Getlag och jetlag – Dags för Chicago Marathon
Världens dyraste sprängda baseboll och ett lag som inte vunnit World Series på 108 år.
Lägg därtill matcher som varar tre-fyra timmar istället för fem dagar. Förlåt Australien, men baseboll är faktiskt så mycket roligare än cricket.
Nio timmar österut och sju timmar västerut. Det är lite smårörigt i den norra delen av kroppen just nu, men det fina är att jag har hamnat i ett konstant extremt-morgonpigg-läge.
Australien visade sig återigen vara en riktig höjdare trots att jag samma dag som hemresan upptäckte att någon stulit en av mina inlåsta väskor på mitt vandrarhem. En väska med ett nästintill oanvänt nytt lättviktstält, lättviktssovsäck använd endast vid två tillfällen (mer eller mindre fisfri) plus några andra prylar. Dessutom, det viktigaste, ett cykelöverdrag som skulle användas på flygresan hem.
Min vattentäta plan med att ta cykeln i det lätta fodralet ombord på flygplanet förvandlades därmed i all hast till några timmar av stress.
Kunde jag hitta en stor cykelkartong på flygplatsen i Melbourne? Efter en timmes förfrågningar fick jag till slut nys om att Virgin Australia minsann hade cykelkartonger att sälja för sketna 25 australiensiska dollar. (Jag var i det läget redo att byta till mig kartongen mot min gamla svärmor och två kameler.) Problemet var att flygbolaget endast sålde dessa till sina egna kunder och jag färdades med ett annat bolag. Tillbaka på ruta ett.
På flygplatsen i Melbourne kryllar det av äldre värdar som patrullerar flygplatsen och är allmänt behjälpliga för resenärerna. En av dessa såg min bekymrade min och kom genast fram för att stämma av läget. En halvtimme senare rullade en annan äldre herre in en vagn med en kartong från nyss nämnda bolag och det var heller inget snack om att ta betalt för tjänsten.
– Jag drog i några trådar, förklarade den vänlige gentlemannen.
Australien är för god för att kolsyras, vilka härliga människor!
En dygns flygning senare med en nästan fem timmars layover i Bangkok + ett antal timmars tågresa fram och tillbaka till Hälsingland var jag åter tillbaka på Arlanda. Denna gång med ett reseledaruppdrag på agendan i form av Springtime Travels resa till Chicago Marathon. En grupp bestående av drygt femtio skandinaver inklusive de övriga tre reseledarna Anna Jonsson, Ingrid Eriksson och Anders Szalkai.
Chicago Marathon är i stenhård konkurrens med främst Boston och New York min absoluta favoritmara. Logistiken är som en bal på slottet med kort morgonpromenad till start och mål, väldigt rolig bana i en av världens vackraste städer samt inte minst en publik som enligt min mening faktiskt är strået vassare än i både Boston och New York.
Det här loppet får ni bara inte missa. Det är helt ok om ni missar bröllopsdagar etc, men glöm inte att rita in Chicago Marathon 2024 i agendan redan nu!
Programmet i samband med Springtimes resa i Chicago ser ungefär likadant ut som under våra andra resor till exempelvis Boston och New York. En av punkterna på agendan är alltid morgonjoggarna, ett utmärkt sätt att bekanta sig med både start- och målområdet samt andra resenärer. Ett utomordentligt sätt även för oss reseledare att bekanta oss med våra löpare. Man får ett enormt stort energitillskott av att hänga med alla förväntansfulla löpare under resorna.
Av de drygt femtio löparna på resan till Chicago finns endast en löpare som gör sin första major i Chicago. Så här ser det ut i princip alla år i Chicago. Maran i the Windy City är ofta den mara som oftast kommer som nummer tre eller fyra för de löpare som jagar alla sex marathon majors.
Det vanliga är att löparna börjar med New York för att det är den mara de vill springa en gång i livet. Efter att ha blivit beroende av energin i New York City Marathon faller valet därefter oftast på London eller Berlin. Chicago brukar i regel komma som lopp nummer fyra i jakten på World Marathon Majors innan projektet så småningom avslutas med Boston som den femte tävlingen och Tokyo som nummer sex.
Det brukar därmed ofta dyka upp kända ansikten i Chicago Marathon, löpare som man redan har träffat i New York. Typ en familjesammankomst i löparskor.
I dag lördag väntar ytterligare en morgonjogg för Springtimes löpare och därefter vacker båtsightseeing på Lake Michigan och i Chicago River.
Väldigt nära Chicago River ligger den berömda restaurangen Billy Goat Tavern. En restaurang som blivit jättekänd genom teveshowen Saturday Night Live och skådespelarna John Belushi, Dan Aykroyd, Bill Murray och Loraine Newman.
Restaurangen är även känd för att dess förre ägare Bill Sianis utdelade en förbannelse över Chicago Cubs i samband med World Series (basebollfinalen) 1945. En incident som uppkom eftersom Bill Sianis inte fick ta med sig sin get Murphy in på arenan. Enligt legenden ska han ha uttryckt sig så här:
“You are going to lose this World Series and you are never going to win another World Series again. You are never going to win a World Series again because you insulted my goat.”
Brorsonen Sam Sianis har flera gånger besökt arenan med avkommor till geten Murphy för att försöka bryta förbannelsen, men de har ändå alltid halkat på målsnöret. Den mest kända incidenten var i samband med att en ung anhängare fångade en boll på läktaren som annars hade plockats ner som lyra av hemmalaget. En incident som fick Cubs helt ur balans och skapade ytterligare en i raden av besvikelser.
Den unge anhängaren, Steve Bartman, fick poliseskort från arenan eftersom stämningen var upprörd. Senare sålde han sin baseboll till en restaurang för 113,824 dollar (2004) vars ägare beslutade sig för att spränga ”the ball from hell”. Bollen förvaras numera i en glasmonter på restaurangen Harry Caray’s Italian Steakhouse.
Jag har själv, ofta med stor frustration, följt Chicago Cubs sedan jag såg laget spela för första gången på Wrigley Field 1996. Tjugo år senare hade jag även förmånen att vara i Chicago i samband med den dramatiska finalserien mot Cleveland Indians. Cubs seger 2016 är fortfarande det absolut största idrottsögonblicket i mitt liv när laget efter 108 års torka äntligen fick lyfta bucklan på nytt.
Billy Goat Tavern är alltså den perfekta restaurangen att ladda upp på inför Chicago Marathon. Tycker man att 42 kilometer är lång så kan man alltså ställa det i relation till 108 år…
Antal kommentarer: 1
Stefan Lindblom
Håller troligtvis med dig Anders Chicago marathon slog till i mitt hjärta blev oroligt förälskad i denna mara . Då har jag inte sprungit new York eller Boston än . Dom blir mina nästa maror .