Blog

Gbg Trappathon går av stapeln i centrala Göteborg lördagen den 7 oktober. Loppet hålls i år för andra gången och alla ettusen trappsteg är uppför – vilket gör den 12 kilometer långa banan en utmaning över det vanliga. Loppet har start och mål i Slottskogen och arrangeras av Linnéstadens löparsällskap. Vi ställde några frågor till Alexander Abrahamsen som är en av dem som organiserar tävlingen.

Hur kom ni på idén till loppet?

– Det finns så otroligt många evenemang i dag, så för att överhuvudtaget kunna väcka någons intresse så krävs det att evenemanget har något som sticker ut från mängden. Att bara säga: ”Hej, kom till Göteborg och spring 1 mil” funkar liksom inte, det är dödsdömt. Så vi gick och funderade på vad man kunde göra för att sticka ut, och det var då som tanken på 1 000 trappsteg föddes. Sen så verkar det som att folk bara blir ”galnare och galnare”, det räcker inte längre med att kunna säga att du har cyklat 30 mil. Utan du ska också kunna säga att du har åkt nio mil skidor, simmat tre kilometer och sprungit fyra mil terränglöpning under samma år. Och att springa uppför 1 000 trappsteg låter ju helt galet, så idén ligger förhoppningsvis rätt i tiden.

 Är Göteborg en bra stad för ett sånt här lopp – och i så fall varför?

– Göteborg är nog inte bara en bra stad för ett sånt här lopp, det är nog den bästa och kanske den enda staden i världen som kan arrangera ett sådant här lopp. Enbart i de centrala delarna av Göteborg finns det över 60 trappor, och frågan är om det finns någon annan stad med så mycket trappor och så långa trappor i centrum av staden. Självklart finns det många städer i världen som är kuperade, och som också har trappor. Men att konstruera en bana som innehåller 1 000 trappsteg, där varje trappa endast springs en gång, och där samtliga trappsteg springs uppförs, och där banan inte är alltför lång, är en enorm utmaning för en bandesigner. Och därför är nog också Göteborg den enda staden i världen som kan arrangera ett sånt här lopp. Sen att många av trapporna är oerhört vackra och ståtliga gör ju inte saken sämre.

Vilken är den tuffaste delen av banan, tycker ni och löparna?

Alla som har sprungit Gbg Trappathon är nog överens om att den avslutande trappan upp till Skansen kronan är den absolut tuffaste delen. När man står och tittar upp för trappan, känns det som att trappan aldrig tar slut. Och när man springer uppför trappan så brukar kroppen vilja lägga av efter 100 trappsteg, och då har man ändå 100 trappsteg kvar.

Om man är en vanlig motionär som vill ställa upp i höst – hur ska man träna för att komma så förberedd som möjligt? Är det något speciellt man ska tänka på?

– Det är framförallt två saker som kan vara bra att tänka på:

Tips nummer ett: Lär känna din kropp! De flesta motionärer har ganska så bra koll på sin kropp och vet exempelvis att de kan springa 5 kilometer på plan mark och hålla ett tempo på 5 min/km. Men väldigt få vet nog vilket tempo de klarar av att hålla i en trappa. Ska du ta 1 steg i taget eller ska du ta 2 steg i taget? Ska du springa explosivt? Hur ska du portionera dina krafter? Att klara av en trappa är en sak, men när du väl kommit upp för trappan så får man inte glömma att loppet fortsätter och det gäller att ha krafter kvar. Så försök att hitta en lång trappa (gärna med +100 trappsteg) där du bor och testa att springa uppför några gånger. Hur känns det? Försök att hitta ditt eget tempo så att du känner att du har gott om krafter kvar när du kommit uppför trappan.

Tips nr 2. Lär dig besegra dina inre demoner! När du springer uppför trapporna kommer du vara oerhört frestad av att sluta springa och börja gå uppför i stället. Och har du väl börjat att gå i stället för att springa, så är det oerhört svårt att komma i gång med löpningen igen. De första 20-30 trappstegen är alltid lätta, men när du börjar passera runt 50 trappsteg så kommer en liten djävul att sätta sig på din högra axel och tala om för dig hur ont det gör i hela kroppen och hur idiotiskt det är att springa uppför trappor. Och du kommer vara oerhört frestad att anta djävulens erbjudande om att få gå i utbyte mot en sämre sluttid. Men det är då som det gäller att knäppa bort den lilla djävulen på axeln och bita ihop. Detta är förstås alltid lättare sagt än gjort, och man ska komma ihåg att allt rationellt vetande i hjärnan plus jordens gravitation gör dig ständigt påmind om att det du håller på med är fel. Så att lära sig att handskas med den mentala utmaningen i loppet, är något som vi rekommenderar alla att jobba med.

Alexander Abrahamsen är en av personerna bakom Gbg Trappathon.

18.000 löpare är en minst sagt imponerande anmälningssiffror i ett nästan 9 mils långt lopp. Comrades Marathon är loppet som går mellan städerna Durban och Pietermaritzburg i delstaten KwaZulu-Natal. Vartannat år går loppet ned från Pietermaritzburg på 600 meters höjd till Durban vid Indiska Oceanen och vartannat år går loppet uppför. 2017 års lopp var ett så kallat ”Up-hill run” med start i Durban, och distansen var ca 87 km.

Comrades Marathon arrangerades för första gången 1921 till minne av de sydafrikanska soldater som stupade i Första Världskriget. Efter att den internationella idrottsbojkotten av Sydafrika hävdes 1990 fick loppet en kraftig deltagarökning och deltagare från mer 60 länder fanns representerade i årets lopp. Loppet stöds av flera av Sydafrikas större företag och är ett av få ultradistanslopp i världen med betydande prispengar. Segraren kan räkna med mellan 500 000 kr och 1 miljon kr i prispengar och bonusar från loppets sponsorer vilket attraherar ett riktigt starkt startfält. Dessutom delas det ut prestigefyllda medaljer där en topp 10 placering ger en medalj i riktigt guld. Loppet direktsänds även i Sydafrikansk TV, där över 6 miljoner sydafrikaner tittar på loppet, och är det största årligen återkommande idrottsarrangemanget i landet.

2016 tog svenska Kajsa Berg en suverän 3:e placering och tidigare har Sveriges ultrakung Jonas Buud tagit hem en andra plats. Varken Jonas eller Kajsa fanns på plats i år, utan istället blev det LK Roslagens Fritjof Fagerlund som klev fram och till sist tog sig upp på sista ”guldmedaljsplaceringen”, det vill säga en tionde plats i världens största ultralopp.

Runner’s World fick en pratstund med Fritjof dagen efter loppet.

Du kommer precis från prisceremonin som är dagen efter loppet, hur kändes det att få den åtråvärda guldmedaljen?
– Det är så stor grej med guldmedaljen och topp 10 här, så det var riktigt kul att nå ända fram och får vara med på ceremonin. Det var mitt stora mål att ta en guldplacering. Jag var på 14:e plats i fjol då loppet gick ”down”, så även om det var bra var jag utanför guldet. Det var riktigt stort redan igår under loppet med den support man får längs banan.

Kan du jämföra skillnaden mellan ett år när det går utför jämfört med uppför som i år?
– Jag är nog bäst utför, så jag utnyttjade nerförlöpningen även i det här uppförsloppet. Det är ju inte bara uppför, utan det är rullande backar med många utförslöpor också. Skillnaden är i början av loppet då man har en period där det i princip bara går uppför. – Jag sprang med en grupp andra löpare, och jag släppte dom när det gick lite brantare uppför för att spara mig lite. Det är lätt att bränna ut sig för tidigt.

Jag såg i resultatlistan att du låg på 107:e plats efter 18 km, sen hade du avancerat till 49:e plats när ni sprungit ett maraton. Sen vid 79 km var du uppe på guldmedaljplaceringen med din 10:e plats. Visste du hur du låg till?
– Ja, jag fick rapporter från publik och andra hur jag låg till. Så dom ropade att jag låg på 40:e plats eller nått sånt, och då var det 3 mil kvar och sen sprang jag om ganska många löpare som tröttnat. Till sist var jag uppe på 10:e plats, men jag visste inte helt säkert on jag kunde lita på det. På slutet blev det fler och fler som ropade att jag låg 10:a, så då förstod jag att det nog stämde. Jag tycker jag disponerade krafterna rätt, för jag hade hela tiden bra kraft men hade kände på slutet att jag tagit ut allt. Jag jagade Steve Way (Ultralöpare som bland annat vann förstas upplagan av Stockholm Ultra) och var bara 50 meter bakom honom men då ropade speakern att vi låg på 9:e och 10 plats, så då kände jag mig rätt nöjd och kraften att springa ikapp honom fanns inte längre.

Du var på 14:e plats i fjol och 10:e nu, återspeglar det att du är bättre i år?
– Att jag blev bättre i år tro jag beror på två saker. Dels att jag vågade lite mer i år i loppet, i fjol hade jag lite mer respekt för banan. Jag disponerade loppet något bättre i år, genom att jag vågade öppna loppet i något högre fart. Där la jag bort lite tid i fjol tror jag. Sen är jag nog lite bättre tränad i år. Även om jag började med löpning sent och hela tiden trott att det nog kanske inte går att utvecklas så mycket till har jag tagit ett steg till i år.

Hur har du utvecklat din träning?
– Jag har klarat att öka volymen. Förra året klarade jag att komma upp som mest i 14-15 mil i veckan, och i år har jag fått till 15-18 mil i veckan med kontinuitet.

Den här ökningen i träningsmängd, hur har du hittat tiden till det?
– Jag har delvis varit föräldraledig. Det har betytt att jag sprungit ganska mycket med barnvagn. Under min lilla killes sovperiod på dagen har jag fått till runt 90 minuters löpning och på det blir det 21-22 km. Sen på helgen har jag dubblat den distansen på ett pass utan vagn. Så trots att jag nästan aldrig kör dubbelpass blir det bra volym med strax över 2 mil om dagen och sen ett riktigt långpass på helgen.

Imponerad att du klarar köra så pass mycket med vagn, ger det bra styrka inför ultra?
– Ja, det verkar så, även om det är svårt att special-träna med vagnen på stig och trail utan det blir mer väg. Jag har kört en del backpass där jag ställt vagnen mitt i backen och så har jag kört uppför och nerför i samma backe och på så sätt fått in bra backpass.

För dom som inte känner till dig, kan du berätta lite kort om hur din löparkarriär startade?
– Jag började när jag bodde och gjorde min ”post doc” i Colorado (Fritjof är numera universitets lektor vid Uppsala Universitet där han både forskar och undervisar) som det började 2007-2008. Innan dess hade mest kört på gymmet och lite blandad fysisk aktivitet. I Colorado var det enklaste att få till träningen via löpning, och jag ville samtidigt se all naturen där när jag bodde på randen av Grand Canyon. Så löpningen blev ett sätt att se omgivningarna och ta del av naturen. Sen började jag springa med en grupp som heter Boulder Trailrunners. Dom brukade ibland vara ute på helgen och köra en hel dag och då hann man se mycket av nationalparkerna.
– Sen blev det ännu mer när en del av gruppen skulle springa rim to rim to rim i Grand Canyon. Det innebär att man börjar på ena sidan och springer till botten och sen upp till andra kanten och sedan tillbaks igen på samma dag. Det blir runt 80 km och drygt 3000 höjdmeter. Så inför det behövde jag träna upp mig för jag ville så otroligt gärna vara med där för att se Grand Canyon. Det är annars jätte svårt att få camping och hiking tillstånd, så det var ett sätt att komma runt det och ändå få se det imponerande landskapet på nära håll. – Det var en fantastik löptur, och efter det blev jag riktigt biten och därefter har jag fortsatt.

Men nu tävlar du på riktigt elitnivå, är steget inte stort från de upplevelselöpningarna till att springa riktigt fort?
– Jo, det är klart att det är skillnad, men jag tycker fortfarande det är fantastiskt att bara vara ute och uppleva. Det missar man lite när man jagar tider och placeringar, den där njutningen som naturen kan ge.

Vad har du för kommande mål i år?
– Comrades var mitt första stora mål, och nästa blir Ultravasans 90 km distans. Sen vet jag inte riktigt hur resten av säsongen kommer se ut. Varje år känns det som jag inte riktigt vet om jag kommer kunna upprätthålla eller förbättra min träning. Så målen får vara lite närliggande, men jag kommer nog alltid ha med mig löpningen.

Förberedelserna för att klara rim to rim to rim i Grand Canyon blev Fritjof start på tuffare löpträning.
(Bild tagen av Fritjof)


Den åtråvärda och exklusiva guldmedaljen i Comrades Marathon.

RW tackar för intervjun och ser fram mot Fritjofs start i Ultravasan.