Kenneth Gysing åker till de schweiziska alperna för att utforska traillöpningen i regionerna Engadin, Saas-Fee/Saastal och Thyon. Resan startar i St Moritz i Engadin, där James Bond kastade sig ut i backarna i filmen Älskade spion. Nu finns här varken snö eller spioner, däremot ett svindlande vackert landskap med oändliga vandringsleder – som gjorda för traillöpning. 

Fem dagars bergslöpning i Schweiz, löparguden är god. Med början i dalgången Engadin i kantonen Graubünden, ett område fullt av fantastiska trailspår, med utgångspunkt från legendariska skidorten St Moritz. Det var här Roger Moore som James Bond i filmen Älskade spion (1977) kastade sig ut i halsbrytande svängar i backarna med skidor på fötterna – i hård kamp med jätten Jaws som tuggade på kabelvajrar med ett skarpslipat tandgarnityr i stål (som jag minns det). Men nu är det senhöst, ingen snö, inga skidåkare, inga spioner i sikte – trakten är däremot fortfarande ett paradis för traillöpning. 

Flyget till Zürich funkar fint, tågcentralen ligger i direkt anslutning till flygplatsen och tågen i Schweiz är en fröjd att åka, de går som – tåget! I appen SBB Mobile presenteras avgångar och byten föredömligt enkelt (till och med en teknisk idiot känner sig skärpt, inga namn nämnda) och några timmar senare reser sig bergsväggarna allt högre längs med tågbanans sidor. Det är något speciellt med Schweiz, det är nästan overkligt vackert. Men – jag nyper mig i armen och jodå – det är på riktigt! 

Guiden Eli Müller tar oss till bergbanan Surley-Murtél, några kilometer från byn Maloja (16 kilometer utanför St Moritz). Vi ska ta oss upp till Berghaus Furca Surley, stationerad på 2 702 meters höjd, och följa ett trailspår längs med bergskammarna och ner mot St Moritz, en sträcka på drygt tolv kilometer.

Eli (kort för Elisabeth, hon tyckte i tonåren att Elisabeth klingade så hårt på tyska, och kapade av en bit) flyttade till Maloja för femton år sedan, efter ett besök i trakten förlorade hon alldeles sitt hjärta. Det gjorde gamle tyske filosofen Friedrich Nietzsche också, som redan i slutet av artonhundratalet skrev till vännen Carl von Gersdorff: ”Well, my dear old friend, I am once more in the Upper Engadine. This is my third visit to the place and once again I feel that my proper refuge and home is here and nowhere else.” 

Maloja och sagosjön Lej de Segl

Maloja är verkligen en magisk plats, ligger på 1 809 meters höjd i ena änden av den grönblåskimrande sagosjön Lej de Segl. Där sträcker sig Malojapasset mer än 3 000 meter upp med fina trailstigar. Från byn kan man ta bussen till Italien och efter trettio minuter landa i pittoreska Val Gardena.  Ner från bergen faller malojavinden ofta under dagarna, en fjällvind som blåser gäss på sjön och drar till sig vind- och kite-surfare från hela världen.

När vi stigit ur liftkabinen är det drygt två kilometer löpning och ett par hundra höjdmeter uppför till Berghaus Furca Surley innan vi tar oss vidare utför till St Moritz. De där första meterna uppför känns för en stackars löpare som det senast året mest varit strandad på havsnivå. Luften är så tunn, tycks berövad det mesta av syremolekyler, jag börjar flåsa som en bälg.

– Are you ok? undrar guiden Eli oroligt (höghöjdsdopad sedan femton år tillbaka tänker jag tilltufsat), jag gör tummen upp, har inte tillräckligt med luft för att prata. Snart, snart bär det utför, då blir det lättare.

Äntligen går det utför

Berghaus Furca Surley ligger bedövande vackert på nästan tretusen meters höjd, med utsikt över ett alplandskap omgiven av toppar som sträcker sig upp mot fyratusen meter och vitskimrande glaciärer ruvande mellan dem. Fotograf Daniel smattrar bilder med kameran, vi klunkar i oss äppelmust och sen bär det utför.

Stigen vindlar längs bergskammen, genom väldiga fält av urgamla stenblock, det är stundtals tekniskt och lite trixigt, men bara hålla tungan rätt i mun och ha koll på vad man sätter fötterna, ingen brådska här inte. Vi stannar till då och då, tar in de väldiga bergen omkring, sjöarna som glittrar långt där nere, begrundar människans litenhet i världsalltet. 

Men så tillbaka i verkligheten igen, brant utför, ett steg i taget, lugnt och stilla, inte läge att slå ihjäl sig (vem ska då skriva texten?) och så är vi plötsligt omgivna av skog och mjuka stigar – och kolla där, en uteservering – och en iskall öl – den smakar överjordiskt gott!

Saas-Fee nästa – om vi överlever

Vi kommer till Saas-Fee efter en fem timmar lång och vindlande bilfärd från St Moritz. Fotograf Daniel kör bil som han åker cykel downhill, full fart utför och broms i kurvorna. Vägarna är visserligen i perfekt skick, men är ändå aningens osäker på om jag kommer att uppnå pensionsåldern (bara några veckor kvar nu), varje kurva gränsar till avgrunder.

Men det går bra, vi anländer till Saas-Fee, beläget i dalgången Valais, med ännu högre berg än i Engadin, här finns bergstoppen Dom som med 4 545 meter är ett av Schweiz högsta berg – och upptäcker strax att Saas-Fee är en by utan bilar. 

Här finns dock ett rejält parkeringshus i nio våningar med kapacitet för 5 000 bilar, där huvuddelen av våningsplanen är placerade under markytan. 

Boende med stil

Inne i byn rullar små eldrivna ekipage, som fraktar besökare och bagage. Vi checkar in på stilfulla Hotel Schweizerhof, omringat av arton bergstoppar med höjder över 4 000 meter, en mäktig syn, och mellan topparna skymtar väldiga, vitskimrande glaciärer. 

Vi möter upp med vår kontaktperson Yves Audrimont, som dagen efter ska ta oss till Mattmark, Europas största damm, som började byggas redan på 1950-talet. Runt dammen ringlar sig ett lättsprunget trailspår (som också lämpar sig väl för vandring) på drygt sju kilometer. Det är där vi ska springa i dag, och jag tackar min lyckliga löparstjärna. Utförslöpan på tolv kilometer i St Moritz sitter fortfarande i benen, det kniper i låren och gnisslar i vaderna. 

Vi åker buss från Saas-Fee, fotograf Daniel har hängt upp cykeln på baksidan av bussen på en för cyklar ämnad ställning. Schweiziska bussar är en fröjd att åka, perfekt utformade för reportageteam från Sverige. 

Yves berättar att han för ett år sedan lämnade ett jobb som socialarbetare i Luxemburg för ett helt annat liv i Saas-Fee. Nu jobbar han för turistbyrån, har mycket mer tid över för det han tycker är roligast här i livet, att löpa trail och cykla mountainbike. På vintern åker han skidor, Saas-Fee med sina höga berg och branta bergssidor är ett paradis för lössnöåkare. Snön börjar falla redan i oktober, framåt november är alla liftar igång. 

Vi är uppe tidigt nästa dag, bussen tuffar på högre och högre, många tvära kurvor och höjdmeter senare når vi 2 300 meters höjd där dammen Mattmark är belägen (att jämföra med vår egen alpina stolthet, Kebnekaise, på 2 097 meter över havet). Det blir underbart fin löpning runt den grönblåskimrande vattenytan, här och där via små broar över våldsamt forsande forsar från angränsande glaciärer.

Jag känner fortfarande syreskuld av löpningen på den här höjden, kroppen jobbar febrilt med att producera fler röda blodkroppar. Räknar med att hemma på havsnivå igen kuta som en raket och slå – om icke världen – så åtminstone mig själv med häpnad!

Mot Thyon – och slutet av vår resa

Reportageteamet Gysing-Breece drar snabbt vidare efter ett par fantastiska dagar i Saas-Fee mot Thyon, drygt nittio minuters bilväg bort. Vägen vindlar sig ner i dalen, värmen stiger snabbt. Men mot Thyon bär det uppåt igen, luften klarnar, blir svalare, lättare att andas. Min kropp har börjat vänja sig vid det begränsade antalet syremolekyler som står till förfogande på höjder över tvåtusen meter. ”Det är synd att årets veteran-SM redan är överspelat”, tänker jag hög på hemoglobin.

I Thyon möter vi Inez, turistchef i Thyon, en kvinna i sina bästa år med sprittande humör och omisskännlig brittisk dialekt. Hon berättar att hon under många år arbetade som flygvärdinna till dess att hon träffade en flygkapten och blev gravid med denne (dock inte under en flygning) och när barnet kom ville de även utanför arbetet vistas någonstans högt upp, nära himlen, med rymd och utsikt åt alla håll. Valet föll på Thyon, och det har de aldrig ångrat.

Här finns både fantastisk skidåkning på vintern och härliga stigar för traillöpning när det är barmark.

Här finns både fantastisk skidåkning på vintern och härliga stigar för traillöpning när det är barmark. Säsongens höjdpunkt för löparna är det traditionsrika loppet Thyon-Dixence på sexton kilometer och 700 höjdmeter som går av stapeln i augusti varje år.

Starten går i byn Thyon, på 2 095 meters höjd över havet med en rejäl stigning i början upp mot en bergstopp, Thermene Ro (2 360 m ö h), därefter går det utför och är förhållandevis lättsprunget fram till tolv kilometer då det bär brant uppför igen i tre kilometer mot toppen Mirador (2 420 m ö h). 

Den sista kilometern faller raskt utför ner mot dammen Grande Dixence, en jättelik konstruktion i betong. Den håller stånd mot femton miljoner ton vatten med ett djup på 277 meter. Vattnet har en lyster av blåvitskimrande skummjölk. För yngre läsare som aldrig har hört talas om skummjölk: det var en mjölk med allt fett bortsilat, och smakade hemskt (fast det tyckte inte min farmor), som i årsskiftet 1976/1977 ersattes av lättmjölk. 

Thyon-Dixence är ett lopp som drar till sig deltagare från hela världen, i år var runt 1 000 löpare anmälda. Rekordet för kvinnor är 1.19.28, och sattes så sent som 2021 av Purity Gitonga från Kenya. För män är rekordet betydligt äldre: 1.08.28, satt 1990 av colombianske bergslöparen Jairo Correa.

Med Thyon är vår resa i Schweiz avslutad för den här gången. Många höjdmeter har det blivit, löpning i fantastiska miljöer bland hisnande höga alptoppar och grönblåskimrande bergsjöar. Tack Schweiz och alla vänliga schweizare vi mött på vägen – allt var toppen i både bildlig och bokstavlig bemärkelse!