Bygg gärna muskler, men inte för att få vara ifred

Jag ligger hemma i sängen och dagdrömmer, vinterstormen Alfrida ylar utanför huset, får fönstren att skallra. Men jag är långt borta, jag är i Italien igen, i slutet av oktober förra året. Jag blundar och ser mig sitta utanför en bar under en strålande italiensk sol efter att ha gått i mål i Ecomarathona del Chianti, känner hur huden puttrar av nya härliga D-vitaminer. Imman från ölglaset fuktar handflatan när jag lyfter det till en skål.

– Cin, cin, Alf, grymt kutat, säger jag!

Alf Tumble, vinexpert för DN och lysande löpare, höjer blicken från mobilen, lyfter glaset lätt frånvarande, han har den senaste halvtimmen varit fullt upptagen med att försöka hitta resultaten från loppet på nätet. Jag och brorsan har inte lika bråttom med att hitta resultaten, vi hade inte lika bråttom i mål som Alf. Det ska också tilläggas, alla vi tre sprang bara halva distansen, 21 kilometer, men det räckte rätt bra.

– Oj, oj vilka backar, suckar brorsan och tar sig för krampande vader.

– Äsch då, det var värre när jag sprang i Dolomiterna, där var det så brant att man ramlade baklänges när det var som värst, säger jag.

Jag är mån om att ge min lillebror de rätta perspektiven på tillvaron, men det är sällan han är mottaglig för mina ödmjuka reflexioner på löparlivet. Brorsan bara blundar stumt mot solen och tar en rejäl klunk iskall öl. Vi är båda grymt nöjda, klockan är strax efter lunch i den lilla byn Castel Nuovo Berardenga i hjärtat av Toscana, vi har klarat av en förfärlig massa höjdmeter och nu väntar vi på att de som springer maratondistansen ska komma i mål.

Det lär ta ett tag, men vi har absolut ingen brådska, vi är så nöjda så med att bara sitta ner. Halvmaran här är en av de vackraste halvmaror jag sprungit, och helmaran ska vara lika vacker. Banan går på slingrande stigar och grusvägar upp och ner över Toscanas böljande kullar, upp och ner mellan undersköna vingårdar och välansade vinrankor och väldiga cypresser.

Om man sedan uppskattar skönheten i landskapet med alla dess höjdmeter, beror förstås lite på hur man tränat innan. Jag och brorsan hade bara krut för en halvmara den här gången, dessutom hade vi gått en nästan fem timmar lång vinprovarpromenad dagen före. Det låter kanske som ett extraordinärt okonventionellt upplägg inför ett lopp, och det var det.

Men för att ta det från början:

– Vad sägs om att åka till Siena och springa en mara och prova vin med en grupp resenärer, DN:s vinexpert Alf Tumble hänger också på? frågar resechefen på Runner’s World, Patrik ”Ydan” Yderberg.

Det är förstås bara att tacka ja. Jag har alltid drömt om att få se Siena, den urgamla italienska staden som sägs vara grundad av de mytiska etruskerna, med en ringmur från medeltiden runt stadskärnan och ett stort torg i mitten av staden, Piazza del Campo. Där rider man två gånger om året en ”Palio”, en hästkapplöpning, också den med anor från medeltiden, där olika ”hus” i staden representeras av varsin ryttare. Ryttarna rider barbacka, de gör allt för att vinna, segraren vinner en stor summa pengar och stor ära. Det är trångt på banan runt torget, det är farligt, många ryttare faller av hästarna, ibland slår de halvt ihjäl sig.

Samtidigt funderar jag: ”vinprovning och löpning, hur ska det gå ihop?” Jag tycker om vin, jag har med åren lärt mig skilja mellan bra och dåligt vin (dåligt vin blir man sur av, bra vin blir man glad av), men hur få ihop det med löpning?

– Inga problem, säger Alf Tumble, då vi ses på ett planeringsmöte före resan. Man spottar ut vinet när man provar vin.

Jag vet ju det, det känns bara aningens oekonomiskt, och nästintill emot universums ordning och natur. Och som brorsan kommer att säga längre fram, efter att ha spottat ut vin fjorton gånger på olika vingårdar och svalt den femtonde gången:

– Jag tycker nog vin är mycket godare när man sväljer.

Men Alf hade förstås inte klarat sig länge i branschen om han svalt vin varje gång han provat. Han har skrivit om vin för DN i över ett decennium, han provar massor av viner dagligen, och tränar samtidigt löpning på seriös nivå.2017 sprang han första gången under tre timmar på maran, i Frankfurt Marathon. Man skulle kunna kalla honom för en ”spottfåne”, om det inte vore för uselt!

Jag dagdrömmer vidare i sängen hemma med vinterstormen ylande runtomkring, och ser hur vi landar i Bologna. Brorsan är som sagt med, och hans sambo Agneta, och ett glatt gäng vinälskande löpare, som tas emot av guiden Sandy. Brorsans sambo har ingen tanke på att springa något lopp, hon har siktet inställt på att promenera en mil eller så, och fokusera på det italienska köket och vinprovningen. Som det står i programmet inför resan, det här är en resa mer för upplevelse och mindre för prestation. Loppet har för många höjdmeter för att man ska kunna sätta PB, bättre då att hitta ett tempo där man förmår höja blicken och ta in de vackra omgivningarna.

Dagen efter ankomst och buss till Siena och inkvartering på stiliga NH Siena Hotel, ett par hundra meter från ringmuren, åker vi buss ut till den första vingården. Vi får varsitt glas i handen, med ett svalt skimrande vitt vin som ser mycket drickbart ut, och en lång föreläsning om vingårdens druvor i allmänhet och innehållet i glaset i synnerhet. Här odlas det Chianti, och jag erinrar mig osökt en Bellmanfest i Hagaparken något år efter gymnasiet och i ett annat millennium än det nuvarande, då det dracks Chianti Ruffino ur flaskor med bastkorg runtomkring. Jag minns det som ett vin man blev både glad och dansant av, det var på den tiden då man var ung och oförståndig och ännu aldrig hade kommit på tanken att spotta ut vin.

När föreläsningen är slut smakar vi på vinet, och jag kollar in brorsan, och brorsan kollar in mig. Vi spottar ut vinet samtidigt, vi nickar värdigt till varandra och känner oss som ansvarsfulla och vuxna människor. Det är ju också ett lopp i morgon.

Alf och guiden Sandy tar täten och vi vandrar från vingård till vingård, solen bränner trots att det är sent i oktober, vi smakar och spottar så tungorna domnar, och förstår att vin verkligen är en hel vetenskap. Vid den sista vingården så tittar jag på brorsan och brorsan tittar på mig. Hoppsan, där blev det visst en klunk vin i alla fall, och en bit ost till det.Och jag ger brorsan rätt, prova vin i alla ära, men vin smakar ändå bäst när man sväljer det!

Efter fem timmars vinprovarpromenad och middag med pizza blir det inga problem med sömnen. Innan jag somnar tänker jag med viss bävan på hur det ska kännas i benen dagen efter när vi ska springa. Men den morgondagen, den sorgen!

Starten dagen därpå går 9.30, från Piazza Marconi i Castelnuovo Berardenga. Jag älskar italienska, det är en underbar klang i ortnamnen. Det är ganska svalt i luften innan solen gått upp, men stämningen är hög i startfållan. Alf är lite orolig för en krånglande vad, påstår att han har ”gubbvad”, men av det märktes inget på uppvärmningen. Så är han ju också en tonåring i jämförelse med brorsan och mig. Tonårsvad?

– Inget jäkt nu. Jag har varit skadad, jag är egentligen inte i form för en halvmara, säger brorsan på startlinjen.

– Det är lugnt – det är ju själva grejen här, att vi ska springa ihop, i dag är vi ”Brothers in arms”, säger jag.

– Mmm, säger brorsan med lätt frånvarande blick, på väg in i bubblan.

Och starten går!

Det är en alldeles underbar början på loppet, med två kilometers utförslöpning. Vi lutar oss tillbaka och låter benen rulla.

Vi rullar på och rullar på och så planar det ut och så är det roliga slut.

– Oj, oj vilken backe, man kan ju lika gärna gå, suckar brorsan.

Vi går när det är som brantast, löper när det planar ut, rusar när det går utför. Vi är några löpare som följs åt, en kompakt man med silvergrått hår och ben som telefonstolpar springer förbi oss i alla uppförsbackar, men när det går utför så kommer vi ifatt och rullar förbi. Efter femton kilometer och på ett flackare parti börjar vi prata. Mannen kommer från Milano, han berättar att han har sprungit det här loppet i många år, han älskar landskapet, himlens höjd, han blir glad i själen av att springa här. När det börjar gå utför igen, och brorsan och jag rullar ifrån, ropar han, ”I´m sixty years old!” Jag vinkar bakåt, och ropar tillbaka, ”I´m sixtyone”!

– He, he, skrockar brorsan, och vi drar järnet och hoppas att han inte hinner ifatt oss i nästa uppförsbacke.

Vi löper i skuggan längs långa alléer av väldiga cypresser, solen lyser varm, vätskestationerna har allt man kan önska och lite till: vatten, sportdrycker, ost korv, russin, nötter, bananer – italienarna är livsnjutare också när det kommer till traillopp. Det är tuffa uppförsbackar och fantastiska utförslöpor, och snart bara någon kilometer kvar.Det är fint att springa med brorsan, härligt att höra honom stånka och pusta i uppförsbackarna på en ljudnivå ett par decibel högre än jag själv. Alf for i väg som en blixt redan i starten, verkade inget fel på vaden, kan tro han spottade upp sig!

Vi kommer i mål, klockan är inte ens lunch, och vi har redan fixat en halvmara. Vi hittar Alf i solen vid ett bord utanför en bar böjd över mobilen, och sätter oss bredvid.

–Ölprovning, säger jag till brorsan.

–Skulle tro det, säger brorsan.

–Spotta ut?

–Skulle inte tro det, säger brorsan.

–Skål och välkomna, säger Alf.

Ecomarathona del Chianti är över för den här gången. Men hemma i sängen i januari 2019, med en ylande Alfrida utanför, är jag där ännu!