Första helgen i september har dom senaste åren vart synonymt med Umemilen, ett lopp som jag skrivit om många gånger förut. För mig har Umemilen alltid inneburit startskottet inför höstens stora mål, marathon, så självklart stod jag på startlinjen även i år för att kicka igång formen mot Chicago marathon. Dagen till ära passade Ume på att visa sig från sin bästa sida och bjöd på strålande sensommarväder, nästintill perfekta förhållanden för löpning om än något för varmt för min smak. Trots att jag gillar Umemilen stenhårt som lopp så har jag aldrig riktigt fått det att stämma där. Tror det har å göra med att jag dom senaste åren maratränat stenhårt under juli-augusti och helt enkelt vart för sliten / nedtränad för att få till ett bra millopp vid just den tidpunkten. Och i år var inget undantag. Tidigare idag när jag ställde mig på startlinjen var det i hopp om fetpersa men precis som vanligt så slutade det istället med ett magplask och idag blev magplasket hårdare än vanligt.

Har känt mig fruktansvärt sliten dom senaste veckorna, på gränsen till övertränad. Alla mina kvalitetspass har slitit mer än jag faktiskt tänkt. 20x1km, 4x5km, 10x2km, 20km marafart, långpass med fartökning osv. Däremellan så har jag som vanligt haft en tvångstanke om att fylla ut veckorna med 2mil distans varje dag. Jag har kört mina pass i dom farter som jag planerat men fått slita mer än tänkt. Så i början av veckan kände jag att jag var tvungen att trycka på pausknappen för att inte bränna ut mig helt. Det blev sparsamt med löpning hela veckan och även extra vilodagar så därför kändes det ändå rimligt att gå för pers idag.

Nydalasjön runt kan jag utan och innantill i sömnen. Senaste gången jag var här och tävlade var i våras i samband med Umeå Halvmarathon som slutade med PB på 1.19. Då öppnade jag första milen på typ 37.10 och kom ihåg att det kändes som uppvärmning så därför kändes det inte orimligt att gå för nånstans kring 36.30 idag. 

Det var många bekanta ansikten som trängdes vid starten och det kändes tryggt å veta att det skulle finnas draghjälp hela vägen in i mål. Strax innan start fick jag sån sjuk jävla ångest och nästan panikartade känslor inför smärtan som snart skulle komma för det var verkligen hur länge sen som helst sen jag sprang ett millopp. Positionerade mig långt fram och stack iväg alldeles för fort när startskottet ljöd. Klockan dom första kilometrarna på 3.30, 3.35 och 3.39. Efter det hamnade jag lite i ingemansland och fick springa solo i en kilometer vilket gjorde att jag tappade fart så när Tomas och Stefan kom ikapp nånstans efter 4km så tänkte jag ”perfekt, nu kan jag ta rygg på dom”. La mig bakom Tomas men upptäckte att han genast fick en lucka. Ökade farten för att täppa till den men kände att det inte gick. What the fuck? vet jag att jag hann jag tänka medan jag såg hur luckan bara blev större och större och benen darrigare och darrigare. Stefan var urstark och försvann ur min åsyn ganska omgående och då var det som om luften gick ur. Tappade all energi och lust att springa och när jag halvvägs insåg att det inte skulle bli nåt pers så la jag av. Drog ner på farten, blev omsprungen på löpande band och ville egentligen bara bryta. Tvingade dock mig själv att faktiskt springa klart för det är fan inte okej att bryta bara för att det inte går som man tänkt. Sista halvmilen hade jag verkligen svårt att pressa mig när det inte fanns nåt att springa för så farten blev vad den blev. Stannade klockan på 38.04 tror jag. Sämsta loppet på flera år. Orkade alltså inte ens hålla halvmarafart idag och det på samma bana som jag persade på i våras. Bedrövligt jävla dåligt.

Som straff stack jag ut för att springa bort dagens besvikelse det första jag gjorde när jag kom hem till Svallet. Fast så mycket till straff blev det faktiskt inte, snarare tvärtom, för det var en magisk fin sensommarkväll och benen bara rullade på. Helt plötsligt hade jag sprungit 22km utan att det känts speciellt ansträngande. 

Det första jag kände när jag gick i mål var såklart besvikelse. Det andra var panik. Panik över hur jävla dåligt det gått men också panik över hur det ska gå i Chicago om en månad. Det finns ju liksom ingen tid till att börja om med träningen nu, gjort är gjort. Tärningen är kastad sen länge. Sen kom jag ihåg att jag kände exakt samma sak efter förra årets Umemil men trots det så fixade jag sub 2.50 i Berlin ett par veckor senare. Milen är ju inte den flod som jag strävat efter att korsa, mitt Rubicon är och har alltid vart marathon. Och springer man inte snabbare än tröskel på träning så är det ju svårt å förvänta sig stordåd på 10k. Men lite bättre än så här hade jag ändå förväntat mig. 38.04 gör jag ju vilken dag som helst själv på träning i snålblåst och spöregn. 

Förhoppningsvis kan jag lägga det här bakom mig ganska omgående och börja blicka framåt. Den kommande veckan blir nog hyfsat hård, är lite sugen på att maxa en mil nu till veckan bara för att slå den här tiden och visa för mig själv att jag inte är så här dålig, men sen väntar Stockholm Halvmarathon som är den sista generalrepetitionen inför Chicago. Det är ju förvisso ett lopp som också gått åt h-e dom senaste åren och med mitt flyt just nu lär det väl bli samma sak i år. Men jag är helt övertygad om att jag ändå kommer kunna ge Chicago en match oavsett. För all min specifika maraträning det här året måste ju ha gett nånting. 3.58 min/km. Det är den fart som jag just nu är inställd på att hålla i Chicago. Då kommer jag att komma in på 2.47. För ett år sen klarade jag att hålla den farten i drygt 37km innan jag stumnade. Om en månad ska jag fan klara hela sträckan trots att jag suger på milen!

/Hörs

I onsdags började jag jobba efter nästan åtta veckors ledighet. Det var som vanligt för jävla skönt….att gå hem på eftermiddagen. Slocknade som en klubbad säl i soffan och hann aldrig ens tänka på att jag borde ha stuckit ut och sprungit istället. Hjärnan är liksom inte van vid massa ljud och andra intryck när den gått på lågvarv i två månader så det var verkligen syntax error i skallen efter första dagen. Är alltid rädd för att träningen ska bli lidande när jobbet drar igång men i år känns det faktiskt som det motsatta. Det är nästan så att det har vart positivt för löpningen att börja jobba konstigt nog. Jag har fortfarande vart tvungen att ta en powernap varje dag på eftermiddagen men jag har kommit på mig själv med att inte tänka så förbannat mycket på löpningen, inte försökt analysera, känna efter eller gruva mig inför hårda pass, jag har bara kört på och det har funkat över förväntan.

Just nu är jag inne i en lite hårdare träningsperiod. Förutom att bibehålla grundperiodens veckovolym har jag försökt springa mer och mer i min tänkta marafart (eller något snabbare) för att jobba med fartuthålligheten. Dock inte överfart. Att springa i marafart på träning mitt i en tung träningsperiod ska vara jobbigt. Det är inget man snyter ur näsan och man ska ha lite ågren inför varje sånt pass. Viktigt att komma ihåg är att man inte ska få panik om man börjar känna fradgan ur mungiporna tidigt in i passet eller om man börjar slänga med huvudet alldeles för mycket. Marafart på träning är jobbigt, det är helt normalt att känna att det här kommer aldrig att gå i 4,2 mil. Det är inte nu det ska kännas lätt utan om ett par månader. Det är lätt å säga men svårare att leva efter för jag brukar absolut få panik när jag känner att jag inte orkar hålla marafarten så länge som jag tänkt, börjar genast tänka massa negativa tankar och vill avbryta. Men jag har blivit bättre på att inte vara allt för hård mot mig själv.

Den här veckan har jag sprungit totalt 50km i marafart eller snabbare. Det är väl inget jag egentligen skulle rekommendera till nån som inte är en van löpare för det har vart rätt slitigt men nu så här i efterhand är jag rätt nöjd med mig själv måste jag erkänna. I tisdags körde jag 4x5km i maraansträngning som för dagen landade på 3.55-fart. 4×5 är ju ett av mina favvopass som jag kör året om men det är alltid lite nojjigt att genomföra dom för man vet ju aldrig på förhand om det ska kännas lätt eller jobbigt. I tisdags kändes det dock ganska lätt som tur var. Två dagar senare var det dags för 20x1km på inrådan av brorsan. ”-Testa det”, sa han. ”-För jävla bra pass”. Okej tänkte jag lite skeptiskt. På förhand lät det ju ännu tråkigare än 4×5. Grejen är att jag nästan helt har slutat springa typ 10x1000m som jag ofta gjorde förut. Att riva av tio tusingar i 3.25-fart har inte utvecklat min fartuthållighet alls tycker jag, därav min skepsis mot att springa dubbelt så många men det kunde ju vara värt att testa ändå. Sagt och gjort. Planen var att hålla halvmarafart och ta 60s joggvila mellan varje tusing. Totalt hamnade snittet på 3.43min/km efter 20 st men jävlar vad det slet. Direkt efteråt kände jag mig ganska fräsch och tyckte nog faktiskt att det var ett rätt bra pass men igår var benen helt döda. Idag var det dock dags för långpass med fartökning och det är också ett sånt där ångestframkallande pass. Första 2 milen i distansfart kändes lätta men när det var dags att öka farten så fick jag verkligen gräva djupt för idag kändes marafarten som milfart. Vek dock aldrig ner mig utan genomförde mina 10km strax under 4-fart och avslutade sen med ytterligare 5km för att landa på 140km den här veckan.

Förutom den maraspecifika träningen så tror jag mycket på att distanspassen ska vara långa. Och med långa så menar jag 90-100min, gärna ett par sånna i veckan utöver fartpassen. Personligen ser jag ingen mening med att springa 8-10km distans (om det inte är transportjogg eller liknande), jag tycker inte att det ger mig nånting för just marathon mer än att möjligen samla mil på hög. Jag tror att många som har farten för att göra ett bra marathon underskattar hårdheten som faktiskt krävs för maran, man vill ju inte att benen ska tvärdö efter 34km och att springa långa distanspass har iaf vart min nyckel till att kunna hålla ihop det på slutet. Om det är mil man är ute efter så tycker jag att det är bättre att samla dom i samband med intervallpassen. Säg att man kör 4x5km, det blir totalt 20km. Lägg till 5km uppjogg och 5km nerjogg så har man helt plötsligt 30km totalt istället. 

Har roat mig med att kolla igenom en hel del träningsprogram på nätet för att få lite inspiration och där skulle jag vilja påstå att korta intervaller generellt är överrepresenterade på bekostnad av långa intervaller men även långa trösklar och mängd. Varför är det så? För dom flesta av oss som siktar på en viss tid på maran så är det som jag sa tidigare inte farten i sig som är problemet utan att orka hålla den hela vägen. Att köra 200-ingar på 30s tycker jag därför inte ger mig nåt. Har också roat mig med att lyssna på podden Maratonlabbet som är lite underhållande. Tyvärr tror jag att deras sätt att tänka är lite symptomatiskt för många som siktar på marathon dvs man snöar in för mycket på detaljer och ser inte skogen för alla träd. Att hela tiden stirra sig blind på pulszoner, aeroba- och anaeroba trösklar, farter, program mm och vara en slav under det tror jag är en dålig väg att gå. Löpning är och ska inte vara raketforskning. Ju mer man springer desto bättre blir man. Jag springer för det mesta på känsla och låter andningen styra ansträngningen istället för pulsbandet. Dagsformen får sen avgöra vilket typ av pass jag ska köra, inte nåt träningsprogram. Det är väldigt sällan jag har planerat exakt vad jag ska springa för pass. Det är min filosofi. Men jag håller tummarna för att dom klarar sub3 i höst.

Chicago Marathon har börjat uppta en stor del av min tankeverksamhet just nu även fast det är ett tag kvar. Har börjat visualisera loppet mer och mer dom senaste dagarna och det brukar vara ett bra tecken. Kanske därför som träningen går så pass bra som den gör. Motivation är A och O. En annan nästan lika stor drivkraft till att träna hårt just nu är vikten. Fan, det blir svårare å svårare för varje år som går att hålla matchvikten. Det tog mig hela sommarlovet att komma ner på 70kg igen och ibland känns det som om jag går upp i vikt bara av att titta på mat. För inte allt för länge sen kunde jag utan problem trycka tre påsar chips i veckan, äta grädde och parmesan varje dag till pastan och dricka hur många öl som helst. Det kan jag inte längre har jag upptäckt. Är det så att bli äldre? Inte nog med att man kommer bli långsammare, kommer man å bli fet också? Fyfan! Speciellt efter långpass brukar jag se till att ha köpt hem chips eller godis som belöning men inte idag. Idag tänkte jag att jag skulle låta bli trots dagens 35km långpanna med fartökning. Det gick sådär. Jag har ICA, Hemmakväll och Videoteket inom en radie på 500m utanför min dörr men jag lovade mig själv att inte gå till nån av dom. Istället började jag rota igenom skafferiet. Mjöl, socker, smör. En förpackning frysta blåbär och en halv låda vaniljglass i frysen. Så just nu står det en paj i ugnen och väntar på att bli klar. Fyfan vad dålig karaktär man har. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att trycka hela formen ikväll.

Det här med vikt har alltid vart lite känsligt, i alla fall för mig för jag har aldrig vart nöjd med min kropp. Jag har heller aldrig sett mig själv som smal, tvärtom så tycker jag ofta att jag är ”tjock”. Smala människor har väl en platt mage? Det har inte jag, alltså kan jag inte vara smal. Anledningen till att jag nästan aldrig sprang i bar överkropp i somras beror på helt enkelt på att jag inte tyckte jag var tillräcklig smal för att få göra det. Men när man springer 14mil i veckan och har small slimfit i klädstorlek så har jag en viss förståelse för att folk inte tar en på allvar när man säger att man försöker gå ner i vikt. Därmed inte sagt att dom har rätt. Att vilja gå ner i vikt är inte enbart överviktiga personers rättighet. Det är lika mycket min rättighet även fast alla andra tycker att jag är smal. Och det är en jävla skillnad att springa med fem kilo för mycket på magen. Sen fattar jag ju att jag inte kan trycka en hel blåbärspaj eller stå och okynnesäta ost direkt ur kylskåpet på kvällarna som jag gör utan att det påverkar vikten. Men jag tänker alltid att jag kan springa bort allt det onödiga jag stoppar i mig. Nu har det blivit ganska uppenbart att jag inte längre kan göra det, eller att det åtminstone tar längre tid än tidigare, och då ökar också ångesten eller snarare rädslan för att bli tjock på riktigt. Är det värt det? Jag vet faktiskt inte. Jag kanske borde kasta hela pajen i soporna direkt? Om inte annat så är väl all den här ångesten en anledning god som någon att faktiskt börja äta lite nyttigare framöver, typ grönsaker och sånt.

Nästa vecka kör jag nog på som vanligt innan det är dags för en lite lugnare vecka som också innehåller höstens första tävling och förhoppningsvis ett kvitto på att jag är på rätt spår. Den som lever får se. 

/Hörds 

En gång i tiden var jag helt såld på det här med löparskor. Köpte alltid årets modeller i rätt färger och hade stenkoll på vilka skor som fanns i butikerna, deras egenskaper, vikt, drop mm. Jag älskade verkligen att köpa nya skor men efter ett tag dog det där intresset ut. Mest för att det blev så förbannat dyrt men också för att jag aldrig riktigt hann springa slut på alla skor. Dessutom tog dom upp orimligt mycket plats. De senaste åren har jag faktiskt inte brytt mig så mycket om vad jag har haft på fötterna med undantag för tävlingsskor. Har försökt fynda fjolårets modeller på rea och även krämat ur så många mil som det bara gått ur befintliga, nästan så att sulorna till slut lossnat innan jag bemödat mig med att köpa nya. Men sen nån gång i våras har skointresset helt plötsligt eskalerat igen, tror jag har köpt 7-8 par nya skor sen i våras, egentligen helt omotiverat men jävligt roligt även om plånboken kanske inte håller med.

Allt började med Nike Vaporfly. Ni vet, den där skon som Nike tog fram åt Kipchoge & Co när dom skulle bryta 2-timmars barriären på Monza banan förra året. Egentligen hade jag inte tänkt köpa dom, tyckte 2500kr var alldeles för mycket pengar, dessutom var dom ju nästintill omöjliga att få tag på men när dom till slut släpptes igen så kunde jag inte stå emot. Och sen dess är jag helt såld. Till viss del på grund av deras geniala marknadsföring men också tack vare den hype dom lyckats skapa genom att göra Vaporfly mer eller mindre omöjlig att få tag på. Lite som Apple gjorde med sina produkter för tio år sen. 

Nu i helgen uppmärksammade ju Aftonbladet skorna i samband med gårdagens EM mara. Man kan tycka vad man vill om hela grejen men som jag skrev nån gång tidigare så är jag övertygad om att VP4% är en gamechanger även för oss motionärer och inte bara reserverad för eliten. Det är helt enkelt den bästa sko som gjorts. Om jag hade haft råd skulle jag springa alla mina pass i den, så j-a bra är dom. Det som gör den så speciell är såklart kombinationen av kolfiberplattan och ZoomX skummet i mellansulan. Kolfiberplattan har gått att få i Zoom Fly skorna också (dock inte samma kolfiberplatta som VP) som är en trevlig sko men ändå ljusår ifrån Vaporfly. Senast i raden av hypade skor från Nike är Pegasus Turbo som släpptes för nån vecka sen, en sko som jag har velat testa ända sen dom första ryktena poppade upp nån gång i vintras, framförallt för att det är den enda sko förutom Vaporfly att innehålla zoom X foamet i mellansulan.

Alla som nån gång har haft Vaporfly på fötterna kan nog vittna om att en stor del av den speciella känslan beror på just mellansulan och av den anledningen var förväntningarna på Turbo skyhöga. Äntligen hade Nike skapat en träningssko med samma känsla som Vaporfly. Nu skulle man även kunna träna med samma känsla som VP utan att vara rädd för att slita ut dom. Eller? Jag hängde på låset och köpte dom givetvis samma dag som dom släpptes trots en ganska saftig prislapp på 1850kr. Den enda farhågan jag hade var hur dom skulle passa in i befintlig arsenal av skor. Vad var det egentligen för typ av sko och för vilka pass skulle den egentligen användas? Och framförallt, var den värd sitt pris?

Lite kort info. Skon väger in på 227 gram i US9 enligt Nike och har ett drop på 10mm. Mellansulan består av både zoomX- och React skum, alltså inte enbart zoom X foam vilket nog många hade trott på förhand. Den har Flywire snörning men ett par hål mindre längst ner jämfört med andra Nike skor vilket skapar en rymligare tåbox. Den har en sömlös ovandel som är betydligt luftigare och lättare än vanliga Pegasus för att spara på vikten och hälkappan är även den fasad bakåt för att inte ligga och trycka på hälsenan. Yttersulan har rejäla gummiförstärkningar för ett bra grepp och kommer förhoppningsvis hålla lika länge som vanliga Pegasus. Designmässigt har den även en racing stripe (inspirerad av racing bilar?) som jag från början inte tyckte var särskilt vacker men nu i efterhand har börjat gilla mer och mer. Förutom det älskar jag bakdelens spetsiga och spejsiga design som känns hur rätt som helst. 

Nu har jag sprungit lite över 10mil i skorna och kunnat bilda mig en uppfattning. Förra veckan använde jag dom på 5 av veckans 7 pass, allt från långa intervaller till lugn distans och långpass. Första gången jag tog på mig dom och bara gick omkring så fick jag ett leende på läpparna. Dom var så otroligt sköna och mjuka, dom kändes lätta men ändå väldämpade och man fick faktiskt lite Vaporfly vibbar. Första passet löpning var 15km lugn distans, dagen efter ett 38km långpass. Var lite rädd för att benen skulle vara allt för trötta för att kunna göra en rättvis bedömning så jag blev riktigt förvånad över hur skonsamma och förlåtande dom kändes. I mitt huvud tänkte jag att jag skulle jogga lugnt men klockan sa nåt annat trots att ansträngningen inte kändes högre.

Andra passet var 2x7km. Hade tänkt nånstans kring halvmarafart och det kändes ganska naturligt att trycka på tack vare den studsiga känslan, inte helt olikt Vaporfly, däremot kändes dom alldeles för mjuka för att vara en snabb sko, racing stripsen och namnet till trots. För riktigt snabba pass skulle jag nog hellre välja en sko med bättre respons och lite styvare sula. För tempopass tycker jag tex Zoom Fly är ett betydligt bättre val. Däremot slog det mig återigen hur otroligt skonsamma dom var. Vet inte riktigt hur det bäst ska beskrivas, men när jag normalt springer intervaller i en lite tunnare sko så brukar jag ofta känna mig lite stum i benen mellan serierna men inte med Turbo. Det är som att dom inte belastar musklerna på samma sätt utan istället känns ben och fötter helt fräscha efteråt. Samma sak med långpass och vanliga distansrundor. Det är som att man inte blir sliten. Och det skulle jag säga är skons främsta egenskap, framförallt om man marathontränar och springer många mil i veckan, då är den helt perfekt!

Är den värd sitt pris? Levde dom upp till hypen? 1850kr är mycket pengar för ett par löparskor. Ja och nej skulle jag säga. Pegasus Turbo är en sko som passar till de flesta pass, problemet är att det finns andra modeller som är bättre på nästan allt. Jag trodde att dom skulle vara lite snabbare än vad dom faktiskt var. Däremot är dom fruktansvärt sköna, skonsamma och förlåtande på ett sätt som saknar motstycke. Zoom X måste vara det skönaste foam som finns. Om man står och väljer mellan vanliga Pegasus 35 och Pegasus Turbo så skulle jag nog rekommendera vanliga Pegasus till löpare som inte springer dagligen. Den har lite bättre respons men framförallt så kostar den 650kr mindre. Jag älskar dock mina Peg Turbo och om man som jag springer varje dag så är den helt fantastiskt just tack vare att den är så pass skonsam. Och den går ju självklart att springa fort i också även om jag då som sagt hellre hade föredragit en mer renodlad racedoja. Man ska dock inte tro att det är Vaporfly 4% för det är det inte.

Nu låter det kanske som om jag skulle vara köpt av Nike men så är det såklart inte. Jag springer fortfarande en hel del i både Adidas Adios, Adidas Boston, Asics DS Racer, Tartherzeal mfl och tycker att det är bra skor, däremot är dom inte lika bra som Peg35, Zoom Fly, Peg Turbo och Vaporfly. En sko som jag skulle vilja testa är Reeboks nyhet Fast Run Pro men även där skrämmer prislappen på 2500kr. Istället håller jag tummarna för att Vaporfly 2 kommer nu i höst och lägger då hellre pengarna på ett par nya sådana. Sen kan jag tycka på ett sätt att allt det här med skor spårat ur en aning. Vafan, jag har lagt nästan 10 000kr på skor de senaste månaderna utan att egentligen ha nåt behov av det mer än att det är kul med nya skor. Det är sjukt. Löpning handlar väl ändå nånstans om att träna hårt och mycket, inte om vad man har på fötterna, säger jag som i och med det här inlägget är med och spär på hypen, jag vet. 

Och apropå träning så flyter den på helt okej nu, mycket tack vare väderomslaget som nu gör det behagligt att springa igen. Helt plötsligt känns det hur lätt som helst att springa 38km långpass, inte som för en månad sen då jag var tvungen att stanna redan efter 5km. Nu är det också dags att börja vänja sig vid den tänkta marathonfarten så mycket som möjligt. Jag tror mycket på att träna i den tänkta tävlingsfarten, däremot springer jag sällan i överfarter och även om jag säkert skulle må bra av det så ser jag egentligen inte poängen med att springa 20x400m när man tränar för marathon. Progressiva distanspass, långa tempopass typ 20km marafart, 4x5km tröskel och fartökningar i långpassen är mer min melodi. Målet inför Chicago är att hålla en fart på 3.58-59 min/km. Det är en fart som jag sen länge vet att jag behärskar bra och inte tycker är jättejobbig. Problemet är inte farten i sig utan att orka hålla den i 42 195 meter. Ifjol lyckades jag hålla exakt den farten i typ 38km innan jag tog slut. I höst ska jag orka hela vägen.

Om ett par dagar börjar jag jobba igen efter nästan 8 veckors ledighet. Förhoppningsvis ska det inte behöva påverka träningen eller återhämtningen negativt även om det såklart har vart en lyx att vara ledig så länge. Jag ser faktiskt fram emot att börja jobba igen, det ska bli riktigt roligt. Framförallt innebär det ju att höstens alla tävlingar också börjar närma sig. Precis som tidigare år är planen att värma upp med Umemilen och Stockholm Halvmarathon. Varför ändra på ett vinnande koncept.

/Hörs

Då har det äntligen blivit dags att stänga juli för den här gången. Som jag har längtat! Snälla låt det få bli 15 grader, mulet och duggregn nu i augusti som kompensation. Som sagt, det har inte vart det lättaste att bedriva vettig löpträning i dom här extrema förhållandena men ökenhetta och värmebölja till trots så väljer jag att vara nöjd med den löpning som blivit av. Jag vill gärna tro att det har gjort mig starkare att springa i den här värmen och jag har försökt att njuta av att vara hel och kunna springa även om det har vart svårt för att inte säga omöjligt stundtals. Visst, fartträningen har blivit lidande och inte riktigt vad jag hade hoppats på, distanspassen har stundtals vart outhärdliga i värmen – särskilt mitt på dagen – och jag har vid det här laget tappat räkningen på hur många gånger som jag stannat och i ren frustration svurit högt och ljudligt åt alla vädergudar. Vissa dagar har allt bara känts hopplöst och bedrövligt, andra dagar när benen vart hyfsat pigga har jag ändå tänkt positivt; att medan dom flesta ligger och steker på beachen så plågar jag mig här i solen med att tugga asfalt. Det har till och med vart så varmt att jag tvingats hoppa i havet bara för att svalka av mig. Det kanske låter konstigt men till saken hör att jag nog är den största badkrukan som går på denna jord och jag har inget minne whatsoever av att jag frivilligt har badat i vuxen ålder. Tack för det sommaren 2018. Så här i efterhand så måste jag motvilligt erkänna att det faktiskt var lite skönt, det enda jag ångrar är att jag inte gjorde kanonkulan när jag ändå var igång och att jag inte dokumenterade denna historiska händelse. Vissa kanske skulle se det som en lyx att dagligen springa förbi fyra sandstränder inom radien av en halvmil som jag gjort de senaste veckorna – särskilt en sommar som denna – men jag har inte ens reflekterat över det innan jag till slut blev övertalad att hoppa i. Och så hemskt var det ju inte, men nu kan det gärna få dröja ytterligare tjugo år innan jag badar igen.

För en månad sen skrev jag ner ett nummer på en lapp. 620. Det har vart min drivkraft den senaste tiden. 620 km, mitt huvudsakliga mål nu i juli att nå, ett mål som jag normalt inte skulle ha några problem att klara men den här sommaren har ju vart allt annat än normal. Med tanke på all träning som jag redan har gjort i år så har planen alltid vart att nöja mig med en månad av hyfsad mängd inför Chicago i höst för att sedan fokusera mer på fart – min stora svaghet – men jag har kommit på mig själv med att tvivla många gånger den senaste tiden och ibland nästan fått lite panik! Vad gör jag om jag inte fixar det pga värmen? Då är ju allt kört, har jag tänkt. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte har vart plågsamt men nu den sista juli så kan jag äntligen stänga dagboken på 618,3km. Och vi avrundar väl uppåt till tiotal så check på det! 

Förresten så har RW.se har strulat för mig nu på slutet så jag har inte kunnat skriva nåt på ett tag, därav min frånvaro härifrån de senaste veckorna om nån undrar men nu ska allting funka, back in buisness, både här och i spåret. Egentligen hade jag tänkt att belöna mig själv med en lugn återhämtningsvecka denna vecka om jag tog mig i mål på 620km men just nu känner jag mig inte alls speciellt sugen på det. Tvärtom, nu när jag bevisat för mig själv att jag fixade målet för juli så är jag mer taggad än innan. Så imorn blir det nog 4x5km tröskel, eller åtminstone 3x5km bara för att belöna mig själv. Ibland är straffet själva belöningen eller var det tvärtom, belöningen är straffet? Skitsamma, ni fattar.

Det här med vila har jag nog berört tidigare men en sak är säker och det är att jag fortfarande är lika dålig på det. Senast jag hade en löpfri dag var nog nån gång i mitten på juni strax efter att jag gick på semester så det börjar ju bli hög tid för det, det fattar ju till och med jag, men även om hjärnan säger en sak så betyder inte det att hjärtat fattar det. Jag är helt enkelt rädd för att vila. Där sa jag det. Min rädsla för att vila grundar sig nog främst på bristande mental styrka för om jag hade haft det så hade jag aldrig behövt tvivla på vikten av vila. Tyvärr men så är det. Så länge jag gör min träning och kör mina pass som jag planerat så vet jag vart jag är på väg och ser mig själv lyckas men direkt jag tvingas till vila – frivilligt eller ofrivilligt – så känns det som om jag tappar kontrollen och kan nästan drömma mardrömmar där jag ser mig själv missa ett nytt PB på målsnöret. Det är ju inte friskt nånstans. Rädslan över att tappa viktiga träningsdagar är större än rädslan för att gå sönder eller inte orka hela passet. Det är lite sjukt. Lägg dessutom till rädslan för att bli tjock på det så blir det ännu lättare att skippa vilodagarna. Även när jag för en gång skull faktiskt har planerat in en lugnare vecka som nu så har jag lika stora problem att hålla mig till det. Jag är ju uppenbarligen inte dum i huvudet, jag har en högskoleexamen som motbevisar det, och förstår mycket väl vikten av vila men ibland tänker man inte alltid rationellt. Det är lätt att säga att man ska vila eller uppmana andra att göra det men betydligt svårare att genomföra det själv. Hand upp alla som känner igen sig! Jag är helt övertygad om att igenkänningsfaktorn på detta är hög, annars ljuger ni lika mycket för er själva som jag gör.

Till mitt försvar så har jag inte känt nåt behov av att vila nu i sommar eftersom jag under semestern haft gott om tid att återhämta mig mellan all löpning på ett helt annat sätt som jag normalt inte kan göra när man har ett jobb att sköta. Visst har jag känt mig sliten ibland men aldrig i närheten av att kliva över gränsen till att skada mig. Och det är inte bara eliten som måste våga balansera på gränsen för att bli bättre, jag är helt övertygad om att samma sak gäller oss motionärer fast på vår nivå såklart. Kroppen klarar så mycket mer än vi tror. Som att springa varje dag till exempel.

Jag har sprungit rätt mycket i Nike Pegasus 35 nu i sommar och upplevt att jag blivit mindre trött i fötter, ben och leder av dom jämfört med andra skor och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Dessutom har dom gjort underverk för min krånglande hälsena tack vare hälkappan. Kan man älska ett par löparskor? I så fall älskar jag nog Peg35:orna. Jag var ett stort fan av fjolårets Pegasus men årets modell är nånting helt annat, till det bättre. Lättare, smidigare, skönare och snabbare men ändå med den gamla Pegasus känslan. Och det bästa är att den passar till allt; långpass, trösklar eller tusingar spelar ingen roll. Nu på onsdag släpps Turbo versionen som kommer att ha zoomX foamet precis som Vaporfly 4%. Tydligen så efterfrågade Eliud Kipchoge en trainer med samma känsla som Vaporfly och Nike levererade. Vill-ha-faktorn på dom är rätt hög även om prislappen är aningens saftig. Men till skillnad från Vaporflysen kommer dom gå att köpa överallt, man slipper betala ockerpriser på Ebay som man tvingas göra för att lägga vantarna på ett par Vaporfly.

Återstår att se hur det blir med vilan framöver. Jag kommer definitivt att behöva ta nån vilodag framöver för nånting säger mig att kroppen förr eller senare kommer att börja protestera annars. Men just nu är fokus inställt på att trappa upp farten och inte vila. Än så länge håller skadorna sig på avstånd. 

/Hörs