2015 - Sida 8 av 68 - Runner's World

Blogg

5 grymma övningar för återuppbyggnad av musklerna!

19 nov 2015 av Runners World Antal visningar: 368

SKRIDSKOSKOÅKAREN – bild, se ovan!

Ställ dig med cirka 90 centimeters mellanrum mellan fötterna, tårna ska peka framåt. Luta överkroppen framåt. Flytta höger fot diagonalt bakom vänster ben och landa på tårna. Håll positionen i en sekund, aktivera sätesmusklerna, skjut ifrån och hoppa till vänster sida, med vänster fot landande diagonalt bakom höger ben. Upprepa rörelsen 15-20 gånger – totalt cirka 30 sekunder.

UTFALL BAKÅT

Ta ett steg tillbaka med höger fot. Sänk höfterna tills vänster lår är parallellt med golvet och höger knä är nära golvet, utan att nudda det. Håll positionen i två sekunder, tryck sedan vänster häl i golvet skjut ifrån med vad- och baklårsmusklerna för att återgå till utgångsläget. Växla ben under en minut (cirka 12 repetitioner per ben).

GÅENDE BENBÖJ

Böj knäna, med rak rygg. Knäna ska hamn strax bakom tårna, inte framför dem. Ta fem steg till höger. Stå kvar i den hukande positionen och gör tio armsvingar. Gå fem steg åt vänster och repetera. Upprepa ytterligare en gång i varje riktning i ungefär 45 sekunder.

PLANKAN PÅ EN ARM

Inta plankposition. Lyft vänster hand från golvet och sträck ut armen rakt framför dig, samtidigt som du håller resten av kroppen stadig. Stanna i positionen i tio sekunder och ta djupa, lugna andetag. (Bli inte orolig om kroppen skakar lite, det är normalt.) Gå tillbaka till utgångspositionen och upprepa övningen med höger arm. Upprepa tre gånger med varje arm i totalt en minut.

BERGSBESTIGAREN

Inta armhävningsposition. Lyft och höger fot, dra knäet mot bröstet innanför armbågen. Återgå sedan till utgångspositionen. Upprepa rörelsen med vänster knä och rör dig så fort du kan; detta är en repetition. Gör repetitionen sju gånger, och därefter sju gånger till men denna gång med benet utanför armbågen. Upprepa i totalt en minut.

Blogg

Petter avslöjar Arena Runs sista zon

av Runners World Antal visningar: 268

HÄNG MED OSS PÅ ARENA RUN – LÄS MER OCH ANMÄL DIG HÄR!

Banan är uppdelad i olika sektioner med hinder. Dessa delar är skapade av ambassadörerna som består av elitlöparen Mustafa Mohamed, crossfit- och Gladiatorerna-stjärnan Björk Odinsdottir, multiatleten Michaela Askergren Fröstad samt artisten Petter Alexis Askergren, som bjuder på den sista tuffa delen av banan.

– Min zon är ungefär som en intervallsektion, förklarar Petter. Först blir det höga knän över bildäck, därefter ska man hoppa upp på och krypa under stockar, springa upp och ner för en ramp, klättra över bildäck, springa i tjocka madrasser som man hade på gympan i skolan och krypa under bilar. Det blir med andra ord mycket upp och ned. Räkna med att ha hög puls i den här delen.

Efter Petters zon är det bara målgången kvar så det är här de sista krafterna ska gå åt. Det är också hans tips inför tävlingen:

– Det är viktigt att ha lite krafter kvar till slutet. Eftersom det är svårt att veta hur mycket man kan ta ut sig under loppet är det bättre att börja lite lugnt och istället satsa i slutet.

Så hur tränar man för att klara Arena Runs sista zon?

– Intervallträning är jättebra. Man kan till exempel spurta 100 meter och sedan jogga lätt i 200 meter, upprepa det 6-7 gånger. Intervaller kan läggas in i ett joggingpass, men kan tränas på många olika sätt. Fråga nån på ditt gym eller kolla upp en guide på nätet, hälsar Petter.

HÄR KAN DU KOLLA IN PETTERS DEL AV BANAN!

Arena Run är ett samarrangemang av Askergrens, Blixten & Co, Friends Arena, Runners World och Stockholm Marathon.

Följ Arena Run på Facebook eller via Instagram (@arenarunse / #arenarunsthlm) för att ta del av den senaste informationen.

Blogg

Coltings krönika: Träningsfarsoten

18 nov 2015 av Runners World Antal visningar: 503

Det pratas mycket om någon form av träningshets. Jag har inte själv sett eller noterat sagda hets, men tydligen ska det vara en farsot som svept in över vårt land och drabbat stora delar av befolkningen.

Tydligen är det en farsot som tvingar den drabbade till upprepad motion i olika former, emellanåt på nästintill daglig basis. Jag skriver ”tvingar” då tanken på att någon frivilligt skulle vilja motionera så mycket förefaller näst intill osannolikt för belackarna.

Anledningen till att jag själv inte noterat den här träningshetsen måste ju vara att jag själv är drabbad. Jag är medberoende och har blivit miljöskadad.

Som jag tolkat det så är den här farsoten värst för de som bredvid står opåverkade av träningsentusiasmen och betraktar eländet. De drabbas av existentiell ångest över att andra människors livsstil inte överensstämmer med deras egen. Konflikt istället för konsensus.

Om jag förstår de som ivrar emot träningshetsen rätt så är det dåligt att lägga så stort fokus på träning – på kroppen – eftersom något annat därigenom skulle gå förlorat.

Det är mycket underligt för när jag betraktar mina medmänniskor så ser jag betydligt fler som inte rör på sig mer än nödvändigt, än sådana som motionerar flitigt. Visst ser man löpare, cyklister och rullskidåkare här och där – men det är ju knappast någon större trängsel ute i skogen, i elljusspåren eller ens på gymmen.

När jag går och handlar känns det inte heller som om träningshetsen är särskilt utbredd, i alla fall inte om man antar att de som är drabbade av träningshets också är neurotiskt noggranna med maten. I mataffären ser jag däremot berg av onyttigheter och en massa godis som urskillningslöst lassas upp på kassabandet, blandat med diverse halvfabrikat.

Faktum är att de flesta verkar ha ett minst sagt avslappnat förhållande till vad de stoppar i sig. Träningshetsen diskuteras i olika sammanhang men samtidigt kan vi konstatera att antalet överviktiga och diabetes typ 2-drabbade fortsätter att öka, liksom att sjukskrivningar för mental utbrändhet och psykisk ohälsa slår nya rekord.

Det paradoxala är att när jag pratar med träningsmänniskor, som i övrigt har stressiga liv med familjeansvar och fulltecknade agendor, så är det just träningen som är deras ventil. Det är träningen som skapar balans i en vardag som i övrigt kan kännas överväldigande, och i sin tur lätt leder till ohälsa.

När vi i såväl yrkeslivet som på fritiden blir allt mer stillasittande framför datorer, paddor, mobiler och TV-skärmar så är just rörelsen det som den fysiska delen av vårt väsen kräver för att inte krackelera. Jag undrar därför när debatten om ”sitta på röven hela tiden-hetsen” ska komma.

LÄS MER PÅ TEMAT TRÄNING & VÄLMÅENDE: NÄR LÖPNINGEN SPÅRAR UR

LÄS MER PÅ TEMAT TRÄNING & VÄLMÅENDE: SÅ UNDVIKER DU SITTSJUKAN

Blogg

Veckans triathlet: Emilie Gripewall

17 nov 2015 av Runners World Antal visningar: 434

Namn: Emilie Gripewall
Ålder: 31år
Längd: 180cm
Klubb: Eskilstuna IK Triathlon

Berätta lite om din idrottsbakgrund:
– I grund och botten är jag ryttare. Som junior red jag SM i dressyr och hoppning och efter studenten blev det hästskötarjobb med basen hemma i Sverige i de stora tävlingsstallen; stall Bratt/Fredricson, stall Baryard och stall Schultz. Världen var då min arbetsplats och stora mästerskap och världscuper avlöste varandra. Däremellan hanns det med en del löpträning och styrketräning som komplement till all träning livet som hästskötare innebar. Tyvärr fick det livet ett abrupt slut när gården jag jobbade på en natt på bara några få minuter försvann i en fruktansvärd brand och många hästar blev innebrända. Jag valde då att återgå till ett vanligt ”normalt” liv och började istället arbeta inom sjukvården. Lugnt och skönt tyckte de flesta i min omgivning men det hann inte gå mycket mer än ett år innan olyckan åter va framme. Denna gång då ett, i vanliga fall rutinmässigt, moment i vården fick ovanligt oförväntade konsekvenser för mig. En patient vred tag i mig så pass illa att ländryggen i princip gick av. Jag hamnade själv som patient i sängen bredvid och mina ben lydde mig inte längre… Under två års tid avlöste operationerna varandra och långa perioder var jag ordinerad att ligga helt stilla i planläge. All fysisk kondition och styrka jag tidigare flitigt tränat upp var efter en kort tid som bortblåst. Inför den tionde operationen fick jag höra av läkaren att denna operation var det sista chansen att få ryggen bra och som tur var så gick den operationen äntligen som planerat!

Detta var för fem år sedan och efter det började den långa resan tillbaka. För en aktiv tjej som jag så blev det en chock att knappt kunna ta sig upp för de tre trapporna till lägenheten eller när promenaden runt kvarteret med hunden tog en dryg timme. Där och då, på den promenaden visste jag att jag hade två val; lägga mig ner, gråta och ge upp eller ge mig den på att återgå till mitt gamla aktiva liv igen. Hunden såg till att jag kom ut på promenader, hästen hjälpte mig att åter hitta balans i kroppen, återfå kontakt i de tilltufsade nervbanorna samt åter börja bygga upp styrka i bålen. Simningen blev även den en viktig del av rehabiliteringen. Sjukgymnasten såg till att jag åter kom på fötter när jag tagit i för mycket och kroppen gick i baklås. Det var verkligen ingen dans på rosor, snarare på rostaggar men jag gav mig den på att lyckas med fantastisk uppbackning av familj och vänner.

Ett år senare fick en vadslagning mig att hoppa i Vansbros kalla vatten. Nästa utmaning blev tre mils terränglöpning i Lidingöspåret och plötsligt ledde det ena till det andra och jag genomförde en Svensk Klassiker. Efter det väntade en Tjejklassiker vilken avslutades på en tio-i-topp totaltid. Samtidigt fokuserades träningen på nästa stora mål; långdistans-VM i Motala. Att kunna springa över den mållinjen var en stor seger för mig som person. Min kropp bevisade att den klarar mer än många, inklusive mig själv, någonsin trodde var möjligt!

Hur kommer det sig att du började med triathlon?
– Roligt nog var det mina vänner som anmälde mig till SM i olympisk när jag fyllde 30, de ville ge mig en utmaning… utmaningen efter det har för dem blivit att hinna med mig i mitt tempo, haha! Jag blev helt fast, och även om det första loppet va en smärre katastrof och jag blev tilldelad en såg när jag sprang i mål för envist kämpande längs banan så visste jag där och då att det va triathlon jag ville satsa på. Så jag fortsatte tävla och tiderna blev bättre och bättre. Jag blev uttagen till långdistans-VM i Motala och bestämde mig för att ta hjälp av en coach vilket resulterade i snabbt förbättrade resultat ute på tävlingsbanorna. Efter VM i Motala väntade helt plötsligt EM i Genève på olympisk- och sprintdistans och efter det VM i Chicago i olympisk, sprint och aquathlon.

Vilken distans satsar du på?
– Till nästa säsong kommer målet vara att få till riktigt bra tider på olympisk distans. Första målet för 2016 blir EM i Lissabon i maj sen får vi se hur resten av säsongen blir. Jag gillar även de lite längre distanserna och kommer köra några halvironman är tanken.

Hur ser en träningsvecka ut för dig?
– Beror lite på om det är mitt i tävlingssäsongen eller inte… Jag har ovärderlig hjälp av min coach Anna Rosén Rösiö i simningen och i planeringen inför tävling och träning. Anna hjälper mig med allt från passplanering och träning till glada tillrop och mentalt fokus. En vanlig vecka blir det ca 5 pass i bassängen, 3 löppass och 3 cykelpass. Samt daglig coreträning och stretching enligt program från sjukgymnasten. Utöver det ska ju hästen och hunden ha motion, det är tur att det inte är min grej att göra ingenting!

Hur lägger du upp träningen över året?
– Jag har haft en lång säsong i år med start i Challenge Playitas i april till VM i Chicago i september så efter det blev det lite nedtrappning med fokus på teknik i framförallt löpning och simning. Jag måste hela tiden lyssna extra noggrant på min kropp. Den reagerar inte alltid som den borde med tanke på min tidigare skada och pushar jag den för hårt utan att den är med på noterna är risken väldigt stor att det blir pannkaka av alltihop. Jag har aldrig tvingats bryta ett lopp, så några rätt i mitt upplägg under säsongen måste jag ha gjort iallafall.

Vilka är dina svagheter?
– En fysisk svaghet är naturligtvis min skada, även om jag in i det sista vägrar erkänna det för mig själv och min omgivning. Jag är svagare i höger sida och det benet gör inte alltid som jag vill, vilket kan bjuda på extra spänning i tillvaron när benet helt plötsligt struntar i att ta ett steg eller snubblar fram, vilket resulterar i fall och blåmärken på knäna. Sen är jag en obotligt grym tidsoptimist…

Vilka är dina styrkor?
– Jag är väldigt strukturerad inför en tävling, tycker inte om onödiga överraskningar och har oftast allt och lite till med mig inför start. Det är nog mina gamla hästskötartakter som sitter i. Jag har även fått höra att jag har ett pannben av granit och det stämmer alldeles säkert! Har jag bestämt mig för något så är det så, på gott och ont. Det finns en anledning att jag har Murphys lag i modifierad variant intatuerad på ryggen…

Hur ser din träningsfördelning ut mellan de olika grenarna?
– Simning, cykling, löpning…
Årets fokus har varit att sätta en bättre teknisk simning och det har jag verkligen lyckats med. Till nästa säsong ligger fokus på bättre löpteknik för att plocka tid där. På cykeln är jag stark och envis. Så nu blir det löpning-simning-cykel under hösten och vintern, förhoppningsvis med goda resultat.

Vad är ditt stora mål nästa år?
– Det finns många men att komma med till EM i Lissabon i maj i toppform är ett första delmål, så mycket kan jag avslöja.

Vad är dina tre bästa tips till nya triathleter?

Våga prova och tävla mot dig själv!
Sätt upp rimliga mål och ta hjälp av en coach. Det är lätt att träna ihjäl sig och få bryta lopp på grund av skadekänningar etc och det är ju inte meningen. Det ska vara roligt utan en massa måsten!
Race with a smile! Både på tävling och på träning och var stolt över att du är en triathlet!

Var tycker du det är bäst att träna?
– Utomhus, helt klart! Det är det fina med triathlon att det går att köra den mesta träningen utomhus året runt och det går alltid att träna oavsett tid på dygnet. Alla väder har sin charm även om ett pass i ”lagom” temperatur med en fantastisk solnedgång på himlen är oslagbart! Jag vägrar helt enkelt att stänga in mig och skottar hellre snö än lyfter skrot på ett svettigt gym.

Hur många punkor innan du bryter?
– Handen på hjärtat, jag är sämst på att byta punka! Har bara fått en punka och det var på SM i sprint iår och det märkte jag inte förrän jag kom in i T2, då hade jag visst kört sista varvet på platt däck utan att märka något…

Värsta och bästa simning:
– Värsta simmarminnet är en obehaglig start när jag hamnade under vattnet och efter det hostade vatten i en vecka. Bästa simmarminnet i år är från Stockholm Triathlon där jag satte en så perfekt simning att jag trodde jag missat en boj eftersom jag var bland de första upp ur vattnet. Det va en riktigt härlig känsla när jag insåg att jag ”bara” varit ruggigt snabb!

Hur många timmar tränar du en vanlig vecka i april?
– Oj, svår fråga, men det blir många! Kring 25-28 tim/v kan jag tänka mig att det blev iår.

Våtdräkt:
– Zoot Z Force 3.0.

Cykel (huvudsaklig tävlingscykel):
– Argon 18 E-116.

Löparskor (förstaval tävlingsskor):
– Nike Flyknit Lunar 3.0.

Idrottsliga meriter (tider, medaljer m.m.):
– I hyllan finns medaljer från ett Vasalopp, en Tjejvasa, en Vätternrunda, en Tjejvättern, ett Lidingölopp, ett Tjejlidingölopp, två Vansbrosim, ett Tjejvansbro, två Ångalopp, ett SM sprint, två SM olympisk, ett långdistans-VM, ett sprint-EM, ett olympisk-EM, ett sprint-VM, ett olympisk-VM, ett aquathlon-VM…

14 triathlonstarter säsongen 2015- 12 minuters förbättring på sprint, 47 minuters förbättring olympisk.
En Svensk Klassiker
En Tjejklassiker, topp-tio-totaltid 7 tim 15 min

Målsättning:
– Långsiktigt mål: mästerskapspallplats på olympisk distans inom en inte allt för avlägsen framtid… ett rätt kaxigt mål men diamonds are made under pressure!

Foto: Marie Bremberg

Blogg

Så undviker du sittsjukan

av Runners World Antal visningar: 693

Jag förmodar att du sitter ner när du läser detta. Sitt still en stund till och läs färdigt. Sen tror jag att du tänker dig för lite extra nästa gång du sätter dig ner.

Många som motionerar gör det för att man vet att motion förbättrar hälsan. Det är en viktig drivkraft bakom den rådande löparboomen. Men jag gissar att en majoritet av de som motionerar också sitter flera timmar om dagen. Tyvärr omintetgör sittandet många av motionens hälsoeffekter.

Faktum är att människor som sitter mycket har en ökad risk att utveckla hjärtsjukdomar, leverskador, cancer och typ 2-diabetes, oavsett om de tränar eller inte. Vi springer ifrån sjukdomar – men när vi sitter ner kommer de krypande uppför benen.

I en genomgång av 47 «sittstudier» kunde forskarna se att de som var mest stillasittande drabbades av fler sjukdomar. Under studieperioden var dessutom dödligheten bland dem 24 procent högre än i gruppen som satt minst. Den ökade sjukdomsfrekvensen och dödligheten var tydligast hos de som både satt mycket och tränade lite, men sambandet fanns oavsett fysisk aktivitetsnivå.

Stillasittande i sig är alltså kopplat till dålig hälsa. En märkbar effekt av sittande är en minskad mängd av de enzymer som bidrar till fettförbränningen. I två tidigare studier fann man att enzymaktiviteten hos stillasittande råttor var en tiondel lägre, jämfört med hos råttor som rörde sig. De stillasittande råttorna hade följaktligen också ett lägre upptag av fett i musklerna och tecken på insulinresistens.

Om man står upp aktiveras musklerna naturligt när kroppen förflyttar sig var och varannan minut, vilket ökar enzymaktiviten. När man sitter ner går denna aktivitet på sparlåga, eftersom kroppen klarar sig på små mängder energi.

När energiförbränningen saktar ner har kroppen inget annat val än att bygga upp fettdepåer (en energireserv inför framtiden) av den mat, vars energi egentligen skulle ha drivit kugghjulen i cellernas maskineri. Det tycks som om bromsandet av enzymaktiviteten sker med en viss fördröjning, så att kroppen håller igång aktiviteten i upp till en timme innan den går ner i viloläge för att spara energi.

Om man är stilla somnar alltså enzymerna in och behöver därför knuffas igång lite då och då. Processen liknar algoritmen i en dator som låter datorn gå ner i viloläge om man inte rör tangentbordet på en stund. Om en person har varit stilla i en kvart är det troligt att hen kommer vara stilla en kvart till, tänker både kropp och dator.

Det borde vara enkelt att få folk att sitta mindre, men vanan att sitta på jobbet, på möten och framför teven är djupt rotad – och det finns inget svårare än att ändra än en vana.

För fem år sedan läste jag en studie om att sittande försämrar hälsan och förkortar livet. Från den dagen bestämde jag mig för att alltid stå upp och jobba. På senare tid har allt fler kollegor också börjat arbeta stående. Några står alltid upp, andra står i perioder och resten förstår inte vad vi sysslar med.

Men de som fortfarande sitter blir skymda av oss som står, så en del reser sig upp lite då och då för att se vad som står på. Att jobba stående är ett enkelt sätt att minimera den dagliga sittiden. I början tyckte jag att det var jobbigt, men sen kände jag mig mer alert och redo för handling. Nu kan jag inte tänka mig att sitta på jobbet.

När man ska skapa en ny vana är det viktigt att ta små steg. Höj skrivbordet ett par timmar innan du går hem så får du en stunds stående i slutet av dagen – och på morgonen när du kommer till jobbet.

Sakta men säkert kan du förlänga tiden som du står upp vid skrivbordet. Hemma i TV-soffan kan du ställa dig upp och göra något vettigt i reklampauserna. Om du följer dessa små tips är risken liten att du drabbas av sittsjukan.

LÄS MER PÅ TEMAT TRÄNING & VÄLMÅENDE: NÄR LÖPNINGEN SPÅRAR UR

Här kan du läsa Johans blogg!

JOHAN RENSTRÖM, Härnösand, är löparnörd men också en kunskaps- och vetenskapsnörd som har studerat allt från vetenskapsteori till fysiologi och neurovetenskap. Under vinjetten Hjärnfysikern skriver Johan om vetenskap och hälsa i allmänhet, och om löpning i synnerhet.

Blogg

Löpare med stil: Knox Robinson

av Runners World Antal visningar: 333

Filmen är en flashfil inbäddad från Amerikanska Runner’s World och kan tyvärr ej visas i alla enheter, exempelvis ipad och iphone.

Blogg

Höstrusk

16 nov 2015 av Runners World Antal visningar: 291

Det har blivit lite löpning den gågna veckan. 3 pass totalt. Det är rätt skönt måste jag erkänna. Skönt att springa utan krav på distans eller fart, skönt att vara fräsch både före och efter passen och framförallt skönt att bara låta känslan styra. Som ikväll. 17km i höstrusk och spöregn. Ibland fort, ibland långsamt. Börjar känna mig sugen att sätta igång med träningen på riktigt men tar det nog lite piano den här veckan också. Samtidigt känns det som om varje dag utan snö är en välsignelse så det gäller att passa på. För min del får det gärna vara november-väder resten av vintern. Hellre regn än snö.

Förärade hufvudstaden med ett besök nu i helgen, för ovanlighetens skull inte för att springa som brukar vara det normala utan den här gången för att se Zlatan & Co på Friends Arena. Det gick ju bra trots en nervös avslutning, Erik hade dock inte tid att hänga efteråt som tidigare.

Glädjen att åka ner för att se landskampen hamnade lite i skymundan efter fredagens terrordåd. Helt plötsligt kändes det inte lika viktigt som innan. Det är svårt att inte bli berörd. Jag tänker på dom två gånger som jag sprungit Paris Marathon. Jag tänker att flera av dåden inträffade väldigt nära platser där jag sprungit, i en stad som känns som ”hemma”. Jag tänker också spontant att jag gärna skulle vilja springa Paris igen och hoppas att det inte skrämmer någon från att komma och springa ett av Europas bästa marathonlopp i vår pga rädsla. Jag hoppas att vårens lopp blir en manifestation likt Boston och att alla löpare visar att det som hände i fredags inte skrämmer oss från att komma tillbaka och springa.

Nu när jag lovat mig själv att dra ner på löpningen ytterligare en vecka tänkte jag försöka hitta lite tid för att styrketräna. Knäböj och marklyft i all ära, men jag tänker spontant på bänkpress och chins. Kanske lite militärpress också för att vässa till axlarna. Börjar känna mig oroväckande tunn. Å andra sidan känns tresiffrigt i bänkpress rätt långt borta just nu så det kanske bara är meningslöst. Men det är i alla fall roligare med bänkpress än musslan och höftlyft. Å andra sidan är det kanske det sistnämnda som gör att jag håller mig hel nästa år. Det får väl bli ytterligare en sommar i vassen nästa år. Vad gör man inte för att hålla sig hel och bli snabbare? Ska nog försöka komma igång med nåt fartpass också den här veckan för att inte tappa fartkänslan helt. Men det får nog bli på band inomhus. Idag när jag sprang längs Bergsgatan i mörkret höll jag på skita på mig, såg ingenting pga mörkret och regnet och helt plötsligt dök en skugga upp från ingenstans och skrämde skiten ur mig. I dom förhållandena går det inte att springa fort.

När det sker nånting hemskt nuförtiden kommer jag alltid att tänka på den här sången, så även den här gången. Den ger mig lugn och hopp i en värld som blir mer och mer obegriplig och svår att förstå sig på…

Blogg

När löpningen spårar ur

av Runners World Antal visningar: 406

Redan som 14-åring diagnostiserades jag med anorexia. Jag fick behandling och friskförklarades efter ett år. Men jag var inte frisk, jag blev bara allt bättre på att dölja hur lite jag åt. Efter studenten, när mina föräldrar inte längre hade koll på mig, förvärrades sjukdomen och jag hamnade på ett slags behandlingshem.

Där gick jag upp 20 kilo, blev åter friskförklarad och började träna för första gången i mitt liv. I den här vevan fattade jag tycke för diskodans, började tävla och fick ganska snart förtroendet att undervisa på dansskolan. När det blev klart att min danstrupp skulle tävla i EM och VM bestämde jag mig för att bli den mest vältränade i truppen. Jag följde ett strikt kostprogram och började träna fem timmar om dagen – löpning, styrketräning och dans.

Jag fick ont i ryggen men trodde att det berodde på att jag var svag, så därför tränade jag ännu mer. Men i själva verket handlade det om att jag var övertränad. Samma ångest som tidigare hade drivit mig till svält, piskade nu ut mig i löpspåret och fick mig att fixera vid mat som ansågs nyttig. Jag sprang tills jag kände mig nöjd och ångestfri.

När ångesten kom tillbaka efter några timmar gav jag mig ut igen. Det gällde att springa slut på all energi, för kom jag hem efter ett pass och kände mig pigg, då tyckte jag inte att jag förtjänade att äta. Jag sprang minst tre gånger om dagen.

Om jag kände mig som i en bubbla när jag var anorektiker, kände jag mig som ortorektiker nu istället ständigt jagad. Jag sprang och sprang tills jag ramlade ihop och spydde i löpspåret. Något socialt umgänge hade jag inte, livet gick ut på att manipulera min omgivning – att dölja min träningsmängd och det faktum att jag levde på tonfisk i burk.

Under EM i dans kollapsade jag efter att vi hade framfört vår rutin. Efter den här händelsen började människor i min närhet förstå att allt inte stod rätt till. Följden blev att jag stängdes av från jobbet som danslärare. Det knäckte mig totalt. Mitt jobb var mitt liv, min identitet.

När det inte längre fanns någon anledning till att upprätthålla en fasad spårade jag ur totalt. En kväll sprang jag planlöst och oavbrutet i timme efter timme för att jag var så arg, och till slut ramlade jag ihop i ett dike.

Jag blev upphittad av min chef på dansskolan, som hade anat oråd. Han skjutsade mig till psykakuten. Därefter började en lång resa tillbaka. Jag började gå på Ylab i Stockholm, som var först i Sverige med att behandla personer med ortorexi. Där blev jag omhändertagen av en dietist, en psykolog och en personlig tränare.

För att jag skulle få ett sunt förhållande till löpningen lade min PT upp ett intervallprogram. Jag skulle springa i en minut och var sedan tvungen att gå tillbaka samma sträcka. Detta för att jag inte skulle få möjlighet att bara springa på i vanlig ordning. För varje vecka utökades löpsträckan och till slut fick jag springa i ett löpspår. Det viktiga var att det fanns ett start- och ett stoppläge, så att jag inte upprepade gamla mönster och bara svävade i väg.

Idag springer jag fem kilometer två gånger i veckan och styrketränar en gång i veckan. Jag berättar för min man när jag ger mig ut och vilket klockslag jag kommer att vara tillbaka. Dessutom använder jag mig av en löparapp för att hålla koll på mitt löptempo. Min utmaning är nämligen att inte pressa mig för hårt. Nu springer jag hela passet i femminutersfart; det är ett behagligt tempo.

Det är konstigt, i jämförelse med förr så tränar jag knappt någonting, ändå är jag i bättre form än någonsin. I dag orkar jag mer och jag är fri från ångest och fysisk smärta. Men jag vet att jag ständigt måste vara på min vakt så att problematiken inte kommer tillbaka, därför kallar jag mig för ”nykter” ortorektiker.

Nu känner jag mig fri, utan krav och måsten när jag springer. Jag behöver inte vänta tills solen har gått ner för att undvika att möta människor jag känner. Och jag behöver inte gömma mig i svarta kläder utan springer gladeligen i neonfärger och med stolt hållning – mitt på ljusa dagen.

Lisa Jisei har skrivit en hel bok om detta viktiga ämne:
Jag är sjuk: om manisk överhälsosamhet – ortorexi. Den kan du köpa här.

Blogg

Jaga dig snabbare – tricket som funkar!

av Runners World Antal visningar: 176

Det blir lättare om du tränar med en löpare som är bättre än du, enligt en studie från University of Michigan. Den visar att den upplevda ansträngningsnivån blev något lägre om försökspersonerna fick mäta sig med en något snabbare löpare.

Inget nytt där kanske. Men det intressanta är att det gäller även om löparen inte existerar i verkligheten, utan är en virtuell löpare i en app eller GPS-klocka som du tävlar emot. Sådana digitala motståndare har också en annan fördel, då du själv kan styra hur tufft motstånd de ska ge varefter du själv blir snabbare.

FLER TIPS FÖR ATT BLI SNABBARE:

4 träningsuplägg som gör dig till en snabbare traillöpare

3 intervallupplägg som förbereder dig för tuffa tävlingar

Så tränar du för nytt personbästa på 5 kilometer

Blogg

Hur viktig är säsongsvilan egentligen?

15 nov 2015 av Runners World Antal visningar: 270

Läsarfråga: Jag har tränat bra hela året, sprungit några millopp och sprang nu halvmaran på personbästa för någon vecka sedan. Med tanke på att min form är så bra känner jag inte riktigt för att vila nu under lågsäsong, utan skulle hellre träna vidare och satsa på maran nästa år. Tänker jag fel när jag vill köra på direkt utan att vila?
/Martin

Anders Szalkai svarar: Min erfarenhet är att kroppen behöver en lugn period, för att du sen ska kunna ta nästa steg. Både när det gäller att gå från en distans till en annan – som i ditt fall – och när det gäller att utveckla kapaciteten på en viss sträcka.

Så även om du nu vill köra på blir mitt råd att under tre till fem veckor faktiskt lägga in planerad säsongsvila. Vilan behöver inte innebära att du inte tränar alls, men träningen ska vara klart lättare än vad den brukar vara. Du måste verkligen uppleva en skillnad, och det gäller att ha tilltro till vilan och inte ”fuska” in extra pass eller träna hårda pass. Kör lätta alternativpass och/eller håll igång löpmusklerna med ett till max två korta lugna löppass i veckan.

Om du har svårt att verkligen springa lugnt på löppassen, kan du någon gång i veckan tillåta dig att lägga in en sekvens på 2-5 minuter med något snabbare löpning i det annars lugna passet. Vad gäller distansen så tycker jag att du ska utgå från hur långt du brukar springa på en vanlig distansrunda och halvera sträckan.

De här löppassen kommer att underhålla dina löpmuskler utan att slita på kroppen. Och även om vilan gör att du tappar något i kondition kommer din kropp sedan att vara så mottaglig för träningen att du på bara någon vecka är tillbaka där du var före vilan. Jag är övertygad om att du bara några veckor senare kommer att vara i bättre form än du var före vilan, och då kan du verkligen jobba vidare mot maran.

Blogg

Det oslagbara rekordet? RW möter Jonny Danielsson

14 nov 2015 av Runners World Antal visningar: 921

Det är friidrottsgala på Södertälje IP den sjunde juni 1989. Regnet öser ner denna onsdagskväll och temperaturen visar kring tio grader. Snart går startskottet för 10 000-metersloppet. Kvarnsveden-löparen Jonny Danielsson ska göra en attack mot Mats Erixons sju år gamla svenska rekord på sträckan, som ligger på 27.56,56.

På grund av det usla vädret undrar den brittiske farthållaren Colin Reitz om det fortfarande är aktuellt att hålla det tempo som han blivit tillsagd om. Det är det. Britten håller en hög och jämn fart från start och passerar 5 000 meter på 13.55 – ett perfekt genomfört uppdrag – sedan tvärstannar han och rusar snabbt in i värmen i omklädningsrummet.

Efter att Reitz gjort sitt blir loppet en kamp mellan Jonny och Harri Hänninen från Finland. Med två varv kvar sätter Hänninen igång spurten och Jonny hänger på. När de kommer in för det sista varvet springer Jonny om finländaren och lämnar honom på efterkälken. Han stormar i mål på tiden 27.55,74 – nytt svenskt rekord.

– Det var tack vare Hänninen som det blev svenskt rekord. Han missbedömde hur långt det var kvar och satte igång spurten med två varv kvar – och jag följde efter, minns Jonny Danielsson. Det är en krispig oktoberdag när vi kliver in i ett falurött hus med vita knutar – precis som många andra hus i Vansbro kommun.

Vi slår oss ner i soffan i vardagsrummet hemma hos Jonny Danielsson i Dala-Järna. Han hämtar kaffe som han bryggt i en perkulator. Någon större kaffesörplare är han däremot inte själv, han dricker mest på jobbet, berättar han.

Att vi är på besök hos den svenska rekordhållaren på 10 000 meter vittnar bland annat 14 SM-guldmedaljer och en inramad affisch från OS i Seoul 1988 om. Bokhyllan i rummet domineras annars av de gula tidningsryggarna på National Geographic, som Jonny har varit prenumerant på sedan 1991.

– Jag ska väl inte säga att jag lusläser dem. Men det är kul med bilderna. Sedan har det varit ett bra sätt att lära sig engelska.

Det har gått drygt 26 år sedan Jonny satte sitt rekord den där kvällen i busvädret i Södertälje. Just vädret är det första som dyker upp i hans minne när han tänker tillbaka på hur det kändes efter målgången.

– Jag fortsatte att springa rätt in i omklädningsrummet, säger Jonny och skrattar, men förutom det var det riktigt skoj.

Hans bästa tid före rekordkvällen var drygt 30 sekunder långsammare, så det handlade om en rejäl putsning av personbästat. Men Jonny erkänner samtidigt att 10 000 meter aldrig riktigt var hans distans, han tävlade inte så ofta på den sträckan.

Vill du läsa hela den här artikeln?

Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 11 2015.
Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:

Blogg

Meditationslångpass

13 nov 2015 av Runners World Antal visningar: 246

Det är strålande sol när jag vaknar till jollret av glad bebis. Jag är på besök i Åre och tänker att det här blir en perfekt dag för ett långpass runt Åreskutan. Det är hög och klar luft och inte ett spår av den tjocka dimma som många mornar ligger som ett tjockt täcke över Åre.

Jag börjar springa i skogen bland stora granar och mossa och tar mig snabbt upp mot Totthummeln och sedan vidare upp mot lilla Åreskutan. Här har det kommit ett tunt lager snö över natten och en hel vit värld glimmar och gnistrar i solskenet. Efter lillskutan tar jag mig neråt och bort mot Blåsten och baksidan. På stenar och hällar ligger ett tunt lager is och jag tar det ganska lugnt nerför, men ibland skrämmer jag ändå upp vita ripor som flaxar iväg över snön. Nu springer jag på stigar jag har sprungit på många gånger förut. Jag brukade bo i Björnen och en favoritrunda gick precis här under lillskutan och Blåsten, med utsikten över Helgesjön.

Jag har ett lite speciellt förhållande till favoritställen och favoritrundor. Jag vill gärna besöka platserna lite då och då, se hur de ändras under året, se till så att allt är bra. När jag inte kan springa så saknar jag självklart själva springandet, men jag längtar också till vissa platser och stigar. (Nu tycker ni kanske att man kan väl gå eller cykla där istället, men det kan man faktiskt inte alls, eller man kanske kan, men det är inte alls samma sak. Vissa ställen ska upplevas löpandes, punkt slut.)

Nu bara springer jag och njuter och tänker. Det har nu gått ett år sedan jag flyttade från Åre, men det känns länge sedan. Mycket har hänt på ett år.

Jag kommer till baksidan av skutan och springer och tänker på när vi en gång gjorde en tur hit med skolan för att göra toppturer. All snö hade blåst ner i skogen, så vi fick göra nerturer istället. Det var en helt fantastisk natt, vindstilla och stjärnklart och vi satt och drack whisky och spelade Yatzy. Jag fick över 300 poäng men vann ändå inte.

Jag rundar skutan och springer genom Ullådalen, nu har det vackra stilla vädret förbytts till kall motvind. Jag kommer till Tväråvalvsliften och minns hur jag gjorde mitt första skärmflyg här, Jag var väldigt nära att flyga in i liftstolpen i starten och sedan tappade jag radiokontakten och försökte istället landa så gått jag kunde utan instruktioner. Det blev väl inte helt på rätt plats.

Nu har jag bara sista biten kvar ner till byn igen. Jag tar ett downhill spår ner eftersom det ändå inte är några cyklister i backen så här års. Jag känner i kroppen att det var länge sedan jag sprang långpass, men det har varit underbart att bara springa, minnas bakåt, drömma framåt eller inte tänka alls. Bara springa i allt det vackra och hamna i meditationslöpningen där det bara är jag och fjället som existerar.

Jag önskar er alla ett underbart långpass i helgen! Se till era gamla rundor eller ut på upptäcksfärd!

5 grymma övningar för återuppbyggnad av musklerna!

Petter avslöjar Arena Runs sista zon

Coltings krönika: Träningsfarsoten

Veckans triathlet: Emilie Gripewall

Så undviker du sittsjukan

Löpare med stil: Knox Robinson

Höstrusk

Jaga dig snabbare – tricket som funkar!

Hur viktig är säsongsvilan egentligen?

Det oslagbara rekordet? RW möter Jonny Danielsson

Vill du läsa hela den här artikeln?

Meditationslångpass

Följ oss

Kontakta oss

Samarbeta med oss

Runner’s World

Sök på test.runnersworld.se