Princeton, Kentucky – Clarksville, Tennessee: 87 kilometer
Tårar, köttbullar och mennoniter (amish),
Ökända Trail of Tears passerar genom Kentucky och numera är det bara vägskyltar som upplyser om den tvångsförflyttning av ursprungsbefolkning till reservaten i och runtom Oklahoma som skedde under första hälften av artonhundratalet.
Totalt förflyttades drygt 60,000 ur ursprungsbefolkningen (bland annat Cherokeser) från sin mark runt Appalacherna i östra USA till reservat i Oklahoma och Arkansas. En grym strapats på cirka tvåhundra mil som startade på 1830-talet och krävde tusentals dödsoffer.
De olika rutterna är numera utmärkta med vägskyltar och ser minst sagt annorlunda ut än när det här skedde för nästan tvåhundra år sedan. Utmed Cherokee Trail of Tears genom Kentucky kan man numera bland annat hitta Dollar General. Lågpriskedjan som bland mycket annat säljer konserver med köttbullar för drygt en dollar.
Utmed färdvägen dyker det även upp varningsskyltar för hästdragna vagnar. Här finns nämligen både mennoniter och amish, två grupperingar inom anabaptismen. Religösa anhängare som främst finns i Ohio, Indiana och Pennsylvania, men även i angränsande stater och andra länder som exempelvis Kanada, Belize och Paraguay.
Eftersom amishanhängarna tar avstånd från modern teknologi så gissar jag att de inte skulle bli så värst imponerade av den utrustning jag tvingas ladda upp var och varannan kväll för att göra cyklingen lättare.
Mennoniterna däremot drar sig varken för att köra bil eller använda moderna hjälpmedel. De skulle nog till och med kunna tänka sig att använda elcykel för det projekt jag håller på med just nu.
En elcykel skulle jag nog själv behöva de närmaste dagarna. Trails of Tears genom Appalacherna kan nämligen fortfarande framkalla tårar, i alla fall om man guppar runt på en cykel fullastad med konservburkar från Dollar General.
Appalacherna, bergskedjan som är ständigt närvarande i östra USA och som innehåller många PUDS (pointless ups and downs.) Den blåa pricken upplyser om att jag precis har kommit in i Appalacherna.Trail of Tears, ökänd sträcka som användes för att tvångsförflytta en del av ursprungsbefolkningen till reservaten i Oklahoma och Arkansas.Tennessee, den utan konkurrens svåraste delstaten att stava korrekt.
Ohio River, Illinois på ena sidan och Kentucky (och en sheriff) på den andra.
Metropolis, Illinois – Princeton, Kentucky: 90 kilometer
Blått vatten, blå bro och… blinkande blåljus från en av sheriffens bilar.
Det blev en onödigt spännande gränsövergång mellan Illinois och Kentucky när Ohiofloden skulle korsas under söndagen.
Bron över Ohiofloden var inte riktigt som jag hade tänkt mig. Den var smal, rejält smal. Dessutom belagd med ett underlag bestående av järngaller så att man kunde se Ohiofloden långt där under. Kändes som att den flöt typ en hel tidzon under bron. Läskigt.
Eftersom jag har kikat på teveprogrammet Cops några gånger så kände jag direkt igen bilsignalen och det blåljus som reflekterades i välkomstskylten till Kentucky. Jag hade alltså sheriffen bakom mig och det var jag som hade fångat hans intresse.
– Kan jag få se ditt ID, frågade lagens väktare.
Nervöst letade jag fram mitt pass i midjeväskan och berättade redan i första meningen att jag är en långfärdscyklist och maratonlöpare från Sverige. Jag har lärt mig att folk sällan ser något hotfullt i orden maratonlöpare och Sverige, så jag räknade mycket riktigt med att den avväpnande manövern skulle få polismakten på gott humör.
– Det här är en farlig bro som inte är tillåten för gångare eller cyklister, förklarade sheriffen.
Jag kontrade med att min iPhone hade gett mig den här vägdirektionen och att det dessutom inte fanns någon skylt vid brofästet som upplyste om förbudet.
Den vänlige polismannen hade emellertid inga som helst planer på att dela ut några böter utan ville bara se till att jag tog mig oskadd över bron. Och att jag inte använde den igen. Det senare kunde jag på stående fot utlova eftersom jag hade fått tillräckligt med svindel denna dag. Ett handslag senare skildes vi åt.
Det här är min femtonde cykelresa i USA, men det är bara tredje gången under alla dessa år som jag har blivit stoppad av sheriffen. Då som nu har det handlat om att de bara ville se till att jag tog mig helskinnad genom någon farlig trafikpassage.
Det har hänt desto fler gånger att jag själv har stoppat polisen i USA. Polisen är en utmärkt källa av information i alla möjliga sammanhang, inte minst var man kan hitta exempelvis bra platser där man kan resa upp ett tält för natten. Det har faktiskt hänt att de till och med har regelbundet patrullerat en park på natten där jag har tältat. Flera gånger har de dessutom hjälpt mig att ordna boende innanför fyra väggar om vädret sett mindre trevligt ut.
Om allt går som planerat blir det ännu en gränsövergång i morgon i form av Tennessee. En gräns som kommer att korsas på fast mark. Blir förhoppningsvis därmed inga nya ”biljakter” i morgon.
Ohiofloden, en av de stora floderna i USA.Kentucky ligger inklämd bland Appalacherna och omges bland annat av Ohiofloden. Kentucky gränsar till sju andra delstater.Kentucky, delstaten som framförallt är känd för galopptävlingen Kentucky Derby. Och det går dessutom att kombinera maratonlopp med galopp…Kentucky Derby Marathon (medalj från 2012) passerar klassiska galoppbanan Churchill Downs Racetrack i Louisville, bara det en anledning att springa maraton i Kentucky.Även Tennessee River dyker upp i Kentucky. I morgon korsar jag gränsen till denna delstat om allt går som planerat.Det händer sällan att jag åker på punkteringar i resten av världen, men i USA är det annorlunda. Det ligger mycket skräp på vägrenarna som har en otrolig förmåga att leta sig in i däcken.
Kryptonit, amerikanska pannkakor och PUDS (“pointless ups and downs). Och en vältajmad punktering förstås.
Illinois fortsätter leverera överraskningar.
– Det enda du kan vara säker på oavsett vilken riktning du väljer att cykla är att du får en massa PUDS, förklarade Jessica vid frukostbordet.
PUDS? Med halva munnen full av bacon och amerikanska pannkakor tvingades jag be Jessica förklara vad det var för något jag skulle påträffa under min färdväg. Föregående kväll hade hon berättat om Big Muddy Monster, ett träskmonster som håller till runt den förbipasserande floden Big Muddy River. Var även det här otäcka varelser jag var tvungen att hålla utkik efter?
– Pointless ups and downs!
Meningslösa backar alltså, eller som min polare Google uttrycker det: PUDS – Short for “pointless ups and downs,” meaning a series of climbs and descents without a view.
Jessica Van Pelt är medlem i ”Warmshowers”, en sammanslutning för långfärdscyklister som hjälper och tar hjälp av varandra i samband med långa cykelturer. Tanken från början är att långfärdscyklister ska finna en plats att ta en varm dusch på kvällen och slå upp sitt tält. I själva verket har det blivit en form av couchsurfing för långfärdscyklister.
Man välkomnas alltså in i hemmen och blir ofta bjuden på både middag och frukost innan man rullar vidare nästa morgon. Behöver man tvätta sina kläder brukar även den möjligheten finnas. Eftersom det oftast är långfärdscyklister själva som öppnar upp sina hem för natten så vet de alltså exakt vilka behov man har efter en lång dag i cykelsadeln.
Men framförallt är det ett fantastiskt sätt för cyklisterna att lära känna lokalbefolkningen och få fantastiska minnen med sig och nya goda vänner. Warmshowers.org är alltså det ultimata sättet att hålla eventuell hemlängtan borta.
Det är högst sällan jag själv väljer att bo på hotell, det är i princip enbart i nödfall. Dels är det en onödig kostnad, men framförallt alltså en missad möjlighet att lära känna en lokal familj på etappmålet.
Det är dessutom vansinnigt tråkigt att bo på hotell eller motell. Däremot trivs jag utmärkt på vandrarhem där det är lite mer liv och rörelse. Även brandstationer har varit ett utmärkt andra hem för mig, inte minst i USA. Jag har säkert tillbringat 200 nätter på olika brandstationer runtom USA.
Lördagskvällen i Metropolis slutade däremot på motell eftersom regnet låg i luften. Och tydligen var det meningen att jag skulle bo på just det motell som jag hittade i Metropolis, Stålmannens hemstad i Illinois. Precis framför receptionen åkte jag nämligen på en högst vältajmad punktering.
Mina däck är 100% motståndskraftiga mot kryptonit, men dessvärre pallar de inte stålvajrar som letar sig in i däcket. Rester efter Stålmannen..?
Jessica och Ecco, min härliga värdfamilj i Murphysboro, Illinois.Big Muddy Monster på en väggmålning i Murphysboro, Illinois.Big Muddy Monster är definitivt ute efter min cykel!Hemmaplan för Big Muddy Monster.PUDS, ett nytt ord jag har fått lära mig: Pointless ups and downs!Louis Lane, eller rättare sagt Noel Neill, skådespelaren som gestaltade henne i teve-serien om Stålmannen.Metropolis i Illinois levererar kryptonit!Stålmannen sneglar med avundsjuka ögon på min hoj.Superman-museum i Metropolis, Illinois.Super City!Ohio River, nästa etapp väntar delstaten Kentucky.
Mississippi, en milstolpe att korsa oavsett om man startar cykelturen på väst- eller östkusten. Den här gången kom den tidigt eftersom cykelresan startade i St. Louis.
St. Louis, Missouri – Lenzburg, Illinois. 67 kilometer
Lenzburg, Illinois – Murphysboro, Illinois. 85 kilometer
Cykelresan mellan OS-städerna St. Louis (1904) och Atlanta (1996) har precis startat. Två etapper som inkluderat tuff motvind och kortare skyfall, men framförallt högsommarvärme med närmare 30 grader på termometern.
Mitt kära tält kommer endast fram om det är extrema värmeböljor, vilket är en tyst överenskommelse jag har med det ”mobila hotellrummet”. Och i brist på värdfamiljer i den här delen av Illinois så kom faktiskt tältet väl till användning när solen bestämde sig för att gå ner strax före halv sju på torsdagskvällen.
En mycket sympatisk familj utanför Lenzburg i Illinois med stora sädesfält erbjöd mig en fin gräsmatta (välklippt som en green i British Open), dusch, en påse med godsaker och inte minst nylagad pasta med köttfärsås. All inclusive!
Samtidigt som jag själv njöt av middagen arbetade familjen för fullt med skörden trots den sena kvällen. En skörd som för deras del kommer att ta ungefär 2-3 veckor att bärga beroende på vädret och om inga missöden uppstår med maskinparken.
När jag nästa dag rullade iväg strax före sju på morgonen så var arbetet återigen i full gång. Jag lovar därmed dyrt och heligt att hädanefter ej beklaga mig över att det tar en och en halv minut att skörda squashplantan på min kolonilott. Jag har nämligen fått perspektiv på farmarlivet under min korta tid i Illinois.
Dag två i cykelsadeln följde alltså samma mönster som dagen innan. Sydöstlig monstervind som följde exakt min värdväg, fast åt andra hållet alltså. Redan strax före lunchstoppet i Coulterville hade jag förbrukat alla mina svordomar.
Och apropå monster… Det finns faktiskt ett träskvidunder som smyger omkring i södra Illinois i närheten av Big Muddy River. Den första rapporten om Big Muddy Monster kom redan på fyrtiotalet och sedan har det med jämna mellanrum strömmat in rapporter till polisen i Murhysboro.
Jessica, min tillfälliga värd i staden, har till och med ett bevis på att monstret existerar.
– Min farmor såg monstret springa över en av vägarna i området i början av 1975.
Jessicas pappa och några scouter gick till kärret dagen efter och då gjorde de gipsavtryck av monstrets fötter som numera alltså finns i hennes ägo. Det har dessutom gjorts teveprogram om träskvidundret och numera finns det även en populär festival i staden tillägnad stadens stora profil.
Eftersom Murphysboro även är BBQ Capital of Illinois så råder det väl knappast något tvivel om varför träskmonstret håller till i stadens utkanter. Big Muddy Monster gillar grillat.
The Gateway Arch med Mississippifloden framför sig……och St. Louis bakom sig.St. Louis, Missouris näst största stad efter Kansas City.St. Louis, hemstad för basebollaget Cardinals. Ett framgångsrikt lag vars största antagonist är mina egna favoriter Chicago Cubs.Belöningen för att vinna World Series i baseboll. Denna dock i en betydligt större skala.Lenzburg, Illinois. Första etappmålet på cykelresan från St. Louis. En stad med 600 invånare och ungefär lika många skördetröskor.Med 16 grader som kallast på natten, då går det faktiskt utmärkt att tälta.Jag hade den stora lyckan att slå upp tältet på en farm i Illinois och kunde därefter avnjuta en varm dusch och en tallrik spagetti. Blitzen till vänster med sina butlers, dottern Kelsey och mamma Christina. Eftersom det är skördetider så sitter maken fortfarande kvar i skördetröskan trots den sena kvällen.Vy från mitt rum på ”Hilton”.Inte mycket till sömn för bönderna i Illinois. För min värdfamilj tar det ungefär 2-3 veckor att bärga skörden beroende på vädret och om maskinerna inte går sönder.Campingnätter innebär i regel att man vill ut ur tältet så fort som möjligt när man vaknar. Det finns nämligen inga distraktioner i tältet som exempelvis den tv-apparat som alltid finns på hotellrummet.Nyttig påminnelse om att pumpa cykeln.Etappmål dag två, Murphysboro, BBQ Capital of Illinois!Murphysboro är inte bara känd för att vara bäst på barbecue i hela delstaten Illinois. Staden är även känd för Big Muddy Monster som vid flera tillfällen beskådats runt den närbelägna floden Big Muddy River. Jessica, min värd i Murphysboro, har ett fotavtryck efter giganten som verkar trivas allra bäst runt vattendraget Big Muddy River i södra Illinois.Big Muddy Monster!Det är här Big Muddy Monster håller hus. Första gången det rapporterades om monstret var på fyrtiotalet. På sjuttiotalet sågs han av Jessicas farmor, min värd i Murphysboro.
Få internationella deltagare och inga svenskar på plats. Dessutom åkte ”segraren” i maratonloppet bil under en stor del av loppet.
De olympiska spelen i St. Louis 1904 lämnade knappast några större avtryck förutom att det för första gången nu delades ut medaljer även till tvåorna och treorna i tävlingarna.
Det var Chicago som i själva verket hade tilldelats de olympiska spelen 1904, men eftersom St. Louis skulle ha världsutställningen samma år så skedde det märkliga att spelen flyttades söderut på den amerikanska kartan.
St. Louis är inte ens en av de tio största städerna i USA och faktiskt bara näst störst i delstaten Missouri efter Kansas City som är dubbelt så stor som St. Louis. Med tanke på logistiken i början av nittonhundratalet så förstår man att det var ett begränsat internationellt startfält som letat sig fram till Missouri. Inte ens IOK-presidenten Coubertin fanns på plats under spelen.
Det krävdes därmed ett visst detektivarbete för att hitta fram till arenan som ligger på Washington Universitys område. Med hjälp av min maratonkompis Denis Mccarthy boendes i staden så lyckades vi ändå navigera fram till Francis Olympic Field och dessutom få en guidning av en av tränarna på universitetet.
Det finns gamla foton bevarade från spelen och dessa pryder några av väggarna i den intilliggande byggnaden. På grund av universitetets regler rådde ett visst fotoförbud, men på en av bilderna syntes två sydafrikanska deltagare (Len Taunyane och Jan Mashiani) som spontant beslutade sig för att delta i maratonloppet denna dag. Hur ofta händer det..?
I startfältet fanns framförallt amerikanen Fred Lorz som kom i mål allra först. Men eftersom det då som nu inte är tillåtet att åka bil under maratonlopp så ströks han från resultatlistan.
Segrare blev istället Thomas Hicks som med hjälp av en forntida sportdryck (ej Gatorade) bestående av cognac, råa ägg och stryknin (!) så småningom stapplade in först över mållinjen.
Jag gillar cognac, men jag tror inte det är en dryck jag vill ta med en nummerlapp fastnålad på bröstet. Allt var inte bättre förr. Inte ens i St. Louis 1904.
St. Louis med det ikoniska monumentet The Gateway Arch i bakgrunden.I själva verket skulle de olympiska spelen hållas i Chicago 1904.Francis Olympic Field, skådeplatsen för de olympiska spelen 1904.Maratonbanan 1904, ett lopp där en av deltagarna använde bil under en del av loppet.Busters specialalbum ”Sommar-OS genom tiderna” illustrerar det allra bäst hur amerikanen Fred Lorz lät sig distanseras i loppets inledning för att sedan åka bil fram till slutet av loppet.Personen på bilden var inte med på maratonloppet 1904, men har en dagsform som nog gjorde sig allra bäst när de olympiska spelen hölls i St. Louis…Francis Olympic Field används i dag av främst elever på Washington University i St. Louis.Francis Olympic Field, en plats som kräver ett visst detektivarbete för att finna på kartan.Den här stavhoppsställningen användes INTE 1904.Denis Mccarthy till vänster är en klubbkamrat i Marathon Maniacs och 50 States Marathon Club. Denis bor med sin familj i St. Louis och har tagit hand om mig även tidigare i St. Louis. Denis har sprungit över 500 maratonlopp och har även avverkat maratonlopp i varje amerikansk delstat.. vid sju tillfällen!Denis Mccarthy tränar med olika klubbar flera gånger i veckan. Den här gången tog han med mig på onsdagsträning med gruppen BWC Run i St. Louis.Onsdagsträningarna med BWC Run avslutas alltid på restaurangen Blue Duck i St. Louis.Närmast väntar en cykeltur till olympiaarenan i Atlanta, Georgia. De röda fåglarna (Cardinals) i bakgrunden är symbolen för basebollaget i St. Louis.
Världsrekord, Europarekord och en hel drös med personliga rekord.
Den rekordvärme som brukar punktmarkera Chicago under marathonhelgen i oktober höll sig borta denna gång och gav därmed perfekta förutsättningar för springa-fort-löparna.
En av världens snabbaste banor i kombination med ett perfekt löparväder, ett all inclusive för de som hade bråttom till the 27th Mile Post-Race Party som ligger en toppad järnsjua bakom mållinjen.
Till skillnad mot i New York där arrangören måste få ut alla löpare ur Central Park så fort som möjligt så är det alltså en helt annan taktik som gäller i Chicago. Här får löparna möjlighet att lägga sig ner på gräsmattan i Butler Field med den vackra arkitekturen i bakgrunden och njuta av att äntligen vara i mål.
Kenyanen Kelvin Kiptum hade extremt bråttom när han flög i mål på nya världsrekordtiden 2:00:35. En kort stund senare gick även Sifan Hassan i mål på nya banrekordet 2:13:44 och dessförinnan hade Marcel Hug och Catherine Debrunner sprintat hem rullstolsklasserna med nya banrekorden 1:22:37 respektive 1:38:44.
Hade dessa toppatleter istället tagit det lugnt så hade de fått en helt annan upplevelse av Chicago som är en av världens vackraste städer.
För mig personligen är det här världens bästa mara i stenhård konkurrens med loppen i New York och Boston, inte minst för att allt är så enkelt i samband med Chicago Marathon. Man slipper de logistiska kullerbyttorna med transporter till starten i Chicago.
Jag tycker dessutom att publiken är aningen vassare i Chicago. De kreativa skyltar som dyker upp utmed banan i Chicago hjälper till att hålla smärtorna borta när det tar allt längre tid mellan avståndsmarkeringarna i slutet av loppet.
De löpare som jagar alla sex World Marathon Majors brukar i regel springa Chicago som den fjärde tävlingen efter att ha börjat med New York, men i själva verket är Chicago den ultimata nybörjarbanan. Det enda man behöver fundera på i Windy City är nämligen att springa 42,195 meter…
Ett stort tack till alla löpare som följde med Springtime Travel på resan till Chicago Marathon!
Springtime Travels reseledartrio i Chicago Marathon: Anders Forselius, Anders Szalkai och Anna Jonsson.
Norska löpare som åker med Springtime Travel gör sig redo för maratonloppet.
Naturligtvis fanns även en hel del svenska löpare på plats för att beta av en ny Major.
Alla blånaglar hamnar i himlen…
There’s no crying in baseboll.. sorry, marathon! #tjejligan (A League of Their Own, 1992)
Känns som att 26,2 miles är fullt tillräckligt!
Skottar är inte alltid att lita på!
Kan härmed meddela att det inte fungerade att klappa jycken för att få lite superkraft…
Tveksamt om ens Max Verstappen hade lyckats ratta förbi pilsnabba Kelvin Kiptum..?
Chicago Marathon är en orgie i fantastiska skyltar. Bara det en anledning att springa maran.
Elliot Ephraim till höger är klubbkamrat i Marathon Maniacs och 50 States Marathon Club. Till skillnad mot undertecknad har han även avverkat samtliga amerikanska delstater under fyra timmar, medan jag själv stannade på 43 delstater sub-4.
Bästa tipset inför ett maratonlopp: Potträna!
Inte många folktomma fläckar under Chicago Marathon, tvärtom.
Barbie ken run!
Ted Lasso, en av solsystemets allra bästa teveserier!
Löpning + ishockey = Chicago Marathon!
Mats och Nina åkte med Springtime Travel till Chicago och sprintade runt Windy City.
Turn around, it’s a trap! Årets bästa skylt..?
Bilden är absolut inte arrangerad. True story.
Oops!
Oops part II…
Heidi Quesada Carlsen från Stavanger genomförde sin tredje mara i Chicago. Hon har redan sprungit alla sex world marathon majors men tröttnar alltså aldrig på maran i Chicago. Förra vintern bodde jag hos hennes mamma ett par nätter i Costa Rica när jag sprang maror i Centralamerika.
