”The world’s toughest foot race”, kallas det för. Badwater Ultramarathon, 135 miles (217 km) genom Death Valley i södra Kalifornien, ett av världens hetaste områden. Årets tävling blev häpnadsväckande på flera sätt.
Med temperaturer omkring 40 grader vid start på kvällen och 50 grader under dagen är Badwater i flera hänseenden en extrem tävling. Dessutom är starten 86 meter under havsytan med målgången på väg upp mot Mount Whitney, på 2 530 meters höjd.
Var och en av de 100 deltagarna måste ha med sig ett bilburet supportteam, som ser till att hålla sin löpare hydrerad och så sval man nu kan bli under den stekande solen. Från mile 42 får man dessutom ha med sig en följelöpare som springer bakom.
Norsk herrseger
46-årige Simen Holvik från Norge hade förberett sig minutiöst för årets stora mål. Och han lyckades med vad som är en av de största prestationerna i norsk och nordisk ultralöpning. Bara två herrar har någonsin sprungit snabbare än Simens tid 22:28:08. Tvåa i herrklassen blev japanen Yoshihiko Ishikawa, som har banrekordet på 21:33 från 2019 och som förra året vann tävlingen på 23:08.
Kvinnlig totalseger
Men även om Simen vann herrklassen var han inte först i mål. Amerikanskan Ashley Paulson inte bara totalvann på 21:44:35, bara Ishikawa har sprungit 11 minuter snabbare när han slog herrarnas banrekord 2019. En mycket anmärkningsvärd prestation av den tidigare elittriatleten.
Förra året blev Ashley omskriven, då hennes väldigt snabba avslutning ifrågasattes. Inte minst i ljuset av att hon 2016 stängdes av i sex månader för att ha testats positivt för det förbjudna ämnet ostarin. Inget visade dock på att hon fått otillåten hjälp. Och nu visade hon återigen, med alla ögon på sig, hur snabb hon verkligen kan vara.
Det är fjärde gången som en kvinna vinner totalt i Badwaters 36-åriga historia. Pam Reed totalvann 2002 och 2003, liksom Eleanor Adams-Robinson 1987.
Badwater: Simen Holvik och Ashley Paulson
Svenske Pål femma
Pål Andersson gjorde den bästa svenska prestationen någonsin i Badwater. Den 45-årige skåningen har vunnit Trans Scania, 246 km tvärs över Skåne och tillbaka, fyra gånger. Men hans placering som femma av herrarna, åtta totalt, på tiden 27:57:06 är hans största framgång internationellt.
Otto Elmgart var den av de fem svenskar som tidigare sprungit som gjort det bäst. 2013 blev han 9:a på 28:57:44.
Från Sofia Gottberg Noréns Facebooksida
Påls supportteam bestod av hustrun Anna Andersson, paret Anders Norén och Sofia Gottberg Norén och Markus Millbourn. Familjerna Andersson och Norén har gjort otaliga äventyr tillsammans och förra året var det Anders som sprang, med Pål som en del i supportteamet.
Det blev dubbla banrekord i den tionde och kanske sista upplagan av Silverleden på en dag. Kanske var det även sista upplagan av SMIR, Stockholm Multi Island Run, där det också blev banrekord.
Två udda ultratävlingar, tre backyardliknande och fem klassiska trailtävlingar. Så kan man sammanfatta de tio ultratävlingar som arrangerades i Sverige den gångna helgen.
Högklassigt i tionde Silverleden på en dag
Av de fem trailtävlingarna var Silverleden på en dag mest noterbar. Det var den tionde, och enligt tävlingsledaren Claes Frisk också den sista, upplagan och det gick riktigt snabbt på stigarna runt Hällefors. Anders Fox slog André Rangelinds åtta år gamla banrekord och Elin Tengbert slog Malin Barrulfs dito. Av de 109 herrar och 53 damer som startade tog sig 73+33 hela vägen till målet.
I herrklassen var det 2021 års vinnare Jonas Nilsson och tvåan i Ultravasan45 senast, Kim Andersson, som satte upp högt tempo från början. Anders Fox hängde på och när hälften av de 64 kilometerna hade avverkats var det bara fjolårsvinnaren Fox som själv orkade fortsätta i samma tempo.
Försprånget drygades ut med ungefär en minut per kilometer. I mål skiljde det hela 36,5 minuter till Kim Andersson och ytterligare fyra till Jonas Nilsson. Fox’ tid, 5:04:33, var dessutom nio minuter snabbare än André Rangelinds banrekord från dennes ultradebut 2015.
29-årige Anders Fox, som förra året var tvåa i Trailrunning Swedens Trailtour, visade återigen att kapaciteten är nog så hög även på ultradistanser. Sett till rankingpoängen av ITRA (internationella traillöpningsförbundet) är det årets bästa prestation hittills på ultratrail i Sverige. Och utomlands är det av svenskar bara världsstjärnan Petter Engdahl som har gjort bättre, med sin 13:e-plats i VM i kort trail och framför allt tredjeplatsen förra helgen i Marathon du Mont-Blanc.
Inte nog med det, då potten för att slå banrekordet har ökat med 1 000 kronor per år blev Anders Fox 9 000 kronor rikare, då han även tog hem både backpris och seger.
På damsidan hängde Ebba Sigfridson och Linn Alexandersson med i täten i ungefär 15 kilometer. Men sedan var det Elin Tengbert som sakta gler ifrån alltmer. I ett närmast prickfritt lopp stannade klockan för Elin på 6:25:11 och därmed banrekord med 3,5 minuter.
Tengberts facit på fyra starter i Silverleden på en dag är 2-2-1-1 (plus en andraplats i coronaupplagan 2020). Eftersom banrekordet på damsidan bara var två år gammalt blev det inklusive backpris och seger totalt 4 000 kronor i prispengar för Elin, varav hon skänkte de 2 000 som var för damrekordet till Friluftsfrämjandet i Hällefors.
Enligt ITRA:s rankingpoäng är Elin Tengberts tid på Silverleden i paritet med en annan Elin, nämligen Hartelius, när den senare vann SM-guld på lång trail för två veckor sedan.
Stockholm Multi Island Run (SMIR) och Maratonmarschen var de båda mer udda inslagen i tävlingskalendern.
SMIR går ut på att ta sig så snabbt som möjligt tvärs över åtta öar i Stockholms skärgård, med båtresa mellan öarna. Man springer i par och för att hitta kortast möjliga väg är det en fördel med goda navigationskunskaper. Enligt upphovsmannen Nicholas Roman var det sista gången som han ordnade denna tävling, som i år dessutom gick nattetid.
André Rangelind, som alltså blev av med sitt banrekord i Silverleden på en dag, såg till att i par med Anton Fauli ordna ett nytt. Det tog dem 5 timmar och 19 minuter, över vad som för dem blev totalt drygt 69 kilometers löpning, 22 minuter snabbare än tidigare banrekord från 2020.
Maratonmarschen är originaltävlingen i den tävlingsform som har fått namnet fotrally. Det går ut på att promenera i 5 km/tim så länge man orkar, tills bara en person återstår. Årets upplaga var den 13:e och för andra året var Mariefred navet. Och för andra året blev det också Anders Jungefors som blev sist kvar, efter att Anna Hessel stannat med 42 timmar passerade, vilket hon hade planerat på förhand.
Inte sedan 2011 har det räckt med så få timmar för att vinna tävlingen, även om procentandelen som klarade 24 timmar var rekordmånga (35 av 100 startande).
Backyard med kvinnlig totalseger och två alternativ
Backyard Ultra Nämforsen, norr om Sollefteå, såg Ann Caroline Wiberg som totalvinnare, efter att tidigare ha slutat på placeringarna 3-2-2. 19 varv blev segerresultatet för Ann Caroline.
I Hofors ordnade Christian Länk och Carola Snar Hofors varv efter varv, en backyard med maximalt tio varv. Snabbast tid på sista varvet avgjorde. Pierre Larsson, som tidigare i år blivit tvåa i både Ottarsloppet och Björnfrossa Ultramaraton, avverkade det sista 6,7-kilometersvarvet på 29 minuter och stod därmed som vinnare.
Jerker Sterneland höll i en annan backyardvariant i Avesta. Varvet i Avesta Jernverks Varvultra är nämligen 7,25 km, men fortfarande med nytt varv varje heltimme. Ken Hakata bemästrade detta koncept bäst och vann på 13 varv och 94 km.
Trailtävlingar från Skåne till Boden
Och slutligen de övriga fyra trailtävlingarna. I Bocksten Trailruns längsta distans, 44 km, sprang Dennis Källerteg in på ny bästatid, 3:23:57, 6 minuter före Fredrik Sigurd. I damklassen slutade Johanna Nilsson på 4:29:34, fyra minuter före Helena Gautam.
I Skogsvargarna Trailrun på Hunneberg utanför Vänersborg var namnet för dagen Johanna. Johanna Junhav vann för fjärde året i rad och delade i år segern med ultradebutanten Johanna Hillebrand. Fredrik Sundberg var 33 sekunder före Niklas Jönsson i herrklassen.
”Äventyr längs historiska stigar och uppför hemliga berg” handlar det om i Boden Fortress, där 50-kilometersdistansen vanns av Johanna Nordblad, som när hon senast tävlade på ultra för fyra år sedan hette Nilsson i efternamn. En annan Nilsson, med förnamnet Marcus, återtog herrtronen före de två senaste årens vinnare Jonas Johansson.
Två av Sveriges största trailstjärnor visade världsklass i två av de mest klassiska tävlingarna. Ida Nilsson blev sjua i Western States 100 miles, hennes längsta tävling hittills. Och Petter Engdahl är tillbaka på prispallen, genom att bli trea i Golden Trail Series-tävlingen Marathon du Mont-Blanc.
Western States är den äldsta ännu aktiva trailtävlingen som går över distansen 100 miles (161 km). För Ida Nilsson skulle det bli hennes längsta tävling hittills. Och det blev en tävling utöver det vanliga, där Courtney Dauwalter stod för vad som kan betraktas som den bästa prestationen någonsin i ultratraillöpning.
De tre högst rankade 100-mileslöparna i världen stod på startlinjen. Medan snön blev alltför utmanande för Camille Herron, som har världsrekord på 100 miles och i 24- och 48-timmarslöpning, blev det länge en kamp mellan de senaste två årens vinnare i UTMB, Katie Schide och Courtney Dauwalter.
Det var ovanligt mycket snö de första 25 kilometerna och efter de båda suveränerna var det Ida Nilsson som tog sig upp som trea efter de inledande sex kilometernas klättring, en placering som hon höll i fyra mil. Ja, ännu med bara en fjärdedel kvar av tävlingen var Ida med i en minutkamp om placeringarna tre till åtta.
Ida hade ganska stora problem med energin, med illamående och svårigheter att behålla den energi som hon behövde. Ändå höll hon ihop det väl och var i mål till slut på sjunde plats. Tiden 17:43:34 hade räckt till pallen samtliga tidigare år, utom 2021 (men då bara två minuter från trean).
Ändå var Ida över två timmar efter ultratraillöpningens stora gigant på de lite längre distanserna, Courtney Dauwalter. Med tiden 15:29:33 var Courtney bara 20 minuter från herrpallen och ofattbara 1 timme och 15 minuter före världens näst bästa, Katie Schide. Att även Schide underskred det tidigare banrekordet från 2012 säger en del om Dauwalters prestation. Även om det är svårt att jämföra olika är det ändå intressant att nämna att av Kilian Jornets två resultat är hans bästa, segertiden från 2011, fem minuter sämre än Dauwalters.
Temperaturen var ovanligt låg för Western States, vilket var en bidragande orsak till de snabba tiderna, liksom den starka konkurrensen. Men att det var så mycket snö i början gjorde å andra sidan att tempot inledningsvis blev långsammare. En stabil debut av Ida Nilsson och den bästa prestationen någonsin i en ultratrailtävling av Courtnery Dauwalter.
Innan helgen hade Petter Engdahl sju av de tio bästa trailtävlingarna av svenska löpare, baserat på ITRA:s performance index. Jonas Buud med Ultravasan 2015, David Nilssons seger i Crown King Scramble och Oscar Claessons vinst i Åre Fjällmaraton förra året är de övriga tre på topp tio.
Men efter Petter Engdahls sagolika fjolårssäsong, där topparna var banrekord på CCC och övertygande seger i sitt drömlopp Transvulcania, har det varit en tuffare inledning på 2023. Sjukdom inför MIUT (Madeira Island Ultra Trail) i april gjorde att han fick avbryta den tävlingen. Och på VM i kort trail bar hans tunga ben honom “bara” till en 13:e-plats.
I söndagens maratondistans under Marathon du Mont-Blanc gjorde han en klok tävling i ett oerhört starkt startfält, vilket till slut tog honom från en placering runt tionde till en slutlig tredjeplats i mål.
Marathon du Mont-Blanc hölls första gången 2003 (samma år som den första upplagan av UTMB). Men då hade man sedan 1979 hållt en tävling på 23 km, Cross du Mont-Blanc. Sedan 2017 ingår maratondistansen, som i år snarare var drygt 44 km, i Salomons Golden Trail Series.
Att det föreligger konkurrens mellan de två största kommersiella traillöpningsserierna, Golden Trail Series och UTMB, var tydligt i livesändningen. Petter omnämndes som ny på den här nivån, utan att hans segrar i de båda stora UTMB-loppen förra året togs upp. Och startfältet var lika starkt som i det likaledes högklassiga VM i kort trail drygt två veckor tidigare, med åtta av de startande herrarna med UTMB-index över 900.
Oscar Claesson var den som satte upp högst tempo från början. Ett tag var hans ledning nästan en minut under den mer lättlöpta inledningen. Efter att ha fångats in och fallit tillbaka höll Oscar ändå ihop det väl till en slutlig 18:e-plats i mål.
Schweizaren Rémi Bonnet var ohotad och efter att tre gånger tidigare har varit i ledningen i Marathon du Mont-Blanc fick han för första gången också komma först i mål. Amerikanen Eli Hemming var tvåa, medan Petter Engdahl höll undan för OCC- och Zegamavinnaren Manuel Merillas från Spanien.
Efter pallplatser i de båda kortare loppen under UTMB-veckan, trea i OCC 2021 och seger i CCC förra året, står Petter Engdahl den 1 september på startlinjen i sin längsta tävling hittills, UTMB. Det blir dessutom 20-årsjubileum för Ultra-Trail du Mont-Blanc.
Western States är världens äldsta ännu aktiva 100-milestrailtävling och ett av de mest klassiska ultraloppen. Fyra svenskar står på startlinjen i den 45:e upplagan på lördag, med flest ögon riktade mot Ida Nilsson, den första svenska kvinnan i tävlingen på över 20 år. Vi kollade läget med fjolårets VM-silvermedaljör på lång trail, som gör sin längsta tävling hittills.
Hinderstjärnan som blev traillöpare
När 3000 meter hinder var en ny distans för damer på 00-talet var Ida Nilsson under flera år den stora stjärnan. Den skadedrabbade kalmariten drog på sig en allvarig stressfaktur i höftleden 2009, vilket var början till slutet för hennes första karriär. 29 år gammal gjorde hon sin sista tävling på elitnivå med spikskor på fötterna.
Efter en flytt till Åre och sedan längre norrut kom hon i kontakt med skidalpinism 2015. Hon blev vän med Emelie Forsberg som fick henne att prova på ultratraillöpning efter att flyttlasset dragit till Chamonix.
Det blev seger direkt i Åre Fjällmaraton 2015 och vid 34 års ålder påbörjades en andra löparkarriär, som skulle ta henne till nya höjder. Under åren 2016 till 2019 var Ida Nilsson en av ultratrailsportens stora stjärnor. Men drygt halvvägs in i ett maratonlopp i Rotterdam våren 2019 kom en fotskada som hon haft 15 år tidigare tillbaka.
Hon vilade länge, det blev inte bättre och till slut fick hon operera foten, två gånger. Efter ett par års påtvingad frånvaro från löpningen arbetade hon sig tillbaka och trots att covid förstörde mycket av 2022 års säsong avslutades den på bästa sätt, med ett VM-silver i lång trail i Thailand i november. Ida Nilsson var tillbaka – igen.
Löparkarriär 3.0
Nu har hon fyllt 42 och på lördag är det alltså dags för hennes första försök på 100-milesdistansen, i en slags löparkarriär 3.0.
– Jag kollar på vissa lopp som är roliga och tänker inte på distanserna i sig. Men Western States är ett klassiskt lopp. Och på 100 miles känns det som att det är Western States eller UTMB och då tror jag Western States passar mig bättre, då det är mer löpbart och bättre terräng, berättar Ida Nilsson.
– Och så springer man inte genom en natt, förhoppningsvis. Det är mer som att förlänga ett 100-kilometerslopp.
Första försöket att kvalificera sig till Western States gjorde hon i februari, men vinterträningen hade inte gjort henne redo att orka springa snabbt hela vägen. I slutet av april gick det desto bättre och trots att hon sprang fel vann hon 100-kilometersloppet The Canyons och fick en eftertraktad golden ticket.
Historien om Western States
I Sierra Nevada-bergen i Kalifornien hade man tävlat i 100-mileslopp på hästar sedan mitten av 1950-talet, Western States Trail Ride. Leden hade länge använts av emigranter och gruvarbetare och just namnet Western States Trail fick den först 1956. Att rida tävlingen på under 24 timmar för ett bältesspänne var det stora målet.
1972 fullföljde sju soldater (av 20 som startade) en vandring längs leden på 46 timmar och 49 minuter, som de första till fots. Gordy Ainsleigh, som samtidigt hade genomfört tävlingen till häst, såg dem och inspirerades. Två år senare, efter att han hade gjort sig av med sin häst, beslutade han sig för att springa istället. Han klarade det inom 24 timmar med 18 minuters marginal.
Det första året som en löptävling ordnades var 1977, vilket också var det enda året som man tävlade tillsammans med hästar. Liksom tidigare belönades även de löpare som klarade att fullfölja inom 24 timmar med ett bältesspänne, en tradition som lever än.
Svenskar i Western States
Totalt 14 svenskar har hittills genomfört Western States. Först var Robert Alnebring 1994 och han sprang sedan ytterligare två gånger. Cecilia Petersson är den enda svenska kvinnan, hon genomförde tävlingen både 2000 och 2001.
Bäst placering har Jonas Buud haft, som 12:a 2017, med Elov Olsson på placeringen efter samma år.
Bara 369 löpare tillåts starta, eftersom banan går genom ett vildmarksområde någon mil efter start. Automatiska startplatser erbjuds bland annat till förra årets topp tio herrar och damer och 28 platser reserveras till de bäst placerade i sju golden ticket-tävlingar. Dessutom har bland annat föreningar som bemannar vätskestationer var sin plats, liksom sponsorer, styrelsemedlemmar och dem som har genomfört nio tidigare lopp.
För årets lopp har det inneburit att 274 platser lottades ut till dem som genomfört något av de 100-talet kvalificeringsloppen (i Sverige Kullamannen och TEC). För varje år som man inte får startplats fördubblas antalet lotter till nästa gång.
Fyra svenskar kommer starta i årets tävling: 50-årige göteborgaren Tomas Amneskog, 55-årige Jakob Bökman från Enskede, 46-årige stockholmaren Henrik Östlund och så då Ida Nilsson.
Ida inför 100-milesdebuten
Med två dygn kvar till start säger Ida att hon är en “död grönsak”.
– Jag är fortfarande i vilotillstånd och har inte hunnit börja bli nervös än. Men den rätta känslan kommer infinna sig innan start, säger hon.
Efter att golden ticket-platsen blev klar i slutet av april har Ida stannat kvar i USA. Hon har tränat i studiemiljön från collegeåren i Flagstaff, Arizona.
– Det är perfekt terräng, hög höjd och lättsprunget, lagom med höjdmeter för en sån här bana. Jag har kunnat köra på i fem veckor med 160-185 km per vecka, det är bra mängd för mig.
För en månad sedan var hon med på ett läger där man sprang banans sista 70 miles, på den första delen var det fortfarande för mycket snö. Just snö och fjolårets skogsbrand i mitten av banan kan eventuellt påverka årets bansträckning.
– Det var jättebra att se vad man kan förvänta sig, vad man behöver för typ av skor, vad det är för terräng och så. Jag var positivt överraskad, jag trodde det skulle vara mer tråkig dirt road och traktorväg och så. Men det är mest stig och hela tiden lite upp och ner och genom canyons, väldigt fin bana.
100 miles blir det längsta hon har sprungit. Längst tid har hon varit ute när hon blev trea i CCC 2018 på 12 timmar och 41 minuter. Men även om det kommer ta längre tid denna gång räknar hon med att nyttja sin inarbetade snabbhet i depåerna.
– Jag har inte tänkt att sätta mig i en solstol direkt, skrattar hon.
– Utan jag kör på samma teknik som jag brukar när jag tävlar. Bara snabbt fylla på flaskor eller byta när man har med sitt crew och plocka åt sig det man behöver och äta på vägen. Jag behöver vara så effektiv som möjligt för att hänga med om jag ligger lite efter löpmässigt.
De sista 100 kilometerna, från vätskestationen i Forest Hill, får man springa med pacer. Craftkollegorna EmKay Sullivan och Tim Tollefson kommer ta var sin halva av den biten. Det blir första gången med pacers för Ida.
– Jag tror att det är bra för mig i slutet av ett lopp eftersom jag gillar att springa med folk och gör det bättre än om jag bara hamnar själv, funderar Ida.
Målet då? Det första målet har hon i princip redan klarat, att vara hel och stå på startlinjen. Nästa mål är kort och gott att ta sig i mål.
– Det tredje målet är topp tio. Gör jag ett riktigt bra lopp skulle jag kunna vara topp fem och kommer jag topp tre skulle det vara extremt, extremt bra.
Tufft motstånd
Damernas banrekord är fortfarande Ellie Greenwoods 16:47 från 2016. Men antalet som kommer allt närmare den tiden ökar för varje år. Och även om ingen av de fyra främsta från förra året är med i år är det ett högklassigt startfält.
Mest noterbar är förstås Courtney Dauwalter, världens bästa ultratraillöpare på damsidan. Katie Schide, Keely Henninger, Emily Hawgood, Camille Herron och ungerskan som bor i Hongkong, Eszter Csillag, är ytterligare några av de namn som Ida kommer dela startlinje med.
På herrsidan finns flera internationella löpare som kan utmana amerikanerna. Exempelvis tvåan och trean i förra årets UTMB, fransk-kanadensaren Mathieu Blanchard och britten Tom Evans. Kinesen Jijau Zhao gör sin första tävling på amerikansk mark. Hayden Hawks var tvåa efter nu skadade Adam Peterman förra året, med Arlen Glick och Tyler Green inom tio minuter efter. Och “ungdomsstjärnan” Dakota Jones, som fortfarande bara är 33 år, har hittat tillbaka till toppen.
Följ tävlingen
Starten går i Olympic Valley (där vinter-OS gick 1960) på lördag kl. 14 svensk tid (05.00 lokal tid). Målgång i Auburn, Kalifornien, tidigt söndag morgon svensk tid (sannolikt inte före kl. 04).
Felspringning är ett vanligt inslag inom traillöpning. En betydande sådan skedde i medaljkampen på damernas korta trail-SM under helgens EcoTrail Stockholm. Men vad var det egentligen som hände? Och vilka påverkades?
FOTO: Sussi Lorinder
EcoTrail Stockholm var en glädjefylld folkfest och en succé i de allra flesta bemärkelser. Därom vittnar löpares kommentarer efteråt. Från barn som i full fart tog sig an en runda på 700 meter till dem som startade tidigt på morgonen och gick i var i rörelse hela dagen.
Som en del av det stora evenemanget hade två av distanserna i år även SM-status, 33 km var SM i kort trail och 80 km var SM i lång trail. Därutöver fanns det barnlopp, fun run utan tidtagning på 8 km, samt tävlingar på 16 km och 45 km. Totalt nästan 1700 löpare.
En närmast oundviklig del av trailtävlingar är att några springer fel. I lördagens tävlingar skedde det bland annat på 16 km och i SM-loppet på 33 km, på ett sätt som fick större påverkan på utgången av tävlingen.
Felspringningen
Efter 5 km av 33-kilometersloppet sprang löparna på Roslagsvägen över en kanal och sedan en 180-graderssväng nerför en trappa. Nedanför trappan kan man springa till höger eller vänster på cykelvägen. Banorna för 45 km och 80 km skulle ta till höger för en slinga på ungefär 2,7 kilometer runt Tivoliparken, medan 33-kilometerslöparna skulle ta till vänster.
Efter drygt 100-talet meter sammanfogades 33-kilometersbanan åter med 45 och 80, som kom tillbaka efter slingan runt Tivoliparken. Ingen funktionär fanns vid korsningen nedanför trappan, däremot en trafikvakt vid vägen där banorna åter gick samman. Någon särskild information om att det fanns en korsning där olika banor delades hade inte getts före loppet.
I korsningen där banorna delades satt en stor skylt för 45 och 80 km med pil till höger, medan motsvarande skylt med pilen som skulle visa 33 km åt vänster hade tagits bort någon gång efter att sista teamet med förcyklister passerade och innan först 45-kilometerslöparna och sedan de som sprang 33 km kom dit. Flera skyltar och snitslar längs de olika banorna saboterades under helgen. Snitslarna för samtliga EcoTrail-banor var klassiska rödvita plastsnitslar, placerade med ungefär 50 meters mellanrum, för att man skulle kunna springa utan att vara beroende av GPS-klocka eller gpx-fil i mobilen.
Till denna korsning kom Petra Kindlund, My Svensson och Tova Eurén i grupp som tvåa, trea och fyra i damtävlingen efter drygt 22 minuters löpning, tillsammans med ett par herrar. Louise Jernberg hade redan passerat i ledning.
– De skyltar som stod där går i princip inte att missa då de är rätt stora och att man nästan springer in i dom när man kommer ner för trappan till korsningen. Vid skyltarna tvingas man göra ett aktivt val att antingen svänga 90 grader höger eller vänster då det inte går att fortsätta rakt fram eftersom kanalen genom Ålkistan går där, förklarar tävlingsledaren Robin Johansson, som också bekräftar att enbart skylten som visade 45 och 80 km till höger fanns på plats när 33-kilometerslöparna kom dit.
Tidstappet
Gruppen som anfördes av Petra Kindlund tog utan att tveka höger (in på 45/80-loopen), medan både löparna före och efter tog vänster. De passerade under extraloopen de långsammaste 45-kilometerslöparna (som startade 45 minuter tidigare). Det tog 13 minuter och 10 sekunder innan felspringningsgruppen var tillbaka på rätt bana igen, en sträcka som tog 40 sekunder för dem som sprang rätt och alltså hade sprungit vänster nedanför trappan.
De som sprang fel tappade därmed 12 minuter och 30 sekunder och hade nu ett stort antal långsammare löpare framför sig, på både 33- och 45-kilometersdistanserna. Ingen i gruppen hade innan dess anat någon felspringning.
Vid den första vätskekontrollen efter drygt 10 kilometer var Louise Jernberg fortsatt i ledningen, 6:01 före Frida Michold. Petra Kindlund var 13:e, 14:35 efter, My Svensson 18:e, 15:32 efter och Tova Eurén 19;e, 16:16 efter Jernberg.
Louise Jernberg var först i mål på tiden 2:40:45, 6:49 före SM-silvermedaljören Frida Michold och 13:55 Natalie Persson som tog SM-brons. Petra Kindlund slutade fyra, 16:50 efter vinnaren, med Tova Eurén som sexa, 19:08 efter och My Svensson sjua, 21:30 efter.
Efterspelet
Felspringningen fick konsekvenser för medaljstriden, då dessa löpare låg tvåa, trea och fyra. I förra årets korta trail-SM drabbades årets silvermedaljör Frida Michold av en liknande incident, där flera sprang fel och Michold vände för att komma rätt och tappade flera minuter (hon slutade då trea).
– Jag skulle säga att det helt enkelt handlar om en klassisk felspringning av en person där de som legat hack i häl bara hängt med och därför också hamnat fel. Vad jag vet var det ingen utöver den lilla gruppen som sprang fel eftersom det var tydligt att man INTE skulle åt det hållet, trots att andra skyltar saboterats, berättar EcoTrail Stockholms tävlingsledare Robin Johansson, som också säger:
– Jag håller med om att det absolut är bra med förtydligande vad gäller SM 33 km och självklart kunde det gjorts bättre, tydligare och ännu mer säkrat mot sabotage och eventuella felspringningar eftersom några löpare sprang fel.
Även om felspringningen påverkade utgången av tävlingen, så är det inte möjligt att i efterhand korrigera resultaten. Felspringningar är en oundviklig del av traillöpning, även om det fick mer drastiska och olyckliga konsekvenser i den här tävlingen. Att det handlade om SM-medaljer gör det förstås än mer betydande. Samtidigt är det lika viktigt att betona att de tre som kom först i mål är rättmätiga medaljörer som kan bära sina SM-medaljer med stolthet..
Petra Kindlund är en av dem som har inkommit med förslag för att undvika liknande incidenter framöver. I korthet innebär dessa förslag följande:
Vid vägskäl där olika banor delas bör det finnas en funktionär.
Om det finns flera banor bör SM-banan ha annan markering.
Informera deltagarna att vara uppmärksamma på eventuella vägskäl där det föreligger särskild risk för att springa fel.
Särskilj på olika lopp så att de inte går samtidigt på samma banor.
Informera om hur eventuell protest kan inlämnas (vilket enligt Svenska Friidrottsförbunds regelbok ska göras inom 30 minuter från det resultaten kungjorts).
