Måndagsboost
Av Jesper Waldersten
Blogg
Det fanns en tid…
…då jag kunde gå på gymmet och köra ett helt pass bara biceps. Eller triceps. Eller bara bröst. Skivstångscurl, preachercurl, hammercurl, koncentrationscurl, enarmscurl i kabelmaskin, hantelcurl och sittande hantelcurl kunde vara ett pass. Bänkpress, flyes, sned bänkpress, kryssdrag i kabelmaskin och nedåtlutande bänkpress kunde vara ett annat. Värst var nog underarmsövningarna. Helvette vad meningslöst, ändå körde man dom. Det känns ganska avlägset just nu, framförallt känns det som slöseri med dyrbar tid. Igår hade jag tänkt ta en vilodag från löpningen så istället gick jag på gymmet utan någon egentlig plan. Hade tänkt alternativträna på crosstrainer men när jag stegade in på gymmet stod bänkpressen där och såg inbjudande ut så jag sket i crosstrainern och tog sikte på den istället. Lastade på 60kg. Tänkte att det borde man orka. 10 reps kändes okej. På med 10kg till och ytterligare 10 reps. Fick med nöd och näppe upp stången på slutet. Armarna tvärdog. Då la jag ner projektet, kände mig mest uttråkad. Gjorde några halvhjärtade försök att köra lite bicepscurl men la ner det också. Istället körde jag lite enbensböj, utfallsteg, balansövningar, knälyft på step up breda och mage, sånt som naprapaten tjatat om i ett år men som jag aldrig riktigt orkat göra. Helt plötsligt kändes det meningsfullt på ett sätt som jag tidigare aldrig upplevt. Fan, jag har nog gått och blivit löpare på riktigt! Sommaren 2016 verkar bli ännu en sommar i vassen, men det är inget som bekymrar oss löpare för vi har fattat grejen med att ha tändstickor till överarmar. Att skjortorna inte längre sitter slimmade runt bröstkorgen får man leva med, det är mest ett tecken på att allt är som det ska vara. Kände mig rätt nöjd efteråt. Så pass nöjd att jag bestämde mig för att strunta i vilodagen och springa lite ändå. 6x1000m i 3.23-fart. Splitshorts på bana och äntligen lite sprutt i benen.
Är tillbaka i träning på allvar nu. Har tänjt lite på mina gränser den här veckan och sprungit 9 dagar på rad nu, brukar normalt vara sliten efter 5-6 dagars löpning utan vila så det återstår att se hur kroppen kommer reagera. Under dagens långpanna var benen som två cementblock så det blir nog inte 10 dagar på rad, har gjort mig förjänt av en vilodag imorn. April ska i alla fall bli en bra träningsmånad innan det är dags att tävla igen. Älskar att vara inne i hjulet på nytt då man bara tränar på, när kroppen är sådär trött och seg och man känner sig sliten fast på ett bra sätt. I maj blir det en halvmara med sikte på 1.20. Planen var Kungsholmen Runt innan jag såg att det samma dag är premiär för Umeå halvmarathon runt Nydalasjön. Den lockar lite. Mest för att det inte finns ett endaste motlut. Nya bansträckningen runt Kungsholmen är lite knixig men å andra sidan kommer det säkert finnas fler ryggar att få hjälp av där. Sen borde jag få tummen ur och anmäla mig till Stockholm Marathon också. I juni blir det lite vila och omstart på riktigt men funderar på att springa Midnight Sun Marathon i Tromsö innan dess, hälsa på en kompis och bara ta det som ett upplevelselopp, jogga runt utan krav på tid. Det kan nog bli en bra avslutning på vårsäsongen.
Jag läser inte jättemånga löparbloggar trots att jag själv skriver en löparblogg här på RW. Egentligen vet jag inte vad man ska/bör skriva om när man har en löparblogg, vad som är rätt och vad som är fel. För mig har bloggen vart ett sätt att reflektera och ventilera tankar kring min egen träning, mina mål och vägen dit. Framförallt var den till stor hjälp i somras då jag drog på mig löparknät och inte kunde springa, det blev nån sorts terapi. Jag har skrivit för min egen skull men förhoppningsvis har det även tilltalat nån annan, kanske t.o.m inspirerat. En blogg som jag i alla fall läser är milen-sub-40 Lennart. Jag tycker den är bra. Det blev en ganska hetsig diskussion i samband med hans blogginlägg på temat vad en blogg bör innehålla. Jag lägger inga värderingar i innehållet mer än att det för mig känns ganska självklart att även nämna andra saker än bara löpning. Jag är en motionär som gillar att springa. Jag kanske springer lite mer än den genomsnittlige motionären men det betyder inte att löpning upptar hela mitt liv. Jag är löpare med 100% fokus på att bli en ännu bättre löpare men jag är även många andra saker som gör att jag är jag, därför kommer det att finnas med i periferin även här, annars blir det inte personligt. Men jag ska börja läsa lite fler löparbloggar så jag lär mig vad en löparblogg ska innehålla. Och även försöka skriva lite oftare framöver.
/Hörs
Dagens låt:
Blogg
Ledarkrönika: Dopingens många förlorare
Abeba Aregawis b-prov bekräftade att hon har dopat sig med den förbjudna hjärtmedicinen meldonium, samma preparat som 99 idrottare, varav minst en etiopisk löpare, också har åkt fast för hittills i år. Abeba erkände direkt sin skuld, i avseendet att det är hennes skyldighet som idrottare att veta vad hon stoppar i sig. Vilket är helt rimligt. För det är inte svårt att inte dopa sig, som vår krönikör Sandra Eriksson klokt skriver i sitt blogginlägg 8 sätt att inte dopa sig. Ändå verkar det fortfarande vara för lätt.
De barn och ungdomar som idag går till träningen för att springa med sina kompisar har inte avsikten att senare dopa sig till framgång. Inga av de unga löften som drömmer OS-drömmar – som Andreas Almgren och Sara Lahti som du möter i det här numret gör – ser dopning som en väg för att nå den drömmen.
Ändå kommer några av de som idag är pojkar och flickor växa upp till idrottsmän och idrottskvinnor och fatta beslutet att dopa sig. Beroende på var de befinner sig så kanske beslutet till och med fattas åt dem – det har inte minst avslöjandena om den systematiska dopningen i Ryssland visat. I andra fall är det kanske den sociala eller ekonomiska verkligheten som styr deras beslut.
Men – oavsett skäl och sammanhang – valet att dopa sig är ett val som idrottaren själv måste stå till svars för. (Och då är de mycket ensamma.) Jag har pratat med idrottare som stått inför det här valet, tackat nej och vänt sina drömmar ryggen. Drömmar som de kämpat för i hela sitt liv. Det kräver ett mycket stort mod.
Men jag har också pratat med idrottare som rationaliserat sitt fuskande i efterhand. Som menar att steget från den pillertrillande gråzon som är många toppidrottares vardag till att bli ännu en dopad – bland andra dopade – är ganska odramatiskt. Att det bara är ett piller till. Att det bara är en annan spruta med vitaminer än de andra sprutorna med vitaminer. Eftersom alla gör det. Eftersom alla vet vad som krävs. Och som sedan lever med fusket så länge det går. Tills det inte går längre.
Jag är övertygad om att i varje sådant beslut dör också en del av den människans kärlek till sporten. Den kärlek som fick den lilla tjejen eller killen de en gång var att börja drömma om att springa fortast.
Och för varje sådant beslut dör också sporten en aning. För dopningen drabbar inte främst elitidrotten (som alltid verkar resa sig ur askan ändå). Dopningen fräter sakta men säkert sönder det fundament som elitidrotten bygger på. Gräsrötterna, de ideella krafterna, friidrottsklubbarna och deras ungdomsverksamhet, de lokala loppen – själva inkörsporten till vår idrott – det är de verkliga förlorarna.
Dopningen raserar också förtroendet för idrotten som en positiv kraft i samhället. Dopningen gör att föräldrar ifrågasätter sina barns val av idrott eftersom de bara ser mediciner och maffiametoder i toppen.
Dopningen leder till att de lokala butikerna inte längre vill bidra med brödrostar till den lokala tävlingen – eftersom de inte vill förknippas med fuskare. Dopningen gör att de hårt arbetande ideella krafterna kommer att sluta tro på idrotten och inte längre vilja ställa upp som funktionärer, flaggvakter och drickalangare.
För Aregawi väntar nu en lång avstängning, som med största sannolikhet innebär slutet för hennes karriär som löpare. Det är helt säkert en personlig tragedi. Men hennes beslut att dopa sig är också en tragedi för alla oss andra löpare, och för den sport vi älskar.
Dopning skapar inte vinnare. Bara väldigt många förlorare.
HÄR HITTAR DU SENASTE NUMRET AV RW DIGITALT
Blogg
Tankar inför söndag
Hej!
På väg nu till Port Elisabeth i Sydafrika. Fortfarande har det inte sjunkit in att jag ska spendera nästan en vecka på ett för många fantastiskt resmål. Jag är dock inte här för att se lejon eller elefanter, jag är här för att köra African Championships på Ironman cirkusen.
Många har frågat mig vilken målsättning jag har på söndag. Den frågan har jag även ställt mig själv. Svaret är dock – Jag vet inte, bestämmer mig under loppets gång. Jag pratar dock om känslan under loppet, medan en mer okunnig person vill veta exakt vilken tid jag går för. För dem som kan så vet man att tider går inte klamra sig fast vid, omöjligt ha en konkret race plan vid en så komplex utomhussport på denna distans. Man kan däremot ha vissa siffror i sin prestation att luta sig mot men om vädergudarna kastar en utmaning på dig så får man spela bollen där den ligger.
Största osäkerheten denna gång är jag har begränsad specifik träning för denna distans. Bor man i Sverige blir det klurigt få till verklighetstrogna cykelpass på sin tempocykel samt simma öppet vatten. Har dock gjort vad jag kunnat på hemmafronten samt lyckats få till två kortare läger för vänja kroppen. En annan aspekt är nya bana för hela startfältet, lika för alla såklart men gör det svårt planera sitt lopp som jag tidigare kunnat i Kalmar. Hoppas dock en ny bana ger en ombyte förnöjer effekt så det inte känns lika tradigt som gnugga sadel på de Öländska vägarna. Har försökt mentalt förbereda mig för mer obehag än normalt på cykeln samt vissa problem på simningen. Tänker köra ett initialt hyfsat defensivt lopp på bägge dessa ben då jag inte är säker på min förmåga. Känner jag dock efter halva distansen att det funkar så kommer jag sannolikt öka trycket.
Positiva delen denna gång är jag varit skadefri senaste halvåret. Har absolut haft skavanker och smärta stundtals men inget som hindrat mig mer än marginellt vilket gjort att jag kunnat träna på bra. Prioriterat löpningen mer än någonsin och den har känts väldigt stabil även om man kunde önska mer specifik fart. Man blir bra på det man tränar på så fart är inget som finns gratis längre för 38-åringen, den måste man förtjäna tydligen.
Så vad vill jag säga egentligen, skriver jag ursäkter före loppet så jag kan köra ett meslopp på söndag och komma undan med det?!
Svaret är ja, sannolikt. Vill skriva av mig press och sänka förväntningarna. Tror jag kan köra bra, det visade jag i Dubai. Är dock ödmjuk inför uppgiften hålla hela distansen ut, det är svårt nog med en hel sommar av sport i ryggen. Kommer verkligen en kall vinter av MTB & poolsim räcka?! Finns bara ett sätt ta reda på det
Min naiva förhoppning är dock, eller min önskan är springa en snabb marathon som jag VET jag är kapabel till. Simma sådär, cykla skapligt och sen springa uselt är så jävla gjort. 90% av startfältet tävlar så. Inbillar mig jag kan bättre. Hör någon mig säga jag persade på cykeln men sen på löpet fick jag problem och va tvungen att gå då är det ok ta mig bakom ladan och göra slut på mig. Det är triathlon vi tävlar och inte sim, cykel & gång.
Mer specifikt inför loppet kommer i nästa inlägg.
Nelker
Blogg
Tävla och vinn träningskläder från Asics
Jasmins kläder
Jasmin har på sig Asics Graphic Tight och Racerback top. Värde cirka 1000 kr.
Hannes kläder
Hannes har på sig Sanded Graphic SS Top och Mesh Short 9IN. Värde cirka 700 kr.
För att ha chansen att vinna kläderna är det bara att svara på frågan i formuläret här nedanför. Vill du dessutom passa på att samtidigt bli en starkare löpare ska du också kolla in Asics Want It Mores explosiva program här.
Vi vill ha ditt svar senast söndag 24 april – Lycka till!
Tävlingen är avslutad – här hittar du vinnarna!
[form code=222]
All ev. vinstskatt betalas av vinnaren.
Blogg
Så laddar Buud för tävling mot världselit och amatörer runt Mont Blanc
Beat the Sun är ett stafettlopp runt Mont Blanc som går av stapeln mellan soluppgång och solnedgång på årets längsta dag. I år är det åtta lag med tre professonella idrottare och tre amatörlöpare i varje som utmanar varandra och solen i att hinna de 130 kilometerna runt Europas högsta berg. De har endast 15 timmar, 41 minuter och 35 sekunder på sig innan solen går ner.
Varje löpare springer två stafettsträckor som är mellan 4,5 och 17 kilometer långa. Terrängen och antalet höjdmeter varierar och den vackra banan innefattar både trail, landsväg, snö och is.
Amatörlöpare
Nytt för i år är att 24 amatörlöparare har chans att delta tillsammans med de professionella idrottarna. Löparna väljs ut bland dem som gått med i ASICS Beat the Sun community.
Låter det här som någonting för dig? Läs mer om allt du har att vinna och ansök här! (sista ansökningsdag är 19 april). 50 finalister väljs sedan ut och får genomgå ett träningsprogram på elitnivå som förberedelse inför eventet. Bland dem väljs sedan de 24 slutliga deltagarna ut genom en kombination av expertpanel och webbomröstning.
Professionella idrottare
Bland de professionella idrottarna i årets lopp finns olympierna Ryan Hall som är USA:s snabbaste maratonlöpare med sin sub 2:05-tid och Deena Kastor som tog OS-brons i maraton 2004.
Buud, Hall och Kastor får sällskap av bland annat den holländska skridskoåkaren Erben Wennemars som är flerfaldig världsmästare, den brittiske maratonlöparen Matty Hynes, den tyska hinderbanelöparen Charles Franzke och traillöparen Megan Kimmel från USA.
Jonas Buud, Sveriges bästa ultralöpare, medverkar i Beat the Sun för andra gången. Jonas rutin och snabba fötter i tuff terräng kommer göra honom till en svår motståndare för de andra lagen. Vi ställde några frågor om loppet och formen:
Vad ser du fram emot mest med Beat the sun?
– Att få träffa alla de andra löparna från hela världen. Att sedan få umgås och springa i den underbara alpmijön runt Chamonix är ju helt fantastiskt. Jag fick många härliga minnen när jag var med för 2 år sedan, de minnena springer jag fortfarande och tänker på.
Vad tror du blir den största skillnaden av att i år tävla tillsammans med amatörer i laget?
– Man måste försöka att stötta och ge så mycket feedback som möjligt till de nya löparna som inte har så mycket rutin. Jag är ganska van att tävla med andra deltagare. När jag orienterade så sprang jag mycket stafetter med många olika personer som var på olika nivåer. Jag har även sprungit Vasastafetten men lite olika kombinationer av lag och träningsbakgrund.
Hur känns din egen uppladdning och form inför årets lopp?
– Jag har ju valt att fokusera lite mera på kuperade traillopp i år. Jag sprang ett lopp på Nya Zeeland som jag segrade i och sedan sprang jag TransGranCanaria där jag blev 6:a. Tycker att träningen har gått bra fram till TransGranCanaria i början av mars. Fick tyvärr en del sega förkylningar efter det, men jag hoppas att det inte har påverkat så mycket. Kommer att åka till Madrid i början av maj för att springa lite mera backar och för att finslipa formen inför Comrades. Efter Comrades så blir det full fokus på Beat The Sun.
Vad är årets stora mål och satsningar i övrigt?
– Comrades i Sydafrika i slutet av maj är ett av de stora målen. Sedan vill jag ju så klart springa bra på Ultravasan i slutet av augusti. Jag har även lite planer på att springa Trail-VM i Portugal i mitten av oktober.
Blogg
Tävla med Brooks: Vinn resa till Amsterdam och EM i friidrott!
FÖRSTA PRIS:
Resa till Amsterdam med startplats till Brooks 10K Champions Run, plats under de spännande löpfinalerna på Friidrotts-EM samt en hotellövernattning.
Priset inkluderar flyg, övernattning och startplats till loppet. Vinstvärde: 5000 kronor.
Vad är Brooks 10 K Champions Run?
Precis efter att de tävlande löparna gått i mål har du alltså chans att springa längs den officiella halvmarathon-banan och uppleva många av Amsterdams höjdpunkter!
ANDRA OCH TREDJE PRIS:
Varsitt par Brooks Launch 3 EAC Amsterdam (limited edition). Värde: 1400 kronor.
För att vara med och tävla, svara på frågan nedan. Vi vill ha ditt svar senast torsdagen 21 april. Lycka till!
Tävlingen är avslutad. Här hittar du vinnaren!
[form code=220]
All eventuell vinstskatt betalas av vinnaren. Genom att delta i tävlingen godkänner du att ditt namn publiceras i Runner’s Worlds och Brooks olika mediekanaler.
Blogg
Runner’s World internationella läsarenkät 2016
Vår läsarenkät tar runt 10 minuter att genomföra.
Din medverkan betyder naturligtvis mycket för oss i vårt arbete med att göra den bästa möjliga tidningen för dig och alla andra löpare.
Tack för hjälpen!
Blogg
4 knep som minskar risken för håll
Vi biter vi ihop och löper oss igenom många obekväma åkommor ; skoskav, värme, blåsor och knäont. Men håll? Den skarpa, huggande smärtan kan få även den mest härdade löpare på fall.
Den exakta orsaken till varför vi egentligen får håll är inte vetenskapligt klarlagd, men det finns många olika teorier. Kramp i diafragman är en vanlig förklaring. Musklerna i diafragman arbetar vid varje andetag och kan precis som dina benmuskler tröttas ut av hård belastning.
Det är därför håll oftare tenderar att drabba nybörjare eller komma krypandes när du trycker på lite extra. Men det finns många knep för att minska risken att hållet sätter P för din planerade löprunda.
Träna upp coremuskulaturen
10 minuters coreträning några gånger i veckan kan göra stor skillnad för din bålstyrka. En starkare och uthålligare bål står emot påfrestningar bättre. Dessutom kommer en starkare överkropp ge dig ett effektivare löpsteg och minska skaderisken generellt.
Ät smart
Vad och när du äter före en löprunda kan göra stor skillnad. Om kroppen fortfarande håller på att smälta maten kommer blodflödet i diafragman att vara sämre, vilket kan orsaka håll.
Mat med mycket fett och fibrer tar också längre tid att smälta och bör undvikas en till två timmar före en löptur. Studier har också visat att juice och andra söta drycker kan bidra till håll. Besväras du ofta av håll, prova att skriva matdagbok, framförallt över vad du äter i anslutning till dina löppass. Då är det lättare att upptäcka vad det är som triggar igång kramperna.
Värm upp
Att fräsa på redan från början kan kännas tidsbesparande för stunden, men kroppen hinner inte förbereda sig på arbetet som komma skall. Några minuters rask gång som övergår i 10 minuters lugn jogg ökar istället förutsättningarna för att du ska kunna prestera. Syreupptagningsförmågan hinner anpassa sig till den ökande påfrestningen, lederna smörjs och musklerna blir mer elastiska, vilket även minskar skaderisken.
Djupare andetag
Andas du för ytligt får du inte ner tillräcklig med syre till de arbetande musklerna, inklusive diafragman. Andas både in och ut ordentligt! In på två och ut på ett brukar vara en bra regel.
Har du några bra knep att dela med dig av? Tipsa gärna i kommentarsfältet nedan!
Blogg
Var det du som vann skorna från Salomon?
Nya Sonic Pro är tänkt att utmana din upptäckarglädje för att hitta nya vägar att springa även i stadsmiljö. Nerför trappor, i gränder, genom parker, på gatsten och asfalt – bara du sätter gränserna. Vinstvärde: 1400 kronor.
Rätt svar på frågan: ”Vad heter Salomons smarta snörningssystem” är Quicklace
Stort grattis till: Mia Adolfsson!
Vann du inte men är ändå sugen på ett par Salomon Sonic Pro – kolla in mer här!
Blogg
Gör testet! Vilken typ av löpare är du?
Ta reda på vilken typ av löpare du är med några olika träningspass:
Löpcoach LG Skoog om testet LG-stegen
Testet går ut på att springa en intervallstege omfattande 1 000-800-600-400-200 meter, och sedan omvänt upp till 800 meter – totalt fem kilometer. Intervallsekvenserna ska löpas med 45 sekunders ståvila.
Därefter plussar du ihop totaltiden. Det ger dig en hyfsad bild av hur fort du kan springa ett femkilometerslopp. Om du har svårt att hålla farten på tusenmetersintervallen eller springer bra på tvåhundringen – då kan man se en tendens om du är temposnabb eller uthållig.
Mina adepter ska även genomföra tvåhundrametersintervaller med både stå- och löpvila. Genom detta pass får jag en god indikation på deras återhämtning samt en relativt bra bild av vilka slags löpare de är.
Slutligen – att kolla pulsfallet är ett prima sätt för att se hur träningen fungerar.
Gör så här: Efter att du har kört fartträning så tar du pulsen vid målgång. Därefter vilar du en minut och kontrollerar sedan pulsen igen. Om skillnaden är minst 30 slag är du i fin form, och om det skiljer över 40 slag är du i mycket god form. Till exempel har Kjell-Erik Ståhl och Charlotte Kalla noterat 70 slag.
Lycka till med träningen!
LÄS MER:
Varför presterar vi olika trots samma träning?
Tre pass som testar och förbättrar din form samtidigt
Blogg
Löpningen gav blinda Mirjana mening med livet
Jag föddes med en sällsynt ögonsjukdom som gjorde mig blind på ena ögat när jag var åtta år. Jag kunde fortfarande se färger och ljus med det andra, men hade svårt att urskilja detaljer. När jag var tio år blev jag blind över en natt på det andra ögat också efter att ha drabbats av näthinneavlossning. Läkarna lyckades inte rädda min syn, och allt blev svart.
Min tillvaro hade inte varit lätt tidigare. Jag blev mobbad sedan dag ett i skolan, både verbalt och fysiskt, eftersom jag var annorlunda. Men nu när jag inte kunde se alls accelererade mobbningen. På lektionerna lät klasskamraterna mig vara, men på rasterna, efter att min elevassistent hade ställt mig i ett hörn, började glåporden hagla. Mina klasskamrater skrek att jag inte passade in, att jag var fel och ful, att jag inte dög eftersom jag var handikappad. De puttade mig så att jag föll, sparkade, slog mig och kastade sten när jag gick hem efter skolan med den vita käppen som enda vägledare.
På idrottslektionerna led jag i det tysta. Jag kunde ju inte springa efter en boll eller hoppa över en höjdhoppsribba. Medan de andra sportade fick jag sitta i ett hörn och göra situps, och kände mig värdelös. Jag började tro på vad de andra eleverna sa, att jag var dålig. Jag började tro på vad lärarna sa, att jag inte kunde. Jag hamnade i en djup depression, ville inte leva längre och försökte ta mitt liv.
Jag minns så tydligt den där idrottslektionen i simhallen på gymnasiet. Det var då allt vände. Jag stod på den lägsta trampolinen, det var min tur att hoppa, men jag tvekade. Jag hörde hur mina klasskamrater hånskrattade åt mig. Visa dem att du kan, Mirjana, det sitter i huvudet, ropade min idrottslärare. Wow, tänkte jag då, han tror på mig och jag fick en ingivelse att klättra upp till den allra högsta trampolinen. Klasskompisarna tystnade medan jag tog mig upp för den smala trappan
Jag hoppade. Gjorde visserligen ett magplask, men ändå, klasskamraterna förblev tysta.
Därefter bad idrottsläraren oss att göra ett konditionstest. Vi skulle simma längd efter längd och jag kom, som alltid, sist. Jag minns hur jag kämpade med andningen och tänkte att nej, nu räcker det, så här jobbigt får det inte vara. Med de stärkande orden från min idrottslärare i bakhuvudet, bestämde jag mig då för att börja träna – jag skulle börja gå på gym.
Jag bestämde mig för att testa löpbandet. Jag märkte snabbt hur bra jag mådde av att löpträna och jag kände hur de fysiska resultaten kom. När jag hörde att de andra på gymmet pratade om att springa lopp blev jag så inspirerad att jag frågade min ledsagare om vi inte kunde springa Göteborgsvarvet. Det ville hon, och vi började träna ihop.
Det var fantastiskt att få känna vinden mot huden och solen bränna mot ansiktet. Höra fåglarna kvittra och känna doften av trä och lera. Det var spännande att känna hur det knakade under skosulorna när jag sprang över kvistar, hur stumt det kändes när jag sprang ut ur skogen och asfalten bredde ut sig. I början höll jag min ledsagare i armen, men så småningom började vi springa med ett gummiband emellan oss. Idag behöver jag inte längre ha fysisk kontakt med henne, vi springer bredvid varandra. Jag litar på henne.
Ungefär samtidigt började jag träna med en PT, som tränade mig i att räta på ryggen och se stolt ut. Jag började också ta lektioner hos en danslärare som såg det som en utmaning att lära mig att dansa. Tidigare hade jag haft en ihopsjunken hållning och riktat blicken mot golvet, som om jag skämdes över mig själv. Nu lärde jag mig att ta plats.
Jag och min PT tränade också intervaller på en löparbana. Han stod i mitten av banan och ropade: Höger, höger, vänster, nej höger, eller vänta, aningen mer åt vänster! Det är svårt att hålla riktningen när man inte ser. Men det blev lättare och lättare. Jag lärde mig att om jag tryckte in armbågarna mot kroppen så blev det lättare att springa rakt fram. Och jag fokuserade hela tiden på hur jag vinklade och satte i fötterna mot underlaget för att inte börja svänga. Det var som om jag sprang mot en ljusare framtid, jag sprang för livet. Flera gånger i veckan sprang jag, och det blev lättare och lättare och roligare och roligare.
Några månader efter att jag började löpträna sprang jag mitt första lopp, som var 5 kilometer. Två år senare, 2014, uppnådde jag mitt stora mål – jag genomförde Göteborgsvarvet. Förra året sprang jag mitt första hinderbanelopp, Toughest. Det var tufft, att som blind ta sig över alla hinder. Men genom att springa med min ledsagare så tog jag mig över nästan varenda ett.
Löpningen räddade mig ur depressionen och gav mig mening med livet. Jag hade alltid trott att jag inte dög till något, men så var det uppenbarligen inte. Löpningen var som terapi, det hjälpte mer än antidepressiv medicin. Jag slutade äta mina tabletter och mådde ändå bättre än jag någonsin hade gjort. När jag var som mest deprimerad ville jag inte äta. Men när jag började springa fick jag tillbaka aptiten. Det handlade säkert om läkande, kemiska processer i min hjärna. Men löpningen gav mig även stunder att meditera. Istället för att ligga hemma och gråta på grund av ångestattacker, började jag nu reflektera över livet.
Det enda negativa är att jag bara har ett begränsat antal timmar med ledsagare i månaden, så jag kan inte springa så mycket jag vill. Jag är dessutom begränsad till att springa de tider när ledsagaren kan. Men om det spritter riktigt mycket i benen och hon inte kan springa just då, så ger jag mig av till gymmet och bränner av ett pass på löpbandet.
Följ Mirjanas imponerande utmaningar på Facebook! (och kanske skulle du vara intresserad av att följa Mirjana på en löptur?)
Vill du läsa mer om Mirjana? Under den närmaste månaden har hon stafettpinnen på den nya LIVSLOPPET-BLOGGEN!
