”Sluta använda huvudet nu!”
Det blev som ett mantra. ”Tänk inte”, ”Sluta använda huvudet nu” och ”Nu syns det i dina ögon att du tänker”. Coach Javad Dejbakhsh försökte coacha mig i snatch balance och ryck. Vi kan säga att det gick sådär. Jag skyller på att jag varit borta från gymmet i fem veckor och var lite ringrostig gällande stängerna. Men det var fantastiskt att vara tillbaka på Nordic. Nästan hela OBS-klassen var på plats igen i den minst sagt svettiga lokalen. Svetten rann redan när vi värmde upp med kvastskaft.
Och Javad myste. Han gillar oss. Faktum är att jag inte tror att det finns något han tycker är bättre än att stå framme vid tavlan och gå igenom passet och sedan få gå runt bland oss som tränar och coacha. Nu tror jag ju att alla coacherna på Nordic älskar det de gör, men det när det gäller Javad så lyser liksom hela han. Och jag tror att han gillar oss i OBS-klassen lite extra, helt enkelt för att vi mer än gärna är lika högljudda som han. Ibland hinner han inte ens ner för trappan, in i gymmet innan någon fräser ”SCHHH!” Det tycker jag är orättvist. Han är ju bara glad. Som en högljudd hundvalp. (På Nordic utkämpas också någon form av längdkrig bland de lite kortare männen, varav Javad är en. Jag har hela tiden trott att jag är längre än alla dem. Sedan jag såg den här bilden har jag fått omvärdera min längd. Javad är ju typ ett halvt huvud längre än jag! Jag har uppenbar längdhybris.)
Men tro nu inte att Javad är någon sablans mysfarbror som smyger runt i rummet och bara garvar. Nej nej, han är en jävel på att få en att förstå hur man ska få fason på till exempel sina ryck. Och han gör det med ögon som inte missar någon detalj och med en varm hand. Och det var precis vad jag behövde idag. Jag fick en blockering redan i början på passet när vi skulle göra snatch balance (du står med stången på nacken, dippar lite i knäna så att du får fart på stången uppåt och sätter dig blixtsnabbt under stången ner i en fulldjup overhead squat). Det började jättebra och jag fick in en snabbhet i rörelsen som inte är min starka sida, långsam som jag är, men när vi ökade vikten lite till tog det plötsligt bara stopp. Jag blev rädd för stången och började älta teknikdetaljer.
Det var då det började, ”Du tänker för mycket. Sluta tänk, sätt dig bara ner”. Det satt helt fast i huvudet. Javad bad mig gå tillbaka med stången och börja om. Och han gav sig inte! För varje nytt försök, både i snatch balance och sen i ryck, stoppade han mig när han såg att jag började tänka på alla moment som skulle komma. ”Det syns i dina ögon att du tänker nu” och han hade helt rätt varje gång! När jag slutade tänka och bara gjorde gick det ju! Det blev fula ryck, men stångeländet kom upp. En varm klapp på axeln och glada hurrarop från Javad avslutade mitt pass. Och det är ju känslan när man sätter sig med post-träningskaffet som räknas! Plötsligt kändes ett synnerligen mediokert ryckpass istället som ett bra pass.
Så nu är jag tillbaka! Det känns otroligt bra. Jag har både längtat efter att få träna med OBS-klassen igen, och efter mina kolleger. Och efter den här semestern som mestadels har tillbringats på ryggläge med en bok, känner jag att jag har energi så att det både räcker och blir över. Det blir en bra höst!
