Ända sen den 1 januari har jag räknat ner och sett fram emot den dagen då januari de facto skulle ta slut. Dom senaste dagarna har jag äntligen börjat se ljuset i tunneln och insett att denna skitmånad faktiskt vart på väg att ta slut. Så sent som för nån dag sen ropade jag halleluljah högt för mig själv och visualiserade mig själv springandes på asfalt. Men precis när man började tro att den här vintern knappast kunde bli värre än vad den redan är så blev det uppenbart att det där ljuset i tunneln som jag trodde mig se inte alls var slutet på eländet utan istället ett tåg på väg rakt mot mig i tvåhundra knyck. Tack och godnatt! Ridå ner. 

Imorn ska det komma upp emot 60cm snö här i Sundsvall. Vissa sajter varnar t.o.m för 80cm snö. Idag när jag gick hem från jobbet fick vi reda på att skoldirektören beslutat om att stänga alla skolor imorgon pga det väntade snökaoset. Lojal som jag är kommer jag ändå pallra mig iväg till skolan och jobba ikapp sånt som jag ligger efter med, det kommer ju ändå inte gå att springa. Med lite tur kanske man kan gräva sig fram till gymmet och eventuellt få till ett pass på bandet men förmodligen inte. Känner jag den här kommunen rätt så kommer det nog inte bli nån löpning utomhus på flera dagar om man inte vill pulsa sig fram med snö upp till midjan.

Att bedriva målmedveten träning är inte det lättaste med dom här förutsättningarna. Det är som om vintern vill att vi löpare i mellersta Norrland inte ska springa. Ni som inte bor i Västernorrland ska vara glada att ni inte gör det. Jag tror faktiskt att vi har drabbats värst i hela Sverige. Hittills har jag ändå trotsat skitvädret och sprungit all distans och alla långpass utomhus oavsett väder och underlag men det här känns som droppen. 60cm snö. WTF? Kan inte ens ta in hur mycket det faktiskt är, än mindre se det framför mig.

I normala fall hade jag svurit över snöfallet, det snöblandade regnet, modden och underlaget under kvällens pass men med tanke på vad som komma skall så kom jag på mig själv med att ändå vara tacksam över att faktiskt kunna springa på någorlunda befintliga gång- och cykelvägar. När jag nu summerar januari så blir det mängdmässigt min bästa månad någonsin. 662km och 50 timmars löpning. Var tvungen att ta en ofrivillig vilodag i lördags då halsen började klia lite oroväckande men som tur var så blev det inget av det.

Som tur är finns ju löpbandet. Tack gode Gud för denna fantastiska uppfinning. Dom senaste veckorna har jag blivit mer och mer kompis med det och numera känns det varken jobbigt eller tråkigt, som det gjorde i början av vintern, och att riva av 4x5km på bandet är ingen big deal längre. Det är bara nånting som ska göras. Faktum är att jag till och med har börjat se fram emot löpbandspassen, nästan längtat efter dom snarare än att känna ångest som ju annars är en vanlig känsla inför just tristessen att springa 2mil på ett löpband. Känslan att få ta av sig linnet efteråt, vrida ur det som en våt disktrasa och känna lite blodsmak i munnen istället för smaken av blöt snö har vart en välkomnande kontrast till all snömodd och ishalka.

I februari är ambitionen att öka fartpassen till tre per vecka utan att för den skull göra avkall på mängden. Löpning varje dag är det som fortfarande gäller. Jag tror att kroppen är redo för det. Jag tror också att alla mina mil dom senaste åren lett mig hit där jag är idag. Jag borde känna mig sliten men jag är inte det. Att springa intervaller i överfart dagen efter ett långpass är numera inget problem. Blir faktiskt förvånad själv över hur väl benen svarar. En annan sak som förvånar mig är att farter som ifjol kändes jobbiga på löpbandet numera känns ganska överkomliga. Ytterligare ett tecken på att träningen gett resultat.

Istället för att gräva ner mig helt i misären så har jag försökt tänka positivt. Jag har fått till ett tröskelpass, ett långpass och ett pass i överfart varje vecka utöver all distans. Jag har också försökt att inte lägga allt för mycket energi på att förbanna snön och istället hittat inspiration i att se volymen växa för varje dag i min dagbok men också genom att kolla gamla inspirerande lopp på youtube. Paula Radcliffes fantastiska världsrekord, Mary Keitanys självmordsöppning i London, Kipchoges 2 timmars lopp och Bekeles magiska avslutning i Berlin har hjälpt mig att härda ut vintern hittills men nu känns det som sagt som om rullgardinen fullständigt är på väg ner. Tack och godnatt. Inte ens det kommer att hjälpa mot 60cm snö. ”Råget är måttat”. Undrar om det finns nån bowlingklubb här i stan som är i behov av en seg och uthållig jävel?

Det enda som hjälper nu är tonerna av melankolisk musik och att tycka synd om sig själv. Ser ingen annan lösning. Jo, en semla kanske. Kan inte komma på nåt mer passande än Explosions in the Sky. Sönderspelad av SVT i alla möjliga tv program men en dag som denna så håller den ändå.

/Hörs