Alltså den här j-a värmeböljan som pågår i precis hela landet just nu, what the fuck? Vad är det som händer? Jag älskar svensk sommar men det här är fan inte svensk sommar. Det känns ju mer som man befinner sig vid Medelhavet än i Norrland. Vad hände med regnet? Kylan? Beklagandet? Det som ju faktiskt är svensk sommar per definition. Take me back! Jag vet att jag klagade nåt jävulst förra sommaren då kvicksilvret konstant vägrade att krypa över 20-strecket och ja, jag vet också att jag klagade lika mycket för ett par månader sen när i alla fall vi i Norrland drabbades av den värsta vintern sen Dackefejden. Men det var ju inte så här det skulle bli. Vad hände med nånting mittemellan? 

Det är svårt att inte nämna vädret just nu, det är ju liksom det som sätter ramarna för löpningen och det som vi alltid måste förhålla oss till. Jag misstänker till exempel att jag inte är den enda löparen här som missbrukar väderappar å det grövsta, året om. Glöm nyheter, facebook, instagram eller twitter. När klockan ringer på mornarna är det första jag kollar SMHI och YR för att kunna planera dagens löpning. Egentligen gillar jag ju sol och värme och har alltid gjort det. Jag brukade älska att ligga i en solstol och pressa tills jag nästan fick brännskador. Men det var innan jag upptäckte det här med marathon. Då blev solen helt plötsligt min största fiende. Det kanske låter konstigt men den senaste tiden har jag faktiskt kommit på mig själv med att önska mig tillbaka till i vintras för då gick det åtminstone att springa långpass utan en nära-döde-upplevelse som det är just nu. Jag älskar förvisso fortfarande sol och värme men det förutsatt att jag inte behöver springa i den gassande solen.

Nu blir säkert alla soldyrkare jätteupprörda och tycker att jag är dum i hela huvudet som beklagar mig över denna ”fantastiska” sommar som vi haft hittills och bra, det hoppas jag också att ni blir. För ni som tycker så, kom tillbaka när ni sprungit 32km i 40-gradig värme utan vätskestopp så får vi se om ni fortfarande tycker likadant. Av nån anledning är det ju fult å tycka det, man ska vara glad för värmen och njuta men jag njuter fan ingenstans. Tar mycket hellre 15 grader och snålblåst. Att bedriva vettig löpträning i dom här förhållandena går ju fan inte. Ursäkta min franska. 

Jag har i alla fall försökt göra mitt bästa trots den bedrövliga värmen för nu har jag äntligen hittat motivationen igen. Vet inte vart den kom ifrån men helt plötsligt vaknade jag upp och kände mig sjukt taggad på att börja träna hårt och mycket igen så det var bara tacka och ta emot. Synd då bara att varje pass utomhus känns som en ultra. Ibland när jag har åkt på riktigt soppatorsk har jag ställt mig och bara skrikit högt allt vad jag kan i ren frustration, ungefär på samma sätt som i vintras när jag kunde få spel pga all snö. Det här har vart mer regel än undantag de senaste veckorna.

På plussidan så börjar väl kroppen till viss del att vänja sig vid värmen men det är en klen tröst när man ändå måste sänka farten rejält för att pulsen inte ska åka berg-och dalbana hela tiden. Och dum som man är så har jag aldrig haft med mig nån vätska heller nu i sommar vilket ju egentligen är ren idioti. Som tur är så har jag klarat mig hyfsat ändå. Alla fartpass har jag dock förlagt inomhus på ett svalt och luftkonditionerat gym, hade aldrig fixat att springa intervaller i den här värmen. Eller jo, det kanske jag hade gjort men jag hade nog fått dra ner farten rejält och det hade vart jobbigt mentalt så därför har jag valt att springa fartpassen på band. I början av juli gjorde jag ett försök att springa lite tröskel utomhus men blev mest bedrövad när jag knappt kom ner under 4-fart. Och löpbandet och jag är ju bästa kompisar sen tidigare så det har egentligen inte vart något problem mer än att det hade vart skönt å få till dom passen utomhus. Så här har träningen sett ut dom senaste dagarna.

Måndag 9/7: Distans 14km
Tisdag 10/7: 3x5km @3.50 + styrka, totalt 27km
Onsdag 11/7: Distans 20km 
Torsdag 12/7: Distans 13km + styrka
Fredag 13/7: 3 x 3km @3.38, totalt 22km
Lördag 14:7: Distans 13km
Söndag 15/7: Långpanna 32km
Måndag 16/7: Distans 14km + styrka
Tisdag 17/7: 2 x (3km – 2km – 1km), totalt 24km

Jag önskar att jag hade orkat springa lite mera än så men i den här värmen är jag glad att jag överhuvudtaget orkat springa alls så man får inte vara allt för hård mot sig själv. Och än så länge så snittar jag i alla fall lite drygt 2 mil om dagen som var planen från början. Som synes så har jag även försökt komma igång med lite styrketräning igen efter att ha lagt den på is egentligen hela året. Och med styrka så menar jag inte nån tramsig löpstyrka utan ÖK. Överkropp. Bänk, chins, bicepscurl osv. Är så less på min fruktansvärt fula linnebränna och vill kunna cabba ner när jag springer utan å skämmas men då måste jobbet göras. 

Som sagt, det har inte vart nån barnlek att försöka bedriva vettig löpträning dom senaste veckorna men är man bara någorlunda frisk och i hyfsad fysisk form så är det ju egentligen inga problem mer än att man får ta det lite lugnare. Jag har fått dra ner farten med typ 20-30 s per kilometer på distanspassen för att kunna behålla samma ansträngning. Sen har jag envisats med att för det mesta springa mitt på dagen också när det har vart som varmast och det kanske inte har vart det smartaste. 

Nu håller vi tummarna för att den här värmeböljan ger med sig och att vi får lite regn och kyla. Det skulle vara välkommet även om det ser jävligt mörkt ut på Kameruns avbytarbänk när man tittar på väderprognoserna. Tills dess så är det bara att tugga vidare.

/Hörs

Oj, nu var det visst ett tag sen jag skrev nåt här. Trots semester och all tid i världen så har inspirationen inte riktigt funnits. Jag har har haft fokus på annat. Fotbolls VM till exempel. Öl också för den delen. Jag har bingekollat tv serier, lyssnat igenom hundratals plattor och poddar, spelat in min egna podd, grillat, hängt på uteserveringar, sovit, lapat sol och bara vart ledig. Sånt som här sommaren till. Men självklart har jag sprungit en del också. Bristen på inspiration – både här och i löparspåret – ska inte förväxlas med lathet. Å det borde inte komma som en nyhet för er som följt mig. Tvärtom så har jag sprungit varje dag sen jag gick på semester för nåt annat har inte funnits på kartan. Det betyder inte att träningen har vart bra, hård eller dedikerad, utan snarare så har det vart jävligt mycket mellanmjölk. Men å andra sidan så gillar jag ju mellanmjölk. 

Symptomatiskt för löpningen de senaste veckorna har vart att den präglats av en tung känsla. Inte bara för att jag gått upp några kilon jämfört med matchvikt, eller på grund av värmen, utan den har vart riktigt jävla jobbig. Ett tag var jag faktiskt lite orolig å tänkte ”vafan är det för fel på mig?”. Hade stora problem att överhuvudtaget orka springa milen i jogg-fart. Pulsen skenade och varenda motlut kändes som Mount Everest. Dom gånger jag tvingade mig själv att springa lite längre var jag helt färdig efteråt, var ofta tvungen att slänga mig på backen och kipa efter luft direkt jag tryckte stopp på klockan. Ansträngningen och andningen kändes mer som tävlingsfart trots att klockan sa nåt helt annat. Kunde få syra i benen av att gå upp för en trappa och kände också hur pulsen dunkade hårt och snabbt innanför tinningen. Ungefär så höll det på i en dryg vecka. Ingen angenäm upplevelse för nån som gärna betraktar sig som en hyggligt tränad löpare. Det var jag och tanterna med stavar som trängdes tillsammans på vägarna. 

Men jag gnetade på, klagade aldrig mer än för mig själv och sprang varje dag trots att varje mil kändes som en mara och plötsligt så vände det. Det är grejen med uthållighet. Det är en dygd som förr eller senare ger resultat. Ibland är karma da shit! Man får aldrig ge upp. Tycka synd om sig själv – ja. Kasta in handduken – nej. Det är bara att tugga på och tro på det man gör. Men ja, hade det pågått lite längre än vad det gjorde så hade jag nog kanske fått överväga att ringa sjukvården ändå.

Nu börjar jag i alla fall att hitta tillbaka till en någorlunda hyfsad känsla men jag är så långt ifrån toppform man kan komma eller ens där jag var i vintras. Framförallt så har jag ingen fart i kroppen. Jag kan springa 32km i 4.30-fart utan problem men att slänga in 10km marafart har vart orimligt jobbigt. Benen har vart som lyktstolpar och ansträngningen alldeles för hög. Men en sak i taget. Fokus den kommande månaden är som alltid inför ett kommande marathonlopp att bygga volym, styrka och hårdhet med många mil. Det måste jag ha i kroppen för att kunna göra en bra mara. I vintras snittade jag 15mil/vecka hela januari, februari, mars och det är nånstans dit som jag vill komma just nu. Sen kan jag börja oroa mig över farten.

Jag är ett skolboksexempel på att man måste sköta sin träning grundligt för att kunna prestera. There’s no such thing as a free lunch, särskilt i mitt fall. Jag har ingen talang för löpning mer än att jag kanske är bra på att träna mycket och det jag har lyckats prestera i spåret beror enbart på hängivenhet, kontinuitet och många mil i benen snarare än att jag skulle ha nån fallenhet för det här med löpning. Jag vet precis vad jag måste göra inför ett lopp och det det innefattar 15mil i veckan, långpass varje vecka i ett par månaders tid, 4x5km i marafart, 20km tröskel och kanske nåt lite snabbare fartpass typ 6x1500m. Utan det så vet jag att jag inte kommer att springa bra. Jag önskar att det hade funnits ett snabbare sätt, för grundträningen inför en mara är ju inte direkt jätterolig men å andra sidan har ingen sagt att det ska vara roligt heller. 

Just nu har jag ganska exakt 3 månader på mig innan det är dags för Chicago Marathon. Med tanke på vad jag har presterat i träningsväg tidigare i år så känns ändå 2.47 som en rimlig målsättning. Framförallt med tanke på att löpning på sommaren alltid känns mycket tyngre än på vintern eller hösten. Jag har länge försökt intala mig att sommarlöpning är det bästa som finns men helt ärligt så ljuger jag bara för mig själv då. Visst är det nice med splits och linne och soliga dagar och jag vet hur mycket jag beklagade mig i vintras över all snö men just nu skulle jag ta det alla dagar i veckan så länge jag även fick tillbaka den där känslan av att vara odödlig. Mycket hellre minus femton grader och en meter snö före att bli andfådd av en mil i jogg-fart.

Återkommer med rapport om en vecka om jag fortfarande står fast vid det 🙂

/Hörs

Stockholm Marathon anno 2018 är ett minne blott. Har faktiskt redan förträngt det. Sprang jag ens? Det paradoxala är att årets mara förmodligen kommer vara ett av de lopp som jag kommer minnas allra bäst på ålderns höst när jag sitter i gungstolen på hemmet och tänker tillbaka på alla mina maror. Inte pga personsämstat utan snarare på grund av vädret. Om 50 år kommer ingen att minnas några tider, bara den stekande hettan, och jag kommer kunna säga att jag var där och sprang ett av dom varmaste Stockholm Marathon. Det är alltid nåt. Ärligt talat så tog det inte särskilt lång tid att komma över besvikelsen. Jag visste ju på förhand att det inte skulle sluta bra och då är det svårt att vara allt för besviken trots att jag misslyckades med att undvika personsämsta. Jag väljer att se det som att jag blev en erfarenhet rikare. Och är det nåt man behöver för marathon så är det ju just erfarenhet. 

Sen målgången har jag tagit det rätt piano och mestadels lufsat på. Har svårt å motivera mig till att köra hårt just nu, därför har det mest blivit mellanmjölk dom senaste veckorna. Men lugna veckor är inte detsamma som att inte springa alls, det är liksom inte ett alternativ. Jag gnetar på med 10mil i veckan bara för att kunna fortsätta äta chips som vanligt. Resten av juni får bli ganska lugn, det enda som motiverar mig just nu är att nå 3000km innan vi närmar oss juli men sen drar jag igång med maraträningen inför Chicago på allvar. Har dock börjat få hälsporre känningar den senaste veckan så det är också en anledning till att inte skynda för snabbt. Hälsporre, what the fuck? Visste inte ens vad det var tills för några dagar sen, har liksom aldrig haft sånna problem tidigare, fattade inte ens vad det var innan jag googlade.  Än så länge verkar det vara under kontroll men det gäller å vara uppmärksam. Rullar foten på en golfboll dagarna i ända och har slängt mina gamla utslitna Converse skor som jag envisats med att gå i nu i vår. 

Ni som följt mig ett tag vet att jag till och från har funderat på att lägga ner bloggandet av olika anledningar och nu har den tanken återigen börjat växa sig stark. Mycket för att jag tycker att jag inte håller lika bra kvalité på inläggen som tidigare trots halvhjärtade försök men tiden för det har inte funnits nu i vinter. För er som halkat in här nu på slutet så kan jag rekommendera att läsa mina äldre inlägg för dom var jävligt mycket bättre. Men den största anledningen till mitt tvivel är väl för att jag har börjat inse att bloggar som fenomen har spelat ut sin roll och då känns det svårt att motivera sitt existensberättigande, framförallt när jag heller inte riktigt vet för vem eller varför jag skriver. Och det smärtar för jag älskar det skrivna ordet så mycket mer än photoshoppade träningsbilder på Instagram med tre lager av filter. Tyvärr verkar ju träningskontona på Instagram ha ersatt träningsbloggarna fullt ut nu vilket blivit påtagligt de senaste åren och oavsett vad jag tycker om det så måste jag förlika mig med att folk hellre vill se flashiga bilder på instagram snarare än att läsa löparbloggar.

Faktum är att jag börjar bli mer och mer allergisk mot instagram. Eller inte instagram i sig utan snarare alla dessa enformiga och opersonliga träningskonton som spammar sönder hela flödet och som bara visar upp en perfekt sida och ofta en opersonlig sådan. Inte sällan är det mer eller mindre proffsiga bilder i snygga träningskläder, smygreklam för olika märken, fräcka poser, på en strand eller på en perfekt krattad skogsväg eller i en solnedgång och ofta med tvåhundra hashtaggar för att få likes. Den gemensamma nämnaren är också att löpning verkar vara hallontårta tjugofyra timmar om dygnet. Vad är det för verklighet? Jag tycker att det är så jävla tråkigt men det är jag. Min filosofi har alltid vart att löpning och träning går hand i hand med resten av livet dvs att det ofta är en berg-och-dalbana och för det mesta en grå och tråkig sörja, men det ser man sällan på instagram. 

Jag instagrammar träningsbilder trots att jag gillar det skrivna ordet mer men här på bloggen har jag alltid försökt att vara motsatsen och visa upp min riktiga sida. Jag har försökt att spegla min stundtals osunda inställning till både löpning, träning, kropp och mat men också den mentala kamp som dom flesta av oss kämpar med dagligen när det gäller träning. Jag har också försökt att problematisera min bitvis tvångsmässiga inställning till löpning, hur det inkräktar på resten av livet, hur man balanserar det och vad som driver en ganska talanglös motionär att ändå träna mer än dom flesta. Jag är på intet sätt unik i detta och det är väl därför som jag tror och hoppas att ni är några som ändå har uppskattat det och kanske till och med kunnat känna igen er i mycket. Att visa upp en ”perfekt” bild har aldrig vart en strävan, helt enkelt därför att jag är långt ifrån perfekt. Jag har en massa fel och brister precis som alla andra. Och det är min stora invändning mot Instagram och sociala medier, för det är en bild man sällan ser där.

Nu låter det kanske som om det här kommer bli mitt sista inlägg men ni får stå ut med mitt dravvel ett tag till. Jag har ju ett stort lopp framför mig till hösten i Chicago och självklart tänkte jag dela med mig av tankarna och träningen inför det. Det är väl snarare så att det här istället kanske är början på slutet. Delvis pga ovannämnda anledningar men också för att jag börjar bli lite mätt på mitt sätt att träna och tävla. Dom senaste 5 åren har jag mer eller mindre tränat på samma sätt och strukturen har alltid vart densamma. Två utlandsmaror varje år, ett på våren och ett på hösten. Det är det som har styrt hela min tillvaro. Jag tror att jag skulle må bra av att ändra fokus, kanske träna på ett annat sätt, testa nya distanser och andra träningsformer, både för att förnya mig men framförallt för att hitta lusten och gnistan igen. Jag kommer ihåg när jag kunde vara nervös i en hel vecka inför ett marathonlopp, det är jag sällan nuförtiden. Och jag kan verkligen sakna det. Det går lite för mycket på rutin nu. Därför har jag funderat på att ta en paus från marathon nästa år och kanske även en paus från bloggen. Men nu tänker jag högt. Jag vet att jag satte upp ett långsiktigt mål i höstas att klara 2.45 på maran innan jag fyller 40 och självklart vill jag fixa det. Och jag är heller inte typen som ger upp på mina mål men en förändring behöver å andra sidan inte betyda att jag ger upp? Inget av det jag skriver nu är hugget i sten, det är snarare så att det här är mitt sätt att erkänna för mig själv att en förändring kanske är nödvändig.

Nästa vecka går jag på sommarlov och 8 veckors semester så då kommer jag ha gott om tid att reflektera. Däremellan ska jag försöka hinna kolla så mycket fotbolls VM jag bara kan och självklart springa en hel del. Sommarlov, smaka på den! Det är lika overkligt varje år. Sommarlov kräver såklart somrig musik. Little Big Town till exempel. 

/Over’N out!