hur snabba de är eller hur långt de springer.
Jag syftade mer till nedlåtande kommentarer från löpare till/om andra löpare som:
– ”Man är inte en riktig löpare förrän man sprungit ett 10X1000m pass med 3.30 splittar”
– ”Gränsen mellan löpning och jogging går vid 4min/km”
– ”Jag behöver inte byta om till löparkläder om jag ska springa mindre än 5km” (den sista riktad till min jättestolta fru efter att hon för första gången sprungit 4km utan att stanna. Om jag minns rätt blev hon då så ledsen att det dröjde flera månader innan hon snörade på sina rosa Adidas igen)
Jag tycker att vi lite mer rutinerade löpare kan försöka bjuda på lite mer uppmuntrande kommentarer än så. Nog är det mycket bättre om vi är stolta ambassadörer för den sport vi älskar, istället för att försöka skrämma bort eventuellt nya löparkompisar med nedlåtande kommentarer? Jag tror inte det hade blivit så mkt löparboom om bara medelåldersmän som gör milen under 40min är välkomna.
Jag hade en mexikansk kompis som själv gjort maran på runt 4tim30min. Han hade en gång hamnat bredvid Mexikos dåvarande snabbaste marathonlöpare på flyget. Efter att ha öst beröm över denna löparstjärna hade han fått till svar: ”WOW, 4 1/2 timmar, OCH du sprang hela vägen, jag hade aldrig klarat springa så länge.” Tycker jag var bra sagt.
Stefan: Jag baserade mina tider på nutidens A-gränser till OS. De var bara exempel. Om jag är rätt påläst så sprang alla de killar du nämner betydligt fortare än dåvarande kvalgränser på sina respektive distanser och passar således in som riktiga löpare under min påhittade definition.
Min poäng var dock egentigen bara att exkludera just de medelålders män som bara ser sig själv och ett fåtal andra som ”riktiga” löpare. Dvs de löpare som Stefan L. nämnde i sin krönika och de löpare som häver ur sig ovanstående kommentarer eller liknande. Jag försökte alltså helt enkelt säga att det inte spelar någon roll hur snabb man är, det är alltid nån annan jäkel som är snabbare och därför ska man vara försiktig med att klanka ner på löpare som är långsammare än en själv.
Stefan
Jag tror att vi är ganska överens.
Att kalla sig löpare kommer inifrån och är inte någon påklistrad etikett av andra. Men jag tror inte att så många som springer en runda någon gång när lusten faller på kallar sig för löpare, men att de flesta som springer regelbundet och med någon slags målsättning (tävling, komma ut i naturen, slippa barnen en stund) kallar sig löpare, oavsett tempo. Jag kallar mig inte sportfiskare för att jag metar abborre med sonen några gånger under sommaren.
Och, hur man än vänder och vrider på saken och vad man än kallar det, ju fler som snörar på sig skorna och går/joggar/springer ju bättre är det.
Kalle
Emelie Forsberg…över hypat.
Tävlar man i en sån udda sport som hon gör och ställer upp i tävlingar med flera deltävlinga över hela världen så är det inte så konstigt att man tillslut hamnar högt på resultatlistan.
Sen vill hon gärna få det att låta som om hon löptrnär otroligt mycket då det instället handlar om mer eller mindre vandring.
–> anonym
En cool video där hon springer nedför?
Ehh, vadär grejen?
Emelie är överhypad, det är min åsikt.
Daniel
Kalle:
Du behöver en stor kram.
Björn Leijnegard
Ordet löpare är som ordet arbetare. Det säger inget om vad du gör utan bara att du gör något, i det här fallet springer. ordet arbetare säger inte om du är svetsare eller plåtslagare, murare eller advokat, jobbar i kassan på Konsum eller jobbar med barn. men du är trots allt en arbetare.
jag kan inte kalla mig för maratonlöpare för jag har aldrig sprungit ett maraton. jag kan inte heller kalla mig ultralöpare för den distansen är för lång för mig.
hur mycket jag än vill så kan jag inte kalla mig för kort distansare för jag är på tok för långsam för att tävla på kort distans. trots det så kallar jag mig löpare. när jag knyter på mig skorna med syftet att springa valfri distans så är jag en löpare.
Sofia
Vet inte vad jag tycker, men det är väl inte så konstigt att sprinters förknippas med dopning när 7 av de 10 senaste världsrekordhållarna har åkt fast?
Skälet till att många ”se ner på” ultralöpare beror säkert på att konkurrensen är så dålig. Om det hade varit samma prissummor som i marathon hade kenyanerna säkert dominerat även ultralöpning. Jonas Buud hade förmodligen varit statist.
Daniel
Sofia:
Förstår hur du tänker men allt faller på Comrades 2013.
Världens största ultralopp med stora prispengar och väldigt många afrikaner.
Jonas kom 2:a och var allt annat än statist 🙂
Stefan Larsén
Björn, Björn och Stefan: Vi är på det hela taget överens om definitionsfrågan 🙂
Daniel: En bra poäng.
Kalle: Skyrunning och traillopp är på frammarsch internationellt, och inte minst i Europa det är nog bara i Sverige som vi fortfarande uppfattar det som en udda företeelse. Men en boom är på gång även här se på intresset för Axa Fjällmaraton och Ultravasan till exempel.
Om Emelie är överhypad? Tja, på bara ett drygt år har hon gått från att vara ganska okänd till att vinna nästan allt. Och hon spöar även de flesta killar som ställer upp (även i lopp med tusentals deltagare) så det är kanske inte så konstigt att hon får mycket uppmärksamhet.
Sofia: Grundproblemet är den nedlåtande attityd som många löpare utanför ”den riktiga” löpningens värld tyvärr möter. Det blir kanske tydligare om du byter ut ”ultralöpare” mot ”kvinnor” i ditt konkurrensresonemang det är samma sorts relativiserande och rajlerande attityd många kvinnliga idrottare än idag har att slåss mot.
Nisse Lodin hoppade av sitt uppdrag på Aftonbladet och startade Sveriges första riktiga löparmagasin 1982. Titeln gick under namnet Springtime och Nisse behövde snart inte fundera på om han hade gjort rätt val – tajmingen var perfekt.
Starten sammanföll med löpningens första stora boom och precis som nu sprang alla. 1989 fick Nisse dessutom flera svenskar att prova löpning utomlands när han startade Springtime Travel och 1996 blev tidningen Springtime Runners World.
Nisse fortsatte under hela den här perioden att leda det redaktionella arbetet med fast hand, en stark passion för löpning och en övertygelse om vikten av att löpa ur ett folkhälsoperspektiv. Redaktörsarbetet gjorde han med bravur och stor integritet fram till bara för ett par år sedan då Nisse valde att pensionera sig.
Idag fyller Nisse 80 år och vi på redaktionen och alla våra löpande vänner önskar att framföra våra gratulationer – och tacka för de nästan 30 år han gjort i löpningens tjänst. För om det är någon som har inspirerat och motiverat det svenska folket att börja springa så är det Nisse!
Dela artikeln:
Antal kommentarer: 3
LG Skoog
Ett stort grattis till en stor människa. Kämpa på mot 90 år. Och spara dina lättviktsskor.
Kenneth Gysing
Stort grattis Nisse! 80 är det nya 40!!
Kjell-Erik Ståhl
Hej Nils och grattis såhär dagen efter!
Jag minns väldigt väl när du startade SpringTime och engagerade mig som en av dina första krönikörer. Det fanns ju hur mycket som helst att berätta inifrån marathonlöpningens alla kända och okända sidor. Om jag minns rätt höll vi på med krönikorna i sex år innan vi tyckte att vi hade berättat det mesta och avslöjat de viktigaste hemligheterna.
Ha en fortsatt bra tid framöver så ses vi kanske i Portugal till vintern eller någon annanstans.
Hälsningar Kjell-Erik Ståhl
