Back in the cold

Efter idag har jag semester. Jag kommer att vara borta från stan i fem veckor. Idel sovmorgnar, träningspass i mitt eget tempo, airsquats och kettlebellsvingar med sjöutsikt, bla bla bla. Men människorna då!? Hur ska jag klara mig i fem veckor utan de här människorna? Kan man låna med dem till sommarstugan också? Hur ska jag klara mig utan Elín, som är i bättre form än jag någonsin kan drömma om att vara – och hon ska ha barn om fem veckor, och lyckas ändå vara ödmjukheten själv, alltid med ett snällt ord till hands? Zach, som jag aldrig sett inte ta ut sig fullkomligt på ett pass och ändå lyckas vara glad direkt efteråt, alltså direkt när vi andra helst bara vill ligga och kräkas. Och världens gladaste och mest högljudda man No 1, Chrille, som med sin blotta existens gör att vilken regntung morgon som helst blir den bästa starten på dagen man kan få. Och kommer det ens vara möjligt för mig att ta ut mig om inte Rikard står precis bakom och säger ”Det är för dåligt” på sin breda värmländska, för att sedan ge mig en varm klapp på axeln? Och är det ens någon idé att träna om inte världens gladaste och mest högljudda man No 2, Javad, sitter i soffan med en kopp kaffe och tittar på? Mannen som lyckades hålla samma fantastiska humör (nästan) genom hela sin helvetesskada i armen som fick lagas med en bit från höften, vilket resulterade i en jättelång rehab.

SOM jag älskar de här människorna. Och då har jag ju inte ens nämnt hälften! Hela Nordic kryllar av människor jag kommer att längta ihjäl mig efter under semestern. Men ibland är det bra att få sakna lite – tänk så roligt det blir att få komma tillbaka!

---

 

Där, längst borta står jag och är bara ett par minuter från att bryta ihop fullständigt. Jag minns den här fotograferingen extremt väl. Vi hade testat PT-träning i grupp med Gabriel Knutsson på Balance i Solna under tio veckor. Nu skulle det hela bildsättas. Vi körde stöt, kettlebellssvingar och stod på händer, allt under fotografen Hans översyn. Och så hoppade vi boxhopp. Och jag kissade på mig.

Ett drygt år innan den här incidenten fick jag min son. Och efter förlossningen ska man knipa för att få ordning på bäckenbotten igen. Jag knep. Och knep. Och knep. Jag knep när jag väntade på bussen, jag knep när jag borstade tänderna. Jag knep i kön på Ica och jag knep när jag körde bil. Knep ju för böveln tills jag fick kramp i hela systemet!

Men.

Sex månader senare kunde jag fortfarande inte gå och skratta samtidigt. Och om jag skulle nysa fick jag ställa mig med benen i kors först. Och att hoppa var inte att tänka på. Jag laddade träningsväskan med bindor att ha när jag tränade för att kissfläckarna inte skulle synas på tajtsen och för att det inte skulle kännas så äckligt. Jag ringde till min mödravårdssköterska som sa att det bara var att fortsätta knipa och köpa geishakulor. Jag köpte geishakulor, och med min vältrimmade mutta var det ju inga problem att hålla dem inne samtidigt som jag gick eller till och med joggade. Jag måste ha gjort något fel. Det var mig det var fel på. Jag skulle få kissa på mig i resten av mitt liv.

Ridå.

Tillbaka till fotograferingen på Balance. Vi skulle hoppa boxhopp och fotograferas, och direkt vid ansatsen till det första boxhoppet kände jag att det inte fanns en möjlighet att hålla tätt. Jag försökte mörka det hela med att knyta skosnöret och hoppas att de andra skulle hoppa klart, men när jag förväntades hoppa en gång till gick det inte. Jag bröt ihop och tårarna strömmade ner för kinderna. Min älskade kollega Sofie kom fram och kramade om mig. Hon förstod precis. ”Det här går ju inte! Jag kissar ju ner mig!” hulkade jag. Samtidigt som det var otroligt jobbigt just då var det så skönt – all skam, alla jobbiga situationer jag gått igenom kom upp till ytan och jag bara grät. Jag grät över hur jag desperat försökt tråckla ner en binda i trosorna när jag var på väg hem från bussen för att det inte skulle rinna ner för benen, och jag grät för att jag flera gånger smugglat ner genomblöta trosor i tvättkorgen för att jag skämdes. Jag grät över festen då jag inte vågade sätta mig ner för att det skulle bli kissfläckar på stolen, genom jeansen. Och jag grät för att jag aldrig skulle kunna leva normalt igen. Lättnaden var nästan lika stark som ilskan, skammen och sorgen.

Då sa Sofie ”Du måste ju operera dig”. Vadå, operera? Kan man operera? Mina rödgråtna ögon såg nog rätt förvånade ut – det hade jag aldrig hört talas om. Vid det här laget hade de andra fortsatt fotograferingen. Männen som var inblandade tittade lite på mig och Sofie, men höll tyst. Det där var nog en tjejgrej. Ja, det är en tjejgrej, och det är just här problemet ligger. Vi tjejer och kvinnor som ska vara så förbannat duktiga hela tiden står ut med rätt mycket. Vi står ut med att kissa ner oss när vi är i 30-årsåldern för att ingen berättar för oss att det finns hjälp att få och för att det är för pinsamt att fråga någon. Om så många som var femte nybliven pappa gick och kissade ner sig har jag svårt att tro att samma tystnad runt problemet skulle råda. It’s a man’s world.

Sofie hade redan gjort en sådan här operation och det var ju ingen stor grej! Operationen är över på tio minuter och det är bara lokalbedövning, sa hon. Det lät ju för bra för att vara sant! Jag kontaktade genast Gyn Stockholm på St Görans sjukhus och fick träffa en gynekolog. Jag var taggad och hade laddat med tunga bra argument som jag skulle peppra henne med när hon sa att jag skulle gå hem och knipa. Men hon sa inte det. Hon undersökte mig och bad mig knipa runt hennes finger. Sen log hon och sa att ”Du kan knipa precis hur mycket som helst, det kommer inte att hjälpa. Självklart ska du få en operation. Så här ska ingen behöva ha det.”

För mig, liksom för många andra som föder barn, hamnar urinröret ur sitt läge. Och det finns ingen knipövning i världen som kan räta upp det. Det kan däremot en litet snitt via slidan och ett litet snöre som knyter upp urinröret igen. Voilá! Jag minns hur jag gick till tunnelbanan några timmar  efter operationen och testade att ta några små joggingsteg. Bara för att testa. Och det höll. Nya tårar, men av en helt annan anledning.

Jag har skrivit ett blogginlägg om det här tidigare, men för bara ett par dagar sedan blev jag kontaktad av en kompis som upplevde samma sak som jag gjorde där vid boxen för tre år sedan. Och när hon lite trevande undrade att visst hade jag hade gjort någon typ av operation mot det här blev jag helt förbluffad. Vet kvinnor fortfarande inget om det här? Varför hålls det hemligt? Det finns ingen som helst rimlighet till att det inte sitter stora skyltar utanför mödravårdscentralerna där det står ”Nu ska du köra knipövningar OCH OM DET INTE HJÄLPER GÅR DET ATT OPERERA!”

INGEN borde behöva skämmas med kissvåta trosor. INGEN borde behöva dra sig undan så fort kompisarna går ur och springer eftersom hon vet att hon kommer att kissa ner sig. INGEN borde behöva leta efter en toalett i panik på stan eftersom hon vet att ett skratt eller en nysning och det är kört. INGEN.

Så. Alla ni som har gjort operationen – BERÄTTA OM DEN FÖR ALLA NI KÄNNER!

Alla ni som känner igen er och vill ha hjälp – PRATA MED DIN GYNEKOLOG. Och ge inte med dig om de börjar prata om att du nog ändå ska fortsätta knipa. Gå då till en annan gynekolog.

Alla ni som jobba mer nyförlösta mammor – BERÄTTA OM MÖJLIGHETERNA!

Jag kommer i alla fall inte hålla tyst förrän alla har torra trosor.

---