MEST LÄSTA
Blogg

Tävlingsnerver och packning inför CCC


Imorgon är det äntligen dags för CCC. Jag och K-J, min blivande man, kom till Chamonix igår vid klockan tre. Efter att vi hade installerat oss på vårt boende som är ett rum i ett idylliskt alphus med massa blommor tog vi bussen in mot Chamonix centrum. Vi skulle hämta ut våra nummerlappar och behövde därför ta med löparväskan med all obligatorisk utrustning eftersom att den skall kontrolleras i samband med att nummerlappen hämtades ut. Vädret var härligt, soligt och med en temperatur på ungefär 29 grader.

Väl inne i stan såg vi målområdet och det är nästan som om man får nypa sig i armen och kolla så att man inte drömmer. Det är som att gå runt i ett levande instagramflöde, löpare och löpargrejer över allt. Staden kokar på ett sätt som jag inte har upplevt tidigare när jag har vart i Chamonix.

Kön till nummerlappsutdelningen var väldigt lång.

Väl framme vid kontrollen av väskorna fick alla löpare ett slumpmässigt urval av fyra saker från den obligatoriska utrustningen som skulle visas för arrangörerna. Jag fick visa upp regnjackan, regnbyxorna, långa tights och att min telefon hade alla obligatoriska nummer inlagda. För att få springa loppet måste man ha följande utrustning med sig:

  1. Mobiltelefon med nödnummer
  2. Kåsa minimum 15 cl
  3. Vätskebehållare med minst 1 liter
  4. Två pannlampor med extra batteri till båda
  5. Räddningsfilt (folie) minst 1,4 m x 2 m
  6. Elastisk binda
  7. Energireserv
  8. Visselpipa
  9. Regnjacka med huva med vattenresistans 10.000 scherber
  10. Långa byxor
  11. Underställströja minst 180 gram
  12. Buff/keps
  13. Mössa
  14. Varma vattentäta handskar
  15. Regnbyxor
  16. Pass/ID
  17. 20 euro

Det blir mycket att packa och ganska tungt. Jag har utöver detta med mig lite vätskeersättning, smärtstillande och stavar.

Efter att ha visat upp packning och blivit godkänd fick jag ett chip på väskan och ett band kring handleden. Utöver nummerlapp fick man också en lapp som man ska ha om man vill sova på någon station som säger ”stör ej”, väldigt kul.

Senare på kvällen såg vi målgången av TDS, ett annat lopp under UTMB-veckan och det var en riktigt häftig känsla.

Vädret inför morgondagen kan bli jättebra men det kan också bli konstant ösregn. Om det kommer att regna konstant så har jag i alla fall varit med om det tidigare, både under Swedish Alpine Ultra (107 km) och Swiss Alpine Ultra (78 km) så jag är inte orolig för regnet. Det ska bli så kul att äntligen få springa! Om man vill följa loppet så kan man göra det på denna länk. Sök på mitt startnummer 3819. Man kan även ladda upp hälsningar till löpare som visas vid La Fouly som är strax över halvvägs in i loppet. Länken till det hittar ni här!


Blogg

Träningsläger i Chamonix i bilder


I sommar så har jag bara haft två veckors semester. En vecka spenderades med att planera inför vårt bröllop i september och en vecka spenderades i Chamonix för att träna inför CCC första september.

Det är ganska skönt att få vara på plats, testa utrustning och känna på lederna. Det är väldigt mycket obligatorisk utrustning vilket är förståligt när man ska ge sig ut i bergen. Vädret kan slå om väldigt snabbt i bergen och då kan man behöva regnkläder och en extra tröja. Jag hade också tänkt att springa med stavar, något som jag inte gjort tidigare. Under de fem dagarna som vi var i Chamonix hann vi med 11 mil och 8500 höjdmeter. Till hjälp för att hitta bra leder hade vi boken ”Trail Running Chamonix and the Mont Blanc region”.

Första dagen i Chamonix anlände vi till byn först klockan 17 och vi hann då endast med en snabb löprunda i form av en vertikal kilometer upp till Plan Praz. Det var en väldigt varm kväll.

Dag två hikade vi med vänner från Chamonix till Les Houches längs med tour du Mont Blanc och sprang sedan tillbaka till Chamonix.

Dag tre bestämde vi oss för att springa en del av CCC/UTMB banan, den sista delen från Tête aux Vents via La Flégère till Chamonix, en del av CCC som vi med stor sannolikhet kommer att springa i mörker. Sträckan var otroligt vacker och det är kul att ha sett den i dagsljus. Stigen var omväxlande med några tekniska partier, lättlöpta stigar och stenhögar. Det känns som om det kan bli utmanande i mörker efter ganska många timmar löpning.

Dag fyra bestämde vi oss för att hika upp till en glaciär vid Les Bossons. Det var en väldigit brant stigning och på vägen ner när vi sprang stukade jag foten i en kurva på serpentinstigen. Jag hörde ett knak och jag såg CCC segla förbi. Det kändes hemskt och gjorde riktigt ont. Jag har både brutit ankel och dragit av en sena i samma fot och detta kändes ungefär på liknande sätt. Jag bet ihop och promenerade ner för resterande delen av serpentinvägen och den resterande milen hem. Jag var väldigt glad för mina stavar. Väl hemma kylde jag ned ankeln och lindade den. När det sedan var dags för att gå till Chamonix centrum för att äta middag så haltade jag riktigt ordentligt. Jag var arg, ledsen och besviken för att jag kanske inte skulle kunna springa CCC och jag såg en lång tid av smärtsam rehab framför mig. Jag sov med foten i högläge för att minska svullnaden och till min förvåning när jag vaknade morgonen efter kändes det mycket bättre. Det gjorde så klart ont men jag kunde gå nästan utan att halta. Eftersom att det kändes mycket bättre så bestämde vi oss för att hika stigningen upp till Tête aux Vents dag fem som planerat, vilket även är den sista stigningen på CCC/UTMB.

Det var en väldigt fin stigning på runt 700 höjdmeter men jag kunde inte låta bli att tänka på att den nog skulle vara mycket jobbigare med lite mer än 80 kilometer och 5000 höjdmeter i benen.

Det var en väldigt lärorik vecka. Alla löpturer gjordes med en välpackad väska för att vänja kroppen vid den extra belastningen som den obligatoriska utrustningen kommer att medföra och mina stavar använde jag i alla uppförsbackar och stigningar. Det som oroar mig mest just nu är två saker, rädslan för att stuka foten riktigt illa under loppet och åska. Jag inser att jag måste hålla fokus hela tiden för att inte råka stuka foten igen och jag är verkligen livrädd för åska. I veckan fick alla loppdeltagare ett mail från tävlingsledningen innehållande bland annat råd för hur man ska agera vid dåligt väder och det fick mig inte att känna mig bättre till mods.


Blogg

Midsommarlöpning


Glad midsommar!

Jag började dagen med löpning i 8 kilometer tillsammans med min blivande man ute i Roslagen. Skön start på morgonen! Det är så skönt att få lämna stressen i stan och åka ut till landet. Det är härligt att ta vara på morgonen när man är ledig och ge sig ut på en liten runda. Bara du och vägen.

Nu håller vi på att klä midsommarstången och snart blir det jordgubbar. Blir det någon löpning för er i helgen?


Blogg

Race report – Stockholm maraton


Jag hör ljudet att ett bankande hjärta. Folk runt omkring mig ser glada men förväntansfulla och nervösa ut. Det ligger en spänning i luften. Hjärtat börjar slå snabbare och speakern börjar att räkna ner till starten av Stockholm maraton. Jag ser ASICS slogan som står skriven över startfållan “det är målet som räknas” och jag tänker att vi runt 17.000 löpare som står startklara har på ett sätt samma mål, att springa ett maraton. Det är ganska mäktigt för det är ju målet som räknas oavsett om det bara är att ta sig runt, kriga för ett PB eller att ta SM-medalj. I mål har alla, oavsett hur snabbt man har sprungit tillryggalagt 42.195 meter. Starten går och vi är iväg.

Mitt mål var att slå min tid från 2015 nämligen 3 timmar och 26 minuter och jag hade bestämt mig för att hänga på farthållare för 3 timmar och 15 minuter. Jag var väldigt osäker vid starten på om jag skulle fixa det då jag hade vart ordentligt förkyld och nästa inte sprungit någonting de två sista veckorna inför loppet. Jag hängde på farthållarna men tyckte att vi låg lite väl snabbt i början men i mitt stilla sinne så tänkte jag att det var nog bara för att komma ut ur den första gruppen av löpare. Men när vi passerar 5 kilometer på 22 minuter och ca 40 sekunder snabbare än beräknat började jag förstå att jag skulle få svårt att hålla det tempot i fyra mil men skam den som ger sig, det är väl bara att springa tänkte jag. När vi passerar 10 kilometer på 45 minuter blankt så börjar min kropp att säga ifrån. Därefter blev det en mental kamp för att ta mig i mål. Kroppen blev otroligt seg och jag fick verkligen kämpa för att hålla 5:00 tempo. Ingenting hjälpte, inte ens gel. Det gick ändå hyfsat till 21 kilometer som jag passerade på 1 timme och 40 minuter, nästan två minuter snabbare än på Göteborgsvarvet två veckor tidigare. Vid Strandvägen stod min sambos syster och hennes lilla dotter och hejade vilket gav lite energi. Jag visste att de skulle stå där så jag försökte se stark och snygg ut där jag sprang även om det började kännas tungt. Jag sprang på längs Kungsträdgården, ut mot slottet och de nya backarna på Söder. Jag måste säga att jag alla dagar i veckan föredrar den gamla bansträckningen via Söder Mälarstrand jämfört med årets sträckning upp på Hornsgatan. På varv två kunde man få en gel på Lundagatan, jag hade precis tagit en gel vi det tillfället och hade ytterligare en I mitt flipbelt och var inte så där jättesugen på en gel till just då så det fick vara. Jag tänkte “hell-no” och sprang vidare mot Västerbron. Innan Västerbron var det fullt galej och en person stod med en supermarioskyllt som man skulle slå på för att samla kraft inför bron. Det är ganska konstigt men jag tycker absolut att detta är en av de bättre delarna på banan. Uppför bron hade ASICS gjort en runway och på krönet satt en skyllt som sa “Don’t Run – Fly”. I det skedet hade jag mer än gärna gjort det men min kropp samarbetade inte riktigt med mig och jag kunde inte annat än att skratta åt eländet och mitt taffliga försök till att “flyga” i nedförsbacken ned mot Rålambshovsparken. Det var en konstig känsla för jag hade inte ont någonstans men det var som att springa i en dröm – hur mycket jag än tog i så kom jag inte snabbare framåt än i 5:05 tempo. Ganska långsamt för mig i en nedförsbacke. Jag tog mig förbi Stadshuset och upp på Torsgatan mot Odengatan. Det var en lättnad att se 40 kilometerskylten när jag svängde av Odengatan in på Karlavägen. När det var en kilometer kvar stod min moster och kusin och hejade. Jag försökte få till ett tappert leende men det var svårt då mitt fokus låg på att bara ta mig i mål. Den glädjen jag kände i kroppen när jag svängde upp på Sturegatan och såg stadion är obeskrivlig. Jag tar in människorna som hejar och njuter faktiskt lite av att bara vara där och då. Jag inser att jag kommer att klara mitt femte maraton och jag kommer att få en ganska skaplig tid även om den var ganska långt ifrån mitt mål. Jag tar mig in på stadion och sätter av en sista, troligtvis ganska långsam spurt in mot mål. Jag tar mig över mållinjen på 3 timmar och 38 minuter. Efter förutsättningarna och hur tungt det kändes att springa är jag nöjd med tiden. Det blev 32 kilometer pannben och det som inte dödar det härdar. Väl i mål fick jag en medalj och en flaska vatten och begav mig mot Östermalms IP för att möta upp min sambo och hämta min väska. Jag unnar mig att ta en massage, något som har varit min målbild under den senare delen av loppet. På vägen hem går jag och min sambo längs med bansträckningen på Odengatan och hejar på krigarna som ännu inte har tagit sig i mål. Jag är stolt över att kunna säga att jag tillhör det som tog mig runt Stockholm Maraton 2017, I slutändan är det ändå målet som räknas. Tack För ett riktigt bra arrangerat lopp!


Blogg

Hur svårt kan det vara..


. att dricka ur en pappmugg? Jag har ett stort problem inför Stockholm Maraton nästa vecka – jag kan verkligen inte springa och dricka ur en pappmugg samtidigt. Jag har provat många olika sätt som att vika muggen så att den bildar en pip som man kan dricka ur och att försöka slänga i mig drycken i farten. Ändå får jag inte riktigt till det. Hur gör man? Har ni några tipps?

Räknar jag lite på det så inser jag att jag tappar otroligt mycket tid under ett maraton. Låt säga att det är 17 vätskestationer och att jag stannar till 15 sekunder på varje station vilket blir 15 * 17 = 255 sekunder vilket är 4 minuter och 15 sekunder. Det är ganska mycket tid och jag funderar på om det är värt att ha ett vätskebälte istället. Att något så enkelt kan orsaka problem.