Dags för MAXPULS!
Nej, alla delar i min PT-utbildning är inte roliga. Idag har vi lärt oss massor om uthållighet och konditionsträning. Det i sig har varit jättekul! Calle Norell som vi har som lärare är fantastisk, och även om jag får obehagsrysningar av allt prat om mjölksyratrösklar och intervaller så har dagen varit otroligt intressant.
Teorin alltså. För sedan var det dags för maxpulstest. Jag har gjort ett maxpulstest tidigare, och det var första reportaget jag fick göra när jag började jobba på Fitness Magazine. Jag ställdes på ett löpband iklädd en för kort Fitness Magazine-t-shirt som åkte upp över magen och med en oprövad fotograf mitt i nyllet och hade ingen aning om vad som väntade. Det var fruktansvärt! Men jag lyckades pressa mig till 208 i puls.
Idag var det löpning utomhus som gällde. Jag var inte ett dugg gladare över det. Jag, som trogna läsare vet, hatar löpning, ni ser ju hur ledsna jag och Jenny Jacobsen var innan vi satte igång. Framför allt om det innebär en prestation, typ ett test. Jag känner mig bara tung, tjock och långsam när jag springer. (Jenny peppade mig genom att säga att jag också ser tung ut när jag springer, och härmade min löpstil. Det såg ut som Heffaklumpen.)
Hela kroppen liksom protesterar. Jag fick frossa och svettades. Händerna blev iskalla. Och näsan. Jag skojar inte när jag säger att jag gick fram till Calle före testet och nästan med tjurhaka frågade om jag kunde få ro istället eftersom jag hatar löpning så mycket att jag slutat när det blir för jobbigt och inte kan pressa mig. (När jag springer långt, över en mil, gråter jag på riktigt. Alltså så att tårarna och snoret rinner, för att jag tycker så synd om mig själv.) Calle var vänlig nog att säga att jag kunde få bryta av med burpees och bearcrawl under den löpslinga han hade förberett. Och det gjorde hela skillnaden.
Vi började med att värma upp. Sprang runt lite i tio minuter. Sedan var det dags för intervallerna. Vi skulle springa en på 85% av max, en på 90 och en på 95. Typ. Och avsluta med en sprint i uppförsbacke för att få upp de sista slagen. Jag fick stanna mitt på löpslingan och göra tio burpees och 10 meter bear crawl. Där kan jag pressa mig!
Jag lyckades ganska bra. Runt hela slingan tänkte jag ”Lugn bara, snart få du göra burpees”. Jag hade behövt en längre backe på slutet, för jag kände att jag inte helt gått in i väggen, utan stannade på 200. Min maxpuls ligger nog runt 202 eller så. Men jag är nöjd. Mest för att jag genomförde testet, eftersom hela min kropp och min hjärna bara skrek NEEEEJ! Jag började till och med fundera på om jag skulle låtsas vara sjuk. Men jag är inte sån. Som tur är min medvetna del av hjärnan starkare än den omedvetna som bara ropade ”Dra härifrån!!!”
(Gladare brudar efter avklarat maxpulstest.)
(Några av mina grymma kursare. De är redan fantastiska coacher, och kommer att bli ännu bättre. Om ni behöver en PT kan jag VERKLIGEN rekommendera Johan, Mikael, Viktor, Linda, Johanna eller MIG!)
Nu sitter jag, nöjd med mitt dagsverke, dåsig i soffan efter en middag bestående av finfint kött, bea och rucola. Och vin. Och kaffe. Och choklad. Kan inte ha det bättre.
Och i morgon är det dags för löpskolning! Om någon, så behöver jag det. Anna-Lena ”Tunggumpen” Petterson ska drillas.
Namn: Karin Linnersund
