All out på Airdyne och maxtester. Hej och hå.
Vi börjar glatt. I fredags var det high life på gymmet. Det var OBS de luxe med varannan minut 3 power snatch och varannan minut 3 thrusters och selfies. Och folk undrar hur man orkar gå upp klockan 05 för att träna. Det är ju bara att kolla på bilden!
Torsdag till söndag var det PT-utbildning igen. Det är fortfarande galet roligt och minst lika intensivt. Hela fredagen pratade vi maxtester och gjorde maxtester med Walter Skeppar. Han var otroligt kunnig och bra på testmetodik och det var jättekul. Lite extra kul eftersom det blev nytt pers i både bänk och marklyft för min del. Lite mindre roligt med spänst- och snabbhetstester. Då ville jag gräva ner mig lite. Dags att bygga ben, fröken Petterson.
Vi fick bland annat hoppa på en matta som registrerade hur spänstig man var. Inte alls, i mitt fall, men mina kursare fick i alla fall skratta lite åt mina balettfötter.
Ååååååååå…..
HEJ!!!!!!!
… och den omedelbara tröttman som uppstår när det visar sig att mattan inte registrerat mitt hopp.
Efter styrke- spänst- snabbhet- och koordinationstester på fredagen var det en synnerligen trött samling människor som kom till utbildningen i lördags. Vi var som bakfulla. Kroppen kändes ok, men huvudet var som fullt av bomull. Jag höll på att somna hela eftermiddagen och på kvällen när jag kom hem var jag så trött att jag kände mig sjuk. Massor av mat och en lång natts helt ostörd sömn rådde bot på det och igår var jag som en ny människa.
Jacob Gudiol har pratat om programdesign i två dagar, i princip bara ren föreläsning. Tur att han är intressant att lyssna på. (Det hela blev ännu mer intressant av att han redan efter fem minuter helt ovetandes lyckades förolämpa mig å det grövsta. Hur är oviktigt, det gällde mitt jobb, men jag blev oerhört full i skratt eftersom jag visste att han inte hade en aning om vem jag är.)
Vi fick sträcka på benen ett par gånger i alla fall. En gång fick vi stå i en ring och göra synkroniserade tajmade bicepscurls. Kanske det fånigaste jag har gjort, men det var för att testa ett träningsupplägg. Sen fick vi göra en flerledsövning enligt ett annat upplägg. Jag körde naturligtvis marklyft. Simon bänkade lite. Det är ju inget mot mitt nya PR i bänk, men han gör så gott han kan, lillkillen.
Och idag var det måndag då. Tidigt pass med OBS och det var flamsigare än vanligt. Jag var nog ofokuserad för att det var ett pass med saker jag är dålig på – handstående armhävningar och pullups. Fy, så att säga, fan.
Efter det var det dags för 1 minut all out på Airdyne. Ni vet den där helvetescykeln jag har skrivit om tidigare. Jag fattade ju att det skulle bli jobbigt, jag menar, bara att titta på en Airdyne gör att pulsen stiger kraftigt. Men det är ju bara en minut. Kom igen, liksom.
Jag satte mig på cykeln och tänkte ”Jag trampar bara med benen, det blir ju inte värre än att cykla på en vanlig cykel.” Jag trodde på allvar att jag hade överlistat den! Hur dum får man vara!? Efter 20 sekunder var benen ute ur leken. Ok, dags att safta på med armarna. Sen dog armarna. Då var det 30 sekunder kvar. Man försöker då desperat att få ut lite kraft ur händerna och fötterna för att få runt maskinen. Sen försöker man med ren tankekraft. Sista gången jag tittade på klockan stod det 0:46. Sen trampade jag uppskattningsvis en timme till.
När det var tre sekunder kvar har hela kroppen checkat ut och man består till 90% av illamående och 10% tunnelseende och ilska.
Och då var det värsta ändå kvar. När jag lyckats vältra mig ner från cykeln ramlade jag bara ihop i en liten hög. Hjärtat försökte slå sig ut genom bröstkorgen och lungorna kunde liksom inte få tillräckligt mycket luft. Folk ramlade omkring överallt. Zachs lår krampade ihop, Johan bara flåsade och Rikard var helt grön i ansiktet. När det hade lagt sig en smula, efter ungefär 5 minuter, blev jag sömnig. Sen matt. Efter ungefär en halvtimme var jag mig själv igen.
Crossfit är kul nästan jämt.
