Blog

Vinn din perfekta vinterträningssko – Saucony Peregrine 8 ICE+

Vinn din perfekta vinterträningssko – Saucony Peregrine 8 ICE+


När Runner´s World gjorde vinterns stora vinterskotest stack Saucony Peregrine 8 ICE+ ut som den sko testlöparna upplevde gav bäst grepp av de odubbade modellerna. Passform och känsla lovordades också, och nu har du chansen att vinna den perfekta vinterträningsskon.

Sauconys populära trailmodell Peregrine är inne på sin åttonde säsong och den speciella vinterutgåvan ICE+ är inne på tredje generationen. Varianterna av Peregrine är byggda på samma läst och har därmed samma, av löparna hyllade, passform. Såväl ovandel som yttersula skiljer sig dock åt en del mellan trail- och vintermodell.

Vintermodellen har en vattenavstötande ovandel som dessutom håller foten varm. Yttersulan på ICE+ är försedd med en så kallad Vibram Artic Grip-sula, där både häldel och framfot har fått v-formade infällningar av en speciell gummiblandning som ska ge ökad friktion mot underlaget. Materialet har en yta som påminner om sandpapper och är ett intressant alternativ till metalldubb. Det ger förvånansvärt säkert fäste mot släta is- och snöunderlag.

För att tackla vinterkylan har skon dessutom köldresistent dämpningsmaterial i mellansulan som består av Sauconys sköna Everun och PWR-foam.
Utifrån att känslan på barmark är riktigt skön, med både suverän stötdämpning och bra respons mot marken, kan detta vara ett mycket bra alternativ till vinterlöpning där underlaget växlar mellan snö, is och barmark, vilket det ju oftast gör.

Saucony tävlar nu ut fyra par av den hyllade skon.

Klicka in här och svara på en fråga så har du chansen att vinna din perfekta vinterträningssko.

Fakta om Saucony Peregrine 8 ICE+
Peregrine ICE+ är din perfekta vinterträningsko, med en yttersula av VIBRAM ARTIC GRIP säkrar du ett bra grepp på isiga underlag. En mellansula i PWR-foam och en toppsula med EVERUN får du en mycket fin responsiv dämpning, överdelen är försedd med ett membran som gör skon extra varm samt vattenresistent.

Vikt: Herr 295 gram. Dam 266 gram.

Häldropp: 4 mm.

Pris: 1 800 kronor.

 

Johan Larssons makalösa maratondebut

Johan Larssons makalösa maratondebut


Hösten 2015 började Johan Larsson träna för maraton. Vägen dit var längre än vad han trott. Efter tre år av överträning, svullna ben, knäproblem och ständig rehab med vattenlöpning och crosstrainer gjorde debuterade han idag i Pisa. Och som han gjorde det. 2:16:14 är nytt svenskt årsbästa med över fem minuter.

Ifjol bytte Johan Larsson (f.1983) från Strömstad till Malmö AI, och avslutade året med att göra 29:38 på Sylvesterloppet 10 km i Helsingborg. Siktet ställdes in på Sevilla marathon, men en inflammation i knäet tvingade honom att lämna återbud. Det blev många månader med vattenlöpning och crosstrainer innan han kunde träna ordentligt igen mot slutet av sommaren. För sju veckor sedan anmälde han sig till Pisa marathon. Uppladdningen blev inte den bästa. De nya skorna kom på posten först två timmar innan avresa, och sedan blev flyget mellan München och Pisa inställt. Johan Larsson och hans tränare Daniel Ekman fick övernatta en natt i Tyskland, och när de kom fram kvällen innan start meddelade arrangören att privat langning innebar omedelbar diskvalificering. Vätskeplanen fick göras om, och för en löpare vars signum är ordning och tydliga strukturer blev det stressigt. Målsättningen var ändå att klara VM-kvalgränsen på 2:16:00. Kl 09.00 gick startskottet i ett något blåsigt Pisa med ett par plusgrader på termometern.

– Inne i staden var det okej, säger Johan Larsson på telefon från flygplatsen. Men sen gick loppet ut till Marina di Pisa vid havet, och när man vek upp därifrån och sprang inåt landet fick man en ganska hård i ansiktet. Fram till 30 km hoppades jag klara VM-kvalgränsen, men sedan blev det för mycket vind.

Johan hade först tänkt springa i Valencia, där det varit gott om folk runt hans tider, men han fick ingen startplats och tvingades i stället göra hela jobbet själv. De första 28 km låg en löpare i rygg på honom, men Johan lyckades skaka av sig honom precis innan de vände upp mot vinden. Förföljaren väggade och tappade elva minuter.

Skorna som kom fram precis innan avresa var – naturligtvis – Vaporfly 4 %. Johan hann med en kort jogg – men de första kilometerna gav ingen positiv känsla.

– Aldrig att jag springer med de skorna, tänkte jag. Men sedan mjukade de till och idag tyckte jag att de var jättesköna.

Johans längsta träningspass har varit på 27 km. Nu upplevde han biten mellan 32 och 35 km som den jobbigaste, men det berodde mest på att de sprang på en öppen och vindkänslig väg.

Tänkte du på alla pass med vattenlöpning och crosstrainer när det tog emot?
– Nej, det gjorde jag inte. Jag tänkte hela tiden att jag kommer att fixa det här. Jag hade förberett mig på att det skulle bli jäkligt jobbigt, men att jag skulle slå undan de tankarna och ta mig i mål vad som än händer . Men jag kände lite i halsen i veckan, och var rädd att jag kanske skulle ha någon infektion.

Så det har blivit mycket handsprit på jobbet?
– Så in i helvete! Det har varit grymt många medarbetare som haft halsont och feber. Det tycker jag är jättejobbigt, med mitt jobb (enhetschef i Malmö kommun) kan man inte dra sig undan. När loppet svängde tillbaka till centrala Pisa avtog vinden och Johan fick ner sina kilometertider. Då kunde han också slappna av och konstatera att vätskan fungerat okej, även om han tappat lite tid.
– Visst var det ett problem. Ekman gjorde mina flaskor på vätskestationerna jättesynliga, men ibland stod de längst inne på bordet. Vid två tillfällen fick jag stanna helt, men jag tänkte att jag hellre skulle tappa lite rytm och några sekunder än att inte få i mig vätskan. Vid 35 km missade jag flaskan, det var en funktionär som stod i vägen, och vid 40 struntade jag i den, då var jag ändå snart i mål. Men jag väggade aldrig, och även om jag inte hade nytta av Ekman under själva loppet var det ett jättestöd att ha honom på plats.

Ropade han kilometertider?
– Nej. När jag springer vill jag ha det helt tyst. Det var däremot en italienare som cyklade bredvid mig mellan 30 och 42. Han pratade med halvmarathonlöparna och jag störde mig nästan lite med honom. Men det var okej i slutet när han var med och pushade.

15 sekunder från VM-kvalgränsen. Hur känns det?
– Bra! Även om jag inte gick under 2:16 är jag är jättenöjd med prestationen. Det var rätt så tuffa förhållanden. Jag har fått mersmak för maraton nu. Kanske vill jag hitta en riktigt snabb i mars, kanske Sevilla. Eller kanske Stockholm. Men först ska jag smälta detta och se hur kroppen svarar.

Hur är det nu, fyra timmar efter målgång?
– Jag känner mig jättepigg, även om det varit svårt att ta några trappsteg. Det känns i låren att det inte bara var ett vanligt distanspass.

I morgon blir det en vanlig arbetsdag?
– Nej. Vi kommer hem sent ikväll och jag hade tänkt gå till jobbet efter lunch, men en kollega och chefen sa: ”Nu ska du vara ledig!”

Läs mer om Johan Larsson i På andra sidan väggen – en reportagebok om utbrändhet inom elitidrotten.


Johan Larsson mot 2.16.14 i Pisa Marathon. Foto: Daniel Ekman

TOPP-FOTO: Deca Text & Bild (2015)

Därför är träning den bästa antioxidanten

Därför är träning den bästa antioxidanten


Glöm dyra pillerburkar med antioxidanter, det bästa antioxidanttillskottet stavas träning! Varje gång du sticker ut på en löprunda förbättrar du din förmåga att bilda antioxidanter. Dessutom kan du lättare använda kroppens antioxidant-depåer.

Många pratar om antioxidanter men få vet vad de egentligen gör. Kroppen kan själv tillverka antioxidanter, men vi kan även tillföra dem genom maten vi äter. Antioxidanter hjälper till att oskadliggöra fria radikaler. Det är en balans mellan mängden fria radikaler och antioxidanter som är viktig. När den balansen rubbas, det vill säga när mängden fria radikaler överstiger den antioxidativa kapaciteten, skapas oxidativ stress. Fria radikaler bildas i cellen av många olika processer i kroppen, till exempel när kroppen utsätts för stress som vid sjukdom, hårt fysiskt arbete eller vid överdriven exponering för solen, luftföroreningar eller cigarettrök. Fria radikaler har kopplats till negativa hälsoeffekter som försämrat immunförsvar, cancer, och hjärt- och kärlsjukdomar. Fria radikaler är emellertid inte enbart negativt, en viss mängd behövs för att kroppen ska fungera optimalt. De aktiverar bland annat immunsystemet och andra cellulära mekanismer. Vid träning ökar mängden fria radikaler flyktigt vilket faktiskt, i detta fall, är positivt. De är ett av kroppens signalsystem som meddelar kroppen att byggas starkare för att klara träningen ännu bättre nästa gång. Till exempel hjälper fria radikaler till med omsättning och lagring av kolhydrater, som ju är en viktig bränslekälla när du tränar. Varje gång du sticker ut på en löprunda förbättrar du även din förmåga att bilda antioxidanter. Dessutom kan du lättare använda och transportera de lagrade antioxidanterna som finns i dina vävnader. Om inte antioxidanterna ”tar hand” om överskottet av fria radikalerna så kan cellen skadas och det är dessa negativa effekter som fria radikaler är kopplade till, men en viss mängd behövs alltså för att kroppen ska fungera.

Många forskare hävdar att de antioxidanter som kroppen tillverkar själv är de som är viktigast för att kroppen ska fungera bra. Du förbättrar kroppens förmåga att skapa rätt mängd antioxidanter genom att träna rätt, sova och återhämta dig optimalt samt att du har energi- och näringsbalans. Du behöver alltså inte fokusera på att få i dig specifika antioxidanter. Antioxidanter finns i hundratals olika substanser och alla har olika mekanismer som samarbetar på olika vis därav kan man inte säga att en antioxidant är den bästa eller den mest effektiva. Livsmedel som naturligt innehåller antioxidanter som frukt och grönsaker har en bra balans av olika antioxidanter och andra näringsämnen. Tillskott saknar ofta denna balans och innehåller istället stora mängder av ett ämne vilket kan störa samverkan av olika ämnen/substanser i kroppen.

Exempel på antioxidanter är vitamin E, vitamin C, riboflavin (B2), karotenoider, selen, zink, mangan, koppar, selen. Mat som är rik på antioxidanter är bland annat frukt, bär och grönsaker som kål, broccoli, sötpotatis, mörkgröna bladgrönsaker, citrusfrukter, svarta vinbär, blåbär, fullkornsprodukter, nötter och frön.

Hur ska du tänka som idrottare?

1. Det finns ingen bevisning att man utöver välbalanserad kost måste äta tillskott av antioxidanter när man tränar.

2. Eventuellt kan tillskott på antioxidanter hjälpa om man har en brist (påvisas hos läkare/vårdcentral) eller om man äter en väldigt restriktiv kost.

3. Det finns ingen bevisning att antioxidanttillskott efter träning förbättrar återhämtningen. Tvärtom kan det ta bort den positiva effekten av träning.

4. Det finns väldigt bristfällig eller inget bevis på att antioxidanter förbättrar prestationsförmågan (näringsbalans och optimala nivåer av vitaminer och mineraler bör man ha men man behöver alltså inte extra antioxidanter).

5. Det finns bevisning att höga doser av antioxidanter kan försämra träningsanpassningen.

Sammanfattningsvis, det finns inget bevis för att en idrottare behöver äta antioxidanttillskott. Man ska i stället sträva efter att ha en balans mellan fria radikaler och antioxidanter och samtidigt en balans mellan de olika antioxidanterna eftersom de samverkar. Detta gör du genom att träna, sova och återhämta dig på bästa möjliga sätt samt att anpassa ditt matintag utefter energi- och näringsbehov samt att följa Livsmedelsverket rekommendation att äta minst 500 gram frukt och grönsaker om dagen. Ett enkelt tips är att äta varierat och välja olika sorter och färger av frukt och grönsaker vilket leder till att du får i dig olika näringsämnen.

Källa

Petra Lundström, Doctoral Candidate, Karolinska Institutet, Stockholm Sweden

Antioxidants in Sport Nutrition, 2015, Lamprecht, M

Asker Jeukendrup 2018, mysportscience.

Clinical Sport Nutrition, 5th ed. Burke & Deakin

Livsmedelsverket

Hur du blir snabbare – en spännande bloggserie

Hur du blir snabbare – en spännande bloggserie


För snart två år sedan drabbades Emil Jönsson av överträning. Viljan att träna fanns där men kroppen svarade inte, den var helt slut. Det blev en vändpunkt för Emil som började kämpa sig tillbaka genom att träna smartare.

Comebacken blev vinst i Copenhagen Warrior i somras! I en inspirerande bloggserie täcker Emil allt från planering, kost, intervaller, 80/20 regeln, nyckelpass och mycket mer.

Läs vidare på Emils blogg hos ASICS Frontrunner

Spring bort din smärta!

Spring bort din smärta!


Tidigare skulle smärta tas på största allvar och det gällde att vila från löpningen när kroppen sa ifrån. Men senare års forksning visar att du ofta förvärrar smärtan av att sluta springa, eftersom du snarare förstärker hjärnans nervösa smärtsignaler. Smärta har så många fler källor än en skadad muskel eller led. Det kan likaväl ha sin grund i stress och ett obalanserat liv. Det är hög tid att omvärdera vår syn på smärta och smärtbehandling, menar experterna.

Har man ont någonstans och är löpare brukar många läkare, sjukgymnaster och naprapater rekommendera vila. Du får övningar och stretcher som ska hjälpa till att få muskler runt området att slappna av och bli starkare. Men vad händer när ingenting hjälper?

Dagar blir veckor och känslan att inte kunna röra sig fritt ger inte med sig, utan du haltar omkring. Känslan att det är något som är trasigt inne i höften, nerver som trasslat sig eller muskler som trasats sönder  släpper inte –annars skulle det ju inte göra så ont! 

Till slut lyckas du få tid för en magnetröntgen. Äntligen ska du få veta vad felet är! Och vad kunde de se? Inget!  VA!?

Richmond Stace blir inte förvånad.  Han är fysioterapeut med specialområde att behandla smärta.

– Smärta är en känsla, det behöver inte vara knutet till någonting fysiskt, säger han. 

Det är inte helt enkelt att förlika sig med tanken att smärtan inte behöver vara direkt orsakad av skador inne i vävnaden, men det finns många studier som visar att smärta visst kan existera där det inte finns fysisk skada –och att fysisk skada kan existera där det inte finns smärta. 

I en studie visade magnetröntgen på  44 personers knän att menisken var skadad (alltså skador på brosket inne i knät) utan att patienterna visade några som helst smärtsymptom. En annan studie som publicerades i The New England Journal of Medicine, visade att 38 procent av smärtfria försökspersoner hade förändringar (till exempel buktande diskar) i ländryggen –förändringar som annars brukar vara en förklaring till just smärta hos smärtpatienter.

Så om smärta inte är synonymt med skada, varför viftar kroppen då med den röda flaggan?

Det sitter i huvudet

– Smärta är en budbärare som hunger eller törst, en signal om ett behov, som i sin tur leder till skyddsåtgärder från kroppen, säger Richmond Stace.

– Kroppen har ett behov som behöver uppmärksammas och någon del som behöver en extra koll. Sedan måste vi fatta beslut om ifall det faktiskt finns ett hot mot det område där vi har ont. 

Så varför går då hjärnan in och varnar i höften om det inte finns en skada där?

– Hjärnan gör en kvalificerad gissning, förklarara Richmond Stace.

– Om det finns tillräckligt mycket som pekar på att det finns ett problem runt höften så är det tillräckligt för att hjärnan ska skicka ut skyddssignalen smärta. Men det den varnar för kan vara överansträngning, ändrat rörelsemönster eller att du har tappat i styrka snarare än sådant vi tänker på som en direkt skada eller trauma.

Det finns mycket forskning som stödjer det han säger, att smärta är ett hittepå från hjärnan. Till exempel påpekar Lorimer Moseley, professor i klinisk neurovetenskap och expert på smärta hos människor, att fantomsmärtor hos amputerade patienter inte skulle existera om det krävdes en faktisk skada för att känna smärta. Hur skulle du i så fall kunna känna smärta i ett ben som inte finnns? I ett av hans försök kände försökspersonerna smärta till och med i sin benprotes när den blev attackerad.

Hur som helst är det viktigt att poängtera att även om smärta i sig skapas av hjärnan och inte kroppen, så betyder det ju inte att skador, eller smärtan som orsakas av skador, inte är på riktigt.

Den är på riktigt, men sambandet är komplicerat, säger Paul Ingraham, mannen bakom sajten painscience.com där han studerar och samlar forskning kring smärta.

– Modern smärtforskning  baseras på en så kallad biosocial modell, där såväl fysiska som psykiska och sociala faktorer räknas in när vi ser på smärtsymptom. Forskningen säger inte att de fysiska faktorerna inte är viktiga, men den skiljer sig från den traditionella smärtforskningen genom att inte ta för givet att smärta kommer enbart från en fysisk skada, som man trodde länge. Många glömmer fortfarande bort hur mycket smärta påverkas av andra faktorer.

Richmond Stace håller med:

– Att bara titta på en rent fysisk förklaring brukar ge sämre resultat. Vi måste komma ihåg att det är hela personen som upplever smärta, inte en kroppsdel.

Han förklarar med en liknelse: Du är på bio och duken blir plötsligt svart. En i personalen kommer in och skakar på duken. Kommer filmen tillbaka då? Nej, för problemet sitter inte i duken, utan någon annanstans. Hur mycket du än skakar kommer det inte att hjälpa.

– Oavsett om smärtan du känner i höften beror på en skada där eller inte så kan intensiteten i smärtan påverkas otroligt mycket  av hur du mår mentalt, ditt humör och dina stressnivåer och inte minst om man känner oro för smärtan, säger fysioterapeuten Tom Goom och fortsätter:

– För många löpare är löpningen mycket mer än bara en träningsform, det är vårt sociala nätverk, vår stressbehandling och vår möjlighet att känna oss duktiga och starka, och inte minst en möjlighet att ha roligt.

Om vi känner ett hot som skulle innebära att vi förlorade allt det så kan smärtan förstärkas. En studie på violinister är ett bra exempel på detta. Det visar sig att deras spelhand är mycket känsligare för smärta än deras andra hand eftersom den är så mycket viktigare för att de ska kunna fortsätta spela.

– Om löpningen är en stor del av ditt liv är det därför viktigt att du fortsätter att vara inkluderad, även om du inte kan springa, säger Tom Goom.

– Du kanske kan gå till träningarna med din grupp och köra dina rehabövningar där för att få det sociala. Du kan kanske vara med på uppvärmningen och nedvarvningen eller vara volontär om klubben anordnar ett lopp. Att börja träna andra var räddningen för mig. Då kunde jag njuta av att se mina adepter lyckas istället för mig själv, säger Greg Lehman, en sjukgymnast som är specialist på biomekanik och smärta.

Han berättar att många studier visar ett tydligt samband mellan positiva känslor som att vara nöjd, lugn och glad, kan minska känsligheten för smärta.

– Men, säger han, det går åt båda hållen. Oro och ångest ökar smärtkänsligheten och upplevelsen av smärta.

Blandade signaler

Själva läkningsprocessen kan också påverkas av externa faktorer.

– Stress och dålig sömn kan göra att skador gör ont tidigare, värre och längre säger Paul Ingraham.

En studie från Kings College i London visade att ökade kortisolnivåer i kroppen saktade ner läkningsprocesser. Det är en elak spiral –du älskar att springa, smärta gör att du inte kan fortsätta och du mår dåligt av det och så sätter dina negativa känslor dessutom käppar i hjulet för läkningen.

Det kan vara lätt att avfärda teorierna om det mentalas påverkan på smärta och tycka att det känns långsökt om man själv inte har någon egen erfarenhet av att det kan vara så. Men om du tänker efter, har du aldrig haft ont i ryggen, höfterna eller magen efter att ett förhållande har tagit slut eller en närstående harvarit sjuk eller gått bort? Och när den psykiska påfrestningen börjar lägga sig lägger sig så dämpas även smärtan, utan att du har åtgärdat något rent fysiskt.

– Kom ihåg att själva kroppen inte är tillgänglig för hjärnan, den kan bara skicka och ta emot signaler och samla ihop information om vad som pågår i kroppen, säger Richmond Stace.

– Vad behvös för att du ska kunna ha ont i höften? Jo, en höft. Och vad mer? En hjärna. Och ett nervsystem, ett ego, en historia… Allt det här kommer att användas av hjärnan för att kunna fatta beslut om hur den ska reagera på signalerna den får. Och när det kommer till löparrelaterade skador finns det en faktor till som spelar in, nämligen din skadehistoria.

Hitta källan

– Hjärnan är långsint och kommer ihåg skador. Dessutom är den lite paranoid, så när du som löpare för andra gången får problem med IT-bandet eller hälsenan kommer smärtan att kicka in vid en lägre smärttröskel. Hjärnan tror direkt att du har överbelastat vävnaden igen, säger Paul Ingraham.

Hjärnan varnar alltså tidigare eftersom den vet hur det gick förra gången och skickar ut signaler så fort den kan. Ju fler gånger du drabbas av samma skada, eller skador i samma område desto snabbare och kraftfullare reagerar hjärnan.

Med tanke på att en av de viktigaste faktorerna när det gäller att förutse skador är tidigare skador så är det inte så konstigt att hjärnan gör så. Att ganska snart känna av en gammal skada igen behöver alltså inte vara orsakat av slarvig rehab eller brister i biomekaniken utan snarare ett hjärnspöke. Men hur ska vi då få spöket att försvinna?

– Det första steget är alltid att kolla vad som faktiskt pågår, säger Greg Lehman.

– En ordentlig genomgång av en duktig sjukgymnast eller naprapat kan klargöra om det ligger fysiska orsaker bakom att du har ont. Du måste få veta om din smärta beror på något elakt som en ligamentskada som behöver behandlas eller om du ska backa i din träning eller vila eller om du kan fortsätta med det du tycker om att göra utan att smärtan ska bli värre.

Till exempel kan en löpare ha en känning i hälsenan som verkar kopplad till smärta. Det här kommer att göra så att löparen ändrar sin träning lite och lägger in övningar som är riktade till hälsenan, men hen kan också springa vidare  som vanligt med lite smärta. Små skavanker som gör lite ont är ju normalt när man tränar.

Om man ser på det rent fysiskt så låter det som ett dåligt råd att bara fortsätta springa om man har ont. Men modern smärtforskning visar att det gamla rådet “vila bort det” börjar kännas mossigt och gammalt. Nu har man kunnat se att det snarare underbygger hjärnans nervösa signaler att något är fel om man direkt slutar springa om det gör ont.

– Nu visar forskningen tvärtom att de flesta kan fortsätta att springa eller gå i någon utsträckning med de flesta skador, säger Greg Lehman.

Forskning visar att viss isometrisk (statisk) träning kan ge omedelbar smärtlindring vid till exempel smärta runt knäskålen och olika problem med hälsenan.

– Faktum är att den mesta träningen verkar ändra irritationssignalerna som kroppen skickar till hjärnan, säger Greg Lehman och Richmond Stace håller med:

– Vila kommer inte att hjälpa om du har ihållande eller kroniska smärta, för då har ju ingenting förändrats när du börjar träna igen. Träning är kroppens smörjmedel.

Det kanske låter så, men den nya smärtforskningen ger dig inte fria tyglar att bara köra på som vanligt med ett anikte förvridet av smärta. Det gäller att förstå att det du känner inte alltid stämmer överens till hundra procent med vad som faktiskt pågår i kroppen.

Smärtan kan däremot ge dig ledtrådar. Om du snavade i kurvan och trampade snett så kan du förmodligen se den rimliga kopplingen mellan smärta och skada.

– Enkla smärttillstånd är oftast precis vad de verkar vara. Och med enkla menar jag ett specifikt anatomiskt område där det finns ett klart samband mellan smärtan och till exempel en olyckshändelse, säger Tom Goom.

Den typen av akut smärta brukar i allmänhet orsakas av en skada i själva vävnaden och vara både rimlig och lätt att förklara, även om din upplevelse av smärtan kan förändras av till exempel mentala faktorer. Men när smärtan blir kvar eller kommer tillbaka när själva strukturerna är läkta blir det mer komplicerat.

Central intelligens

Kronisk smärta betyder smärta som håller i sig i tre månader eller mer och kan inte förklaras genom att något är fel rent kroppsligen.

– Om du flera veckor efter en skada känner att det fortfarande gör ont så är något fel, även om du har fått höra att inget längre är skadat. Då sitter nog problemet snarare i ditt centrala nervsystem än i vävnaden. Den här centrala smärtan kan göra att även triviala småskador leder till mycket stark smärta, säger Paul Ingraham.

Greg Lehman liknar det vid ett brandlarm.

– Brandlarmet säger inte hur mycket rök det handlar om eller var den är, det kan börja tjuta även om det bara är jättelite rök och fortsätta att gå igång även efter att du har släckt elden.

Forskning visar att smärtkänsliga personer kan uppleva smärta innan nerverna ens borde kunna känna smärta. Till exempel kan de känna sticket redan innan de får en injektion. De kan också reagera starkt med smärta på något så ofarligt som beröring.

Låt säga att du precis har börjat springa igen efter flera månaders kamp med hälsporre. Redan när du sätter på dig skorna kommer hjärnan att sätta igång och undra om det verkligen är säkert.

– Om du sedan till exempel kliver på en sten kommer du att känna oproportionerligt mycket smärta eftersom hjärnan direkt bekräftar det den befarat, säger Richmond Stace.

Det gäller då för dig att få hjärnan att förstå att rörelsen är säker och ju längre du har dragits med en skada, desto mer kommer det att handla om hjärnan och nerverna och mindre om den kroppsdel som varit skadad. Det bästa är att fortsätta springa för att visa hjärnan att det inte är farligt, att den kan släppa den extra beredskapen.

Vi går tillbaka till hälsporre-exemplet. Du kanske börjar med att se om du kan stå på ett ben utan att det gör ont och om du kan det, kan du ställa dig på tå? Testa att jogga lite lätt. Fortfarande smärtfri? Kan du springa 20 sekunder utan att det gör ont? En minut? Genom att testa vad du kan göra utan att det gör ont och röra dig inom det spannet så kommer hjärnan att koppla ner alarmsystemet. Tipsen i spalten till vänster kommer att hjälpa dig i den processen.

Den nya smärtforskningen hävdar alltså inte att smärta inte finns eller att det bara sitter i huvudet. Men den vill befria oss från synen på smärta och skador som något isolerat som endaströr det fysiska. Genom den nya synen ger den oss större möjligheter att göra något åt smärtan. Vid sidan av rehabövningar kommer vi kanske att behöva stressa ner och tänka på hur vi kan leva annorlunda för att underlätta för kroppen att läka. Dessutom kan vi se löpningen som en behandling i sig, något som också kan få smärtan att försvinna, även om den hade sin grund i en löparrelaterad skada.

Lätta på smärtan!

Håll! När du spänner en muskel och håller spänningen isometriskt, alltså statiskt, varken förlängs eller förkortas den. Till exempel så spänns rumpan och baksidan på låren isometriskt när du står i en bakvänd planka med ryggen mot golvet. Forskning visar att isometrisk träning kan ge smärtlindring för vissa, men att det är högst individuellt. En studie i British Journal of Sports Medicine, visade att patienter med olika smärtsymptom i senor och ledband kunde använda isometrisk träning för att bli smärtfria i upp till 45 minuter och under den stunden kunna utföra rehab mer effektivt. Bäst att göra: Före rehab.

Rör dig! För att se hur mycket av smärtan som sitter i hjärnan kan du testa det här:  Om du börjar känna av smärta när du springer, föreställ dig samma smärta på samma ställe, men på andra sidan av kroppen. När du fortsätter att springa och samtidigt forsätter att mentalt flytta smärtan så kan du känna att smärtan börjar minska i styrka. Men var inte dumdristig, en del smärta är värd att lyssna på på riktigt. Bäst att göra: För att få tyst på småkänningar under passet.

Nya poddavsnitt av Elitpodden och Jag är löpare

Nya poddavsnitt av Elitpodden och Jag är löpare


Du har väl inte missat Runner´s Worlds nya poddar? Den här veckan kom andra episoderna av Elitpodden ”Run Hard” och ”Jag är löpare”. Elitpodden med Claes Åkeson och Per ”Zigge” Synnerman gästas av Kalle Berglund och man pratar initierat om Hanna Lidholms succétid på maraton. I Jag är Löpare möter Kenneth Gysing denna gång vinexpert och löparen Alf Tumble.

Elitpodden ”Run Hard” sticker ut i mängden poddar med en tydlig inriktning mot just elitlöpning. Både ”Zigge” och Claes vågar dela med sig av sina idéer och tankar. Episod 2 av Elitpodden gästas av 1500 meters löparen Kalle Berglund som tre gånger varit hundradelar från det svenska rekordet på 1500 meter. Kalle berättar om sin träning, och ställer sen frågan var går gränsen för att vara elit? En intressant och ärlig diskussion uppstår.
På telefon kommer även succélöparen Hanna Lindholm in och berättar om sitt lopp i Valencia Marathon som avgjordes söndagen innan podd avsnittet. Där sprang hon på fantastisk snabba 2.30.37 vilket är den näst snabbaste tiden någonsin bland svenska tjejer. Eftersom Hanna tränas av just Zigge får vi höra lite kring hennes väg till supertiden och även hör Hannas egna ord om upplevelsen av loppet. Givetvis hinns det med mycket mer, band annat pratar Claes och Zigge om ångest, hjärnspöken och plus och minuslöpare. Givetvis missas inte det stående inslaget: Jesus Budord.

I episod två av podden ”Jag är löpare” med Runner´s Worlds uppskattade skribent och krönikör Kenneth Gysing möter han vinexperten, musikern och löparen Alf Tumble. Dom pratar om löpning som livsstil och Alfs expertområde vin. Lyssnarna får även ta del av Alfs senaste lopp som var under 3 timmar på erkänt tuffa men också fantastiska maran i New York. Bonustipset blir vilket det bästa vinet är till julskinkan.


Kenneth Gysing och Alf Tumble

Alla Runners´s World poddar hittar du här

 

ASICS FrontRunners julkalender är tillbaka!

ASICS FrontRunners julkalender är tillbaka!


I år får 5 vinnare varsitt par av ASICS sprillans nya löparsko som släpps 6 december. Vilken modell avslöjas efter den 6:e.

Så här funkar det:

1. Varje dag fram till den 24:e avslöjas en bokstav på en Frontrunners Instagram. Bokstäverna bildar en lösenfras som du behöver för att vara med och vinna skorna.

2. Skriv det perfekta julrimmet om vad löpning betyder för dig.

3. Skicka in ditt julrim och lösen till asicsfrontrunnerxmas@gmail.com senast den 29/12.
De 5 bästa julrimmen (med korrekt lösen) kammar hem skorna!

Vilka de fem lyckliga vinnarna är meddelas den 4/1. Bokstav nr 1 hittar du hos @patrikmardh Instagram. Där pekas du vidare till nästa lucka osv.

Lycka till!

Glöm inte tagga: #ASICSFrontRunnerSweden #IMoveMe

Markus Torgeby först ut i nya RW Featurepodden

Markus Torgeby först ut i nya RW Featurepodden


Nu släpper vi ännu en podd inom Runner´s World. Feature podden, är podden där du får fördjupande samtal med profilerna som porträtteras i papperstidningen – perfekt lyssning för långpasset och första gäst är Markus Torgeby.

Det första avsnittet bjuder på ett samtal mellan Runner’s Worlds chefredaktör Anders Szalkai och Markus Torgeby som var med i ett stort reportage i novembernumret av Runner’s World. Markus är löparen som kanske är mest känd för att han under 4 år bodde i en kåta han byggt själv i skogarna utanför Åre. Markus egen väg ur en tidig utbrändhet gav upphov till filmen löparen och Markus är nu högst aktuell när hans bok ”Löparens hjärta” ges ut internationellt och en uppföljare till första filmen om och med Markus är under produktion.
Anders får svar på många frågor i samtalet där du som löpare givetvis får många tips båda att ta in i din löpning och i ditt liv.

Lyssna på podden här, eller hitta RW Featurepodden där poddar finns.

Vinn en startplats för ditt lag

Vinn en startplats för ditt lag


I sommar ska de deltagande lagen i stafettloppet Reebok Ragnar Relay springa 270 kilometer från Mariefred till Stockholm på 36 timmar. Nu har du chansen att vinna en startplats för dig och dina vänner – värd 10 000 kronor!

I sommar körs en deltävling i den internationella stafettserien Reebok Ragnar Relays för första gången i Norden: Reebok Ragnar Lake Mälaren. Den 15 juni går starten vid Gripsholms slott i Mariefred. Sedan ska deltagarna i varje lag, som består av fem eller tio personer, turas om att springa 270 kilometer i ett sträck. Löparna har 36 timmar, två dagar och en natt, på sig att ta sig till målet vid Drottningholms slott utanför Stockholm.

Samla ihop tio vänner som älskar löpning lika mycket som du – eller som bara gillar en annorlunda och lite lätt galen utmaning – och tävla om en startplats för ert lag (värde cirka 10 000 kronor). I potten ligger också ett fullständigt tävlingskit från Reebok, inklusive de tokhyllade löparskorna Reebok Floatride Run, till alla tio deltagarna i det lag som vinner tävlingen!

Så här gör du för att tävla om en startplats!

  • Svara på frågan: Vad är det fullständiga namnet på vikingen Ragnar i den fornnordiska saga som namnet är hämtat från?
  • Berätta ert lagnamn och beskriv hur ert lag kommer att klä ut sig under själva loppet!
  • Motivera varför just ert lag ska vinna en startplats inklusive utrustning från Reebok!
  • Fyll i tävlingsformuläret här senast 14 december 2018

Vinnarna tas ut av en jury bestående av Runner’s Worlds redaktion och arrangören Marathongruppen. Resultatet presenteras på runnersworld.se och i Runner’s Worlds övriga sociala medier, samt i tidningen.

Det här är Reebok Ragnar Lake Mälaren!

Datum: 15–16 juni 2019.
Distans: 270 km på 36 timmar.
Klasser: Öppet för lag om fem eller tio löpare (minimiålder 18 år).
Sista anmälningsdag: 8 maj.
Bonus: Alla lagkaptener får ett par Reebok Floatride Run-skor.
Läs mer: runragnar.com/se
Direkt till anmälan

Löpskolning del 1: 180 steg i minuten är inte optimalt!

Löpskolning del 1: 180 steg i minuten är inte optimalt!


Ett av de mest klassiska råden inom löpteknik är att du bör hålla en stegfrekvens på 180 steg per minut. Men det är ett förlegat råd, menar RW:s löpteknikexpert Fredrik Zillén. Frekvensen är inte allt, du måste ta hänsyn till faktorer som gravitation, fart, distans och träningsvana.

 ”Löpare bör hålla en stegfrekvens på 180 steg per minut” är en verklig klassiker, och det går inte en vecka utan att jag hör denna synpunkt. Ibland får jag höra att 180 är den optimala frekvensen oavsett fart och ibland sägs att man ska hålla minst 180 eller högre. Jag vill börja med att säga att det inte alls är sant. Eller förresten, 180 kan vara optimalt – för vissa löpare, i vissa farter. Men det är så oerhört många olika faktorer som spelar in och så stora variationer mellan olika löpare att det mest blir löjligt att försöka utse ”bästa stegfrekvensen”.

Precis som med så många andra ”sanningar” om löpning är det här påståendet dessutom rätt lätt att kolla upp. Det är bara att gå in på valfri film med din favoritlöpare på YouTube och sätta timern på telefonen på en minut och börja räkna. Hur lätt som helst. Om du provar ser du snabbt att variationerna i stegfrekvens är rätt stora.

Varför just 180?

Var kommer då påståendet om att 180 steg i minuten är det optimala ifrån? Troligen härstammar det från den legendariska löptränaren Jack Daniels som under OS i Los Angeles 1984 studerade dem som sprang distanser mellan 800 meter och maraton. Han konstaterade att alla tog 180 steg i minuten, eller fler, vilket han skrev i sin bok ”Daniels’ Running Formula”. Han konstaterade också att många motionärer har en betydligt lägre stegfrekvens. Så långt är det inget fel i resonemanget. Vad jag inte begriper är var idén kommer ifrån om att det alltid är exakt 180 som ska gälla för alla löpare i alla farter. Det sa han aldrig. Jag hyser en enorm respekt för Jack Daniels kunskaper som tränare. Men bara för att han konstaterar att OS-löpare 1984 håller en stegfrekvens som inte är under 180 blir inte 180 en optimal frekvens för mer normalsnabba löpare, då frekvensen i regel påverkas av bland annat fart. Han skrev heller inte hur mycket över 180 steg per minut dem med högst stegfrekvens hade. Är 203 okej?

Och vad händer om vi byter mästerskap? Tittar vi på maratonlöparna under VM i London förra året varierade stegfrekvensen bland de åtta bästa damerna mellan 165 och 198,6 steg per minut samt mellan 171,6 och 193,8 steg per minut bland de åtta bästa herrarn (Siffror från fjärde varvet av fyra från Internationella Friidrottsförbundets biomekaniska studie av loppet). Med så stora variationer bland de bästa löparna i världen är det ganska orimligt att det finns en enda optimal stegfrekvens som även motionärer ska förhålla sig till. Det finns troligen en liten zon på några steg hit och dit som är din optimala stegfrekvens. Även om det finns individuella skillnader finns det några saker att förhålla sig till – gravitationen, hur snabbt du springer, hur långt du springer, hur lång du är, din träningsbakgrund och din muskelfibersammansättning. Vi tar dem en och en:

Gravitationen är stark och att flytta tyngdpunkten upp och ned på en löpare är jobbigt. Om två löpare håller samma fart kommer den med låg frekvens troligen att röra tyngdpunkten i höjdled mer än den som tar många steg. Tar du till exempel kring 160 steg per minut i 5 min/km-fart, som en del motionärer gör, kommer du att få lägga oproportionerligt mycket energi på att flytta kroppens kilon upp och ned i kampen mot gravitationen då frekvensen är för låg.

Optimal frekvens

Enligt det här tänket borde en rejält hög stegfrekvens vara bäst eftersom det minskar vertikalförflyttningen. Men då glömmer man bort kontakttiden. Ju kortare tid du har foten i marken desto mer returenergi får du från kroppens elastiska strukturer som senor, muskler och bindväv. Du kan få tillbaka upp mot 50 procent av den mekaniska energi du lägger i ett steg genom denna gummisnoddseffekt. Har du en lite för hög stegfrekvens i förhållande till din fart, säg 186 steg per min i 5 min/km-fart kommer du i och för sig att spara energi genom att du inte rör dig upp och ned så mycket, men samtidigt är det då svårt att få till det vertikala tryck som krävs för att kroppens ”gummisnoddar” ska laddas med energi som du ska få i retur. Låg vertikal kraft kan alltså ge längre kontakttid och mindre returenergi. Optimal frekvens är till viss del även knuten till fart. Det är ju bara att titta på ett sprintlopp för att se hur viktigt det är med en hög frekvens. Det här konstaterad även Jack Daniels i sin bok där han skriver att dem med högst frekvens var 800-meterslöparna följt av de som sprang 1500 meter. Efter ett tag verkar det dock jämna ut sig så att det inte är så stor skillnad på dem som springer 10 000 meter och dem som springer maraton. Då verkar det mer handla om individuella skillnader.

Även din längd kan ha betydelse. En orsak är att det helt enkelt är lättare att flytta runt korta ben jämfört med långa. Den med högst stegfrekvens av de åtta bästa damerna under maraton-VM i London förra året var Rose Chelimo, som också vann. Hon höll en frekvens på 198,6 steg per minut under fjärde varvet. Rose Chelimo är 153 cm lång (väger 43 kg). Så om du också är 153 cm lång och springer maran kring 2.20 kan du också prova 198 steg per minut. Nu finns det mycket längre löpare som har så hög frekvens, men jag talar mer i generella ordalag.

För att krångla till det ytterligare finns det två olika stilar som kan vara lika effektiva. De brukar kallas ”glidare” och ”gaseller”. Gasellerna jobbar lite mer med gummisnoddseffekten, vilket är det sätt som de flesta elitlöpare använder sig av. Man kan vara gasell av olika grad, där till exempel Mo Farah är en typisk gasell med relativt låg frekvens, som hans 173,4 steg/min på varv 15 när han vann 10 000 meter under London-VM på tiden 26.49.51. Det här är också det bästa valet om du har mer av de snabbaste muskelfibrerna med lite mer spänst i steget, vilket Sir Mo har (och som man även kan träna upp).

Ju snabbare du springer desto viktigare är det med kontakttid och gummisnoddeffekten. Springer man i 6 min/km eller långsammare är det ofta lite svårare att få tillbaka en stor del returenergi. Med mindre vinst från gummisnoddarna får man börja se var man kan kapa kostnader och då vända blicken mot kampen mot gravitationen. Det är här, när det inte går så fort, som glidarstilen oftast kommer till sin rätt. Som jag tidigare nämnt ger en hög stegfrekvens mindre vertikal förflyttning. Om du i 6 minuter per kilometer ökar frekvensen en hel del, till exempel upp mot 187–188, och därmed minskar rörelsen i höjdled kan det vara energibesparande trots att det går åt lite mer kraft att röra kroppsdelarna så snabbt. Då gummisnoddeffekten för de flesta avtar med åren är det också vanligt att äldre löpare använder sig av det här sättet att springa med små, minimalistiska steg med hög frekvens. Det är nämligen främst de snabbaste muskelfibrerna som försvinner när man blir äldre medan man behåller de mer uthålliga.

Även många ultralöpare använder sig av den här tekniken. Ska du springa 100 miles kanske du inte orkar hålla spänst i steget hela vägen och då kan glidarstilen med högre frekvens funkar utmärkt.

Men nu bortser vi från extremvarianter av glidare och gaseller. Skulle jag göra en kvalificerad gissning på en bra stegfrekvens för en genomsnittlig motionslöpare som springer 5 min/km-fart skulle jag säga typ 170–174. Springer du i 4 minuter per kilometer är däremot en frekvens upp kring 180 troligen inte så tokig. Experimentera gärna lite med olika frekvens. Men kom ihåg att du initialt troligen är mer bekväm och lite starkare och uthålligare på sättet du sprungit tidigare, just för att du har gjort det så mycket.

Så ökar du stegfrekvensen!

Bästa sättet att öka din stegfrekvens är att skaffa dig en lite mer kompakt armrörelse med mycket rörelse i axellederna och ganska spetsiga armbågar. Är händerna långt ned bildar armen en lång pendel som tar längre tid och kostar mer kraft än en kort pendel. Dessutom börjar de flesta springa med ganska raka ben (långa, tunga pendlar) när händerna är långt ned vilket gör det ännu svårare att få upp frekvensen. Med den lilla, kompakta armsvingen triggar du i regel benen så att frekvensen går upp utan att du behöver tänka ”ta fler steg”.

Öka frekvensen – och farten!

Öka frekvensen – och farten!


Hur många steg per minut vi ska ta är en omdebatterad – och högst individuell – fråga. Med hjälp av artificiell intelligens kan Racefox Run coacha dig till just din optimala stegfrekvens.

Det är många som pratar om stegfrekvens just nu. Är det optimala antalet steg per minut 180 – och gäller det för alla löpare, oavsett kroppskonstitution och löphastighet? Och varför har löparna i världseliten i så fall olika stegfrekvens, trots att de springer ungefär lika snabbt? Ja, det är lätt att känna sig förvirrad. Faktum är att det inte finns något magiskt antal steg per minut som är bäst för alla. Din optimala stegfrekvens är i hög grad en individuell fråga som beror på en mängd faktorer. Men den digitala och AI-baserade coachningstjänsten Racefox Run kan faktiskt hjälpa dig att hitta den stegfrekvens som är bäst för just dig och den fart du håller för stunden.

Föreställ dig att din personliga coach springer bredvid dig på en av dina vanliga rundor, kollar din löphastighet och berättar exakt hur mycket du ska öka din stegfrekvens för att optimera din löpekonomi. Du känner knappt förändringen men det blir tydligt att du springer lättare och snabbare. Låter det som trolleri? Det är precis det här Racefox gör. Genom att känna av din stegfrekvens med en superkänslig sensor kan programvaran coacha dig till en bättre och mer effektiv löpupplevelse – och på köpet blir du snabbare!
– Genom att vi redan har analyserat cirka 65 miljoner användares löpsteg har vi också en god insikt i vilken stegfrekvens som sannolikt är optimal för just dig och din aktuella löphastighet. Vi har bland annat kunnat konstatera att en ökning av stegfrekvensen också leder till ökad fart för de flesta, säger Bernhard Hirschauer, produktansvarig för löpning på Racefox.

Racefox registrerar och analyserar din löpning i realtid. För att du snabbt ska lära dig att springa med en annan stegfrekvens ber Racefox dig därför att höja den. Du får direkt återkoppling på hur din löpteknik förbättras – omedelbar feedback i samband med aktivitet har nämligen visat sig vara det snabbaste sättet att lära in ett nytt beteende (och ja, det funkar lika bra på löpbandet). Eftersom Racefox instruerar dig behöver du inte tänka själv, utan kan fokusera helt på hur känslan i kroppen förändras med en annan stegfrekvens.

180 steg per minut? Antagandet att 180 steg per minut är optimalt härstammar från en observation av topplöparna på distanser från 800 meter till maraton i samband med OS i Los Angeles 1984, som alla tog 180 steg per minut eller mer. Men senare studier har visat att variationen är stor när det gäller stegfrekvens – även bland världseliten.

RACEFOX RUN ÄR EN MÅNADSTJÄNST. LÄS MER OCH BESTÄLL PÅ RF.RUN

Äntligen! Runner’s World poddar!

Äntligen! Runner’s World poddar!


Många löpare får träningsmotivation genom att lyssna på olika podcasts (inte minst när de springer). För att motivera och inspirera dig som löpare genom flera kanaler startar nu även vi på Runner’s World upp podcasts.

RW podcasts består i uppstarten av tre poddar med något olika inriktning, men alla har förstås löpning som gemensam nämnare och röd tråd: Elitpodden ”Run hard”, Jag är löpare-podden och RW Featurepodden är först ut.

Elitpodden ”Run hard” är, som poddpratarna själva säger, för dig som vill utvecklas i den hårdaste sporten av alla! Det är Claes Åkeson och Per ”Zigge” Synnerman som ger dig tipsen du behöver på vägen. I premiäravsnittet pratas det om crosstrainer, maratontider, 2.19-mannen, ”Varför håller dom i sig?”, ”Jesus” och givetvis Claes och Zigges nuvarande status som löpare.

I podden ”Jag är löpare” möter Kenneth Gysing spännande gäster för lättsamma samtal om livet och löpningen. I premiäravsnittet intervjuas musikartisten Mårten ”Promoe” Edh. Kenneth och Mårten pratar om allt från hur det är att springa ett maratonlopp innan en spelning, till hur det är att försöka plugga till en tenta under en turné.

RW Featurepodden gör fördjupande intervjuer med profilerna eller företeelserna som lyfts fram i papperstidningen – perfekt lyssning för långpasset. Det första avsnittet är under produktion och släpps den 28 november. Premiäravsnittet bjuder på ett samtal mellan Runner’s Worlds chefredaktör Anders Szalkai och Markus Torgeby som bland annat har skrivit boken Löparens hjärta. (En intervju med Markus hittar du också i novembernumret av Runner’s World, ute nu.)