Super-Paul Mullin, den stora målsprutan och… tv-stjärnan i populära ”Welcome to Wrexham”.

Fotbollsmatch i Wrexham och halvmaraton i Cardiff, en walesisk superdubbel! Bokstavligt talat.

När maratonsträckan börjar kännas aningen för lång och plågsam så finns det ett perfekt substitut i form av halva sträckan. En halvmara kräver inte samma förberedelser som den dubbla distansen och har många logistiska fördelar. Framförallt går inte hela dygnet bort. Det finns därmed tid även för andra aktiviteter när man har korsat mållinjen istället för att ligga på ett hotellrum paralyserad av kramp och knaprandes värktabletter.

Men framförallt så passar distansen den kategori av löpare som jag själv tillhör. De som hellre tar en kopp kaffe och kikar på 7-8 avsnitt av Ted Lasso istället för att uppdatera träningsdagboken med värdefulla kvalitetspass.

Sedan ett antal år tillbaka finns som bekant den där heliga graalen för maratonlöpare i form av World Marathon Majors. En fet medalj för alla som lyckas ta sig runt marorna i Tokyo, Boston, London, Berlin, Chicago och New York. (Snart kanske även Sydney). Numera har även halvmarorna fått sin välförtjänta statushöjning sedan sex arrangörsstäder gått samman i det så kallade ”Superhalfs”.

Springer man de utvalda halvmarorna i Lissabon, Prag, Berlin, Köpenhamn, Cardiff och Valencia inom 60 månader så belönas man med en rejäl plåtbit runt halsen som förmodligen innehåller tillräckligt med metall för att bygga ett slagskepp om man så önskar. Eller två.

Av den anledningen sattes kompasskursen mot Wales och Cardiff Half Marathon. Men för att bättra på formen något (enligt träningsdagboken hade jag inte tagit ett löpsteg sedan halvmaran i Montreal två veckor tidigare) så fanns det en perfekt anledning att ta en morgonjogg i norra delen av landet dagen innan tävlingen. Och kika på fotboll. Att åka till Wrexham utan ett besök på fotbollsarenan Racecourse är naturligtvis lika otänkbart som att passera ett julbord utan att fylla på tallriken med Jansson frestelse.

Det är givetvis tv-serien ”Welcome to Wrexham” som har satt staden på kartan och gett den en publik världen över. Morgonjoggen genom det charmerande samhället avslöjade dessutom knappast överraskande att jag var långtifrån den ende utlänningen som hade sökt mig till norra Wales denna helg. Där hördes nämligen språk som var begripliga till skillnad från den tjocka engelska som annars levereras runtom i staden.

Ytterligare bevis på stadens internationella dragningskraft syntes senare på fotbollsarenan där det dök upp flaggor från olika håll på världskartan. Kanske var det till och med fler än mig som var där för att kombinera fotboll och löpning? Wrexham vann i alla fall matchen med 4–1 och hakar på Birmingham i toppen av tabellen. Jag kunde därmed sätta mig på tåget söderut till Cardiff med vetskapen om att fotbollslaget fortfarande går som på räls.

Welcome to Wrexham! Den största staden i norra Wales har, trots 61,000 invånare i storstadsområdet, en ganska blygsam tågstation. Det är där bortalagets supportrar brukar anlända eftersom fotbollsarenan bara ligger 150 meter därifrån.

Baren ”The Turf” ligger vägg i vägg med fotbollsarenan STōK Racecourse och är fullsatt redan timmarna innan avspark före hemmamatcherna. Därför har man även rest ett partytält i dess närhet för att kunna samla så många törstiga supportrar som möjligt.

Tv-serien om fotbollslaget och staden har blivit en internationell succé och därför vallfärdar folk från hela planeten till norra Wales.

Ryan Barnett till vänster (#29) blev utsedd till matchens lirare och låg bakom samtliga fyra hemmamål mot Northampton.

Nytt måljubel på STōK Racecourse i Wrexham till hemmapublikens stora glädje. Det går in 13,341 åskådare på arenan och den brukar vara utsåld.

Tränaren Phil Parkinson till höger, en av profilerna i ”Welcome to Wrexham”.

Det blev alltså ny seger för Wrexham och därmed ligger tv-laget på andra plats efter Birmingham i League One. Ska laget lyckas rusa igenom även denna serie? I så fall tredje serien i rad på lika många år.

Kulan i luften i Wrexham. Blir det andraligan Championship nästa år?

Presskonferens efter matchen med lagkaptenen James McClean och matchens lirare James Barnett.

Till vänster: Lagkaptenen James McClean, en sympatisk tuffing på planen. Till vänster: James Barnett som blev vald till matchens lirare efter att ha legat bakom samtliga hemmamål.

Wrexhams maskot Wrex hade mycket att göra i lördags, liksom spelarna själva så klart. Till och med på uppvärmningen hade de tid att skriva autografer.

Mitt hotell i Wrexham, Wynnstay Arms, är förutom ett hotell även en historisk mötesplats. Det var just här som Wales fotbollsförbund grundades 1876.

Wrexham är en charmerande, och överraskande, stad på många vis. Till höger syns monumentet The Arc Sculpture som består av en gruvarbetare och en stålarbetare, viktiga komponenter i stadens historia.

Kommer ni ihåg det där avsnittet av Welcome to Wrexham om den yta mitt i staden som var helt ödslig, den som väntar på en försköning och som numera bär namnet The Ryan Rodney Reynolds Memorial Park? Så här ser den ut just nu.

Star tillförsikt i Wrexham där det numera ploppar upp caféer och restauranger mest överallt. 

St Giles Church, vacker kyrka grundades redan för 900 år sedan, ett måste under ett besök i Wrexham.

Welcome to Wales…

Stade Olympique, Montreal

Det har hunnit gå 48 år sedan Anders Gärderud lämnade polacken Malinowski och östtysken Baumgartl bakom sig och sprintade hem OS-guldet på 3000 meter hinder under OS i Montreal. På något vis känns det ändå som i går eftersom det här var mitt allra första olympiska minne.

OS 1976 handlade annars först och främst om Nadia Comăneci, den rumänska gymnasten som så småningom, och mycket välförtjänt, förärades ett litet torg framför huvudarenan Stade Olympique. Runt denna cirkelformade plats finns skyltar uppsatta med alla guldmedaljörer från sommarolympiaden.

Sverige skyfflade som bekant hem fem medaljer under tävlingarna och förutom Ulrika Knapes silver i simhopp blev det fyra medaljer av den allra ädlaste valören (precis som i årets olympiad i Paris). Cyklisten Bernt Johansson och hinderikonen Anders Gärderud naturligtvis, men även seglarna John Albrechtson och Ingvar Hansson samt laget i fäktning bestående av Rolf Edling, Göran Flodström, Leif Högström, Hans Jacobson och Carl von Essen.

Place Nadia Comaneci

Ett annat starkt minne från Montreal är avslutningen av spelen. Är det någon som kommer ihåg streakaren som dök upp på avslutningsceremonin? Den där skäggige nudisten som började spontandansa mitt bland de olympiska ringarna som hade bildats av flera hundra unga kvinnor? Det krävdes antagligen många terapisamtal efter den händelsen.

Herrarnas maratonlopp vanns av östtysken Waldemar Cierpinski nästan minuten före amerikanen Frank Shorter, med Lasse Virén på femte plats och svensken Göran Bengtsson på 18:e plats. Lasse Virén laddade för övrigt upp inför maran med att försvara sina OS-guld från München på 5000 och 10 000 meter. På den tiden var det roligare att vara finne under OS…

När det gäller kvinnorna och maratondistansen så skulle de däremot få vänta i ytterligare åtta år på att jämlikheten skulle hitta hem till den allra ädlaste av löpgrenarna.

Katt bland hermelinerna, typ. Avslutningsceremonin i Montreal fick en objuden gäst…

Maratonloppet 1976 startades och avslutades då inne på Stade Olympique, men när det gäller den nutida versionen av Montreal Marathon så ligger målgången istället i Olympiaparken, typ en toppad järnsjua från huvudarenan. Starten är däremot förlagd till den vackra ön Île Sainte-Hélène mitt i Saint Lawrencefloden, en plats där man bjuds på en härlig vy över Montreal.

Det finns flera sträckor att välja på, bland annat 10, 21 och 42 km. Maratonloppet hade i år 3700 deltagare medan det var 9300 som lockades till halva sträckan precis som undertecknad.

Logistiken är väldigt enkel både när det gäller Montreal och dess maratonlopp. Det går extremt fort att ta sig ur immigrationen på flygplatsen. Och har man bara fixat sitt ETA (kostar 7 dollar och går blixtsnabbt att ansöka på nätet) så går man fram till en maskin (finns många, ingen kö) och knappar in sin info och får ett kvitto som man sedan visar upp för en halvsömnig tulltjänsteman som pliktskyldigast och vänligt frågor om syftet med resan. Sedan är man inne i landet. Det är dessutom smidigt och billigt att hugga en buss till centrum. Det känns faktiskt som att bussarna avgår typ precis bakom bagagebanden.

Själv bodde jag på det hotelliknande vandrarhemmet Hotel M (rekommenderas) i närheten av metrostationen Berri-UQAM, vilket innebar att jag hade fem metrostopp på gröna linjen till Olympiastadion och ett ynka stopp på den gula linjen till startområdet på Île Sainte-Hélène.

Place Nadia Comaneci

Och hur är då arrangemanget? Jodå, en mestadels trevlig tävling på en mjuk asfalt, men med några skönhetsfläckar innan man har tagit sig in i centrum. Fläckvis även ett hyfsat publiktryck i de centrala delarna av banan. Arrangören uppskattar siffran till 25 000 åskådare.

Ett stort plus för startområdet som är riktigt vasst. Där finns till och med en stor restaurang med uteservering om man vill klunka i sig en kubikmeter kaffe och en macka på morgonen. Från startområdet får man som tidigare nämnts en riktigt häftig vy över Montreal på andra sidan Saint Lawrencefloden. De första kilometrarna är behaglig löpning med fina vyer, men det tar abrupt slut efter ungefär fyra kilometer då det blir närkontakt med ett varvsområde (?) och mindre attraktiva omgivningar.

Efter ungefär 7-8 km är man inne i centrum av staden och där passerar man bland annat landmärket Basilique Notre-Dame de Montréal. Därefter handlar det om att ta sig upp för ett par brutala backar innan man hamnar i lummiga områden som följer banan i princip ända fram till målsnöret i Olympiaparken.

Loppet går alltså inte att jämföra med de maror som går i amerikanska storstäder räknat till publiktryck, men den har sin charm och som nämnts tidigare är logistiken väldigt enkel i Montreal. Och.. gillar man munkar så finns den berömda kedjan Tim Hortons mest överallt. Bara en sån sak.

Om två år är det 50 år sedan Anders Gärderud och Bernt Johansson satte Montreal på kartan, då ska ni absolut besöka Montreal.

Île Sainte-Hélène, Montreal

Montreal Marathon och halvmarathon

Montreal Marathon och halvmarathon

Basilique Notre-Dame de Montréal

Kanske funkar..?

Centrala delarna av Montreal

En kilometer till målskynket, Olympiaparken till höger

Sannerligen!

Röda mattan för alla långdistansare, flott värre i Montreal!

Olympiaparken

Stade Olympique, Montreal

Olympiaparken, Montreal

Montreal

Tim Hortons!

Löparvärldens vackraste inlämningsplats för överdragskläder..? #stockholmhalvmarathon

Carolina Wikström fortsätter att dominera den svenska långdistanslöpningen på damsidan.

Jonas Glans och Samuel Russmo, femma respektive trea i Stockholm Halvmarathon.

Linköpingslöparna i IK NocOut  före och…

…efter loppet!

Nöjda löpare som har avverkat 21,195 meter och som därmed är berättigade en tjusig metallbit. Och gott samvete.

Ola Bryngelsson, en av alla löpare som tog sig an halvmaran i Stockholm.

Om värmen var tuff? Inte för Lisbeth Persson, det här var nämligen ”Lisbeth-väder”!

Belöningen för 21,1 km genom den svenska huvudstaden.

”Skyltmannen” är redo att supporta löpare i Stockholm. Vad som står på årets skylt? ”Stick och vinn!”. Till höger syns den löpande prästen Magnus Boäng från Ljusdal.

Starten har gått!

Herr- respektive damelit har lämnat ”startblocken” på Strömbron.

Precis som i Stockholm Marathon och Tjejmilen levererade SMHI solsken även under Stockholm Halvmarathon.

Thomas Pickelner (#14510) sprintade i mål på 1:24:27. Malin Ewerlöf (#403) var några sekunder snabbare och noterades för tiden 1:24:21.

Täten halvvägs in i loppet för herr- respektive damklass.

Hinner löparna se vyn av Stadshuset..?

Carolina Wikström viker av in på upploppet och kan sträcka armarna i skyn. Förra helgen var hon dessutom snabbast i Tjejmilen.

Segrartid i damklassen blev 1:14:36 och Carolina Wikström var därmed 52 sekunder före Hanna Lindholm i mål. På tredje plats kom Malin Starfelt.

Tvåan i loppet, Oscar Niyonzima, fick se sig slagen med en sekund efter en rafflande finish mot Ebba Tulu Chala. På tredje plats kom Samuel Russom. Segrartiden i herrklassen blev 1:04:08.

David Nilsson kom på elfte plats med tiden 1:07:52.

Upploppsrakan framför slottet.

Andrea Proietti från Italien missade tvåtimmarsgränsen med några minuter, men är lika glad ändå.

Elsa Hinnersjö klarade tvåtimmarsgränsen och är ännu gladare än sin italienske medtävlare.

Finns det utrymme även för Stockholm Halvmarathon..?

K-G Nyström har sprungit klart. Den store löparprofilen blev 86 år.

Tråkiga nyheter från löparvärlden, K-G Nyström har parkerat löpardojjorna. För gott.

Från det att jag började läsa löpartidningar i 80-talets inledning så har hans namn alltid dykt upp i alla möjliga sammanhang. En ikon.

Jag hade aldrig träffat honom, men i samband med att jag började plocka amerikanska delstater under 2011/12 så blev han i allra högsta grad ”närvarande” under mitt maratonprojekt. Med drygt 20 delstater i bagaget fick jag nys om att K-G hade sprungit maratonlopp i 47 delstater.

Jag ville naturligtvis bli den förste svensk att springa maraton i alla 50 delstater, men nu dök han upp som ett spöke  under resten av min resa. Vad var hans status, sprang han fortfarande? Han hade ett hus i Florida, tänkte han möjligen korsa Atlanten för att pricka av de sista staterna?

Var och varannan dag gick jag in på K-G:s Facebook för att se var han befann sig, och jag kommer ihåg lättnaden varje gång han postade ett inlägg från Sverige. Med facit i hand skulle han heller aldrig komma i kapp. Han stannade, vad jag vet, vid 47 delstater.

När jag var klar med USA började jag istället blicka upp mot den magiska siffran 100 maratonlopp. Och jag ville göra det så snart som möjligt. Snabbt gjorde jag upp en plan på att springa 10 maraton i 10 länder under 10 veckor. Schweiz var ett av dessa. Jag startade med Paris Marathon och därefter skyfflade jag av marorna i Wien, Belgrad, Krakow och Geneve. Nästa anhalt var Prag och av den anledningen befann jag mig på tågstationen i Geneve för att fundera ut hur jag skulle ta mig enklast till Tjeckien. Det var exakt då som jag fick ett meddelande från K-G Nyström som hade en alpstuga i Schweiz.

Jag minns inte exakt vad han skrev, men det var typ ”Kom och hälsa på, jag bjuder på gravlax och dillpotatis”. Jag vände genast på klacken och gick istället till en annan perrong än den jag hade tänkt mig. Att till slut få träffa K-G var naturligtvis värt alla omvägar, men givetvis lockade även gravlaxen.

Några timmar senare hade jag förmånen att äta svenska delikatesser mitt bland Alperna tillsammans med löparikonen Nyström. Resten av natten snackade vi löpning och dissikerade hans liv. Jag minns att jag satt närmast förstummad och ville att han skulle berätta mer. Både om sitt liv som ultralöpare och den person han var när han inte hade löpardojjorna på sig.

Under kvällen berättade han bland annat om sina affärsbesök bakom järnridån mitt under kalla kriget och hur han hade lyckats smuggla ut östeuropéer till väst. Vid ett tillfälle hade han även blivit hotad med stryk av Ingemar ”Ingo” Johansson.

I en artikel i Runners World kort därefter skrev jag att K-G Nyström i allra högsta grad borde vara aktuell som den nye James Bond, men det borde naturligtvis ha varit tvärtom. Sean Connery hade varit perfekt för rollen som K-G Nyström…

Vila i frid K-G, om du nu kan… För lärde jag känna dig rätt mellan gravlaxtuggorna i Alperna så har du nog svårt att sitta still där bland molnen…

Runners World 2013-9 (sidan 56)

Gravlax och dillpotatis tillagad av K-G Nyström. Mums!

Utsikt från K-G:s alphydda i Schweiz med svenska flaggan i topp. Som det ska vara.

K-G Nyströms alphydda, den perfekta platsen att ladda batterierna på mellan maratonloppen i Genève och Prag.