Ett 26:e guld på SM i maraton hade gett Mustafa "Musse" Mohamed titeln ”flest SM-guld genom friidrottshistorien på herrsidan”. Men Musse nådde inte ända fram. Här är hans analys – och väg framåt. I år avgjordes SM i maraton som en ren elittävling, med ett av de starkaste startfälten någonsin. Mustafa ”Musse” Mohamed hörde till favoriterna i herrtävlingen, inte minst på grund av det svenska maratonrekord han satte i Sevilla i år med 2.10.03. – Jag har haft ett riktigt bra år. Det började med det svenska rekordet i februari. I somras sprang jag även ett av mina snabbaste 10…
Dela artikeln:
Detta innehåll är exklusivt för dig som är prenumerant
Som prenumerant på Runner’s World får du tillgång till en rad förmåner, bättre priser i vår shop och möjlighet att läsa tidningen digitalt när du loggar in.
Med en imponerande 18:e plats tog Charlotta Fougberg den främsta individuella placeringen när halvmaraton-VM avgjordes i Polen. Med personbästatiden 1:10:19 bidrog Charlotta starkt till att de svenska damerna dessutom tog en meriterande 8:e plats i lagtävlingen. På herrsidan gjorde David Nilsson ett riktigt starkt lopp, där han sänkte sitt personbästa till 1:01:40 efter att ha passerat 10 km på 28:48.
Damerna var först ut i polska Gdynia och det blev, efter en rafflande spurtuppgörelse, en favoritseger genom Kenyas Peres Jepchirchir. Med tiden 1:05:16 sänkte hon därmed sitt eget världsrekord i ett ”Womens only race”.
Peres JEPCHIRCHIR, Kenya. vinner på nya världsrekordet 1:05:16.
Segermarginalen för Jepchirchir blev 2 sekunder ner till Tysklands Melat Yisak Kejeta, vars lite överraskande silverplats innebar ett nytt nationsrekord.
En bit bakom den absoluta täten gjorde Charlotta Fougberg ett imponerande lopp där hon plockade placeringar nästan hela vägen till mål när många tappade fart. Charlotta höll tempot uppe och radade upp 5-kilometerspasseringarna på mellan 16:41–16:45 (runt 3.20 per kilometer). Den sista dryga kilometern gick på 3.08 min/km, vilket alltså gav en meriterande 18:e plats. Tiden 1:10:19 var bara 21 sekunder från det svenska rekordet och är den snabbaste svenska tiden i ett ”Womens only race”.
De två övriga svenskorna som kom till start, Carolina Wikström och Hanna Lindholm, höll samma tempo som Charlotta inledningsvis men tappade sedan något på andra halvan av loppet. Båda höll ändå så bra fart att de nådde målet på nya personbästa-tider med 1:11:31 respektive 1:11:48 vilket gav 37:e och 43:e plats individuellt. I lagtävlingen gav svenskornas starka löpningar en 8:e plats bland världens alla halvmaratonlag.
Jacob KIPLIMO UGA vinner på 58:49
I herrloppet var Ugandas Jushua Cheptegei favorit efter de fantastiska världsrekord han satt under sommaren och hösten på 5 000 och 10 000 meter. Nu räckte han dock inte riktigt till i debuten på halvmaran, utan slutade på en 4:e plats. I stället blev det hans landsman Jacob Kiplimo som efter en otroligt snabb avslutning vann klart på 58:49.
De svenska herrarna startade offensivt och några av löparna syntes till i täten under första kilometern. Efter att favoriterna tagit över längst fram var det David Nilsson som gick klart tuffast av svenskarna sett till milpasseringen.
David Nilsson snabbaste svenska löpare med 1.01.40
David passerade milen i samma fart som hans personbästa på 10 km väg, vilket innebar 28:48. En öppningsfart som indikerade att han skulle kunna hota det svenska rekordet. Nu orkade David inte riktigt hålla den farten hela vägen in, men belönades med ett nytt imponerande personbästa på 1:01:40, bara 23 sekunder över det svenska rekordet. I den oerhört tuffa konkurrensen kom David på 37:e plats.
Bakom David gjorde flera av de andra svenskarna riktigt bra lopp, där Mikael Ekvall kom in på 1:02:48. Den 19-åriga debutanten Emil Millán de la Oliva gick under 63 minuter med sina 1:02:53 trots att han föll olyckligt i början av loppet.
Adhanom Abraha fullföljde även han bra, även om en tuff öppning tog ut sin rätt. Adhanoms sluttid blev 1:04:02. (5:e svensk i herrloppet var Napoleon Solomon men han fullföljde tyvärr aldrig loppet.) I lagtävlingen med 3-mannalag kom svenska herrarna på 13:e plats.
När ”VM” i Backyard Ultra inleds på lördag, 17 oktober, ställer Sverige upp med ett mycket starkt team. Vi fick ett förhandssnack med Anna Carlsson, som har flest varv på meritlistan i det svenska laget.
Backyard Ultra är en tävlingsform som ökat i popularitet de senaste åren. Men precis som för många andra tävlingar har även Backyard-loppen tvingats ställa in eller ställa om i år. Det gäller även Big Dog’s Backyard Ultra i USA – ett lopp som brukar kallas för Backyard-VM. I stället för det vanliga arrangemanget har arrangörerna valt att köra ett ”World Championship” där varje land genomför sin egen tävling. Resultat jämförs sedan i realtid med övriga deltagande länders resultat.
Backyard Ultra-loppen har sina föregångare i USA. Tävlingarna genomförs på ett varv som är 6 706 meter, där deltagarna springer så många varv man kan med det enda kravet att varvet ska genomföras på mindre än en timme. Varje hel timme startar ett nytt varv – och de löpare som misslyckas med att slutföra varvet inom 60 minuter avbryter tävlingen. Loppet pågår tills bara en löpare återstår – ”last man standing”.
Eftersom Big Dog’s Backyard 2020 blir ett event där varje land har sitt fristående lopp, kommer nog konkurrensen i detta ”VM” vara hårdare än någonsin. Länderna och löparna jämförs med varandra och vinnaren som håller på längst blir ”världsmästare” 2020.
Alla ländernas lopp är dock separata tävlingar, vilket gör att varje lands deltagare måste jobba som ett team. För när det bara är en löpare kvar i ett lands lopp avslutas det landets tävling.
Det svenska loppet avgörs i Älvdalen, med start 14.00 på lördag. Den deltagare som har gjort flest varv på en Backyard Ultra i den svenska truppen är Anna Carlsson. Anna blev en världsnyhet tidigare i år efter ”The Quarantine Backyard Ultra” där hon sprang 45 Backyard Ultravarv – över 300 kilometer – på en plogad bana på isen i Abisko. (I RW nummer 4–2020 hade vi ett stort reportage om Annas bedrift.) Nu är hon alltså en av de svenska löparna i ”Backyard-VM”.
Hur är läget inför helgens Big Dog’s Backyard Ultra på ”hemmaplan”? – Jo, det är bra hoppas jag. Lite hypokondrisk, men det ska man väl vara vid den här tiden.
Vad är det som händer i helgen? – Starten går på lördag klockan 14.00 svensk tid, och jag antar att det motsvarar en start 07.00 i USA. Alla länder startar samtidigt. Jag tror att det är 26 nationer som har sin egen tävling, med upp till 15 personer i varje team. Varje tävling är separat, så även om vi är ett team tävlar vi mot varandra samtidigt som vi är beroende av varandra för att nå långt.
Hur är tävlingens upplägg? – Så länge vi är minst två stycken löpare kvar får vi köra vidare, men när endast en person är kvar i respektive land är man ”last man standing” och då avslutas tävlingen för landet. Resultatet jämförs sedan med hur långt ”last man standing” hunnit i de andra länderna. Det här gör att vi både är inbördes konkurrenter i våra inhemska lopp, men måste hjälpa varandra för att nå långt i den internationella tävlingen.
Finns det en dam- och herrklass, eller är det verkligen ”last man standing”? – Nej, det är inte uppdelat utan ”last man standing” är grundkonceptet. Jag tror att grundaren av Backyard-konceptet, Lazarus ”Laz” Lake (Gary Cantrell), ville visa att tjejer och killar är jämlika i denna uthållighetsform. Den senaste vinnaren av Big’s Backyard var en kvinna. I många lopp har man en dam- och herrsegrare, men här är grunden att en vinnare utses – oavsett vem man är.
Har ni i det svenska teamet pratat ihop er, för ni måste ju hjälpa varandra om någon ska nå långt? – Vi har inte pratat mer än ”online”, men vi kommer ju att ses och kommer definitivt att peppa varandra för att vi ska nå långt. Jag tror det är viktigt att vi får lite lagkänsla så att vi blir några som driver varandra framåt till riktigt många varv. Jag hoppas vi är många kvar efter 30 varv och kan ta det vidare därifrån.
Loppet startar ju på lördag, tar ni höjd för att fortsätta i veckan som följer? – Ja, det var ungefär samma starttid som när jag sprang The Quarantine Backyard Ultra, och då höll jag ju på in på måndagen.
Nu hoppas jag absolut att vi kommer springa in på tisdagen. Samtidigt vet jag såklart att det är mycket som ska stämma.
Det är lätt att prata, svårare att göra i verkligheten. Men ambitionen om att hålla igång till tisdag finns.
När vi intervjuade dig tidigare i år sa du att du behövde bli bättre på att få in mer sömn under loppen. Hur ser du på det nu inför helgen? – Jag och min support kommer ha med ett eget tält, så under nätterna kommer jag att avskärma mig lite för att om möjligt få lite sömn.
Ska det bli kul med ett ”riktigt” lopp – även om det delvis är virtuellt? – Ja, jag ser verkligen fram mot loppet, att få gå in i bubblan och bara tänka på att ta mig framåt.
Vad tycker du om den 6,7 kilometer långa banan i Älvdalen? – Jag sprang min första Backyard där och den är väldigt fin. Den har en kort sträcka med asfalt, men sedan är det mestadels parkväg med grus och någon del med lite rötter och stenar. Den är omväxlande med några backar, relativt lättsprungen, så det är en riktigt bra Backyardbana enligt mig.
På lördag 17 oktober avgörs VM i halvmaraton i polska Gdynia. En rekordstor svensk trupp med nio löpare deltar. Det är inte bara en stor svensk trupp utan även en riktigt stark trupp – det kan bli svenska rekord. VM-loppen sänds live och här hittar du sändningen.
Tidigare i veckan hade vi en intervju med Charlotta Fougberg som är en av VM-löparna. Hon har laddat på hög höjd, och är enligt senaste sociala medier-inlägget från henne själv i riktigt bra form. Personbästat på 1:11:58 lär få sig en putsning om förhållandena är de rätta.
Övriga svenskor i truppen har faktiskt ännu snabbare ”PB”, där svenska rekordhållaren Sarah Lahti är snabbast med 1:09:58. Årets komet inom svensk långdistanslöpning, Carolina Wikström, har gjort 1:11:44 men sommarens resultat indikerar att även den tiden kan sänkas rejält. Hanna Lindholm har 1:11:57 och visade på Lidingöloppet att hon är på väg tillbaka efter lite skadebekymmer tidigare under året.
Med sitt svenska rekord i entimmeslöpning och svenskt juniorrekord på 10 000 meter, finns det defintivt fog för att tro på en riktig topptid redan i debuten.
Även på herrsidan finns svenska rekordinnehavaren på plats, genom Napoleon Solomon som gjort 1:01:17. Men den som kanske visat bäst form under sensommaren är 19-årige Emil Millán de la Oliva, som nu gör sin debut på halvmaraton. Med sitt svenska rekord i entimmeslöpning och svenskt juniorrekord på 10 000 meter, finns det defintivt fog för att tro på en riktig topptid redan i debuten.
Bra form har även Sverigetvåan genom tiderna på distansen, David Nilsson visat, med starka gatulopp på 10 km med tider klart under 29 minuter. Kanske kan ha ta ner sitt ”PB” 1:02:05 under 1.02 på VM-loppet?
Övriga svenska herrar har också sprungit bra i sommar och har imponerande tider på halvmaran. Mikael Ekvall har gjort 1:02:29 och Adhanom Abraha är bara några sekunder långsammare med sina 1:02:34.
VM-loppet avgörs på en fyravarvsbana (varje varv är ca 5 km) och runt 250 löpare från mer än 50 nationer är anmälda. Största stjärnan på herrsidan är nog debutanten på sträckan, Joshua Cheptegei från Uganda som i sommar slagit världsrekord på både 5 000 m och 10 000 m.
På damsidan är båda (!) världsrekordinnehavarna på plats genom Etiopiens Ababel Yeshaneh, som har rekordet 1:04:31 i ett mixat lopp, och Kenyas Peres Jepchirchir som har rekordet på 1:05:34 i ett separat damlopp. (Det finns världsrekord för båda uppläggen.)
Charlotta Fougberg visade storform när hon tog en överlägsen seger på Lidingöloppets elitlopp, trots meriterat motstånd. Hennes nya banrekord kom kanske som en överraskning för några – men inte för Charlotta. Nu har hon laddat upp på hög höjd inför VM i halvmaraton i Polen, som går av stapeln på lördag 17 oktober.
Stort grattis till Lidingöloppssegern, Charlotta! Vad säger du om din insats där? – Tack! Jag kände att jag var i riktigt bra form innan. Jag kollade på webb-sändningen från loppet efteråt och det var lite komiskt att höra vad kommentatorerna sa i förhållande till mina egna tankar. Jag tyckte de var lite väl negativa. I en intervju före loppet berättade jag att jag var i riktigt bra form, men ändå lät det på dem som att jag hade varit osäker innan start. – Självklart hade jag stor respekt för mina konkurrenter och startfältet var riktigt bra, men jag kände också att min form verkligen var bra. Meraf Batha (2:a i loppet) gick ut riktigt hårt. För mig var det naturligt att släppa en lucka då, men jag kände mig inte alls osäker så tidigt i loppet. Vi hade kollat vilken snitt-tid andra löpare hade haft på sträckan inför loppet, så jag hade en plan för hur jag skulle springa.
Du sprang maraton-VM i Doha för ungefär ett år sedan. Där tog du, under mycket tuffa förhållanden, en meriterande 18:e plats. Men efter det blev det lite tyst, både i sociala medier och i media. Var det medvetet? – Ja, det var medvetet. Jag kan känna att sociala medier ibland tar både tid och energi. Efter VM ville jag ha en period där jag la all fokus på min träning och återhämtning, samtidigt som jag ville ha tid för familj och vänner. Jag jobbar utöver min satsning vilket gör att jag vill prioritera min tid till dem och det som ger mig mest. – Sen gillar jag att ha bra bilder när jag ska lägga upp något. Jag har inga fotografer eller någon som spontant gillar att ett foto på plats under mina träningspass och mitt fokus måste och vill vara på att utvecklas som löpare för att nå mina mål. – Så det föll sig naturligt att det blev en period utan egna rapporter på sociala medier. – Jag tycker jag fick distans till det. Men sen kände jag för att skriva lite igen när jag började tävla, även om det inte blir lika frekvent nu som det periodvis varit tidigare.
Det har ju blivit en konstig säsong för alla med inställt OS och VM. Hur låg du till i din träning inför säsongen – och hur påverkade de inställda storloppen dig och din träning? – Jag åkte på träningsläger till Sydafrika inför Rotterdam Marathon som skulle ha avgjorts i början av april, och då kände jag mig i väldigt bra form. Men redan efter en vecka på lägret kom beskedet att Rotterdam ställdes in. Jag valde att vara kvar ändå, i hopp om att det skulle vända och att något annat lopp skulle kunna genomföras. Jag gjorde riktigt bra pass, och visste inte då att även EM och OS skulle ställas in och flyttas. – Men smittspridningsutvecklingen gick ju inte alls åt rätt håll. När presidenten höll ett tal med budskapet om en total ”lock down”, bestämde jag mig för att försöka ta mig hem. Jag skulle inte få träna ute och alla faciliteter skulle stängas ner, och det fanns en risk att jag inte skulle kunna ta mig hem överhuvudtaget.
Charlotta Fougberg i årets elit Lidingölopp
Hur tog du beskedet om att EM ställdes in och att OS skulle flyttas? – När beskedet om EM kom berördes jag väldigt mycket. Då kände jag verkligen en osäkerhet inför framtiden. Som elitidrottare vill man kunna sträva efter mål, och när allt det försvinner blir det en större utmaning att upprätthålla motivationen. Men jag som maratonlöpare har inte lika många lopp per år som en banlöpare har så jag har tacklat det okej ändå.
Hur gjorde du med träningen när målen försvann? – Min tränare Johan Wettergren bestämde att jag direkt skulle lägga in den vila som vi hade planerat skulle komma efter Rotterdam. En vila som skulle ge kroppen och huvudet chans till återhämtning efter all den tuffa träning jag gjort under vintern och tidiga våren inför maran. – Jag hade haft lite känningar i min vänstra hälsena, så det var läge att ge den en chans att vila upp sig. I samband med vilan la vi in en period med stötvågsbehandling för hälsenan. Det var inte roligt … ytterst smärtsamt.
Hur körde ni igång sedan utan tydliga lopp som mål? – Vanligtvis har man en tidslinje där man ser att jag måste träna si eller så under veckorna fram mot tävlingen. Nu fanns ju inte alls den stressen, för vi insåg att inga stora lopp skulle kunna genomföras. Just då visste vi ju inte ens om SM-tävlingarna eller mindre nationella elitlopp skulle kunna genomföras. Så det fanns verkligen gott om tid att starta upp träningen igen utan stress efter stötvågsbehandlingen. – Vi tog det fas för fas. Först alternativ träning, sedan la vi på lugn distansträning och därefter sub-tröskel. Varje gång vi kände att jag var redo för en ny fas med intensitetsökning i löpningen tog vi nästa steg.
Hur gjorde du inför sommarens SM i halvmaraton? – Jag hade inte några tävlingar inplanerade på grund av coronasituationen när de nationella elitloppen kom igång. Inför halvmaraton-SM i slutet av juli hade jag insett att träning i tröskelfart gick bra, så det var med den grunden jag ställde upp på SM-halvmaran. Och det blev ju bra för min del – loppet gick i en fart som motsvarade min sub-tröskelfart. (Charlotta vann SM-guldet på 1.16.51, reds. anm.) – Men visst var det tufft ibland under sommaren. Det gällde ju att ha tålamodet att inte springa tuffa och snabba pass, för man vill ju så gärna testa. Då är det bra att ha en tränare som bromsar lite.
Efter halvmaraton-SM måste du ha kommit i riktigt bra slag oerhört snabbt. Det såg ut som att du tog ett tydligt kliv framåt, både när det gäller löpsteg och fart tills det var dags för Lidingöloppet? – Ja, det är nog rätt analys. Vid halvmaran hade jag inte gjort något kvalitetspass, men efter det kunde vi gå vidare till nästa fas och öka löpkilometrarna till den nivå där jag ska ligga. Vi kunde börja lägga på kvalitetsträning samtidigt som jag under den här perioden förbättrade min löpekonomi – ju mer jag springer desto bättre blir min teknik. Med fartpassen kom även formen och självförtroendet inför Lidingöloppet.
Vad innebär ”den nivå där jag ska ligga” räknat i kilometer? – Det handlar om runt 100–110 kilometer löpning per vecka, och utöver det alternativträning som motsvarar att jag kommer upp till 150–170 kilometer per vecka. Genom åren har vi sett att jag kan springa upp till 12–13 mil någon vecka eller så, men mycket mer än det ska jag inte springa – då blir skaderisken alldeles för hög för mig. Så jag kompletterar med cirka tre pass alternativ träning i veckan för att få volymen.
Och hur stämmer ni av löpekonomin? – När det gäller löpekonomin stämmer vi av på känsla. Jag känner själv när det börjar bli bra, och min tränare ser också när jag springer mer avslappnat och inte behöver jobba lika mycket för att hålla farten.
Hur omvandlar du alternativ träning till löpta kilometer i träningsdagboken? – Jag brukar omvandla tid till kilometer. Kör jag alternativ träning som ska ersätta distanslöpning räknar jag 5 minuter träning som motsvarande 1 kilometer löpning. Kör jag tröskel- eller kvalitetsträning i alternativ form ger 3:30-4 minuter 1 kilometer. Det innebär rent konkret att träningstiden blir längre när jag tränar alternativt för att jag ska kunna tillgodoräkna mig ”en kilometer”, för när jag väl springer går det ju fortare än så.
Nu står halvmaraton-VM på din agenda. Hur går dina tankar inför loppet? – Det ska bli jättekul. Det har funnits med i planeringen. Samtidigt har vi ju inte varit säkra på om man kan genomföra loppet, och jag har ju inte heller varit formellt uttagen tidigare. Eftersom jag vet att jag svarar bra på hög höjd åkte jag iväg på höghöjdsläger i St Moritz. Planen var att jag skulle få runt tre veckor här. Upplägget blir sen att jag tävlar på den första dagen efter att jag kommit ner från den höga höjden – det brukar funka bra för mig om det funkar med logistiken.
Vilka typer av pass har du jobbat med på hög höjd för att utveckla den fina form du visade på Lidingö fram till VM-loppet? – Jag svarar väldigt bra på tröskelträningen, så det är fortsatt basen i träningen, men självklart har vi lagt in tuffa pass också. Så det blir två tuffa veckor och en lättare. Sara Lahti är också på plats här. Vi kört en del pass tillsammans där vi peppat och pushat varandra.
Kan du berätta om något pass du kört? – Ett pass vi kört är 10 x 1 000 meter där de första ”tusingarna” gick i tröskelfart och sen efterhand stegrande fart. 3.20 på första två och sen avslutade jag med 3.07. Passet utfördes på lågland i Italien så vi skulle kunna springa fortare.
Du har gjort din 2.29-tid på maran och din snabbaste halvmara i traditionella tävlingsskor, utan kolfiberplatta och utan kraftig mellansula. Men du sprang Lidingöloppet i den nya typen av skor. Vad är din känsla kring de nya kolfiberskorna nu när du testat dem? – Jag har såklart lite delade åsikter kring dem, men nu är de här. De känns väldigt skonsamma. När man tränar i högre farter känner man inte av det lika mycket efteråt som med tunna, traditionella tävlingsskor. Det är helt suveränt, för det gör ju att man kan träna med högre volym i högre farter. – Sen är det såklart mentalt stärkande att jag gjort mina bästa tider i tunna tävlingsskor, och att de flesta av mina medtävlare har gjort sina bästa resultat med kolfiberskor. Det känns ju helt klart som att jag får mer fart i en kolfibersko, vilket jag tror att nio av tio löpare också känner. Så rent mentalt kan det vara ett plus att gå in och tävla nu, men med den nya skoteknologin.
Vad är målsättningen på VM – och hur ser planen ut efter VM? – Planen är att slå personligt rekord. Kanske kan vi i det svenska laget också samarbeta för att trycka ner det svenska halvmaratonrekordet lite. Det hoppas jag på men såklart spelar bansträckningen en stor roll. Dessutom tror jag att just laget har en riktigt bra chans, om vi gör ett lopp i paritet med vår kapacitet. – Efter VM är det lite oklart vilka maraton som finns att springa, men jag vill verkligen springa ett lopp som ger mig en chans att kvala till OS. Lyckas jag med det kan jag känna ett lugn och helt fokusera på träningen mot OS. Jag har inget lopp klart, men om rätt lopp infinner sig kan det bli innan årets slut.
Svenska VM-löpare kvinnor: Charlotta Fougberg, 85, Ullevi FK Hanna Lindholm, 79, Huddinge AIS Sarah Lahti, 95, Hässelby SK Carolina Wikström, 93, LK Roslagen
Svenska VM-löpare män: Adhanom Abraha, 77, Eskilstuna FI Mikael Ekvall, 89, Strömstad LK Emil Millán de la Oliva, 01, Eskilstuna FI David Nilsson, 87, Högby IF Napoleon Solomon, 94, Turebergs FK
