Hujedamej!

Äntligen är det snart dags visa vad man går för. Är nog första gången jag verkligen ser fram mot Kalmar. Tidigare har det varit mer ångestladdat och känslomässigt. Love/hate relationship. Misstänker största anledningen är min erfarenhet är bredare vilket gör mig bättre förberedd än tidigare oavsett vilka förhållanden som väntar. På amatörnivå skulle jag säga att ju längre distanserna är desto mer ställer det krav på utövarens erfarenhet snarare än fysiska förberedelser. En solid mix av bägge är föredra såklart och det är just det jag inbillar mig ha i år. Har tidigare år haft fin form inför men då min bristande respekt för vissa moment inte riktigt funnits där har jag varje gång blivit aningens besviken över mina resultat även om jag bara kört bort mig fullständigt en gång (Nice 2011). Min bästa tävling är nog Hawaii 2013 om man ska ta med allt runt omkring. Tyvärr fanns det en sak jag inte kunde besegra trots min ”perfekta” disponering av loppet och det var värmen. Acklimatisera sig tillräckigt för 9-10h race i det klimatet på fem dagar är svårt, om inte omöjligt. Hade varit kul se vad den formen kunde gjort på en tävling i svala Europa.

Benrangel bland lavafält

 Den form jag har idag påminner väldigt mycket om den jag hade i september förra året. Känns bra när jag simmar, komfortabel på cykeln även i högre farter och löpningen vet jag är vass. Skulle säga mitt största hinder är mitt ego. Loppet kommer handla mycket om sätta en bra simtid, inte köra för hårt de inledande 12 milen på cykeln så jag verkligen har krut och framför allt viljan pressa ur mig en tre timmars marathon. Ja ni hörde rätt, 3h är min teoretiska plan på hur jag ska springa. Absolut inte hugget i sten utan bygger på hur loppet utvecklar sig. Är cykelmomentet väldigt tufft som förra året ja då modifieras den planen radikalt. Men låt säga simningen & cyklingen går problemfritt (vilket de aldrig någonsin gör), ja då ska jag ge 3-3:05h en ärlig chans. Min exakta disponering av löpningen är en hemlighet men tror mig hittat ett belöningssystem som jag kan lura min hjärna med. Håller det inte så är det inte hela världen. Märker ganska fort om kroppen vill springa fort eller om det blir survival mode som förra året.

Huruvida man kommer till Hawaii eller ej är svårt sia om såhär innan. Får jag min slot åker jag garanterat. Målet är dock prispallen i min AG, ingen på min nivå siktar på brons utan klart man vill ha guldet. Men sannolikt tror jag inte det utan kommer gråta som ett litet barn om jag bara upprepar förra årets bedrift och hamnar top fem. Det finns många duktiga triatleter där ute och fler verkar det bli i takt med sporten växer. ”Turen står den förberedda bi” – och det känns som jag gjort med vad jag kunnat utifrån mina förutsättningar detta år. Bara hoppas att det räcker. Har fem-sex nära träningsvänner som ligger i princip på samma nivå vilket borde gynna oss. Även om vi är bästa vänner utanför tävlingsbanorna så är det ingen som vill få stryk av dom andra. Kan vara en sådan faktor som gör den lilla skillnaden. Som tur är vi spridda i fyra olika age -groups, 25-29, 30-34, 35-39, 40-44.

Ikväll blir det tuffa tröskelintervaller på cykeln. Imorgon ett riktigt tufft brickpass sen är jag i princip klar med min hårda slutträning. Sen väntar 14-15 dagar taper……ska bli riktigt skönt faktiskt. Längtat efter göra andra saker än bara springa runt i spandex.

Nelker

---